som en vanlig kväll i Surahammar
Det är ju GLASKLART att det är MIG Sigourney vinkar till, eller hur? Sekunden innan var det Hugh Jackman 😉
Det var faktiskt en ren slump att jag sprang på dem, jag promenerade hem från jobbet och passerade Mall of Berlin – där var de, reklamandes för Chappie. Först tyckte jag att den verkade lite fjantig, men jag gillade ju faktiskt District 9, så… ja, vi får se, jag kanske slår till och ser den!
Hugh Jackman kom f ö en halvtimme innan de andra och jag tror banne mig inte att den fanns NÅN som inte fick en autograf eller bild med sin idol. Vilken kille!
två vandringar i dödsskuggans dal
Gårdagsunderhållningen var ganska mörk, och då syftar jag inte ens på vad somliga tyckte om melodifestivalen. Det blev tema Dödsskuggans dal x 2.
Först ut var Max Brooks (nåja, det är ett ganska stort gäng som ligger bakom Shadow Walk, men han lyfts fram mest). Hans zombieana har förlänat honom en lätt helgonstatus här hemma så instinkten att beställa allt han gör finns där än, trots att Closure Limited fick glorian att halka lite snett.
Marvel. Science fiction, pang-pang. Ett antal registrerade paranormala händelser kring en plats i Irak – en plats som inte borde kunna existera – väcker nyfikenhet hos underrättelsetjänster jorden runt. Flera länder är intresserade, men USA vill mest. Quelle surprise. Platsen tycks vara en källa till obegränsad energi, men frågan är om det är sunt att söka den energin ens i en värld där energigivande naturtillgångar håller på att ta slut.
En präst, några vetenskapsmän och en bunt veteraner tar sig dit för att undersöka saken. Kriget är det minsta problemet – det här gänget möter värre fasor än ”bara” krig. All in på monsterkontot!
Högt tempo, lite för högt för mig, jag hade hellre sett att boken varit lite längre och mindre komprimerad. Den är VÄLDIGT snyggt tecknad, men ibland blir layouten lite förvirrande. Det finns ett kvinnligt alibi (sorry, men det är så det känns) i form av en smart forskare, men VARFÖR måste just hennes rustning se ut som något strumpebandshållaraktigt i skrevhöjd? Ibland är denna genre så trött så trött.
På frågan om det kan/borde bli film av detta svarade Max Brooks själv att han ansåg att det vore svårt att göra film av det här på grund av det höga tempot och just det där med all in på monsterkontot. Jag, som bl a såg Pacific Rim på väg hem från Vietnam, förstår inte riktigt hur han tänker där, men OK.
Vietnamkriget var väl också en vandring i dödsskuggans dal för många. Förlorade de inte liv och/eller lem så förlorade de vettet. När vi kom hem köpte K Apocalypse now i nyutgåva, och igår såg vi den ”nya” (nåja, 2001) reduxen. Jag satt på mitt vanliga nördaktiga vis och följde tilläggen scen för scen, men jag kan inte påstå att det känns som om så hemskt många av de där tillagda minuterna bidrar med så speciellt värdefulla detaljer. Det är en mycket bra film, absurd, intressant, knäpp, otäck och galen – och anekdoterna om allt som hände runt filminspelningen känns precis lika absurda som filmen i sig.
Just nu förbannar jag min lättja igen, vi har bott här i tre år men jag har fortfarande inte bokstavssorterat skönlitteraturen. Jag är nämligen ganska säker på att vi ska ha Joseph Conrads Mörkrets hjärta från 1899 i gömmorna. Coppola flyttade historien i tid och rum, från ett kolonialiserat Kongo till ett Vietnam i brinnande inbördeskrig, det var väl ett tidens tecken så gott som något i slutet av 1970-talet. Det var ett elegant grepp, men originalhistorien i sig är minst lika intressant.
”Joseph Conrad has acknowledged that Heart of Darkness is in part based on his own experiences during his travels in Africa. At the age of 31, he was appointed by a Belgian trading company to serve as the captain of a steamer on the Congo River in 1890. Conrad, who was born in Poland and later settled in England, had eagerly anticipated the voyage, having decided to become a sailor at an early age. While sailing up the Congo river from one station to another, the captain became ill, and Conrad assumed command of the boat and guided the ship to the trading company’s innermost station. He reportedly became disillusioned with Imperialism after witnessing the cruelty and corruption perpetrated by the European companies in the area, and the novella’s main narrator, Charlie Marlow, is believed to have been based upon him.”
Boken har varit analyserad, kritiserad och diskuterad, och det med rätta. Det som skrevs med aldrig så goda avsikter för mer än 100 år sedan, i en annan kontext, framstår lätt som bigott och rasistiskt i dag. Det betyder inte att den inte ska läsas. Men diskussionen, den är ovärderlig.
dagens loot och en nyhetsvända
Jag bara slant… förlåt, SLANK in på Akademibokhandeln på lunchen. OJ. Böckerna hoppade på mig.
Jag har länge tvekat – törs jag läsa I kroppen min? Hopp och förtvivlan och cellgiftsbehandlingar och döden – det är kanske lite för nära. För nyss. Å andra sidan: just därför. En bok kan jag – till skillnad från Verkliga Livet – lägga åt sidan och vila en stund från.
Otsukas Vi kom över havet är kommande frullebok i BBC, jag kan inte komma på bokfrukosten men jag kan ju sympatiläsa ändå!
Matmolekyler har jag varit nyfiken på länge, nörderi für alle är min melodi i alla lägen och går det att nörda till matlagning OCKSÅ så vill jag naturligtvis göra det!
Old news: jag gillar uppstickare i form av nya förlag OCH jag gillar serieromaner, gärna med skräck-/fantastiktema.
Pure news: Dylan Dog – åter på svenska – från Ades Media kombinerar de där två bra-sakerna. Finns hos välsorterade boklådor (jag älskade det faktum att en butik i lilla goa MUNKFORS fanns bland säljställena), eller så kan du t ex handla hos Apart Förlag. Är du snabb får du en bonusutgåva med på köpet.
Seriemördare, London, snygg detektiv. Jag längtar efter helg så att jag kan hetsläsa. Återkommer med utlåtande.
—————–
Swedish Zombie-ligan har inte bara ny header signerad Lars Krantz, de länkar till ett intressant panelsamtal om Feminism, sci-fi och fantasy också. Karin Tidbeck och Nene Ormes samtalar under ledning av Linda Borgström.
—————–
The Guardian listar bästa sf-böckerna från 2013. Jag har slängt ett getöga. Nej, OK, jag har kanske läst lite noggrannare än så, kollat om jag redan har något (det har jag, darling Atwood finns med), men jag har inte vågat läsa allt än. Jag bör vila lite från bokbeställningarna nu.
Apropå sf och bra böcker så lade SF-bokhandeln ut en kul poll på fb för några dagar sen.
Har ni någon gång läst en bok ni tyckt varit bra men ändå misslyckats med att läsa klart, trots att ni äger boken (andras böcker som ska lämnas tillbaka räknas inte)? Och varför lästes den aldrig klart? /David
Mitt svar blev Cronins The Passage och Kings Under the Dome. Jag glömde Anna Starobinets Den levande. Så bra så bra, den ligger vid sängen, jag läser ibland, men den är för svår för mig nu. Jag är för splittrad. Starobinets rör sig i så många dimensioner samtidigt att jag inte klarar av att hänga med. Har jag gett upp den? Absolut inte. Jag bara väntar på att hjärnan ska vakna till igen. Förr eller senare måste det ske. (Jag har naturligtvis övergivit fler bra böcker, men hos SF-bokhandeln landar jag gärna i fantastiktänket.)
Vilket är ditt svar? Oavsett genre?
serendipity, när zombier möter Star Trek
Plötsligt händer det. Jag upptäcker av en slump att TV6 förgyller min snuviga fredagskväll i november genom att skicka på Star Trek-filmen från 1979 och jag går ännu en gång i spinn över Uhura. Professor Balthazar i all ära, men när jag växte upp i två-kanaler-på-tv:n-och-Nygammalt-regerade-Sverige på 70-talet så var lyckan fullständig när mamma och pappa var hos nån kompis och jag glömdes bort ensam framför TV:n så att jag kunde kolla på Månbas Alpha och Star Trek. Jag satt så nära rutan att näshåren sprakade. Uhura var coolast av alla och Mr Spock var min drömman (jag skojar inte, mamma och pappa undrade vad som var fel med, pja, Björn Skifs? Björn Ulveaus? Stenmark? Donny Osmond?). Det är inte direkt en slump att min storörade katt också heter Spock.
lycklig nybliven Uhuraägare vid ett köksbord hos faster och farbror på Widells väg i Malmö – dockan ville emellertid inte vara med på bild. wooohoooo, radion, kolla radion!
När det skulle till att köpas bonusjulklapp på Caroli City (avd. ”stunder jag aldrig glömmer”) svek jag ändå drömmannen – Spock-dockan var så ful att jag bad om Uhura. Numera är hon också tyvärr ganska ful eftersom jag någon gång under 197x bestämde mig för att frisera henne själv och sådant är ju sällan en bra idé.
När jag tömde mitt föräldrahem för två år sedan så var det två dockor som fann nåd, som fick överleva och som numera bor i mitt penselställ (!). En Barbie så gammal att hon var HELT ute när jag var barn för hon kunde inte böja en enda kroppsdel (pappa hade fått den hängd på ytterdörren av en försmådd kvinna någon gång i mitten av 60-talet, innan jag ens var född) och min Uhura. Frisyren var inte RIKTIGT så illa som jag mindes den. Vi kanske kan kalla det sidecut?
Vad vill jag med allt detta då, förutom att vädra en medelålders puff av nostalgi? JO. Det är nu de enorma och spretiga högarna med olästa böcker kommer in, för vad fann jag väl inte där? Night of the Living Trekkies. Zombier OCH Star Trek. Natten var räddad. Insert cliffhanger. Jag berättar mer om boken i morgon.
Åh Ender… varför ska din skapare vara så dum?
Jag är kraftigt insyltad i HBT-världen och blir alldeles matt över Orson Scott Cards åsikter. Jag kände inte till hans åsikter när jag först förälskade mig i historien om Ender. Jag läste Ender’s Game julen 2000 och det var en riktig nostalgistund att läsa om den och en massa annat i min gamla bokdagbok i kväll (jag har inte riktigt vågat göra det förut, de flesta av oss hinner kraftigt ändra både litterär smak och syn på livet på 13 år och jag minns knappt vem jag var då). Min text om boken är kortfattad men milt sagt lyrisk och historien har stannat i tanken sedan dess. Klart jag vill se filmen. Jag VILL! Men vill jag sponsra författaren?
Socialist-Simon sammanfattar det bra. Där konstateras också att bara genom att vi just skrev om detta, att det surras om filmen, så får Card publicitet oavsett hur mycket (eller lite) royalties han får.
Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte. Hur tänker du?
PS JAAAA, bokdagboken ser förfärlig ut – en hemma-html:ad sida gjord 1999 – vad TROR ni? Av nån anledning har den blå bakgrundsfärgen försvunnit också (eller så fixar inte min eldräv den).
PPS Roligt att finna var en lyrisk text om Hanne Vibeke Holst. Det var alltså då jag hittade henne!
Hohooooo – nu har du chansen! Ta den! Ta den!
Copyright/fotograf: Sara Mac Key
Ni vet det där med idoler. Sådana som nästan aldrig kan göra fel? Så känner jag för herr Jersild, förutom att ni kan stryka ordet ”nästan”.
Han. Gör. Inte. Fel.
Nu kommer Månpocket med ett superklipp. Jersilds bok Ypsilon släpps i pocket OCH du får hans i mitt tyckte allra bästa bok En levande själ med på köpet. En tjock skapelse med två böcker till priset av en, alltså. What’s not to like?
Jag skrev om Ypsilon i januari:
Det börjar med att Jersild slumrar i sin läsfåtölj. I handen har han en bok som han somnat ifrån (skullealdrighändamig). Abrupt uppvaknande: det ringer på dörren. Alltså… den där killen, killen utanför, han är så bekant. Reine sa du? Reine Larsson. Ah, Reine från Barnens ö. Reine letade alltså upp Jersild, men mötet med Reine ger mersmak, trots en liten förvirrad känsla av obehag. Vilken resa det blir, geografiskt så väl som mentalt.
Galet, skruvat, sorgligt, kul. Svart humor. Smart svart humor. Att läsa Jersild är dessutom bildande på det sättet att han serverar små portioner filosofi på ett sätt som får en att vilja lära sig mer (en del av de moderna filosofer han spinner loss på är väldigt välkända, andra kanske inte riktigt är typen som en okulturvetare som jag har koll på – men som jag vill få koll på. böcker som leder vidare in i andra böcker, bästa sorten).
Jersild möter Reine, Evy Beck, Bernt Svensson och många fler av de Jersildska romanfigurer som många av oss kommit att älska. Ypsilon då? Hen har en MYCKET speciell roll, och det är där En Levande själ kommer in. Ypsilon är huvudperso… eh, huvudhjärna i En levande själ som gavs ut för första gången 1980. Frågar du mig så är det den bästa svenska sf-boken som skrivits fram till dags dato. Den har periodvis varit ganska svår att få tag på, det är därför du ska passa på nu. Basta.
Spring spring till närmaste boklåda. Du kommer att tacka mig sedan.
En passande död
Åsa Nilsonne, denna mångsidiga människa. Karismatisk läkare, passionerad hundälskare och gudabenådad skribent. Förra helgen skulle jag till Sigtuna på litteraturfestival och höjdpunkten skulle bli en författarfrukost med just Åsa. Breakfast Book Club skulle diskutera hennes senaste bok, En passande död, med henne. Och det gjorde de, dock utan mig. Jag var utslut efter en minst sagt intensiv arbetsvecka och stannade hemma för att vila (genom fysiskt trädgårdsarbete, precis den sorts vila som jag behövde för att vädra bort stressen).
När Lina får beskedet att hon drabbats av demenssjukdomen Alzheimers bestämmer hon sig för att göra allt hon kan för att påverka sitt eget öde. För hur vill hon leva resten av sitt liv? Och hur skulle en passande död se ut?
Under månaderna som går blir hon själv och omvärlden sig allt mindre lika, förtöjningarna till det förflutna kapas en efter en. Att behålla kontrollen över vad som sker blir allt svårare. Resultatet blir som livet självt: tankeväckande, skrämmande, bitvis komiskt, bitvis tragiskt.
Du ser pennan på bilden? Detta var en bok där jag strök under, satte utropstecken i marginalen och till och med klämde dit ett och annat ”jaa!” eller ”njäe?”. Det trista med det är att den på detta vis blev så djupt personlig för mig att jag inte vill låna ut den till någon annan, men fördelarna uppväger nackdelarna och det var härligt att få läsa en bok som talade till mig på så många sätt, där det fanns många tankar att relatera till och många andra som utmanade.
Den här boken blev till ett Kinderegg. Den började på ett sätt (ganska medicinskt, tufft), övergick i ett lugnare mellanparti, så exploderar den i skön sf i rent Jersildsk anda (alla som vet hur jag dyrkar herr Jersild inser vilket fint betyg det är). En bok som byter karaktär flera gånger utan att kännas för spretig, det är fina grejor det.
Åsa har varit lite av en ikon för mig i ganska många år nu. Under mina tämligen misslyckade läkarstudier så var det till hennes blogg jag flydde när jag tvivlade – och det var ofta (kanske inte helt otippad information med facit i hand eftersom jag hoppade av och återvände till ingenjörandet efter 1,5 år). Jag minns inte exakt vad det var som lockade så, men hon resonerade så skönt om bland annat etik, det kändes som om hon inte heller var sådär tvärsäker som en del av mina kursare var. Det KAN ha varit så att hennes son pluggade medicin samtidigt (men inte på mitt universitet).
Jag orkar inte gå in på allt som gjorde den här boken till en snudd på fullträff för mig, men om vi strösslar saker som ”matthet och dåligt samvete för hur en ska tackla en svårt sjuk och på grund av depression relativt elak mamma” och ”tankar om ärftlighet och hur en vill ha sitt liv när en bär på vetskap om att båda ens föräldrar drabbats av samma, mycket ärftliga, cancersjukdom” så kommer vi en bit på vägen.
Nu går jag inte runt och planerar En Passande Död för mig själv den dagen någon hittar tumörer i min tjocktarm, men när en har sett både sin pappa och mamma tyna bort under tämligen ovärdiga former så är det svårt att undvika tankar på hur en själv skulle tackla en diagnos. När det väl hittades saker i min buk för några år sedan så hanterade jag det bättre än förväntat, de där veckorna då jag väntade på besked om huruvida jag skulle få cellgifter eller ej så tröstade jag mig med att mamma aldrig hade varit så snygg som hon var när håret trillade av. Ja, ytligt, men den dagen ni sitter i samma sits så kan vi diskutera vad en orkar fokusera på och inte 😉 Nu var jag ganska lugn, den sortens klumpar som jag hade i underlivet ÄR sällan maligna, men säkra kunde vi inte vara. Det kan en väl aldrig.
Min sjukdom är sådan att klumparna växer tillbaka igen och igen i skov, men det är inget jag tänker så mycket på. Jag tänker inte så mycket på coloncancer eller multipelt myelom heller (det sistnämnda sägs dock INTE vara ärftligt), gick jag runt och gjorde det så skulle jag bli knäpp, men då och då är det nog bra att ta fram och vädra de undantryckta rädslorna. Åsa hjälpte mig med det. Tack Åsa!
Earthfall
Postapokalyptisk YA-science fiction – kan det vara något?
– förutom en ganska lång etikett, en del skulle köpa ”PA YA SF”, men då kanske jag blir onödigt snäv ändå –
…ja, det kan det definitivt. Mark Waldens Earthfall ger mersmak.
Sam är femton år och har levt ensam i Londons kloaker i 1.5 år. Han gör korta raider upp till ytan – det finns ännu en och annan konservburk med vita bönor att hitta, även om det blir svårare och svårare – men han har ett kyffe där han inrättat det närmaste ett liv man kan komma efter den där dagen. Kyffet är fyllt av böcker. Böcker är nyckeln till ett vettigt liv, dels för att hitta de överlevnadskunskaper han behöver men också för att ha någon form av sällskap, intellektuell stimulans. Han har slutat tala med sig själv, det fick bara hans bunker att eka så ännu mycket tommare.
På ytan härskar… ja, det är inte direkt robotar, men någon sorts teknologiska varelser. Plötsligt en dag var himlen fylld av stora farkoster, och då
Och då. Han vet inte varför, men alla blev konstiga utom Sam själv. Viljelösa. Zombieliknande. Finns det ens någon annan kvar som är som han?
(insert: dramatisk musik)
Det är YA, det är ganska simpel YA (nästan all YA kanske kommer att te sig simpel efter Codename Verity?), men det är snärtigt och effektivt. Jag tycker om att läsa om Sam så jag hade gärna läst ännu mer om överlevnaden i sig, den ensamma. De där första 1,5 åren. Nu blir det inte så, det är en i PA-sammanhang ganska tunn bok, historien är koncentrerad (kanske just för att fånga också den som skyr alltför tjocka böcker?) och det går från 0-100 på 6,7 sekunder. Som den Londongalning jag är blir jag också lite besviken över bristen på geografiska referenser, jag tycker om att kunna med-orientera mig i städer som jag känner till. Att tänka mig just den delen av stan, den gatan, den stationen efter att allt hände. Vi får en referens, kanske den fetaste av dem alla, men vilken roll X spelar kan jag såklart inte avslöja. På plussidan? En spännande fiende. Jag har svårt att få en riktigt klar inre bild, filmen i huvudet medan jag läser, men det jag ”ser” är ganska ovant för mig. Jag läser oftast virus/kärnvapen-PA, jag är mer van vid mutanter och zombies än vid teknologiskt hyperavancerade utomjordingar. Jag gillar omväxlingen även om den ställer till det för mig.
Jo, det är bra, men det finns potential för ännu mer!
Mark Walden skriver på ännu en bok och jag håller ögonen öppna. Jag vill veta mer. Allra helst skulle jag se att han skrev en fully blown nörd-PA, en tjock och fet en, fylld av överlevnad och smarriga Londondetaljer. Såklart.
postapoka…. eh, påskapokalyps
Tänk att överlevnad kan vara så MYSIG när man kan betrakta den på säkert avstånd en ledig långfredagsmorgon under täcket. Snälla kosmos, visst kommer postapokalypsen alltid att vara så?
Eller inte.
So far very good, jag har goda förhoppningar om att den ska kunnas tänkas hålla hela vägen och jag blir glad över att läsa att författaren skriver på en tvåa.
Nu ska jag fortsätta att vara utomordentligt påsk-lat, jobbet har sugit musten ur mig de senaste veckorna (men jag har haft kul, det har jag) så nu ska hjärnan få viiiiiila.
…för att jag ÄLSKAR att hjälpa till!
Dubbla paket idag – mums!
Paket 1: Rysk dystopi, jag är otroligt nyfiken.
Paket 2: Tja. Ni vet. Man är ju en filantrop. Varmhjärtad. Där satt K och pep ”men hur får man gratis frakt då?”. Han hade plockat ihop två cykelböcker hos en viss nätbokhandel och landade runt tjugo pund. Klart man hjälper till. Klart man offrar sig. Jag struntade ju i att köpa Atwood på SF-bokhandelns rea, men det har skavt sedan dess. Nu är hon min!
Ännu mer goda nyheter: Jag sitter just och bokar in en massa jobbmöten i Berlin om två veckor. Nu måste jag kolla vilka tyska böcker som jag absolut inte behöver också, så att jag verkligen kan arbeta på att inte råka köpa dem.
#Blogg100 – 41
Divergent
Vi drar till Chicago i en grå och ogästvänlig framtid. Vi har ingen aning om vad det är som har hänt, men det är inte många människor kvar. Stora delar av staden ligger i ruiner. Sjön – den stora – är reducerad till ett träsk.
De människor som finns kvar lever i fem uttalade samhällen, fem falanger: de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda.
Beatrice föds in i den falang som styr samhället: de osjälviska (osjälviska politiker? just det låter snarare som en UTOPI *host*). Mamma, pappa, brorsan och hon… alla de andra i familjen är så mycket bättre på att vara osjälviska. Beatrice tvekar och retar sig på de regler hon måste följa som God Osjälvisk. Hon känner sig inte alltid hemma i sin familj. (nää, och vilken fjortis gör det då, tänker jag lite cyniskt. en på fem?)
Det sextonde året får – tvingas! – man göra ett val. Då har man chansen att välja väg, vuxenliv, att gå in i en annan falang. En falang som passar en bättre. Varje elev går igenom ett lämplighetstest för att få hjälp med valet, men i slutänden väljer man själv.
Klarar man inte av att inordna sig i sin falang blir man falanglös. Kastsystemet i Indien är officiellt avskaffat, men att vara falanglös är på många sätt som att vara en paria, en dalit, en oberörbar. Fattigt, oönskat. Falanglös vill man INTE vara, så det gäller att välja rätt, att välja det man både vill och KAN klara av. Det låter kanske lite enklare än det är. Alla falanger behövs i ”totalsamhället” och alla har sin plats, sina sysslor att göra, men ingen har rätt att leva med sin falang. You gotta earn it, och det kostar.
Beatrice ar alltid betraktat de tappra på lagom avstånd och känt både ett och två styng av avund. De verkar ha så kul, de gör det ingen annan vare sig får eller törs göra. Å andra sidan, väljer hon att byta falang som måste hon lämna sin familj. Chicago är segregerat, man umgås inte över falang-gränserna. Falang går före blod, och trots att falangerna har sina platser så kokar det, missnöjet pyr, någon planerar en revolution.
Få se nu… unga människor tvingas göra svåra val och kämpa mot varandra. En kamp på liv och död. Kasta in några nypor romantik och svårhanterliga, motstridiga känslor. Starta ett KRIG också. Tadaaaaa!
Ja. Det är omöjligt att INTE tänka på Hungerspelen när man läser, men jag försöker ändå att låta bli.
Divergent är den första delen i en YA-trilogi signerad Veronica Roth. Det må vara hur det vill med likheterna med Hungerspelen (som i SIN tur anklagas för att plagiera Battle Royale, som… ja, ni vet), men de stunder då jag lyckas tvinga undan det tvångsmässiga jämförandet så har jag jäkligt kul när jag läser. Det ÄR spännande. Jag vill veta hur Beatrice – senare Tris – ska klara sig. Jag VILL att hon ska klara sig. Jag är dessutom MYCKET mer sugen på att hon ska hångla upp sin kärlek än jag någonsin var när jag läste om Katniss och hennes grabbar.
Kan jag säga att den ena trilogin är bättre än den andra?
Nej. Inte än.
Men på samma sätt som jag vräkte i mig Hungerspelstrilogin, på samma sätt kommer jag att hetsläsa de här böckerna. Enda skillnaden är att den här trilogin ännu inte är färdigskriven, så jag kan inte dra i mig alla tre delarna på en gång. Jag får stå ut med det. Det gör jag.
Det är omöjligt att motstå funderingar på vilken falang jag skulle ha valt. Jaaa, det verkar kul att hoppa av och på tåg i farten (sånt får de tappra ägna sig åt, när de inte äter läckra bakverk förstås), men ack så jobbigt. Mitt ingenjöriska jag kan eventuellt ha drag av de lärda, men fy sickna dryga skitstövlar de är. De ärliga går runt och säger sanningar hela tiden, på gott och ont. Nej, usch, jag har tröttnat på att vara budbäraren som blir skjuten. Osjälvisk? Ja, lobotomera mig så kanske jag kan tänkas klara av att leva upp till den titeln sen.
Njä. Mitt trötta november-jag tänker ett tråkigt men förmodat boktoksvänligt ”de fridfulla”. Jag joinar de fridfulla och plockar äpplen och ler snällt när jag nu inte sitter i ett hörn och läser.
Tråkigt i längden? Det kan jag fundera på en annan dag.
Vad skulle du välja?
PS men alltså va, falangmärket – MÅSTE det påminna så mycket om härmskrikan att man nästan tar fel på böckerna när man tittar snabbt?
Pretty Monsters
Åh Kelly Link. Kära Kelly. VAD kan jag skriva om henne, och om Pretty Monsters, som inte alla andra redan har skrivit? Jag känner att jag är om inte sist så åtminstone väldigt SEN på den här bollen.
Ingenting smart kan jag komma på, inget mer än att jag instämmer i att hon är svår att beskriva, att hon skriver de allra underbaraste mest absurda sagor för alla åldrar som man man tänka sig. Pretty Monsters samlar en bunt historier som spretar vilt, på det trivsamma sättet. En barnvakt som visar sig vara död, en snubbe som gräver upp sin döda flickväns grav för att ta tillbaka dikterna som han sent omsider ångrar att han lämnade i hennes kista. Det milt sagt udda mamman som visar sig vara en gudinna. En handväska som rymmer ÄNNU mer än t o m min blytunga dito. Ylande systrar.
Ja, ni hör ju.
Hur beskriver man det här? Det är not for the fainthearted, inte för de som vill ha ordning och reda och sansat och klokt. Det är för den som vill dras med i något underligt. Jag rynkar pannan ibland när jag läser, men jag har aldrig tråkigt. Det kallas ”Young Adult” men det stör som vanligt inte mig.
Bonus: finfina illustrationer av Shaun Tan. Man gillar honom. Muchos. Man blir också attans glad över att inse att kära favoritbibblan har ännu en Kelly Link-samling i gömmorna. Man reserverar den också. Man vill ha mer.
Och nu ska jag göra lasagne – för ni märker det redan: i dag är inte min bästa skriva-om-böcker-dag. Jag hoppas att jag för dagen är bättre på att göra en lasagne än på att skriva om Kelly Link. Annars får det väl bli ett besök på pizzerian, då.
Amatka
Natten har ägnats åt Karin Tidbecks Amatka. Så exakt, så sparsmakad. Så otäck.
Vanja arbetar som utredare i Essre. Hon skickas på uppdrag till den avlägsna kolonin Amatka. Det måttligt angelägna – kan man tycka – uppdraget är att kartlägga kolonins hygienvanor. Vilka produkter kan de tänkas behöva i just sina speciella förhållanden (kallt, mörkt, huvudnäring: underjordisk svampodling)? Varför är de så motsträviga och föredrar lokalproducerat?
Vanjas liv i Essre känns ledsamt och gråsvart. Livet i det kalla Amatka känns ännu svartare. Inrutat. Ändå finns någon där. Nina, så full av liv, puffar på Vanja. Lätta upp för tusan, var inte så stiff! Kärlek uppstår.
Vanja upptäcker emellertid mycket snart att det där med att lätta upp, inte vara så stiff – det gäller inte allt. Det finns händelser i Amatkas förflutna som man INTE ska, (snudd på) kan eller får rota i. Kanske är det kärleken, den fysiska närheten, som plötsligt gör att Vanja blommar ut som ett litet under av civil olydnad.
Temat känns igen. Det kalla, deprimerande – ett liv som både läsare och för den delen romanfigurer kan undra om det verkligen är att betrakta som liv. Staten, den totalitära, gör nog sitt bästa för att ”skydda” medborgarna – bristen på frihet ses som en nödvändighet och varför det är så? Ja, det berättar vi inte för er, you can’t handle the truth. Vi gör allt för dig, så du måste ge allt till oss; inklusive din livmoder oavsett om du vill bära ett barn eller ej.
Jag funderar på det ibland. Fullständigt inrutat liv i tvång, eller frihet om den innebär döden? Wow. Tror man på ett liv i döden så kanske slutsatsen är självklar, men annars? Jag är för simpel och feg för att leverera det – för en del – självklara svaret på den frågan. Tänker på det igen när jag läser Jan Mosanders memoarer och han nämner frihetskämpen som hellre brände sig till döds än infogade sig i regimens band i dåvarande Tjeckoslovakien.
Amatka får mig att tänka på Kallocain. Inte som plagiat, eller som nån tråkig jämförelse, men som en hyllning till Tidbecks uttryckssätt. Nåt kan vara riktigt läskigt utan att författaren behöver ta till yviga brösttoner. Det är snyggt, och fortfarande ganska ovanligt. Jag begriper verkligen ingenting (nästan), jag får förstå ett och annat tillsammans med Vanja men jag förstår inte ens allt (om det finns ett allt att förstå) när boken är slut.
Bonus: bibliotek och bibliotekarie i framträdande biroll. Och vilken biroll sen.
MIX förlag går från klarhet till klarhet. Bonnierägda, javisst, men om det är det som krävs för att sprida intressant litteratur så so be it, då. Jag går vidare i MIX-konsumtionen och drar av Smittad också, när jag nu är igång.
(inte så) Anonyma Biblioholister 