Divergent

Vi drar till Chicago i en grå och ogästvänlig framtid. Vi har ingen aning om vad det är som har hänt, men det är inte många människor kvar. Stora delar av staden ligger i ruiner. Sjön – den stora – är reducerad till ett träsk.

De människor som finns kvar lever i fem uttalade samhällen, fem falanger: de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda.

Beatrice föds in i den falang som styr samhället: de osjälviska (osjälviska politiker? just det låter snarare som en UTOPI *host*). Mamma, pappa, brorsan och hon… alla de andra i familjen är så mycket bättre på att vara osjälviska. Beatrice tvekar och retar sig på de regler hon måste följa som God Osjälvisk. Hon känner sig inte alltid hemma i sin familj. (nää, och vilken fjortis gör det då, tänker jag lite cyniskt. en på fem?)

Det sextonde året får – tvingas! – man göra ett val. Då har man chansen att välja väg, vuxenliv, att gå in i en annan falang. En falang som passar en bättre. Varje elev går igenom ett lämplighetstest för att få hjälp med valet, men i slutänden väljer man själv.

Klarar man inte av att inordna sig i sin falang blir man falanglös. Kastsystemet i Indien är officiellt avskaffat, men att vara falanglös är på många sätt som att vara en paria, en dalit, en oberörbar. Fattigt, oönskat. Falanglös vill man INTE vara, så det gäller att välja rätt, att välja det man både vill och KAN klara av. Det låter kanske lite enklare än det är. Alla falanger behövs i ”totalsamhället” och alla har sin plats, sina sysslor att göra, men ingen har rätt att leva med sin falang. You gotta earn it, och det kostar.

Beatrice ar alltid betraktat de tappra på lagom avstånd och känt både ett och två styng av avund. De verkar ha så kul, de gör det ingen annan vare sig får eller törs göra. Å andra sidan, väljer hon att byta falang som måste hon lämna sin familj. Chicago är segregerat, man umgås inte över falang-gränserna. Falang går före blod, och trots att falangerna har sina platser så kokar det, missnöjet pyr, någon planerar en revolution.

Få se nu… unga människor tvingas göra svåra val och kämpa mot varandra. En kamp på liv och död. Kasta in några nypor romantik och svårhanterliga, motstridiga känslor. Starta ett KRIG också. Tadaaaaa!

Ja. Det är omöjligt att INTE tänka på Hungerspelen när man läser, men jag försöker ändå att låta bli.

Divergent är den första delen i en YA-trilogi signerad Veronica Roth. Det må vara hur det vill med likheterna med Hungerspelen (som i SIN tur anklagas för att plagiera Battle Royale, som… ja, ni vet), men de stunder då jag lyckas tvinga undan det tvångsmässiga jämförandet så har jag jäkligt kul när jag läser. Det ÄR spännande. Jag vill veta hur Beatrice – senare Tris – ska klara sig. Jag VILL att hon ska klara sig. Jag är dessutom MYCKET mer sugen på att hon ska hångla upp sin kärlek än jag någonsin var när jag läste om Katniss och hennes grabbar.

Kan jag säga att den ena trilogin är bättre än den andra?

Nej. Inte än.

Men på samma sätt som jag vräkte i mig Hungerspelstrilogin, på samma sätt kommer jag att hetsläsa de här böckerna. Enda skillnaden är att den här trilogin ännu inte är färdigskriven, så jag kan inte dra i mig alla tre delarna på en gång. Jag får stå ut med det. Det gör jag.

Det är omöjligt att motstå funderingar på vilken falang jag skulle ha valt. Jaaa, det verkar kul att hoppa av och på tåg i farten (sånt får de tappra ägna sig åt, när de inte äter läckra bakverk förstås), men ack så jobbigt. Mitt ingenjöriska jag kan eventuellt ha drag av de lärda, men fy sickna dryga skitstövlar de är. De ärliga går runt och säger sanningar hela tiden, på gott och ont. Nej, usch, jag har tröttnat på att vara budbäraren som blir skjuten. Osjälvisk? Ja, lobotomera mig så kanske jag kan tänkas klara av att leva upp till den titeln sen.

Njä. Mitt trötta november-jag tänker ett tråkigt men förmodat boktoksvänligt ”de fridfulla”. Jag joinar de fridfulla och plockar äpplen och ler snällt när jag nu inte sitter i ett hörn och läser.
Tråkigt i längden? Det kan jag fundera på en annan dag.
Vad skulle du välja?

PS men alltså va, falangmärket – MÅSTE det påminna så mycket om härmskrikan att man nästan tar fel på böckerna när man tittar snabbt?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s