Amatka

Natten har ägnats åt Karin Tidbecks Amatka. Så exakt, så sparsmakad. Så otäck.

Vanja arbetar som utredare i Essre. Hon skickas på uppdrag till den avlägsna kolonin Amatka. Det måttligt angelägna – kan man tycka – uppdraget är att kartlägga kolonins hygienvanor. Vilka produkter kan de tänkas behöva i just sina speciella förhållanden (kallt, mörkt, huvudnäring: underjordisk svampodling)? Varför är de så motsträviga och föredrar lokalproducerat?

Vanjas liv i Essre känns ledsamt och gråsvart. Livet i det kalla Amatka känns ännu svartare. Inrutat. Ändå finns någon där. Nina, så full av liv, puffar på Vanja. Lätta upp för tusan, var inte så stiff! Kärlek uppstår.

Vanja upptäcker emellertid mycket snart att det där med att lätta upp, inte vara så stiff – det gäller inte allt. Det finns händelser i Amatkas förflutna som man INTE ska, (snudd på) kan eller får rota i. Kanske är det kärleken, den fysiska närheten, som plötsligt gör att Vanja blommar ut som ett litet under av civil olydnad.

Temat känns igen. Det kalla, deprimerande – ett liv som både läsare och för den delen romanfigurer kan undra om det verkligen är att betrakta som liv. Staten, den totalitära, gör nog sitt bästa för att ”skydda” medborgarna – bristen på frihet ses som en nödvändighet och varför det är så? Ja, det berättar vi inte för er, you can’t handle the truth. Vi gör allt för dig, så du måste ge allt till oss; inklusive din livmoder oavsett om du vill bära ett barn eller ej.

Jag funderar på det ibland. Fullständigt inrutat liv i tvång, eller frihet om den innebär döden? Wow. Tror man på ett liv i döden så kanske slutsatsen är självklar, men annars? Jag är för simpel och feg för att leverera det – för en del – självklara svaret på den frågan. Tänker på det igen när jag läser Jan Mosanders memoarer och han nämner frihetskämpen som hellre brände sig till döds än infogade sig i regimens band i dåvarande Tjeckoslovakien.

Amatka får mig att tänka på Kallocain. Inte som plagiat, eller som nån tråkig jämförelse, men som en hyllning till Tidbecks uttryckssätt. Nåt kan vara riktigt läskigt utan att författaren behöver ta till yviga brösttoner. Det är snyggt, och fortfarande ganska ovanligt. Jag begriper verkligen ingenting (nästan), jag får förstå ett och annat tillsammans med Vanja men jag förstår inte ens allt (om det finns ett allt att förstå) när boken är slut.

Bonus: bibliotek och bibliotekarie i framträdande biroll. Och vilken biroll sen.

MIX förlag går från klarhet till klarhet. Bonnierägda, javisst, men om det är det som krävs för att sprida intressant litteratur så so be it, då. Jag går vidare i MIX-konsumtionen och drar av Smittad också, när jag nu är igång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s