En passande död

Åsa Nilsonne, denna mångsidiga människa. Karismatisk läkare, passionerad hundälskare och gudabenådad skribent. Förra helgen skulle jag till Sigtuna på litteraturfestival och höjdpunkten skulle bli en författarfrukost med just Åsa. Breakfast Book Club skulle diskutera hennes senaste bok, En passande död, med henne. Och det gjorde de, dock utan mig. Jag var utslut efter en minst sagt intensiv arbetsvecka och stannade hemma för att vila (genom fysiskt trädgårdsarbete, precis den sorts vila som jag behövde för att vädra bort stressen).

När Lina får beskedet att hon drabbats av demenssjukdomen Alzheimers bestämmer hon sig för att göra allt hon kan för att påverka sitt eget öde. För hur vill hon leva resten av sitt liv? Och hur skulle en passande död se ut?

Under månaderna som går blir hon själv och omvärlden sig allt mindre lika, förtöjningarna till det förflutna kapas en efter en. Att behålla kontrollen över vad som sker blir allt svårare. Resultatet blir som livet självt: tankeväckande, skrämmande, bitvis komiskt, bitvis tragiskt.

Du ser pennan på bilden? Detta var en bok där jag strök under, satte utropstecken i marginalen och till och med klämde dit ett och annat ”jaa!” eller ”njäe?”. Det trista med det är att den på detta vis blev så djupt personlig för mig att jag inte vill låna ut den till någon annan, men fördelarna uppväger nackdelarna och det var härligt att få läsa en bok som talade till mig på så många sätt, där det fanns många tankar att relatera till och många andra som utmanade.

Den här boken blev till ett Kinderegg. Den började på ett sätt (ganska medicinskt, tufft), övergick i ett lugnare mellanparti, så exploderar den i skön sf i rent Jersildsk anda (alla som vet hur jag dyrkar herr Jersild inser vilket fint betyg det är). En bok som byter karaktär flera gånger utan att kännas för spretig, det är fina grejor det.

Åsa har varit lite av en ikon för mig i ganska många år nu. Under mina tämligen misslyckade läkarstudier så var det till hennes blogg jag flydde när jag tvivlade – och det var ofta (kanske inte helt otippad information med facit i hand eftersom jag hoppade av och återvände till ingenjörandet efter 1,5 år). Jag minns inte exakt vad det var som lockade så, men hon resonerade så skönt om bland annat etik, det kändes som om hon inte heller var sådär tvärsäker som en del av mina kursare var. Det KAN ha varit så att hennes son pluggade medicin samtidigt (men inte på mitt universitet).

Jag orkar inte gå in på allt som gjorde den här boken till en snudd på fullträff för mig, men om vi strösslar saker som ”matthet och dåligt samvete för hur en ska tackla en svårt sjuk och på grund av depression relativt elak mamma” och ”tankar om ärftlighet och hur en vill ha sitt liv när en bär på vetskap om att båda ens föräldrar drabbats av samma, mycket ärftliga, cancersjukdom” så kommer vi en bit på vägen.

Nu går jag inte runt och planerar En Passande Död för mig själv den dagen någon hittar tumörer i min tjocktarm, men när en har sett både sin pappa och mamma tyna bort under tämligen ovärdiga former så är det svårt att undvika tankar på hur en själv skulle tackla en diagnos. När det väl hittades saker i min buk för några år sedan så hanterade jag det bättre än förväntat, de där veckorna då jag väntade på besked om huruvida jag skulle få cellgifter eller ej så tröstade jag mig med att mamma aldrig hade varit så snygg som hon var när håret trillade av. Ja, ytligt, men den dagen ni sitter i samma sits så kan vi diskutera vad en orkar fokusera på och inte 😉 Nu var jag ganska lugn, den sortens klumpar som jag hade i underlivet ÄR sällan maligna, men säkra kunde vi inte vara. Det kan en väl aldrig.

Min sjukdom är sådan att klumparna växer tillbaka igen och igen i skov, men det är inget jag tänker så mycket på. Jag tänker inte så mycket på coloncancer eller multipelt myelom heller (det sistnämnda sägs dock INTE vara ärftligt), gick jag runt och gjorde det så skulle jag bli knäpp, men då och då är det nog bra att ta fram och vädra de undantryckta rädslorna. Åsa hjälpte mig med det. Tack Åsa!