tidsresor

Kompisar, Kusama och Kraftwerk

KRAFTWERK! Barn-/ungdomens stora ”ooooh!”. De var så knasiga, konstiga och coola. We are the robots! Pling plong (eller Kling Klang som de kallar sin studio). Jag lyssnade på min bandspelare, om och om igen. Jag fick Electric Café av mamma på LP 1986. Hon förstod inte min fäbless, men stod ut med att det lät Boing boom tschak om och om igen från mitt rum och i bilstereon. J M Jarre använde också synth tidigt, men han var drömsk och relativt sett mer lättillgänglig. Kraftwerk var något annat.

Åka från Berlin till Stockholm för att se dem 2016? J A.

Jag mötte upp med Suzann som också är gammal Kraftwerknörd. Vi åt gott, tjötade länge. Skulle båda på festivalen. Möttes framför Kleerup. Ja. Mja. Han hade inte sin bästa kväll. Nästa akt: Air. Jag gillar Air men var inte vrålsugen på att titta på dem, så vi satt ner och lyssnade. Så var det äntligen dags. Kraftwerk! Jag hade inga större förväntningar på att hitta en plats där vi kunde se bra, men Stockholm Music & Arts är så annorlunda. Så VUXET (jaaaa, medelåldern är hög! gott om kulturtanter/farbröder/personer), så hövligt och lugnt. Det GICK ju ta sig framåt. Neråt. Närmare scenen. Och ännu närmare. Det såg inte det minsta klämriskfarligt ut nära staketet vid scenen. Oj.

Något flög i oss och vi ställde oss längst fram. Funkade finfint. Se nedan.
PS ni skulle inte heller vara snygga i de glasögonen
PPS jag känner bara igen Ralf Hütter (den enda kvarvarande originalmedlemmen) numera. Innan konserten drog igång var det såklart en massa roddare på scenen. Vi fnissade åt att roddarna 1) gick runt med laptopar 2) var minst sagt medelålders. En liten söt farbror med vitt hår gick runt och piffade lite. ”He, den där är ju gammal nog att kunna vara en av dem” höhöade jag.

Tio minuter senare stod han tvåa från höger. I tight lycraoverall. Ah. Fritz Hilpert.

Ah. Jaaa. OK.

PPPS Ralf Hütter fyller 70 år i år. H e l t otroligt.


  
  Ja, det var VÄLDIGT bra. Och en väldigt skön känsla att fortfarande känna igen varenda ton efter alla dessa år (drygt 35) sen jag köpte mitt första kassettband med dem. 3D-showen funkade ibland, ibland inte för mig. Spacelab var fantastisk! (nej. jag vet. du kan inte se 3D-effekten i videon. men vi snudd på HUKADE oss, vi som var där. t ex under sekvensen som kommer ca 3.10 in i videon från ett annat uppträdande.)

De låter ”varmare” live. De drar på basen så att den går genom kroppen på ett vis som får det att kännas som om musiken är en del av ens egna nervsystem. Neuronerna vill bölja i takt. Jag kan inte förklara känslan på annat vis, även om jag också vet att Kraftwerk är en grupp som många har svårt att förstå. Det gör inget.

Vi promenerade hem i vacker Stockholmsnatt. Hela dagen var p e r f e k t. Ända in i kaklet.


Annat kul i Stockholm – Yayoi Kusama på Moderna! Ett långt och brett konstnärskap. Tentakler. Prickar. Pumpor. Prickiga pumpor. Organiskt. Falliskt. Fantastiskt. Men jag hade velat ha ÄNNU mer. Hon har gjort nog mycket för att kunna fylla ett helt hus alldeles själv. Allra helst den (ganska sena) del av hennes konst som kretsar kring det oändliga kunde gärna få fylla rum efter rum efter rum med prickar och ränder och speglar och former. Tänk er ett Kusamaslott! Lite som Dalís hus i Figueres.

Konst att bara ta in och känna. Sånt som somliga avskyr, för att den är konstig.

(ja, pun intended)

Utställningen är dessutom extremt selfievänlig. Perfekt för den nutida sorts narcissim som en del av oss hemfaller åt.


  


årets ohotat läskigaste bok

Jag är liiiiite sur över att inte en enda nappade på min teaser i går. Jag VILL verkligen veta vilken som är er läskigaste bok i år. För mig är rejset över nu, titeln är glasklar, ingen bok i min läshög kan slå den här trots att det är några veckor kvar av året:

stadenolagornaVilken jäkla mardröm – Jerker Virdborgs Staden och lågorna.

Viktor faller överbord i hamnen utanför sin hemstad och blir i sista sekund räddad från drunkningsdöden. Men det värdshus han vaknar upp på är både underligt och skrämmande. Han blir snabbt satt i skuld, och stängs in och hunsas för att betala av det han är skyldig. När han till slut kommer ut i gränderna är ingenting sig likt – han har hamnat i ofas med sin egen tid och försöker förgäves minnas varför han en gång kom dit.

Allt är skitigt och fult, nästan alla är utstuderat genuint elaka och man förstår men man… man förstår inte. Samtidigt. Det är en känsla lika lockande som frustrerande. Jag finner mig leta logik, tänka ”men, det där kan ju inte stämma med tiden” (språk, ordval, vad som finns till hands) men kapitulerar efter en stund och bara tar in.

Jag började läsa den här boken en natt när jag hade så ont i magen att jag inte kunde sova. Jag hade inte läst värst många sidor innan jag tänkte ”hade jag inte haft ont i magen innan jag började läsa så hade jag fått det nu”. Det kanske låter underligt att jag tyckte att en så vidrig bok var så bra, men så är det ju för oss som njuter av att läsa böcker som får oss att rysa. Historien är ofta äcklig, rent fysiskt motbjudande men också så psykologiskt smart. Man känner Viktors ångest, man delar den, man blir nästan andlös av att det aldrig aldrig finns någon vila. Pang, pang, pang, det smattrar in elände i skallen.

När boken är slut fattar jag fortfarande inte allt. Det gör ingenting. Jerker: så bra. SÅ bra.


Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

Då och då hittar man en bok där det visuella och det skrivna är som hand i handske. Miss Peregrine är en av dem. Författaren Ransom Riggs har samlat gamla foton – konstiga foton, jag antar att man kan sortera in dem i facket ”kuriositeter” – och han har fått låna ännu fler foton från andra samlare. Han hittade en historia i alla de här bilderna. En fin en.

Idén att berätta en historia om udda barn med likaledes udda färdigheter som samlas på en särskild plats för att undkomma en oförstående omvärld är inte helt ny (hej X-men!), men tillsammans med alla dessa underbara bilder blir det till något som jag älskar, slukar och vill veta mer om. Det här var en av de där böckerna som jag längtade hem från jobbet för att få fortsätta läsa i. Ett kort tag ville jag flytta in i den, men det gick över. Say no more.

”En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.

Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.

Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.”

Envisa rykten säger att Tim Burton gör film av det här nästa år – woohoooo! Det kan bli hur bra som helst om det är sant. Helenas roll är redan gjuten isåfall, och japp – det går nog att squeeza in herr Depp också 😉

Miss Peregrine gavs ut på svenska i augusti, men som vanligt tycker jag att du ska prova att läsa den på originalspråk. I trailern nedan kan du se en del av bilderna från boken. Det är en otroligt snygg bok! Fyra nöjda boktoksflin av fem möjliga. Äh, fyra plus! Fyra-å-ett halvt! Här ska inte knusslas.