fanfar, del 2
Delar av det svenska fantastisk-kollektivet är både snabba och generösa. Mindre än ett dygn efter de där galna två timmarna när jag knöt ihop de lösryckta teserna från solstolen till något som liknande en ram hade jag fått välformulerade och väldigt relevanta tips från två skickliga skribenter utan att ens behöva böna och be om hjälp. Jag har läst både Malin och Johannes förut och jag gillar deras sätt att tänka och skriva, därför var det extra kul – OCH extra läskigt – att skicka texten till dem. Relevansen i kommentarerna ökar onekligen med vetskapen om att en tänker lite åt samma håll. Det kan förvisso vara lärorikt att få input från någon som skriver och gillar helt andra saker också, nån som rent av dissar fantastik, men nu var det inte den sortens dialog jag behövde.
Kommentarerna jag fick om det som behöver förbättras stämde väl överens med det som skavde i mig när jag skrev också. Det bästa av allt var att få alternativ, tips om ett annat tänk, i något fall ett par till synes förrädiskt enkla små ord som är just de där de där Orden (stort O) som öppnar en annan dörr i skallen. ”Kill your darlings” säger klyschan och med några små ord kan en ny idé sticka upp trynet, en sån idé som gör att en gärna lustmördar (pun utterly intended) det där som en trodde var så smart från början.
Jag ser det här som motion för skallen. Jag tänker något HELT annat än konstruktionsgenomgångar och kundkommenterar. Något HELT annat än (trots allt ganska välartade) texter om det jag läser. Jag vet redan att formatet jag är på väg mot är fel för SZ-tävlingen men jag skriver vidare ändå. 97% av alla som springer springer ju utan att för den skull vara anmälda till en elit-tävling. Den som springer och tänker motionslopp kanske har någon dröm om Blodomloppet, men hen kanske inte bestämmer att det är slutmålet under de allra första träningspassen (de där första tre passen när 900 m slätlöpning ger blossande kinder och blodsmak i munnen).
Att gå från noll till ett är svårare än att gå från ett till två, tre, fyra eller rent av fem. Det kanske låter konstigt att jag skulle vara rädd för att testa att skriva något från start till mål (och för att sedan få det kritiskt läst) när jag har vräkt ut åsikter på internet sedan 1996, men det är inte samma sak. Visst kan en bli sönderplockad på längden och tvären som bloggare också, men det är ändå annorlunda. Åtminstone för mig.
Vådan av att skriva splatter: Tänk om nån tar det fel? Tänk om nån tror att jag är som nån av de där jag skriver om? Att jag tänker så, tycker så?
Å andra sidan, de tankarna kommer vad en än skriver.
Nä, jag är inte nästa Selma Lagerlöf, men jag är en människa som behöver ny luft i lungorna och nya saker att tänka på. Min hjärna behöver träna. Detta är bra träning.
Och nu ska jag stretcha 😉
(inte så) Anonyma Biblioholister 