Londonmiljö

Flickorna i parken

  
Jag vet inte, det är möjligt att jag projicerade egna känslor, men jag tyckte inte Lisa Jewell såg jättebekväm ut på feelgoodminglet på bokmässan (ok, hon ler fint på min bild. men.)

Kanske var hon trött. Blyg? Eller så undrade hon som jag – hur länge ska hon kallas feelgood? Hennes böcker får mer och mer svärta. Gråskala. 

Ett av mina favoritområden i London. En mysig park. En bunt invånare med vilt blandad social status. En nyinflyttad familj med en brådmogen dotter. Hennes mamma, hennes syster och hon har mer eller mindre flytt efter att deras hus bränts ner av mannen/pappan. Den nya familjen rubbar dynamiken både bland vuxna och barn.

Efter en midsommarfest hittas den brådmogna Grace livlös i parken. Blodig. Kläderna i oreda.

Pojkvännen? Den gamle snuskgubben? Den populäre Leo som kanske kysst lite för unga flickor förr? Mordbrännande far som just kommit ut från rättspsyk? Nån annan?

Nattsvart whodunnit. Kan vara Jewells bästa hittills. Fin inläsning av Leining, meeeeeen Islington har hon fortfarande inte lärt sig uttala!


Kråkan Bråkan

 Överlevnadskit denna sommar: bok, penna, brevblock. Te. 

Om en triad. Pappan, Kråkan och Pojkarna (ja, de är en enhet, behandlas som en enhet – när vi bara hör en röst vet vi ändå inte vems). 

Mamma är död. Pappa är en annan utan sin partner. Kråkan sveper upp far och söner i sin märkliga fjäderfamn. Kråkan knasar och kraar, många år hanteras på få sidor men någonstans ska det bli en nyorientering.

Som ett skrivet kollage. Ibland en lek med rytm och ljud, inte sällan visuellt med hjälp av layout, ibland korta ”normala” texter, noveller kokade ner i några få meningar. Några stycken är svindlande vackra, spot on. Andra är äckliga. Eller knäppa. 

Max Porters Grief is the Thing with Feathers är ett märkligt projekt orkestrerat i meta-takt. Det underlättar om du har lite koll på Ted Hughes och hans Crow, men boken talar lite till oss i Team Plath också. En intressant pusselbit. Titeln är också en lek med Dickinsons ”Hope is the thing with feathers”. Meta sa jag! Så mycket meta att det riskerar att sippra meeeeta ut ur öronen om man läser för snabbt.

Jag är kluven. Å ena sidan fascinerad över det märkliga. Samtidigt läste jag ett omdöme på goodreads som var så sant för mig: ibland är det som en märklig installation som doftar mer prestation än riktig känsla.

Den här skickar jag in i poesirutan på min botns16-bricka. 


Den tredje hustrun

dentredjehustrunNär jag började läsa Lisa Jewell back in the early chick lit days så skrev hon – som jag minns, rätt eller fel – roliga, harmlösa och lättsamma böcker om festande trettionåntingar med kärleksproblem.

Kärleksproblemen kvarstår förvisso (ofta), men så himla lättsamt är det sällan längre. Fågelburen nuddade dåligt mående och hoarding, Den tredje hustrun handlar om hur Aidan, 48, tvingas acceptera att hans unga vackra fru Maya ställt sig i vägen för en buss, dyngrak, på Charing Cross Road. Tog hon livet av sig? Hon brukade väl aldrig bli berusad, än mindre dyngrak? Vad HÄNDE egentligen?

Allt var ju så käckt utåt. Den obotligt charmige Aidan med massor av barn, inne på den tredje hustrun – alla tumlar runt tillsammans, till och med semestrar ihop, i ett härligt kollektiv. Aidan, alla hans fruar och sammanlagt fem barn. Stor, lycklig, cool och modern familj. Alla älskar alla.

Fast så är det ju inte.

Den tredje hustrun är en relativt långsam pusselroman där vi serveras en lagomt stor tugga i taget innan vi slutligen vet (nästan) allt om vad som hände den där natten när Maya dog. Familjefriden krackelerar. A l l a har hemligheter. Såklart.

Jag vet. ”Familjehemligheter” är sällan en sales pitch som fångar mig och jag har haft boken (på engelska…) liggande länge innan jag slutligen började LYSSNA på den. På svenska. Den engelska pappersvarianten får jag väl ställa i bokträdet eller byta bort.

Vad jag gillade? Favoritdelar av London (Highgate, Islington – ännu icke helt bokligt utslitna på samma sätt som Notting Hill och Kensington), kanske till och med lite av det långsamma; hur Jewell faktiskt lyckas få oss att se ”allas” fel och brister men på samma gång också känna sympati för (nästan) alla.

Kan en sån här historia få ett lyckligt slut? Det får du ta reda på själv.


A tale of many cities

Förra söndagen bjöd på tropisk värme parad med en känsla av glatt men tungt huvud (att njuta fest med goda vänner till klockan fem på morgonen gör gärna sånt med en mycket medelålders kropp). Sådana dagar avnjutes bäst med en lång snirklig promenad beväpnad med (minst) en bok i väskan. Som jag skrev häromsistens var det Folke Schimanski som fick följa mig på färden – men jag måste berätta om en av mina allra bästa läsplatser också.

Leise Park firar alldeles i dagarna fem år som park, och den har varit kontroversiell sedan starten. Man har nämligen tagit ett hörn av en gammal kyrkogård, låtit det vildvuxna växa sig ännu vildare, låtit många gravar vara kvar (ingen har begravts här sedan 1970) OCH gjort 1) en park av det 2) med en massa LEKPARKSYTOR. Leka på en kyrkogård? Kränkande tanke för många många människor!

Själv tycker jag att det är alldeles ljuvligt. Vackert. Fantasieggande. Jag stortrivs. Här finns bl a små gläntor med vädertåliga hängmattor som man kan låna, och jag hade turen att hitta en ledig. Där låg jag och läste om stans historia, med solen strilande ner mellan löven och en glad koltrast som tjoade en bit bort. Det är paradis för mig. Alldeles gratis.

Du finner parken i Prenzlberg, en kort promenad från Alexanderplatz, på lilla tysta Heinrich Roller Str. Jag kan verkligen rekommendera ett besök! Det här är Berlin at its best.


   Där uppe låg de och pussades och var kära. Leise Park är en fantastisk plats för en dejt! Och vet ni, jag tror att själarna vars stoft blivit en del av jorden där tycker att barn, läsande tanter och hånglande nykära är preciiiiiis vad de vill ha på sin viloplats.

Lite spänning blev det för några år sen då det hittades benknotor och hår i parken. Hade de streetsmarta stadsrävarna grävt upp LIK? Var detta beviset för olämpligheten i att göra en lekpark här? Gillar man drama kan man ju tänka så, men rävar gräver nog inte upp benknotor som eventuellt finns kvar tre meter under ytan, menade en av parkens skapare och försvarare. Nåväl, benen skickades till rättsmedicin i Moabit för analys (var de mänskliga? hur gamla var de?) och hur det gick sen vet jag faktiskt inte. Det går säkert att googla fram men jag föredrar att ha kvar det där mysteriet i mitt huvud…

***

Så till en annan favoritstad och kampen jag för med min obotliga inre London-snobb. Jag lyssnar på en bok som utspelas i en vansinnigt trevlig stadsdel – Islington – och rynkar pannan varje gång den svenska inläsaren säger Aaaaajlington. Isslington! ISSLINGTON!

Säger jag alltid allting rätt? Nej. Absolut inte. Men ändå.


Virginia och vårt London – always to look life in the face

Jag vet, jag har inte skrivit om vår Breakfast Book Club-resa till London. London är London och detta gäng är ljuvligt. Det var en FIN resa som smakade mer.

Allra bäst var Richmond. Jag vill återvända till Richmond. Camilla hade ordnat en fantastisk heldag med promenad, mat, dryck, ljuvlig independentbokhandel (jag köpte Patti Smiths The M-train till mig själv!),och vandring vandring vandring i Virginias fotspår.

”Om jag måste välja mellan Richmond och döden, så väljer jag döden” sa Virginia Woolf.

Vi är lite oense där.

Det blev ett lustigt sammanträffande ikväll. Jag tittade runt på Netflix. Där var den. The Hours. It was meant to be. Utmärkt film, fantastisk bok.
Centrala Richmond var så vackert, inte ens stormen Desmond förtog nöjet. Promenaden genom parken när mörkret föll var magisk. Det var mycket lätt att se en angstande Virginia, rusande runt på stigarna, framför sig.
  
  
   #bbclon


om grubbel och dåligt samvete och att försöka att inte falla i fällan och låta dem vinna

Vi har ett middagsgäng, ”mina” pojkar och jag. Igår begåvades vi med en bonusdeltagare till, ännu en presumtiv vän ur den ljuvliga kretsen kring min första Berlinvän som fortfarande är en som jag räknar till De Bästa. Jag återkommer så ofta till hur vi möttes han och jag, ihopknuffade av en slump av en av mina f d chefer som egentligen inte alls förväntades vara där han var (inte helt slump, men en oväntad vändning t o m för honom), and the rest is history. Vi klickade från sekund ETT och jag tycker lika mycket om hans käresta. Möter en efter en av deras vänner och blir fascinerad över vilka människor jag aldrig skulle ha mött. Kanske. Om inte om fanns.

Igår satt vi i min gröne väns kök, ett kök sådär som åtminstone jag tänkte mig Berlin när jag inte bodde här själv: i ett icke rotrenoverat Altbau i Fhain, så högt upp i huset att man är helt slut när man kommer hela vägen upp. Golven lutar åt alla håll och i köket finns inte en enda rät linje, det är gott om galna vinklar och vrår. Min gröne vän är ett geni när det kommer till att hitta fina gamla grejor som jag aldrig skulle ha förstått att köpa själv, för jag hade aldrig kunnat räkna ut hur mysigt det skulle bli. Grönis kök är ett av de mysigaste kök jag sett. Där satt vi i timmar, åt god mat, tömde fem flaskor vin (eller, eh, tror jag tappade räkningen sen) och pratade pratade pratade.

Vi är en pol mag, en dr i psykologi, en master i marketing & administration, en socionom och så jag: tågnörden. Tre nationaliteter, eller egentligen fyra när man tar ossi/wessi i beräkning. Initierade och allvarliga samtal om politik (jag slutar aldrig älska att lyssna på min vän Herr Pol Mag trots/tack vare att våra politiska övertygelser både diffar och enas så kraftigt), psykologi och litteratur till oenigheter om huruvida Tinder borde marknadsföras som pur hook up-app eller ej och en för mig chockerande (faktiskt) insikt om att de andra inte alls tycker att det är konstigt att jag får löjliga mängder mail från VÄLDIGT unga män som frågar/ber ”snälla säg att du är dominant?” på en plattform där jag har samma i mitt sinne (iallafall innan de började argumentera) fullständigt nördiga och oskyldiga profilbild som jag har här. (n b jag är helt ointresserad av dessa mycket unga män, om det är viktigt)

Klev in i en taxi med två av vännerna, vi bubblade hela vägen hem och förhoppningsvis fattade chauffören att vi inget visste. Han sa inget heller. Kom hem, öppnade telefonen och bleknade. Skämdes på ett absurt sätt över att jag fortfarande bubblade över p g a den underbara kvällen VI hade haft.

Berlin nu, och snart åker jag och en bunt vänner till London. ”När händer det här?” tänker jag ofta. Det är lätt att fångas i det. Begränsas. Bli rädd och arg och misstänksam. Det är ju precis det de vill, de i sinnet mörka människorna! Själva essensen i terror är att avskräcka och begränsa. Rädsla rädsla rädsla. Den som inte dör i en direkt attack kan ”dödas” på andra vis. Man kan bli så rädd att man nästan är som död. I själen. Tänker jag. Så jag skiter i att lyssna på tanken, jag skiter i att betrakta varje medpassagerare misstänksamt. Jag rör mig i denna min älskade stad och i andra städer jag älskar.

Jag fortsätter att bubbla över hur många sorters kärlek det finns och på vilka olika sätt man t ex kan älska de där människorna runt bordet igår. En av dem är min bästa vän att se konst och analysera [sönder] känslor och tankar med. En av dem är min bästa jag-kan-berätta-allt-utan-att-känna-mig-dömd-vän. En av dem vill jag kyssa (men inte gifta mig med). En av dem känner jag inte nog väl än för att hitta specifik kärlek till men hon är intressant nog att jag ska kunna säga att jag skulle älska att få veta mer. Man kan älska unga knäppa katter också, och gamla sjuka. Och andras barn och föräldrar i brist på egna. Och man kan älska ost och blommor och kartor och kärlek tunnas inte ur och devalveras för att man blir överlycklig över till synes triviala saker.

Vi hämnas på terroristerna! Häng med i den sortens hämnd: att vägra begränsas socialt, geografiskt eller mentalt.

Det kändes som en knasig men skön slump igen, att jag just idag ska kunna hämta mitt hittills försenade beställda exemplar av Book Lover’s London. Metro guides är och förbli mitt favoritförlag när det gäller Londonguider. Om tre veckor åker vi till London och tågnördar och äter gott och shoppar böcker (inte skulle vi).


it’s not me, it’s you

Förra helgen diskuterade jag det där med ”vad orkar man läsa när man är stressad/ledsen/trött/omotiverad” med en god vän. Hennes svar var det som jag alltid trott att mitt för-alltid-svar skulle vara också: skräck och dystopier. Men nu när jag är där, på olika sätt har varit där i ett år, så är mitt svar den här gången chick lit (och där gjorde jag just en rolig Freudian slip eftersom jag först råkade skriva ”chock lit”). Jag har ju redan skivit det hur många gånger som helst, så jag kanske inte behöver upprepa det, men jag gonar mig i att läsa om nyorientering, i det där med att bryta upp och (ändå) landa på fötterna.

itsnotmeI Mhairi McFarlanes It’s not me, it’s you finns inte riktigt min vanliga favoritingrediens ”att starta eget” (butik, bageri, glasstillverkning – mitt favorittema ni vet, med ”starta bokhandel/café” i topp ;)) med, men historien innefattar naturligtvis smärtsamt uppbrott, flytt till ny stad (London, swooooon), söka nytt jobb som känns lite övermäktigt initialt, nyorientering, yada, yada, yada, yadayada.

Paul och Delia har varit tillsammans i tio år, det kanske inte direkt är PASSION längre (kanske aldrig var ens från första början?) och Paul är inte superromantikern som skulle komma på tanken att plocka med en flaska skumpa och fria på stans vackraste bro, men de ÄR ett bra team och han HAR sina poänger, så Delia gör det själv.
Tar med skumpan.
Släpar med en oförstående man till bron.
Friar.

Hans reaktion är so-so men han mumlar ett ja. Delia tänker att det kanske är just det där med att han inte är en man av såna gester, men riktigt så enkelt var det ju inte. En stund senare råkar hon få ett SMS som inte var menat till henne. Andemeningen är ”HJÄÄÄÄLP, hon har friat!”. Messet är formulerat på ett sätt så att det är fullständigt uppenbart att det är riktat till Pauls (unga) älskarinna, som uppenbarligen vet att han redan har ett fast förhållande sedan länge och smärtan i att inse otroheten paras med smärtan i just den insikten, att den andra kvinnan vetat att Delia finns OCH att Paul uttrycker sig som han gör till henne, OM Delia.

(traaaalalaaaaa… no further comments)

Nåväl. Hej då hund och hus i Newcastle, hej nytt liv delandes lägenhet med bästa vännen i London. Hej leta nytt jobb! Delia får ett märkligt jobb på en märklig PR-byrå med en märklig chef men en trevlig kollega. Intriger hit, intriger dit, Delia kommer i kontakt med en man som till att börja med känns som en ovän men som till slut känns som (mer än en) vän.

Nytt liv vs gammalt liv. Vad ska man välja när de olika liven är så vitt skilda och det kanske dyker upp en chans att återvända till det gamla trygga? Better the devil you know?

Oooooh vilken cliffhanger.

Det här är den tredje Mhairi-boken jag läser och också den jag tycker minst om. Stort plus för London (såklart), för mycket humor. Minus för att jag börjar tröttna på huvudprsoner som naturligtvis är skitsnygga och attraktiva fastän de tror annat. Minus också för en ganska tjock bok (över 500 sidor) där somligt dras ut på i oääääändligheeeeet medan annat hastas förbi. Jag hade gärna disponerat den annorlunda, men nu är det ju inte min historia så det kan jag tycka vad jag vill om. Ingen keeper. Vi får se om den går till bokträdet (jag tror inte det) eller om jag spar den till kommande bokbytesevent, jag vet nämligen en del andra kulturtanter som också gillar Mhairi och gärna blandar in den här sortens böcker bland sina mer high-browaktiga läsupplevelser.

(jag SKULLE ju skriva om Kjell Westös Hägring 38 idag, och landade i att skriva om den här boken först. say no more.)