Flickorna i parken
Jag vet inte, det är möjligt att jag projicerade egna känslor, men jag tyckte inte Lisa Jewell såg jättebekväm ut på feelgoodminglet på bokmässan (ok, hon ler fint på min bild. men.)
Kanske var hon trött. Blyg? Eller så undrade hon som jag – hur länge ska hon kallas feelgood? Hennes böcker får mer och mer svärta. Gråskala.
Ett av mina favoritområden i London. En mysig park. En bunt invånare med vilt blandad social status. En nyinflyttad familj med en brådmogen dotter. Hennes mamma, hennes syster och hon har mer eller mindre flytt efter att deras hus bränts ner av mannen/pappan. Den nya familjen rubbar dynamiken både bland vuxna och barn.
Efter en midsommarfest hittas den brådmogna Grace livlös i parken. Blodig. Kläderna i oreda.
Pojkvännen? Den gamle snuskgubben? Den populäre Leo som kanske kysst lite för unga flickor förr? Mordbrännande far som just kommit ut från rättspsyk? Nån annan?
Nattsvart whodunnit. Kan vara Jewells bästa hittills. Fin inläsning av Leining, meeeeeen Islington har hon fortfarande inte lärt sig uttala!
Kråkan Bråkan
Överlevnadskit denna sommar: bok, penna, brevblock. Te.
Om en triad. Pappan, Kråkan och Pojkarna (ja, de är en enhet, behandlas som en enhet – när vi bara hör en röst vet vi ändå inte vems).
Mamma är död. Pappa är en annan utan sin partner. Kråkan sveper upp far och söner i sin märkliga fjäderfamn. Kråkan knasar och kraar, många år hanteras på få sidor men någonstans ska det bli en nyorientering.
Som ett skrivet kollage. Ibland en lek med rytm och ljud, inte sällan visuellt med hjälp av layout, ibland korta ”normala” texter, noveller kokade ner i några få meningar. Några stycken är svindlande vackra, spot on. Andra är äckliga. Eller knäppa.
Max Porters Grief is the Thing with Feathers är ett märkligt projekt orkestrerat i meta-takt. Det underlättar om du har lite koll på Ted Hughes och hans Crow, men boken talar lite till oss i Team Plath också. En intressant pusselbit. Titeln är också en lek med Dickinsons ”Hope is the thing with feathers”. Meta sa jag! Så mycket meta att det riskerar att sippra meeeeta ut ur öronen om man läser för snabbt.
Jag är kluven. Å ena sidan fascinerad över det märkliga. Samtidigt läste jag ett omdöme på goodreads som var så sant för mig: ibland är det som en märklig installation som doftar mer prestation än riktig känsla.
Den här skickar jag in i poesirutan på min botns16-bricka.
Den tredje hustrun
När jag började läsa Lisa Jewell back in the early chick lit days så skrev hon – som jag minns, rätt eller fel – roliga, harmlösa och lättsamma böcker om festande trettionåntingar med kärleksproblem.
Kärleksproblemen kvarstår förvisso (ofta), men så himla lättsamt är det sällan längre. Fågelburen nuddade dåligt mående och hoarding, Den tredje hustrun handlar om hur Aidan, 48, tvingas acceptera att hans unga vackra fru Maya ställt sig i vägen för en buss, dyngrak, på Charing Cross Road. Tog hon livet av sig? Hon brukade väl aldrig bli berusad, än mindre dyngrak? Vad HÄNDE egentligen?
Allt var ju så käckt utåt. Den obotligt charmige Aidan med massor av barn, inne på den tredje hustrun – alla tumlar runt tillsammans, till och med semestrar ihop, i ett härligt kollektiv. Aidan, alla hans fruar och sammanlagt fem barn. Stor, lycklig, cool och modern familj. Alla älskar alla.
Fast så är det ju inte.
Den tredje hustrun är en relativt långsam pusselroman där vi serveras en lagomt stor tugga i taget innan vi slutligen vet (nästan) allt om vad som hände den där natten när Maya dog. Familjefriden krackelerar. A l l a har hemligheter. Såklart.
Jag vet. ”Familjehemligheter” är sällan en sales pitch som fångar mig och jag har haft boken (på engelska…) liggande länge innan jag slutligen började LYSSNA på den. På svenska. Den engelska pappersvarianten får jag väl ställa i bokträdet eller byta bort.
Vad jag gillade? Favoritdelar av London (Highgate, Islington – ännu icke helt bokligt utslitna på samma sätt som Notting Hill och Kensington), kanske till och med lite av det långsamma; hur Jewell faktiskt lyckas få oss att se ”allas” fel och brister men på samma gång också känna sympati för (nästan) alla.
Kan en sån här historia få ett lyckligt slut? Det får du ta reda på själv.
A tale of many cities
Förra söndagen bjöd på tropisk värme parad med en känsla av glatt men tungt huvud (att njuta fest med goda vänner till klockan fem på morgonen gör gärna sånt med en mycket medelålders kropp). Sådana dagar avnjutes bäst med en lång snirklig promenad beväpnad med (minst) en bok i väskan. Som jag skrev häromsistens var det Folke Schimanski som fick följa mig på färden – men jag måste berätta om en av mina allra bästa läsplatser också.
Leise Park firar alldeles i dagarna fem år som park, och den har varit kontroversiell sedan starten. Man har nämligen tagit ett hörn av en gammal kyrkogård, låtit det vildvuxna växa sig ännu vildare, låtit många gravar vara kvar (ingen har begravts här sedan 1970) OCH gjort 1) en park av det 2) med en massa LEKPARKSYTOR. Leka på en kyrkogård? Kränkande tanke för många många människor!
Själv tycker jag att det är alldeles ljuvligt. Vackert. Fantasieggande. Jag stortrivs. Här finns bl a små gläntor med vädertåliga hängmattor som man kan låna, och jag hade turen att hitta en ledig. Där låg jag och läste om stans historia, med solen strilande ner mellan löven och en glad koltrast som tjoade en bit bort. Det är paradis för mig. Alldeles gratis.
Du finner parken i Prenzlberg, en kort promenad från Alexanderplatz, på lilla tysta Heinrich Roller Str. Jag kan verkligen rekommendera ett besök! Det här är Berlin at its best.
Där uppe låg de och pussades och var kära. Leise Park är en fantastisk plats för en dejt! Och vet ni, jag tror att själarna vars stoft blivit en del av jorden där tycker att barn, läsande tanter och hånglande nykära är preciiiiiis vad de vill ha på sin viloplats.
Lite spänning blev det för några år sen då det hittades benknotor och hår i parken. Hade de streetsmarta stadsrävarna grävt upp LIK? Var detta beviset för olämpligheten i att göra en lekpark här? Gillar man drama kan man ju tänka så, men rävar gräver nog inte upp benknotor som eventuellt finns kvar tre meter under ytan, menade en av parkens skapare och försvarare. Nåväl, benen skickades till rättsmedicin i Moabit för analys (var de mänskliga? hur gamla var de?) och hur det gick sen vet jag faktiskt inte. Det går säkert att googla fram men jag föredrar att ha kvar det där mysteriet i mitt huvud…
***
Så till en annan favoritstad och kampen jag för med min obotliga inre London-snobb. Jag lyssnar på en bok som utspelas i en vansinnigt trevlig stadsdel – Islington – och rynkar pannan varje gång den svenska inläsaren säger Aaaaajlington. Isslington! ISSLINGTON!
Säger jag alltid allting rätt? Nej. Absolut inte. Men ändå.
Virginia och vårt London – always to look life in the face
Jag vet, jag har inte skrivit om vår Breakfast Book Club-resa till London. London är London och detta gäng är ljuvligt. Det var en FIN resa som smakade mer.
Allra bäst var Richmond. Jag vill återvända till Richmond. Camilla hade ordnat en fantastisk heldag med promenad, mat, dryck, ljuvlig independentbokhandel (jag köpte Patti Smiths The M-train till mig själv!),och vandring vandring vandring i Virginias fotspår.
”Om jag måste välja mellan Richmond och döden, så väljer jag döden” sa Virginia Woolf.
Vi är lite oense där.
Det blev ett lustigt sammanträffande ikväll. Jag tittade runt på Netflix. Där var den. The Hours. It was meant to be. Utmärkt film, fantastisk bok.
Centrala Richmond var så vackert, inte ens stormen Desmond förtog nöjet. Promenaden genom parken när mörkret föll var magisk. Det var mycket lätt att se en angstande Virginia, rusande runt på stigarna, framför sig.
#bbclon
it’s not me, it’s you
Förra helgen diskuterade jag det där med ”vad orkar man läsa när man är stressad/ledsen/trött/omotiverad” med en god vän. Hennes svar var det som jag alltid trott att mitt för-alltid-svar skulle vara också: skräck och dystopier. Men nu när jag är där, på olika sätt har varit där i ett år, så är mitt svar den här gången chick lit (och där gjorde jag just en rolig Freudian slip eftersom jag först råkade skriva ”chock lit”). Jag har ju redan skivit det hur många gånger som helst, så jag kanske inte behöver upprepa det, men jag gonar mig i att läsa om nyorientering, i det där med att bryta upp och (ändå) landa på fötterna.
I Mhairi McFarlanes It’s not me, it’s you finns inte riktigt min vanliga favoritingrediens ”att starta eget” (butik, bageri, glasstillverkning – mitt favorittema ni vet, med ”starta bokhandel/café” i topp ;)) med, men historien innefattar naturligtvis smärtsamt uppbrott, flytt till ny stad (London, swooooon), söka nytt jobb som känns lite övermäktigt initialt, nyorientering, yada, yada, yada, yadayada.
Paul och Delia har varit tillsammans i tio år, det kanske inte direkt är PASSION längre (kanske aldrig var ens från första början?) och Paul är inte superromantikern som skulle komma på tanken att plocka med en flaska skumpa och fria på stans vackraste bro, men de ÄR ett bra team och han HAR sina poänger, så Delia gör det själv.
Tar med skumpan.
Släpar med en oförstående man till bron.
Friar.
Hans reaktion är so-so men han mumlar ett ja. Delia tänker att det kanske är just det där med att han inte är en man av såna gester, men riktigt så enkelt var det ju inte. En stund senare råkar hon få ett SMS som inte var menat till henne. Andemeningen är ”HJÄÄÄÄLP, hon har friat!”. Messet är formulerat på ett sätt så att det är fullständigt uppenbart att det är riktat till Pauls (unga) älskarinna, som uppenbarligen vet att han redan har ett fast förhållande sedan länge och smärtan i att inse otroheten paras med smärtan i just den insikten, att den andra kvinnan vetat att Delia finns OCH att Paul uttrycker sig som han gör till henne, OM Delia.
(traaaalalaaaaa… no further comments)
Nåväl. Hej då hund och hus i Newcastle, hej nytt liv delandes lägenhet med bästa vännen i London. Hej leta nytt jobb! Delia får ett märkligt jobb på en märklig PR-byrå med en märklig chef men en trevlig kollega. Intriger hit, intriger dit, Delia kommer i kontakt med en man som till att börja med känns som en ovän men som till slut känns som (mer än en) vän.
Nytt liv vs gammalt liv. Vad ska man välja när de olika liven är så vitt skilda och det kanske dyker upp en chans att återvända till det gamla trygga? Better the devil you know?
Oooooh vilken cliffhanger.
Det här är den tredje Mhairi-boken jag läser och också den jag tycker minst om. Stort plus för London (såklart), för mycket humor. Minus för att jag börjar tröttna på huvudprsoner som naturligtvis är skitsnygga och attraktiva fastän de tror annat. Minus också för en ganska tjock bok (över 500 sidor) där somligt dras ut på i oääääändligheeeeet medan annat hastas förbi. Jag hade gärna disponerat den annorlunda, men nu är det ju inte min historia så det kan jag tycka vad jag vill om. Ingen keeper. Vi får se om den går till bokträdet (jag tror inte det) eller om jag spar den till kommande bokbytesevent, jag vet nämligen en del andra kulturtanter som också gillar Mhairi och gärna blandar in den här sortens böcker bland sina mer high-browaktiga läsupplevelser.
(jag SKULLE ju skriva om Kjell Westös Hägring 38 idag, och landade i att skriva om den här boken först. say no more.)
minneslistan, igen
Tips till mig själv – kanske till dig?
Jag lade aldrig nån beställning från adlibris hem till Stef, nu ångrar jag mig lite, men så dags nu. Vi får se, risken är nog ändå ganska liten att jag lämnar Sverige utan att handla några böcker.
Saker jag suktar efter just nu:
Lisbeth Larsson – Promenader i Virginia Woolfs London
Jerker Virdborg – Skyddsrummet Luxgatan
Olivia Bergdahl – Efter ekot
Giulia Enders – Charmen med tarmen (ja, jag vet att den är tysk, jag har bligat på den i ett år nu, men jag ger mig fortfarande inte på fler tyska böcker)
Mattias Hagberg – De användbara (hans Rekviem för en vanskapt var purt fantastisk)
Granne med döden
Njuter av en ledig eftermiddag efter en period med myyyyyycket jobb. Det trista med myyyyycket jobb är att jag sover så kasst. Vaknar mitt i natten, ligger vaken några timmar och är sen som en zombie (nä, det var elakt mot zombiepopulationen) när mobilen börjar tuta vid 6.15.
Ibland kan jag nyttja den där vakentiden till att läsa, ibland inte (om jag känner att jag kanskeKANSKE skulle kunna dåsa lite så vill jag inte väcka mig själv ännu mer genom att läsa, hårfin avvägning). Nu är detta en bokblogg (eller brukade åtminstone vara), inte en insomniablogg. Enough whining!
Vi har tagit en paus från varandra, kriminalromanerna och jag. Eller: hade. Jo, så var det länge, men så landade Granne med döden hos mig för ett tag sedan och jag kände ett ”hm…!”. Jag gillade Marwoods första, Onda flickor, och anade att hon faktiskt kunde vara allt annat än ett one-hit-wonder.
Vi har ett hus i en ännu-inte-så-glamorös-del-av-London. Det är den typen av hus dit folk flyttar som kanske inte vill vara så sociala. Vill eller kan. Ett hus där man kanske inte stannar så länge, av en eller annnan anledning. Fast en av hyresgästerna har bott där sen hon var barn. Den snikne hyresvärden skulle gärna kasta ut henne, men han kan inte. Hon är besvärlig. Hon vill ha såna där lyxiga saker som fungerande avlopp till exempel. Ja, hon bor i källaren, så det är hennes lägenhet som råkar allra mest illa ut på grund av de där igenslammade avloppen.
Det stinker. Det är den hetaste sommaren på länge och när avloppet RIKTIGT sätts igen och Vestas golv blir förstörda så stinker det rentav… LIK. Nån i det lilla hyreshuset har visst en riktigt riktigt kladdig hemlighet.
Granne med döden är inget för den äckelmagade, kan vi säga. Det är ingen mys-spänning. Det är en gräslig, fantastisk, spännande och välskriven historia. Marwood kliver upp på tronen vid sidan av Belinda Bauer för mig. Granne med döden känns inte lika annorlunda som Onda flickor, men det är ändå ”kriminalroman med den där extra twisten” som gör att jag lockas.
——————–
Knappt hade jag lagt ifrån mig den här boken förrän det damp ner ett mail om Crimetime Gotland. BÅDE Bauer och Marwood (pseudonym dock, tippar på att Serena kommer dit som Serena-Alex) ska dit ihop med en hel BUNT andra namnkunniga författare. Denise Mina, Anne Holt och Katarina Wennstam tillhör också favoritförfattare som ska dit. Oh!
Jag har aldrig varit på Gotland. Gotland i augusti låter MUMS, men jag tippar på att det är snudd på kört att hitta hotell till annat än hutlösa priser där då.
HM (pun intended) – vad kan vi göra av King Lear?
Allra hemskaste syster av Lina Forss, en King Lear i nutida bratförpackning med en svensk klädkedjeägande familj i centrum. Ja, inget dumt upplägg alls, det fångade åtminstone min blick även om det rosa omslaget fick mig att skygga. Lear-referensen vann ändå. Jag köpte boken och tänkte att den var light men ändå fångande nog att funka finfint som pendlarbok.
Kungen i detta drama är Kurt Leander, ägare till storföretaget Firman. Han är svårt sjuk och Firman måste delas mellan de fyra systrarna Cornelia, Gabriella, Regina och Alex. Frågan är bara hur? Patriarken samlar sina fyra döttrar och meddelar att den som älskar honom mest ska bli rikast belönad.
Så ställs syster mot syster i kampen om makten över modeimperiet, en kamp där två av systrarna Gabbie och Reggie jävlas idogt med varandra och den självklara tronarvingen Cornelia. Cornelia gillar inte att strida men däremot så gillar hon syrran Gabbies man och han gillar henne. Lite för mycket. Men i krig och kärlek är allt tillåtet – så länge det inte läcker ut i pressen.
Under tiden Kurt Leander förtvinar av sjukdom åser han striderna och smider egna planer som ska eka bortom hans bortgång.
Intressant upplägg – check, enstaka otroligt snyggt skrivna passager – check, ljuvligt lockande (om än snobbiga) Londonreferenser – check, men ändå faller jag inte för helheten. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som skaver, men när det plötsligt efter en låååång transportsträcka bränner till i vissa relationer så är det slut på boken. King Lear-upplägget med en bunt döttrar och andra ”givna” roller runtomkring gör dessutom att en del av karaktärerna som finns där för just det upplägget inte finner någon naturlig och riktigt intressant del i historien, de just bara finns där. När jag läste efterordet insåg jag att Lina verkar vilja fortsätta att skriva om familjen Leander, så de blekare karaktärerna kanske utvecklas i kommande böcker. I dagens hetsiga succé-geeeeenast-or-else-klimat i bokbranschen så undrar jag lite stilla om det ens blir fler böcker om Leanders? Vi får se.
Två av fem. Jag kanske läser mer av Lina (hon har bl a givit ut lite YA, det kanske funkar bättre?) för att forska i var de där otroligt snyggt skrivna passagerna kommer ifrån, vi får se. Det finns potential.
…och jag är sugen på att dra fram min King Lear ur bokhyllan, det är bra. Komboläsning ftw!
Någon annan kommer att kunna fynda den här boken i bokträdet på söndag, hoppas den finner ett fint nytt hem (trots att en viss liten katt ätit på hörnen så den ser lite extra sliten ut ;))
it’s called a printing-press and it will change the world
Jag har fortfarande ingen TV, men jag har skaffat Netflix och jag glor på datorn. Allt är väl inte ryyyyykande aktuellt på tyska Netflix, men för mig som inte har orkat följa värst många serier de senaste åren så är det ändå bitvis en guldgruva.
Mitt gamla intresse för familjen Tudor till trots (eller kanske snarare tack vare – serien är väl inte känd för att vara heeeelt historiskt korrekt, och Jonathan Rhys Meyers må ha NÅT, men inte tusan är han Henry VIII) så har jag inte sett The Tudors förut. Jag försökte se första avsnittet för många år sen men när jag insåg just hur fel det blev (för mig) så lade jag snart av igen. Nu är mitt Tudor-intresse lagt lite i träda och hungern efter en serie med snygga kvinnor och män inblandade i lagom mycket snusk (och banne mig, inte bara hetero!) och intriger fanns plötsligt där. Jag är numera nog ointresserad av familjen Tudor för att orka ta felaktigheterna med en nypa salt.
Det finns långa trådar att läsa om allt som är felaktigt rent historiskt i den här TV-serien, men jag sätter högaktningsfullt på mig skygglapparna och njuter kostymdrama om en grym grym tid där vänskap t ex kunde innebära att man slapp bli ”hung, drawn and quartered” och baaaaara blev halshuggen för en (relativt sett) skitsak bara för att den som indirekt dömer en till döden råkar älska en. Om en tid där katoliker och protestanter dödade varandra i stark övertygelse om att ”vi har rätt”, ”nej, VI har rätt!” och folk dog frivilligt för en tro om att det garanterade en plats i paradiset. Där kvinnor och sexualitet var fullt legitima handelsvaror i alla samhällsskikt.
Såååå 1500-tal, eller… vänta nu? (uff)
Intressant är skildringen av Cromwell och hur han blir en sorts propaganda- och kommunikationsminister. Han initierar att smaskiga pjäser ska skrivas och framföras för att få folk att älska kungen och framförallt: att vilja lyda, han införskaffar en tryckpress som visserligen uppfanns långt tidigare än så, men som inte direkt var något välspritt än när han insåg potentialen.
Cromwell was quick to appreciate the power of the printed word. Immediately following the break from Rome in 1534, he launched a massive campaign of propaganda printing – in Latin for the few and in English for the many – witty, persuasive pamphlets encouraging unity, conformity and obedience to authority while attacking the Pope and Spain. Bibles translated from Latin into English followed and by 1545 every parish had its own copy. The onslaught continued through Edward’s reign, with over 100 titles appearing every year, many of which were filled with Protestant polemics. (mer HÄR)
(Nutid? JÄKLAR vad jag hade velat läsa den här familjens facebookflöde, det kan jag säga! Artiga men sylvasst formulerade twitterkrig mellan Cromwell och More, Anne Boleyns ändlösa selfie-tsunami på Instagram och ett antal år senare: Bloody Marys rättrådiga bränn-dem-på-bål-blogg [helt utan drinkrecept, det kan jag lova], ja jäklar.)
Jag hade en dryg hyllmeter litteratur om familjen T hemma i mitt f d kråkslottsbibliotek, det var få av dessa böcker som överlevde flytten, men jag har nån enstaka oläst som kanske kommer till heders igen nu. Vi får se.
(jag trodde btw att jag föll offer för en överaktiv hjärna som signalerade nåt frustrerat freudianskt när jag en sen natt tyckte mig se en lösk*k flimra förbi på Cromwells skrivbord, men nej då, det är tydligen en välkänd goof även om somliga påstår att det bara är en olyckligt vinklad fjäderpenna som stått på samma skrivbord i ett tidigare klipp. fjäderpenna. sure. ”har du en fjäderpenna i fickan eller är du bara glad att se mig?”)
Diaries of an Internet Lover
Nätdejting, sex och busiga flickor lät ju svåremotståndligt när boken tittade upp på mig från reahögen. Jag hade ingen aning om att Dawn Porter, numera Dawn O’Porter, är en ganska stor kändis i GB, men det är hon tydligen. Inser också att jag har en annan nyare bok av henne hemma i en olästaböckerhög. Hum.
Jag hoppade aldrig på Femtio nyanser-tåget, ingen av de liknande efterföljarna heller, så trenden med erotisk litteratur har gått mig förbi. Jag var ändå nyfiken, och rea är rea!
Nu kan jag inte påstå att erotiken i sig är det som är bra med den här boken (omslaget lovar mer än texten håller, det enda riktigt juicy är en trekant som hon sent omsider deltar i), den är snarare intressant ur någon form av sociologiskt perspektiv. Boken handlar om Dawns halvår på en internetdejtingsajt, hon lägger ut ett antal olika annonser som alla egentligen har samma budskap: bjud på lyxig mat och dryck samt spännande och lyxiga upplevelser så får vi se om vi får till lite sex sen. Vi läser mejlväxlingar, rapporter om efterföljande dejter och i vissa fall utvikningar om resor och sex. Hon bjuds på lyxiga middagar och resor till New York och Dubai. I Sverige rynkas det på näsan åt s k drinkluder, men detta tar konceptet till en helt ny nivå.
Det är nog mest därför jag fortsätter läsa – hon är mig så främmande. Så skönt skamlös i sitt självförtroende rörande såväl intelligens som utseende. Ofta förstår jag därför inte alls varför hon tycker att presumtiva dejter låter intressanta baserat på mejlväxling och vad jag har ÄNNU svårare att förstå är varför hon inte hellre helt enkelt splittar notan, avbryter och går hem än fortsätter en dejt med någon som visar sig vara närgången och motbjudande.
Hon definierar sig som hetero men dejtar och ligger med kvinnor också, även om det inte blir jättemycket av det i boken.
Godkänt men inte mycket mer. Roligt att titta in i en värld långt från min egen, extra bonus att läsa om lyx-London, men jag kan inte direkt säga att det gav någon väldig mersmak. Tyckte dessutom att konceptet kändes lite gammalt och gjort och det var inte undra på, boken är visst från 2006.
How to build a superstar
Caitlin Morans första roman fångade min blick. Det gröna. Kängorna såklart. Jag var (är) ingen övertygad dyrkare av denna skribent (jo, live gillar jag henne. eller TJUSAS. hon lyser.) men många av mina vänner är det på ett sätt som jag så gärna vill förstå. Jag vill vara MED! Med i GÄNGET.
Fast jag kommer inte med i det gänget nu heller. Hon får till stycken som är så roliga att jag skrattar rakt ut ibland, men det räcker inte. Att hon skulle vara nån slags feministikon håller jag inte heller med om. Jag är helt enkelt fortsatt oförstående, och det är alldeles alldeles OK.
”My name’s Johanna Morrigan. I am fourteen, and I’ve just decided to kill myself.”
Nej. Tösen tänker inte begå självmord. Hon vill bara omskapa sig själv. Hon bestämmer sig för att bli Dolly Wilde. Johanna/Dolly är uppvuxen i en fattig fembarnsfamilj i Wolverhampton. Hon snattar kajal, lånar cd-skivor på bibblan och skaffar hatt. Hon skriver bra. Hon är smart. Hon är rapp och har humor. Som Dolly blir hon snabbt en profil i en av de unga coola blaskorna, hennes sågningar är cyniska och legendariska. Hon är hungrig och tar för sig av ALLT. Gör hon det för sig själv, eller för nån annan? Bygger hon verkligen ”rätt” flicka, en flicka för SIG?
Spänningen är förmodligen oliiiiiidlig. Ni kan inte ALLS räkna ut sensmoralen va?
I förordet skriver Caitlin ”detta är INTE jag. VAR inte jag.” – ändå är det så de flesta, inklusive Linda Skugge, tycks tolka det. Som att det är memoarer. Apropå Skugge så rynkade jag pannan lite när jag läste hennes text om boken. Proffsens vanligaste kritik mot oss bokbloggare är ju den att våra texter om böcker handlar mer om oss själva än om böckerna och… ‘nuff said. No further comments 😉
Igenkänning då? Klasskrockar såklart. Oh, några scener där Johanna/Dolly möter den burgne KK:ns snobbiga vänner… AJ, det gjorde ont i mig att läsa. Insikten om hur jag också FORTFARANDE går in i nån slags clownroll för att liksom visa att jag inte bryr mig. Min s k klassresa är i vissa människors ögon helgjuten, men en del ränder går aldrig ur. Det gäller bara att bestämma sig för vad en gör med de där ränderna. Jag väljer att bejaka dem, betrakta dem (inte utan en viss ömhet) men sedan förmana dem och mig själv att släppa sargen. Nääää jag gick aldrig på Chalmers. Eller ens KTH. Det har gått bra ändå. Jag blev omsorgsfullt uppfostrad (hårt), men jag kan fortfarande inte de ”dolda” koderna – vilka regler ”ska” en strunta i etc.
Det skiter jag i.
Det går inte att omskapa barndom eller tonår i efterhand, men det går att göra sitt (förlåt: mitt) bästa, varje dag (med omtag ibland) för att inte fortfarande lägga hinder för mig själv genom att älta vad jag kan och inte kan, fick och inte fick. Här och nu, men med medvetenhet. That’s my shit.
The House We Grew Up In
En av många diskussioner på Bokresan (ja, ni kommer eventuellt att få höra om den där resan ganska länge till, men den är årets stora bokhöjdpunkt för mig, inte ens Bokmässan kan i alla avseenden konkurrera) var den om chick lit. Vad ÄR det numera? Existerar det riktigt renodlat? Går det att ta sig ur genren och klassas som ”vanlig” författare? Är det ens önskvärt att göra det? Var Marian Keyes egentligen per definition mindre värd som författare än Nick Hornby i slutet av nittiotalet? Keyes skrev tidigt i sin karriär en rolig men också allvarlig bok om missbruk och behandlingshem. Är det mer oseriöst än att skriva om en fotbollsnörd eller en musiknörd? Är det genusglasögonen nu igen?
Feelgood kontra feelbad är också ett tacksamt ämne att debattera, där går diskussionsvågorna stundtals höga i olika hörn på bloggar och i diskussionsforum. Nån avskyr feelgood för att det är så orealistiskt, saker ORDNAR sig aldrig sådär fint i verkliga livet (men det är väl ingen läskunnig som tror det? är det? eller umgås jag med för smarta människor?). Nån annan anser att feelbad är deprimerande, livet är tungt nog ändå. Så kan vi argumentera i all oändlighet och det finns ju egentligen ingen anledning att sluta med det, för det är förtvivlat roligt att diskutera så länge vi gör det på ett konstruktivt sätt.
Själv har jag efter långt och moget övervägande kommit fram till två avancerade teser:
– ibland är jag sugen på nåt lättsmält
– ibland vill jag ha tuggmotstånd
Fantastiskt va?
Lisa Jewell är en f d chick lit-drottning som numera skriver, tja, vanliga romaner om du frågar mig. Hon skriver om glädje, sorg och relationer och hon använder en del flerstaviga ord. Hon kommer kanske aldrig in i finrummet, men jag tror inte ens att hon nödvändigtvis vill dit. Strunt samma.
The House We Grew Up In snurrar omkring familjen Bird. Mamma, pappa och fyra barn lever tillsammans i stort hus med ljuvlig trädgård i en liten lantlig stad.
Varje påsk njuter familjen av en rolig äggjakt – eller ja, egentligen är det kanske mamma Lorelei som njuter mest av hela spektaklet, att fixa och dona och gömma såna där glittriga chokladägg i vackert färgad stanniol (måste sparas! bra pysselmaterial!) i trädgården så att barnen kan hitta dem. Storasyster är snäll nog att låta de yngre syskonen hitta de flesta äggen. Äggjakten följs alltid av en härlig påskmiddag med familjen i det stora köket med AGA-spisen.
Så händer Livet. Familjen drabbas av något fruktansvärt och det är som fukt som letar sig in i små små sprickor – när vattnet fryser till is expanderar sprickorna och somligt faller isär fullständigt. Korrektion: det mesta faller isär. Alla har sina mörka sidor, dessa förstärks och det som möjligen kan adderas till genrens (förmenta?) oseriositetskonto är väl den vanliga invändningen: attans så mycket elände och konstigheter som kan tvingas på en enda familj. Å andra sidan så är det ett fenomen som icke förekommer i denna genre enbart, måste alla historier alltid befästas med önskemål om 100% diskbänksrealism? Nä, just det.
(Det där var eventuellt en övertydlighet från en fantastikälskares sida men å andra sidan: den alltid lika normkritiska Suzann – som jag själv med kärleksfull varsamhet lotsade ner i fantastikträsket för bara ett år sedan – knäppte mig redigt på näsan under helgen: ”Det heter inte OM zombierna kommer Siv, det heter NÄR de kommer!”)
Åter till boken. Familjerelationerna blir allt trassligare och ett antal år efter Den Förfärliga Påsken har de tidigare så tighta familjemedlemmarna knappt någon kontakt med varandra alls. Utan att vilja spoila alldeles för mycket kan jag avslöja att livet tvingar dem samman igen. Hur och varför får du ta reda på själv, men för mig blev det viktigt eftersom det är så relaterat till en av de jobbigare sakerna jag har tvingats göra de senaste åren. Hoarding-problematik. Svårigheten i att hantera en förälders bekymmer, komplett med sorg, frustration och enorma känslor av otillräcklighet.
Printz Publishing har givit ut boken på svenska: Fågelburen (en väldigt väldigt smart och snygg översättning av boktiteln).
smärtlindring, opiater för själen
/varning, läs inte om du ogillar tandläkar-relaterad skräck/
Eder boktok är just nu Brukshålas största ynklo. Jag var hängig förra helgen, kände av en begynnande smärta i en visdomstand som inte ens kommit upp än. Den började göra väsen av sig femton år efter att alla de andra visdomständerna både tittat upp och dragits ut. Den första visdomstanden som kom upp i nederkäken hade elakt långa och krokiga rötter, så den var svår att få ut. Mitt i allt insåg tandläkaren att ”ojsan, detta var svårare än jag trodde och du har visst en inflammation i hudfliken som är kvar över tanden, det är därför bedövningen inte tar”. Resten får ni räkna ut själva. Den episoden har satt sig i minnet.
Det var alltså inte med nån överväldigande glädje som jag insåg att andra tanden i nederkäken sent omsider var på väg upp och att den också hade ställt till med en inflammation trots att bara ett litet hörn av den ännu skådade världen utanför tandköttet. Fick mer och mer ont, addera feber och livet kändes rätt sunkigt. En gammal kursare från läkarlinjen erbjöd Potenta Medel men jag tackade nej, för måndag – torsdag denna vecka hade vi ett antal audits med farbröder från halva Europa, jag var tvungen att vara klar i huvudet. Hade fått tid hos tandis på onsdag em, ”det är bara att stå ut”. Kände mig lite vek, ”lite tandvärk har väl ingen dött av”, för ibland hade jag så ont att det svartnade för ögonen. Hade tidvisa känselbortfall i huden från hakan upp till ögat på tandsidan, och hörseln gick lite upp och ner. Jag kan en del anatomi men ville inte fundera vidare på varför.
Kom till tandis som röntgade och sen sa ”detta vill jag inte ta i, jag remitterar dig till käk-kirurgen.” Den var inte konstigt att jag hade ont, bakterierna hade gett sig ner på förgreningar till en av de stora kranialnerverna. Ena roten låg nära två av nerverna och hon ville inte skära där. Jag tycker att det var otroligt seriöst av henne att backa, jag vet dessutom att käk-kirurgen har helt andra förutsättningar än en vanlig tandläkare.
Åkte hem med en hästdos antibiotika och en låda Citodon i väntan på operationstid. Citodon är blaha blaha för en del, men jag blir en lite kul typ av det så jag kanske sa en del extra sanningar på gårdagens audit, men som tur var föll de i god jord 😉 Nu är jag smärtlindrad men fortfarande ganska sänkt av febern. Tog ut komp och har legat platt hela dagen i dag. Läste på lite om hur smärtor i trigeminus kan uppfattas och kände mig inte så vek längre. Kände mig snarare som Wonder Woman för att jag klarade våra audits med fina resultat.
/slut varning/
Jo, all smärtlindring måste ju inte komma ur en apotekspåse. Ovanstående pärla, Virginia Woolfs The London Scene, var föremål för BBC-diskussioner för en tid sedan och jag blev grööööööön av avund. Beställde den omedelbart, men den trillade inte in förrän i går. Den landande alltså perfekt som tröst och smärtlindring.
Jag surade lite över att en liten 74-sidig tunnis med sex essäer – förvisso av en briljant skribent, men dock – skulle gå loss på £10.99, men när jag fick den lilla pärlan i min hand förstod jag. Den är utsökt. Utsökt formgivning, väldigt art deco, och texten… texten. Ett London då (mellan världskrigen) som är både så skilt från OCH ändå så likt London nu. En del av orden om Oxford St kunde lika gärna uttalas av oss Londonsnobbar i dag.
Oxford Street, it goes without saying, is not London’s most distinguished thoroughfare. Moralists have been known to point the finger of scorn at those who buy there, and they have the support of dandies.
Dandies! Åh dandies, det är på tok för ont om såna numera!
In Oxford Street there are too many bargains, too many sales, too many goods marked down to one and eleven three that only last week cost two and six. The buying and selling is too blatant and raucous. But as one saunters towards the sunset – and what with artificial light and mounds of silk and gleaming omnibuses, a perpetual sunset seems to brood over the Marble Arch – the garishness and gaudiness of the great rolling ribbon of Oxford Street has its fascination.
Essäerna skrevs som ganska lättviktiga krönikor i Good Housekeeping (grundades 1885 och still going strong), men skulle Woolf göra något dåligt bara för det? Är det att exploatera ett fantastiskt författarskap att ge ut detta postumt, dessa texter som hon väl aldrig trodde skulle komma i bokform? Nej. Utsökt, sa jag ju. Utsökt, och kanske kanske kan det leda fler läsare fram till det Woolfska altaret. Boken har varit halvsvår att få tag på i perioder, men utgåvan jag köpte kom i november förra året, så den borde finnas ett tag till. Jag älskar hur det går i vågor, hur gamla klassiker spolas upp på den litterära popularitetsstranden med jämna mellanrum.
Det fanns mer papperslycka i gårdagens paket. Stay tuned.
Here’s looking at you
Jodå, en bok har jag lyckats läsa ut, trots min enoooorma trötthet. Here’s Looking at You av Mhairi McFarlane är ganska lagom läsning.
Anna Alessi, history expert, possessor of a lot of hair and an occasionally filthy mouth seeks nice man for intelligent conversation and Mills & Boon moments. Despite the oddballs that keep turning up on her dates, Anna couldn’t be happier. As a 30-something with a job she loves, life has turned out better than she dared dream.
However, things weren’t always this way, and her years spent as the Italian Galleon of an East London comprehensive are ones she’d rather forget. So when James Fraser, the architect of Anna s final humiliation at school, walks back into her life, her world is turned upside down.
James seems a changed man. Polite. Mature. Funny, even.
People can change, right? So why does Anna feel like she’s a fool to trust him?
Detta är inte direkt rocket science. Tag några nypor ”den fula ankungen”, lägg till några kilometer tvivel och förvecklingar. Mycket humor. Lite sentimentalitet. Addera en deciliter (mums) British Museum. Anna är en smart och rolig tjej som det är lätt att tycka om, men NÅGON gång skulle det vara roligt med en huvudperson som ”blir snygg”/börjar tycka att den duger/anses attraktiv UTAN att det involverar bantning. Jag saknar tilldragande klunsmullor, helt enkelt. Eller snarare historier där storleken inte berörs alls. Där den är den petitess den borde vara i en story om en snäll, smart och rolig människa.
Det är roligt att författarna börjar lita på att vi läsare klarar mer London än bara Notting Hill, Kensington och Primrose Hill via Camden. Hur det än är så är det stadsdelar som få har råd att bo i (men jag antar att det är lätt att ta till de mest populärkulturkända områdena om en vill fånga en stor publik snabbt), men vi som älskar London vill se mer än så.
Mhairi drar in lite Islington (nåja, det är inte direkt billigt det heller) och en smula Clerkenwell också, det är skoj. Upper Street har något för alla, men är ett sorgligt underskattat alternativ till Oxford St. Log lite åt att det dejtades på The Zetter, jag hade spanat in systerhotellet Zetter Townhouse som lämpligt drinkplejs i somras, men det blev en kaffe på närliggande cykelnördscaféet Look Mum No Hands istället.
(att jag dessutom ville spana in utbyggnaden av Farringdon station kan vi tala tyst om ;))
det var inte jag, det var Camilla
”Det var inte jag det var munnen!” sa H. Apropå något olämpligt hon sa.
Ha! Det ska jag också börja säga från och med nu!
Jag fick börja dagen med ett leende tack vare fejanfeeden. Min lilla favorit i Vietnam levererar. Den berömda H som nämns ovan – hon är två år och ett av de ganska få barn som omedelbart letar sig HELA vägen in i hjärtat på mig som annars är ganska ovan vid barn och därför inte alltid tycker att de är gulliga per automatik. För några veckor sen var hon på zoo och plåtades tillsammans med en orm. Hennes kommentar på det var ”Ormen fick träffa H!” och det är ju faktiskt ett alldeles fantastiskt sätt att se tillvaron. Zlatanesque! Själv är jag ”hon som inte heter Kivi”. Hon som inte heter Kivi fick också träffa H och det kommer jag att vara glad över länge.
Men nu skulle inte bloggposten handla om en liten trollunge. Det skulle handla om hur även en 45-åring som borde veta bättre (eller: varför då?) kan adaptera synsättet. Det var inte jag, det var mitt klickgalna gamla finger. Eller: det var inte jag, det var Camilla. (*
Camilla lägger ut shelfporn av ett slag som inte går att motstå. Att dingla London OCH tunnelbanemania framför mitt hungriga plyte är nästan tortyr. För en stund så övervägde jag nästan att leverera en vit lögn till K, ”nej vet du, det finns inte ett ENDA ledigt hotellrum i HELA PARIS på kristi flygare” – – – ”men i LONDON finns det!”
Äh. Klart som tusan att jag är tacksam om vi tar oss till Paris! Men ändå. Tre böcker om London – inklusive Craig Taylors Londoners – är på väg hem till mig nu. Om inte jag komma till London London komma till MIIIIIIG.
—————————————
Det där med sovmorgon som jag ältar hela veckan; att ligga kvar i sängen och läsa så länge jag vill. Det gjorde jag, och stod ändå nere i köket och kokade kaffe 7.34 i morse. Allt är väl relativt och jag antar att hela grejen är Bestämma Själv, på det tvååriga viset. Å andra sidan så är det lätt att längta upp till vietkaffe! Idag ska jag slakta tidningar, träna och läsa ut min feel bad-bok. Just så.
Heleva von Zweigberk, ni vet. Svåremotståndliga ord som snudd på gör fysiskt ont att läsa. En kan fräsa ”medelklassångest” eller så köper en att smärta är smärta.
—————————————
*) Äsch, jag vet. Det finns inget unikt eller tvåårsgulligt i att skylla på någon annan. Något annat. Att ha en bekväm förklaring till varför just det här undantaget är legitimt. Det är inget en kan antas ha slutat med som 45-åring, eller ens som 85-åring om en nu blir så gammal.
Before I Met You
Så är allt som vanligt igen. När jag tittar ut ser jag en snötäckt (men mycket vacker) ek, inte palmer. Det tog oss 28 timmar från dörr till dörr, jag är mör efter hemresan men det gick smidigare än befarat. Jag saknar stranden, havet, vågorna (VÅGORNA! jag har aldrig varit med om något liknande, de slog mina tidogare mexikanska regerande-bästa-vågor med råge), vårt lilla hus med alla söta geckoödlor och den goda nattsömnen men nu är vi hemma igen med många sköna minnen (och två kg gott kaffe :)).
Allt är som vanligt igen skrev jag – så också sömnstörningarna. De får förvisso hjälp på traven av två ivriga katter (matte. MATTE! ni har varit borta, klockan är 02.00 och jag vill gosa NU!) samt en skvätt jet lag (jag trodde att jag fixat det bra eftersom jag kom in rätt med en gång och höll mig vaken ända till 21.30 första kvällen hemma, men där fick jag), men fine, då får jag ju äntligen lite läst. Och skrivet. Hmf. Nej, det är klart att jag hellre skulle sova, men nu gör jag inte det. Punkt.
Dags då att avsluta boken som fick stanna hemma när vi åkte till Vietnam på grund av att jag hade för få sidor kvar (bagageviktsekonomin; för få läsbara sidor per gram som isåfall berövar en annan presumtiv semesterbok platsen), Before I Met You av Lisa Jewell. Med facit i hand kunde den gott ha fått följa med eftersom så många av de andra böckerna förblev olästa, men det visste jag ju inte när jag packade.
(hur tänker du? hur många böcker skulle du ta med för två veckor? hur väljer du?)
Jag måste nästan garva åt mig själv, detta är så klassisk Siv-eskapism modell 1 A. Ung kvinna ger sig av hemifrån, byter liv. Skaffar någonstans att bo. Hittar jobb om än till en början inget direkt glammigt. Det finns något att upptäcka, en annan story längre bak i tiden (1995 vs 1920, så ja, TVÅ unga kvinnor lämnar hemmet och byter liv, om än med mer än sjuttio års mellanrum). Slutligen: London, min ultimata eskapism.
Klyschigt, huh? Men si nu är det så att den här boken är en av de böcker som får mig att fundera på hur länge vi ska tala om chick lit, vad som ÄR chick lit, om det alltid måste ses som sekunda vara och var gränsen går. Den här boken om Betty som lämnar Guernsey för London efter att hennes excentriska styvfarmor avlidit och lämnat henne ett litet arv (nog för att förverkliga drömmen om en liten tid i London samtidigt som hon letar rätt på den RIKTIGA arvtagaren, den för hela familjen okända Clara Pickle) är nämligen riktigt bra.
I jakten på Clara inser Betty att det där som farmor Arlette sa – att hon aldrig lämnat Guernsey, inte varit i London – det är ju inte alls sant. Men varför skulle Arlette ljuga om en sån sak?
Från Guernsey till Soho via Primrose Hill, Chelsea och Green Park. Oooooh, den Londonrelaterade anglomanin FRODAS. Tjugotalets jazzklubbar. För tiden relativt massiva gränsöverskridanden. Jo, visst finns där element av saker som är väldigt mycket för bra för att vara sanna. Bygones! Lisa Jewell är lite ojämn, men det här är nog ändå den av hennes böcker som jag har tyckt allra mest om. En av få chicklittare som INTE går till byteshyllan på jobbet. Den här får bo kvar hos oss, i väntan på någon gäst som kan behöva lite förströelse. Jag brukar nämligen ha en för gästen anpassad liten bokhög i gästrummet. Nu när gästrummet är renoverat känns det extra kul. Undrar just i vems hög den här borde ligga överst…?
God morgon lördag
Ännu en dag i paradiset. Mulet än, nyss kom lite regn men ryktet säger att det ska klarna upp fr o m nu. Det sköna som boktok är att för mig är det semester att kunna läsa från morgon till kväll om jag vill, oavsett vädet. Med en bokhög blir jag mer oberoende än random villblibrunpressare. Det är skönt.
Vår suddiga hög. Några e-böcker i läsaren därtill. Räcker fint.
I dag återvänder jag bokledes till den lilla byn utanför London där en handfull människor försöker överleva HAV3N-pandemin och det som kommer efter. Med tanke på fågelinfluensans ursprung kanske jag borde vänta med att läsa den tills vi kommer hem 😉
När K var ute på morgonlöpning i går hörde han ett så underligt ljud bakom sig. Surrdurrkvackkvack.
Jodå. På en moppe kom en snubbe med femton ankor. Det var då det lilla. Norröver binder folk fast levande bufflar och kör runt med, men det är inte tillåtet i provinserna kring Saigon.
…men nu spricker molnen nästan upp och jag har en spännande bok att läsa. Ha en fin dag, hörni.
Strandläsning
Trådlöst så att det går att mobilblogga på stranden – jisses.
(jag är en bokmisshandlare, se bara så bokstackaren ser ut. klantig boktok plus ett badkar har en del med saken att göra.)
I dag kör jag bok om Londonbaserad engelskalärare som försöker intressera studenterna för den klassiska littersturen. Går lite so-so. Mitt i allt drömmer hon om att lämna den trånga lägenheten i Hackney. Hon vill ha ett eget litet hus på landet innan hon fyller 30. Amelia och hennes man Jack hittar vad som verkar vara ett drömhus…
So far so good. Jag inser ju att de kommer att få ett helsike på något vis, nu får vi se vilket.
Läsa om att renovera hus när vi just åkt på semester från vårt eget evighetsprojekt? You bet!
helgedomar
Dagens bästa fynd i facebookflödet utgörs av en länk till underbara bilder från femton fantastiska bibliotek världen runt. Mindboggling, som mina brittiska kollegor skulle säga.
Jag brukar försöka besöka bibliotek när vi är ute och reser, men hittills har det inte gått något vidare. På Leninbiblioteket i Moskva var jag inte välkommen eftersom jag hade en svensk pocketbok och ett anteckningsblock i väskan (inte ville de för dagen lagomt gästvänliga vakterna berätta om det fanns några förvaringsskåp att låna heller). Det är sällan ”som hemma” att det bara går att segla in: det ska registreras, en ska vara medlem, och så blir det väl kanske. Vi inser nog inte till fullo hur värdefulla våra skattefinansierade svenska folkbibliotek – tillgängliga för alla – är. Och i rättvisans namn finns det regler på en del svenska bibliotek också. På Carolina Redviva kan du inte heller glida in släpande på en stor ryggsäck.
Moskva. Och jag VET att Alexander Bard är stor i öst, men en egen fresk på sidan av biblioteket…? 😉
Skam den som ger sig. Till Bodleian SKA jag! Och det medicinska biblioteket på Hunterian (gratis-måste för alla som är i London, fantastiskt litet museum) var finfint. Där gick det t o m att adoptera böcker, att ta hand om gamla böcker är inte direkt gratis.
för alltid (för)dömd?
I dag pendlar jag mellan Guernsey och Soho (Londonvarianten) i händerna på Lisa Jewell och funderar lite på när chick lit blir rätt och slätt roman och tvärtom. Om det är viktigt? Vet ej, men statusmässigt: ja. Nog är det så. Oavsett vilket – detta är många mil från boken som jag kräktes på i går.
Vila i frid – välkommen tillbaka till Sverige, Dylan Dog
Det kom ett mail: Mardrömsdetektiven Dylan Dog ges ut på svenska.
Ades Media? Min ”nya-kaxiga-förlags”-nos började vibrera och vädra exalterat. Den anade en doft av succé. Det händer alltid bra grejor i serie-Sverige! För mig kan detta vara den bästa serie-nyheten sen Apart Förlag startade upp.
Dylan Dog, italiensk kultserie, såg dagens ljus redan 1986. Dylan är inte helt ny på den svenska marknaden, den kom ut som egen tidning med namnet Dylan under 1993 och publicerades som biserie i Seriemagasinet 1995-2001. För mig är det obegripligt hur den kunde få somna in så länge, men nu är han i alla fall tillbaka. Vila i frid är det första albumet i en riktigt fin utgivning, bra format och fint papper. En keeper!
Förlaget lyckades dessutom få tillstånd att utrusta det första svenska numret med ett specialomslag (känner du igen stilen? Apart förlags Jimmy Wallin kan långt mer än bara zombieporträtt…), originalomslaget finns istället på baksidan.
Det finns en lång lång bakgrundshistoria om Dylan, men det fina är att en inte behöver allt det för att kunna njuta av serierna, det går alldeles utmärkt att dyka in lite var som helst.
Det enda du behöver veta är att Dylan är en filmstjärnesnygg (ser du vem utseendet inspireras av? personen ifråga börjar bli äldre, men kindbenen har han kvar…) f d Scotland Yard-medarbetare som numera frifräser. Idol för många, bluffmakare för många andra. Dylan tog Arkiv-X-aktiga uppdrag långt innan Mulder och Scully började ge varandra trånande blickar på 90-talet. Zombier, vampyrer, djävlar och häxor, ”vanliga” seriemördare (de blir snudd på trista och mainstream i den samlingen ;)) – han har sett allt. Det är det som är grejen. Dylan kan verkligen hamna i precis vad som helst, och det är väl också därför han håller år efter år efter år.
Italian author Umberto Eco said: ”I can read the Bible, Homer, or Dylan Dog for several days without being bored.”
I Vila i frid kontaktas han av ett gäng vänner. De drabbades av en stor sorg tre år tidigare när en av deras kompisar blev påkörd och dog i en smitningsolycka. Efter några dagar fick smitaren ångest och anmälde sig själv, han har suttit i fängelse sedan dess. Allt borde med andra ord vara klappat och klart: case closed, mördaren tar sitt straff och den döda borde få frid – men icke. Hon är kvar mellan världarna, mycket missnöjd med det och hon påverkar sina vänner på ganska destruktiva vis. De börjar sakta men säkert bli galna.
Som om bristen på dödens frid inte vore illa nog anfalls hon varje kväll av en spökhund. Liten, söt men jävligt elak. Varje kväll blir hon biten av den ilskna hunden (trist, det hade onekligen varit en sötare men också aningens tråkigare story om de två osaliga andarna kunde sitta och gosa istället), varje dag är det läkt igen så att hon kan få benet sönderslitet ännu en gång. Om igen om igen. Både hon och vännerna vill få slut på mardrömscyklerna och de hoppas att Dylan är mannen som kan fixa det. Kan han det utan att drabbas av samma galenskap som de andra?
Detta sitter som en smäck! Jag känner mig väldigt väldigt serie-rudis som inte har upptäckt Dylan Dog förrän nu, men bättre sent än aldrig. Det finns en enorm skatt i form av backlist att gräva i, Ades lär ha att göra. Må svenska seriekonsumenter vakna till och kräva mer av det här. Det är snyggt, det stänker av svart humor, det är spännande och och och nu vet jag inte vad jag ska skriva mer innan det börjar låta fånigt. LÄS!
Jag vore ju inte den crazy cat lady som jag är om jag inte serverade en liten specialpresentation av Dylans katt, Cagliostro, il gatto magico (jag gissar på att han har fått namnet efter en gammal italiensk ockultist). Han har en väldigt väldigt liten roll i Vila i frid, han ser mest bara snygg (och arg) ut, men jag hoppas på mer av honom längre fram.
”wtf, husse luktar HUND?”
Hurraaaaaaaa IGEN!
PRECIS så här studsigt glad blev jag nu. Likheten är skrämmande slående.
Camilla på Mind the Book, min favoritlangare (ja, det är en drog. basta.) av bl a anglomaniainlägg, är OCKSÅ en av Bokmässans kommande bloggambassadörer. JAAAA! Hon kan inte hänga med på Syningeresan i mars men nu har jag alltså chansen att få en dos av La Camilla, Regina Londonita, ändå. Yes!
Alla ska svara ja till uppdraget, det tar väl en stund att få in alla svar, men jag är verkligen vrålnyfiken på hela listan. Hanna på Feministbiblioteket är också en av oss vet jag nu. Bra!
(inte så) Anonyma Biblioholister 