Darm mit Charme
Den första månaden i Berlin, innan jag hittade min första lägenhet, bodde jag på ett ganska trist hotell på Prenzlauer Allee. Hotellet hade dock en fördel: en rar indie-bokhandel i bottenplanet. Den var tyvärr aldrig öppen när jag var ledig (vådan av en dryg timmes pendling enkel resa parat med långa arbetsdagar), men jag njööööt av skyltfönstret.
Och där VAR den, den tyska snackisen våren 2014: Giulia Enders Darm mit Charme. Bara titeln – woooohoooo, en tarm med charm! – var fantastisk i sig, men du kan ju ana att en medicinnörd som jag blev sugen på innehållet också. Jag vågade dock inte ge mig på den på tyska.
Sedan kom den ut på engelska. Jag köpte den genast. IVRIG! Meeeeen som så ofta med min läsning kom något annat emellan. Och ännu något.
BOTNS-brickan är bra, den påminner om gammal TBR. Nu blev jag sugen. Nu gjorde jag. Jag gjorde en kombo: använde den som pendlingslyssning på svenska och läste/tittade på bilder i pappersboken på engelska.
Tarmens charm är mycket större än du kunde ana, misstänker jag. Jag kan mycket om anatomin i sig, minns en hel del av cellbiologin också, men JISSES så mycket ny forskning som har kommit bara de senaste åren, otroligt intressant forskning dessutom. Den som avfärdarna tarmarna som bara varandes något som bryter ner mat och dryck och stundtals låter illa har missuppfattat något. Fascinerande!
För mig blev det hela lite svart humor också. Giulia lyckades verkligen höja min uppskattning för mina tarmar, så när jag vaknade mitt i natten med en väldigt kurrande mage tänkte jag först ”åh tunntarmen du lilla/långa raring, så flitigt du städar!” (tunntarmen är magens noggrannaste städfanatiker) men några minuter senare insåg jag att det inte bara var normalstädning det var frågan om. Det var starten på två dagar av löpande till toaletten. Jag äter fortfarande mest knäckebröd och bifidusyoghurt. Så kan det gå.
Tack tarmarna. Tack Giulia. Hon förmedlar massor av kunskap på ett intresseväckande och lättsamt sätt, det som är bra är den gedigna litteraturlistan i slutet av boken – du kan lätt hitta mer information. OCH nu undrar jag såklart vad ÄNNU mer som upptäckts sedan boken skrevs…!
Har du koll på HIV?
Ibland är vetenskapen fantastisk. Alla vi som minns 80-talet och domedagsprofetiorna om AIDS – och som är uppdaterade på nuläget (det kan du snart bli, om inte annat!) – fascineras. Med det sagt fastnar jublet lite i halsen när man tänker på människor i de länder där behandling inte är lika allmänt tillgänglig.
Suzann tipsar om ett seriealbum. HIV 2.0. Det är dags att ta kunskapen om hur liv med HIV ser ut i Sverige till nästa nivå.
Självklart bör vi fortfarande skydda oss vid nya sexuella kontakter! Klamydia florerar än – syfilis är också en sjukdom man vill undvika. Du vet aldrig vem som bär på vad. Den farligaste är inte den som vet och behandlas. Farligast är okunskap.
Stenhjärtat
Jaaaaa, jag erkänner, jag snortar i mig Wennstams samlade produktion i en hiskelig fart nu.
Jag har blivit Wennstamoholist.
Det känns otäckt, ty nu har jag ”bara” fyra olästa/ohörda kvar, för ja, när jag lyssnat färdigt på Shirin-serien tänker jag gå tillbaka och lyssna på Smuts – som jag troooooor att jag läste när den kom – Dödergök och Alfahannen också. Några av personerna i Shirin-serien dök upp redan där. Lyssningen under påskens planerade Staycation Rumrennerei är räddad!
Jag lyssnar inte längre bara när jag pendlar, jag lyssnar hemma också, och igår promenerade jag hem från jobbet. Med diverse kringelikrokar och stopp tar sju kilometer genom centrala Berlin sin rundliga lilla stund.
För nån vecka sen skrev jag ”tur att jag lyssnade på den sista timmen i ensamhet” om Kanske imorgon. Tja, jag skulle kunna säga samma sak om Stenhjärtat. Fast nu VAR jag inte ensam. Imorse var jag på väg mellan hem och jobb och satt på S-Bahn och bet mig i läppen för att inte börja gråta.
Stenhjärtat berör barnmisshandel, shaken baby syndrome. Liten liten Gloria, sex månader, kommer in på akuten till synes livlös. Stressad trebarnsfamilj, ledsen mamma, till synes bufflig pappa, stissiga bröder. En försvunnen barnflicka. Som vanligt serveras inte den enklaste lösningen på gåtan, men det var inte direkt den största braskklappen heller. Icke desto mindre: spännande, tankeväckande och välskrivet som vanligt. Och hjärtskärande.
Fallna kvinnor
När Suzann och jag var på Bokmässan för två år sen så lyssnade vi på Caroline Krook och Eva F Dahlgren när de talade om Evas då nyutkomna bok Fallna kvinnor. Inte hade jag väl tänkt att det skulle behöva gå två år innan jag läste den boken! Nu är det förvisso ett på vissa vis tidlöst stycke kvinnohistoria som skildras, så det spelade väl inte nån större roll när jag läste boken. Huvudsaken är ATT jag läste.
Eva började gräva i Sveriges smutsiga historia i samband med arbetet med Farfar var rasbiolog, men hon blev inte färdig när hon gav ut den boken. Det fanns fortfarande bilder kvar, kvinnoblickar som satte sig i minnet. Ja, du behöver antagligen bara se kvinnan på omslaget för att relatera. Jag förstår åtminstone precis hur hon kände. Eva började läsa brev, journaler och bläddrade i rasbiologens gamla fotoalbum. Anstalten i Landskrona, där hamnade många utsatta kvinnor. De hade varit prostituerade, lösaktiga, pilska eller helt enkelt hemlösa. Intagna för lösdriveri. Diagnosticerade som undermåliga, både fysiskt och prykiskt. I Landskrona skulle de få arbeta bort sina syndiga lustar och fackas in i ledet på rätt sätt.
Allt var inte kolsvart. I boken anas en vilja – på vissa håll – att hjälpa, samt ett ifrågasättande från delar av samhället: varför var det så få som fick ett ”normalt” liv efter vistelsen på anstalten? Var det så att man kunde hamna där på rätt luddiga grunder och en var man VERKLIGEN brännmärkt och dömt? Oh yes. Så var det.
Tung läsning, men aldrig svårläst. Eva levandegör kvinnoöden och det blir till en kombination av historielektion, dramatisering (ett utbroderande av en del av de öden som tonar fram i brev och journaler) och reflektion över hennes egna tankar och känslor under processen. Det lär kosta att skriva en sån här bok. Jag är glad att Dahlgren tar den kostnaden. Sånt här behöver vi läsa, ser ni, när vi ondgör oss över vad andra länder gör och har gjort.
serendipity
Jag råkade instagramma något fånigt om en viss liten katts fäbless för att använda Fallna kvinnor som huvudkudde (samt något om min egen bristande ork att försöka leva upp till devisen ”Good girls go to heaven, bad girls go to Berlin”) men jag ska försöka att inte gräva mer i den sortens dåliga humor. För nu.
Sverige är ett litet land, Uppsala är en liten stad och genren medicinsk historia (gärna med kvinnoinriktning) är en liten genre, men ändå måste jag le. Jag läser min Dahlgren, tänker på Karin Johannisson och hennes författarskap (stor favorit!) och strax 1) läser jag om Johannissons kommande bok Den sårade divan i Femina 2) dyker bokmässesamtal mellan Johannisson och Dahlgren upp i Fallna kvinnor.
———————
Så – Den sårade divan:
Vad är galenskap? Eller, rättare sagt, hur ser den kvinnliga galenskapen ut? Vi känner till diagnoser som hysteri, schizofreni och paranoia, men vet mindre om hur dessa diagnoser kan användas av patienterna själva, som roller eller masker. I Den sårade divan undersöker Karin Johannisson växelspelet mellan individ och sjukidentitet, en identitet patienten själv kan ta över, forma och använda. Man kan underordna sig den – eller ta makten över den.
Titeln syftar på Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Till skillnad från de flesta kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft behåller de sin professionella identitet livet igenom. Det gäller också när de är som djupast inne i det sjuka, intagna på sinnessjukhus. Alla tre vistas, kortare eller längre tid, på Beckomberga, ett dårhus, en città dolorosa, inbäddad i en park av imaginär frid.
De är födda ungefär samtidigt, och de drabbas alla av stor ångest. Den blir en central del av deras jag och förs in i olika diagnoser. Allt de därefter gör kommer att betraktas genom detta sjukdomsfilter. Deras eget förhållande till sjukidentiteten är ambivalent. De hanterar den både passivt och aktivt och behåller i varierande grad ett slags egenmakt över den.
De är sårade divor, men på olika sätt.
Måste ha! Måste läsa! Måste få bo kvar i bokhyllan. Och mer om Beckomberga? Ja, serendipity. Bästa sorten.
Besked av INTE bästa sorten är dock en annan artikel som påstår att Karin ser Den sårade divan som sin sista bok. Jooo, man kanske kan få pensionera sig som författare vid 71, men rent egoistiskt vill jag ha mer. Johannissons författarskap och tankar äger en kvalitet som jag uppskattar. Vi får väl se. Med lite tur hinner hon ändra sig.
grafisk antropologi eller plain jäkla folkbildning på ren svenska
Helena påminde mig. Hon instagrammade en bild om böcker att ge bort. Tror jag.
”Ah, den där HAR jag ju, HUR kan Kunskapens frukt ha fått förbli oskuldsfullt oöppnad och oläst sedan oktober?” Beats me.
”Att ha den oläst känns lite som att ha en fin present att öppna” sa jag varpå Helena replikerade (ja, andemeningen) ”tro mig, det är det”. Ungefär.
Sagt och gjort. Jag tog boken ur hyllan och öppnade den ömsint, särade försiktigt kronbladen åt… (eh förlåt, jag parallelläser Fanny Hill och det gör underliga saker med språkbruket ska jag säga).
Omstart: Jag tog fram boken, noterade igen att Suzann sett till att få den signerad till mig (TACK! LIV HAR TAGIT I MIN BOK! MED KROPPEN!) och började läsa. Älskade, men svepläste ändå inte. Jag vet inte hur många instabilder jag postat med 1) mitt köksbord 2) mat/dryck 3) den här boken, men det är många. Det ska tas som en komplimang.
Grejen med den här boken är nämligen att den belyser det som så många i övrigt lärde fullständigt missar i rådande debatt (jag tycker att det reaktionära vinner mer och mer mark igen) – att jaaaa, vi är biologi, men TOLKNINGEN av denna biologi har svängt fram och tillbaka, fram och tillbaka, genom århundradena. Jag stångar pannan halvt blodig ibland när jag försöker få en del av de där ”i övrigt lärda” människorna att förstå att det vi tror att vi vet inte alldeles nödvändigt går mot mer och mer ”rätt”. Miljö, lobby, rådande trender – allt gör att faktiskt kunskap ibland skyms och glöms till förmån för något som rent för stunden passar bättre. Kvinnlig kropp och sexualitet har genom århundra… tusendena varit en fullständigt galen tummelplats för folk som velat tolka, bestämma, rota och utrota.
VI ÄR BIOLOGI I EN SOCIAL KONTEXT
(och Liv är så pedagogisk att jag inte fattar hur någon kan läsa den här boken och fortfarande inte förstå det, fast de som skulle behöva förstå skulle aldrig få för sig att läsa boken)
egentligen känns det meningslöst att bryta ut en ruta av alla, jag vill bryta ut ungefär VARENDA ruta och visa men, äääh, det är lättare att du köper hela boken om du inte redan har den, just den här rutan postade jag för att den tidens tankesätt går rätt stick i stäv med senare tiders grej, ”män är kåta, kvinnor vill dricka örtte och tala känslor”
Det som skiljer Strömquist från de otaliga tyckare som presenterar sanningar på fejjan (och exempelvis i en del ”socialkonservativa” riksdagspartier…) är att hon tillhandahåller källhänvisningar. OTALIGA såna. OOOH detta glömda ord 😉 Detta glömda BRUK! Jag vill sätta den här boken i handen på mina mer förstockade bekanta och säga ”LÄS, och om du inte tror mig, eller Liv, läsa VIDARE! Kolla KÄLLORNAAAA!”.
Jag har läst det mesta förut, men inte samlat på det här snygga, effektiva och INTRESSANTA sättet. Du kommer skratta. Rynka pannan. Bli glad. Förbannad. Antingen läser du boken som förströelse/underhålling/”vanlig” bok, rakt av, eller så behåller du den nära som uppslagsverk, som inspiration till vidare letande – kanske rent av rota mer i källorna?
Full pott. En riktig favoritbok. Klockren. Liv och jag står inte alltid speciellt nära varandra rent partipolitiskt (och jag älskar inte alla hennes böcker som den här, men sen när gillar man per automatik allt en författare gör?), men när det kommer till den delen av samtid och politik som rör kunskapens frukt? All in.
—————-
Tycker du att jag var odrägligt vaginocentrisk nu? Ojämlik? Fitti…feminaziztisk? (sic!) SAKNAS DET FALLOSFOKUS?
Oh, si det går att råda bot på. Du kanske vill läsa Efter eget huvud – penisens kulturhistoria? Den svenska utgåvan är nog slutsåld, men du kan hitta den på bokbörsen eller på biblioteket. Misstänker jag.
(jag har svaga minnen av att jag gillade den också)
Hej klimakteriet!
Ja men jisses vad som har hänt på ett år! Det är SNART ett år sedan jag tog bilden ovan, på Suzann, på kulturtantskollot i Syninge. När jag letade efter den underbara bilden (som jag bommade att blogga då, klantigt!) så hittade jag det här inlägget också. Tjoff ba. Att byta liv var ordet, sa Bull. Inget blev visst som jag trodde. Inte heller hade jag trott -även om jag kanske borde ana – att jag skulle få utropa ett ”Hej klimakteriet!” själv bara några månader efter att jag första gången såg den där boken, men nu blev det så. Jag har en kronisk sjukdom som kostat mig en äggstock och förmodligen mördat den andra också, så att jag skulle hamna i klimakteriet tidigt var väl inte så underligt. FÖRDELEN med det är att sjukdomen, endometrios, inte kommer åt mig på samma sätt längre. Hej DÅ, smärtor!
Nåväl, detta mytomspunna klimakterium… en del lider illa och andra märker knappt av det alls. I vintras var mitt klimakterium svårt att tolerera. Jag hade både värme- och köldvallningar som ledde till svåra sömnstörningar (och hur humöret blir av att ligga vaken natt efter natt efter natt vet nog de allra flesta) och frekvensen kofta-av-kofta-på fick folk att höja på ögonbrynen mer än en gång. Min käre vän som jag bodde hos i julas blev rent orolig över hur jag gick från svettblöt i ansiktet till frossa på 60 sekunder slätt, men efter att jag förklarat samtliga skeenden så hajade han mer (jag har sagt det förr och jag säger det igen: den människan blir ett storfynd för den rätta kvinnan den dagen han bestämmer sig för att ägna sig åt romantisk kärlek igen). Torra slemhinnor och en ständig känsla av att ha lite halvt blåskatarr är inte heller kul.
Nu har jag hittat mina sätt att hantera det hela och mår mycket bättre. Jag kombinerar fytoöstrogener (och rent allmänt kost med extra fokus på B, C, D och E-vitaminer) med motion och vare sig det har verkan ”på riktigt”, är ett utslag av placeboeffekt eller bara kommer sig av en naturlig lindring (ALLA lider inte år ut och år in) så är jag tacksam över att det inte är som det var i december och januari. När en vallning kommer tänker jag ”ja men kom då, kom an” och den minskade stressen tycks också ha påverkan på mig. Alternativet ”neeeeeej, nu kommer en vallning, nu blir jag illröd och svettig” gjorde inte saken bättre, kan jag konstatera. Tillämpad avslappning borde läras ut i skolan…!
Suzann utropade ”ooooooh, du är i klimakteriet, det ska vi FIRA!” alldeles då när jag mådde som sämst och hon fick ett ganska surt svar tillbaka, ”vi får väl se hur kul DU tycker att det är när det blir din tur, FIRA kan jag möjligen göra den dagen då det är över *mutter mutter*”.
Hon låg lågt i några månader, men sedan landade ändå ett stort klimakteriepaket till mig hos närliggande postkontor. Jag asgarvade när jag öppnade, det var tema klimakteriekossa för hela slanten. En zombieformad (!!) minifläkt som jag ser fram emot att använda på jobbet nu när det börjar bli varmare, en broderad kossa, en shoppingkasse i ko-dekorerad minificka (den adopterade Spockissen och bar runt på så sött att jag han tänka ”men tulle, det är hans kattunge!” ända tills han började slita och riva i den – eh, ojdå, det VAR hans kattun… ja, eller nåt, den är vart fall döööööd nu). Och BOKEN, Hej klimakteriet – lite vallningar har väl ingen dött av, då.
Åsa Albinsson och Maria Fröjdh har samlat fakta såväl som texter signerade ett antal kända svenska kvinnor som själva är i eller har passerat klimakteriet. Boken presenterade inga faktiska nyheter för mig rent medicinskt (jag är ju den nörd jag är, så GISSA om jag letade fakta när jag förstod hur det låg till för mig) men allt är mycket snyggt förpackat och jag uppskattar verkligen de personliga texterna. En del av dem är tjosan-hejsan-detta-är-ju-bara-coolt, nån skribent hade knappt märkt av det alls, nån hade märkt av det men sade sig till och med välkomna vallningarna. Boken tar upp andra saker kopplade till livet runt femtio också, det är inte bara klimakterium, en del avsnitt går in på statistik om arbetsliv, jämställdhet och liknande.
Ingen av de kvinnor som skriver i boken var så rent ut arg och negativ som jag var i vintras. Det är förvisso bra att sticka hål på myten om att det måste vara ett helvete, livet är fullt av dumma självuppfyllande profetior, men som det stod någonstans i ett av faktakapitlen – (fritt tolkat) det ska vare sig demoniseras eller trivialiseras för ingen av oss upplever detsamma. Vi har inte samma fysiska förutsättningar, vi har inte samma psykiska förutsättningar, vi har inte samma sociala förutsättningar. Ja, så kan jag fortsätta ett tag till.
Jag upplever ingen magisk andra vår (DET är intressant i boken – det finns några korta texter om hur klimakteriet ses i andra kulturer och där kan man säga att det skiftar vilt), jag anser mig inte leva i Frihetstiden – jag är här och nu och min kropp går från en hormonell fas till en annan. Så är det och så måste det vara. Ju.
Medan mörkret faller
”Det enda dumma med att promenera hem från jobbet nästan varje kväll är att jag får för lite lästid med min suveräna pendlarbok.” postade jag på instagram förra veckan.
Det är inte BARA för att få motion som jag promenerar, det är för att försöka ducka förkylning/flunsa också, för när S1, S2 och S25 är ersatta med bussar (ledtråd, man undviker helst gatutrafik i Berlin under vissa tider på dygnet så det är snällt att det finns ersättningsbussar men de är inte direkt ett bra alternativ) så blir den stackars kvarvarande U2 som ännu rälsrullar något episkt som vissa tider på dygnet liknar såna där videor från Tokyo där folk i stort sett staplas på höjden i tunnelbanevagnen. Så här ska det vara fram till maj och jag HOPPAS att behovet för tunnelarbetena verkligen uppkom akut, för hur de annars tänkte när de inte sköt på det hela till mer cykelvänliga tider vete tusan.
Till slut gav jag upp och fuskade (ja, det kändes lite som att fuska – som att äta upp lördagsgodiset redan på fredagskvällen, jag vet då sannerligen att hålla mig själv i herrans tukt och förmaning ;)). Lihammer plockades ur väskan och hamnade på kudden istället. När jag nu hade läst ut Marwood måste jag ha något annat att trösta mig med under nattvaken. Lihammer fick det bli.
Mörkret faller över Europa år 1934. Nazisterna har tagit makten i Tyskland och många är på flykt. Hemma i Sverige fattas beslut om sterilisering av »sinnesslöa«. I Uppsala hittas en högt uppsatt akademiker bestialiskt mördad i Anatomiska institutionens källare.
Den egensinniga kriminalkommissarien Carl Hell blir utsedd att utreda mordet, och till sin hjälp har han polissyster Maria Gustavsson. De två kastas in i samhällets finrum där tvivelaktiga åsikter och inhuman forskning är en del av vardagen. Snart sker ytterligare ett mord och jakten på mördaren blir alltmer desperat.
Ja, ännu en kriminalroman. En ANNORLUNDA dito. Välresearchad, med många bottnar. Banne mig – här dyker dofter av ett ljuvligt dekadent Berlin upp, minnen av ett Berlin som jag önskar att jag hade fått uppleva (i e ett Berlin före nassarna). Här dyker också rasbiologiska institutet i Uppsala upp. I de lokalerna har jag genomlidit en och annan föreläsning, även om det naturligtvis inte heter just rasbiologen numera.
Jag har också bligat beklagande på en del av de skelett och andra preparat som pryder korridorerna på BMC där anatomilektionerna hålls och de skalade preparaten numera ”bor”. Jag minns alldeles speciellt en ”puckelryggig pojke från Älvdalen” (eller var han nu kom från) som jag tyckte så synd om där han hängde, aningens torr om benen.
(N B! numera kommer kropparna från FRIVILLIGA donatorer, det är en m y c k e t speciell process som föregår att en kropp ska få hamna i händerna på medicinstudenter i Uppsala! väl på plats behandlas kropparna med kärlek och respekt, åtminstone när jag gick där och jag tror inte att det har förändrats – vi insåg att det var en ynnest att nån lät sig grävas i för att vi skulle få lära oss muskler och ben)
I boken plöjer vi ner trynena i trettiotalets Stockholm/Uppsala, med de otäcka strömningar som minsann fanns i Sverige också. Tvångssteriliseringsdiskussioner. Galna experiment utförda på skyddslösa människor som föll utanför den trånga normen. I den här historien finns dessutom HBTQ-medvetenhet och en gryende feminism. Det är mycket lätt att tycka om huvudpersonerna Carl och Maria. Det är lika lätt att vilja ha MER av dem. En liten varning bör dock utfärdas: den här boken innehåller slaskiga och grymma detaljer kopplade till mord. Äckelmagade kan eventuellt bli lite gröna i ansiktet. Det kanske är lätt för mig att säga (jag är inte äckelmagad), men det är värt det!
Jag. Älskar. Den. Här. Boken. Jag är avundsjuk på den som ännu har den oläst. Vilken tur då att det kommer en fristående uppföljare senare i vår: Än skyddar natten.
————————
Läs också Eva F Dahlgren: Farfar var rasbiolog
vi måste prata om Hanna
Jag har snott Hannas profilbild, och jag vet inte ens vem som ska ha credden för den. Jag hoppas att det må vara förlåtet.
Vi måste nämligen prata om Hanna. Hanna finns inte mer, för hon ville inte vara med längre. När vi först möttes berättade hon ganska snart att hon var bipolär, men hon medicinerade och jag trodde att hon var rätt OK. Då och nu. Inte mer suicid än vi andra som trillar ner i svarta hålet med jämna mellanrum.
Jag hade fel. Hon, precis som min vän Kent, gjorde’t. Hon tog livet av sig.
Twitter, Instagram, bloggar och fejjan fylls nu med sorgsna texter, för denna Hanna blev lite av en minikändis – hon fick äga twitterkontot @sweden i en vecka och det gav bokstavligen eko i många delar av världen. Hennes humor och vassa förmåga att betrakta och beskriva det hon såg och tänkte uppskattades av så många.
Men vare sig uppskattning eller mediciner når hela vägen in hela tiden. Inte alltid. Och om stunden av beslutsamhet inträffar vid fel tidpunkt – ja, då kan det hända, det som inte får hända om du frågar oss andra. Kvar står vi och känner oss som idioter för att vi ingenting förstod. Åtminstone känner jag så. Tippar på att jag är långt från ensam. Men nu var det ju inte VÅRA känslor av otillräcklighet som skulle ältas.
Hanna och jag möttes på en littvet-kurs med genusinriktning för tio-elva år sen. Hon damp ner bredvid mig på första seminariet, med korta röda dreadsknorvar på skallen och ett feministmärke på väskan. Jag petade lite på henne och på märket och sa ”ah, du är också en SÅN” och så fnissade vi. Jag plockade med en av mina korsstygnade feminist-tavlor till henne – den satte hon upp på sin toa 🙂 Det var en fantastisk kurs och vi sågs varje vecka.
Till slut var det bara jag och Hanna och kursledaren kvar på de obligatoriska seminarierna, då lades kursen ner. Hanna och jag, vi fortsatte ses, för Hanna berättade att hon kände sig som ett ufo – hon hade tillfälligt flyttat till min stad för att ta lastbilskörkortet och låt oss säga så här: just då var internatet och skolan där hon gjorde det inte fullsketna med människor som tänkte som hon. Lite senare knuffade jag ihop henne med Suzann också, eftersom de båda bodde i Uppsala då.
Izzy vill också vara med, hon är anarkattfeminist
På annandagen skrev jag en lång, lite ledsen och ärlig text – ni kunde läsa den här också – om hur ensamt det känns, har känts och stundtals KOMMER kännas när man försöker bygga ett liv i ett nytt land och en ny stad under premisser som är helt andra än det var tänkt från början (vi skulle ju vara två om att göra det jag nu gör ensam). Jag fick så mycket support, men det var Hanna som fick mig att gråta då också.
Hanna var en ängel för många (och en vällustig djävul – på det bra viset – för andra) och hon hävdade ibland att vi varit räddande änglar för henne, men ingen av oss räddande änglar kunde fånga upp den här tösen. Hanna skickade ibland bilder på Berlin-skyltar som hon passerade när hon körde sin 32-metersälsklingar genom Europa och vi sa att nån gång så skulle hon bara överge den uppsatta rutten och svänga in, parka skorpan på min gata (det är humor för den som vet ur min gata ser ut) och så skulle vi hångla upp varandra så att rutorna i mitt lilla gryt ångade igen.
Det sket sig.
Vi måste prata om Hanna. Och Kent. Och alla andra. Vi måste fortsätta med det. Våga prata. Våga fråga. Våga peta.
—————————-
Nästa text här skulle ju handla om von Druskowitz (senaste Gugelhof-sällskapet) och om min låååånga söndagspromenad i Neukölln och Kreuzberg. Om senaste utvecklingen i chick-lit-såpan och annat som jag först tänkte etikettera ”fjams”. Igårkväll tänkte jag en stund att ”nu blir det fan ingen dejt på fredag eller klubb på lördag, det vore fan psykopatvarning på att dejta och dricka och festa och dansa nu” men det är ju precis tvärtom. Kommer hångelchansen nu så kommer jag inte tveka en sekund. Jag svarade Hanna nåt om att vara en livrädd liten lort här uppe men är det något sorg gör med mig numera så är det att den där lilla lorten knuffas undan för en stund och jag blir ”WTF…!” och öser på. Gud (eller valfritt hångelobjekt) må förlåta mig om tankarna går till Hanna en stund nästa gång jag slaskar mule.
Och A medgav att JO, han spelade matchmaker i lördags. Han visste PRECIS vad han gjorde. Han är förlåten, och känner mig tydligen bättre än jag någonsin kunde ana.
—————————-
Idag ska jag redovisa mina findings om en mentoring-pilot som rör vår lilla globala engineering-org (8500 personer) för en person som stundtals gjort sig känd för att skrika på folk som misshagar. Ja, skrika. Jag är inte nöjd med det jag har. Plötsligt känns det bekymret lite ”jaha, och?”.
excesser en masse
Jag har haft ett par böcker i excess-format liggande i olästa-böcker-högen ett tag, jag började lite halvhjärtat på två av dem för ungefär ett år sedan, men fastnade inte riktigt för formatet då. Pappret kändes läskigt tunt och lätt att riva sönder och en del av böckerna har varit svårlästa eftersom texten har legat för nära mittuppslaget. Nu ville jag ändå testa igen så jag tog med mig en av dem som pendlarbok, det lilla lilla formatet gör ju att boken lätt slinker ner i väskan. Jag valde syskonen Holts Flimmer.
Jo. Boken var perfekt som handväskbok och den här gången uppskattade jag formatet – men nu var det ju inte formatet i sig jag ville promota (eller jo, kanske lite).
I Flimmer har Anne Holt alltså tagit hjälp av sin bror, Even. Even är läkare, så du kanske kan gissa att Flimmer tangerar den medicinska världen. Det var just det medicinrelaterade som fick mig att plocka ner boken i väskan boken trots att jag egentligen har tagit en lååååång paus från nordiska deckare.
”Hjärtspecialisten Sara Zuckerman behärskar avancerade ingrepp till fullo. Trots en god prognos dör ändå en av hennes patienter två dagar efter genomförd operation.
Kort därefter dör ytterligare en patient. Det visar sig att det lilla chip – hjärtstartaren – som opererats in i patienterna har varit infekterat av ett datavirus. Någon har medvetet manipulerat den digitala tekniken.Stora ekonomiska värden står på spel och det framgångsrika amerikanska företaget Mercury Medical, liksom dess grundare och ägare Otto Schultz, ställs inför en annalkande katastrof…”
Familjetragedier, ljuvliga jobbnörderier (en av huvudpersonerna är både läkare och ingenjör, det kallar jag nydelig kombo), ekonomiska tricks och ljuv ljuv hämnd står på menyn. Det var aningens för många trådar och personer för att jag skulle hänga med till 100%, men det har nog mer med mitt fragmentariska läsande än med historien i sig själv att göra. När boken var slut fann jag mig sakna Sara Zuckerman. Jag vill veta mer om henne. Jag har läst att det ska bli en serie om henne, men har ännu inte hittat någon mer Zuckerman-bok utgiven på svenska.
—————————
Om två veckor sammanstrålar delar av Breakfast Book Club på mitt favoritsöndagshäng Gugelhof. Stefano och jag var naturligtvis tvungna att göra en kvalitetscheck idag 😉
Tala om excesser. Vi hade bestämt att det skulle bli en helg fylld av god mat och dryck, mycket prat och planlöst njut-irrande. Vi lydde våra egna planer. Fantastisk helg. JISSES så vi har ätit, jag tror att jag kommer att vara mätt i en vecka, men det är så otroligt roligt att hänga med nån som är så skönt vidöppen för nya intryck vare sig det handlar om mat, Dussmann eller skumma/mysiga bakgårdar.
Min stad har varit råkall men mycket vacker den här helgen. Idag tittade solen fram och det blev lite varmare en stund. Jag längtar redan efter våren…
Oksanen – jo, hon finns på listan
Min barndomsvän Karin har gjort några stora förändringar i sitt liv som medelålders. En av dem är att följa en gammal dröm och börja spela teater. Jag har följt hennes äventyr i Folkteatern Järnet på avstånd, det har sett spännande ut i flera år, men just NU bränner det till riktigt ordentligt när hennes grupp kör en avskalad version av Oksanens Utrensning på Gjuteriet i Karlstad. Jag är stolt och glad och hade gärna sett resultatet.
Jag har fortfarande inte läst Oksanen. Jo, jag vill och jag borde. Jag ska. Jag vet bara inte när.
——–
…och jag som inte ens läser något annat än jobbmaterial varje dag längre (!!!) har fått en utmaning från Breakfast Book Club. Sisterhood of the World Bloggers Award. Det låter det! Vojne!
Jag är HELT fel person att svara på sånt här nu, jag är så stressad och tankspridd att jag inte ens är säker på vad jag gjorde igår. Jo en sak vet jag att jag gorde, eller inte gjorde (straight outta bekännelserna på fejjan):
”Vaknade mitt i natten igen och kunde inte somna om. Seeeeeeg morgon, trött och sunkig. Haltade iväg till tåget med min trasiga vadmuskel och tänkte mig inte för, var glad nog att jag tog rätt tåg (på den nivån var det). Ja men SJÄLVKLART hade jag glömt att månadskortet gick ut igår och SJÄLVKLART var det kontroll imorse. 40 euro i reda pengar, och skammen? Priceless f*ck f*ck f*ck. Nu kan dagen bara bli bättre, eller hur?”
(har varit vaken sen tre inatt också, så vad jag ska göra för tok IDAG vill jag inte ens veta)
1. Din favoritbok för tio år sen?
Oh kära, jag har faktiskt ingen aning. Instinktivt – tio år sedan… jag pluggade medicin och minns att jag älskade två böcker som jag fick av Cecilia: Mutants och Stiff. Jo, men vi tar dem!
2. Bästa memoar/biografi?
Aaaaaahaha, memoar… minne… nu var vi där igen. Det får bli en bok som jag fick av Cecilia IGEN. Det är en sorts biografi, på naturveteskapsnördigt vis: Den odödliga Henrietta Lacks.
3. Vilken bok önskar du dig i julklapp?
Jag kommer nog att bojkotta julen i år, och borde väl inte ens tänka i termer av julklappar, men om jag skulle önska mig nån bok överhuvudtaget under en period när det är flera månader sedan jag senast läste ut en dito så kan nog Lena Anderssons senaste ligga bra till. Eller Malin Elmlids The Bread Exchange – Malin bor här i Berlin och är bästis med en av mina närmaste vänner (men nej, vi har inte träffats än trots att A har pratat om att sammanföra oss) och hennes idé med The Bread Exchange är ljuvlig.
4. Läsplatta eller pappersbok?
PAPPER! Jag är oförbätterlig på den punkten.
5. Att lyssna på böcker, hur är det?
Det är förmodligen toppen, men ingenting som jag har fastnat för. Jag har provat några gånger men det har inte givit mersmak.
6. Hur sorterar du dina böcker?
Skön: bokstavsordning: Fack: nån sorts egen ordning. Väldigt egen 😉
7. Vad använder du som bokmärke?
Hundöron (den syndiga bokvarianten, jag skär inte öronen av kötthundar), boardingkort, kvitton, vykort. Det som finns till hands. Mina egna privata böcker utsätts dessutom vääääldigt ofta för den ryggbrytande tortyr som det innebär att ligga uppslagen och utfläkt veckor i sträck. Gärna i en vinglig hög med fler böcker i samma ohyggligt plågsamma sits.
8. Vilken facklitteratur läser du?
Just nu är det snudd på uteslutande böcker om Berlin (what a surprise), men i det förflutna har det varit London underground-nörderier, medicinhistoria, böcker om kartor, böcker om Henry VIII – you name it. Snöar in på saker rejält. Kör rejset. Snöar in på nästa sak. Kör det rejset. Njuter hela vägen och klår de flesta i TP.
9. Vilka språk förutom svenska läser du skönlitteratur på?
Engelska. Gör spridda försök på tyska men saknar fortfarande uthålligheten och tålamodet.
10. Ge mig ett boktips!
Du ska faktiskt utmana dig själv på många vis och läsa The Reapers are the Angels av Alden Bell.
Det här skickas vidare också – men jag passar den utmaningen eftersom jag just nu inte läser en enda bokblogg regelbundet. Den som vill svara svarar, men jag hittar inte på några nya frågor – ta samma frågor som jag fick om du vill. Den som vill kan länka sitt svar i kommentarsfältet.
krimsigare krams, längre långdans, djupare dopp i grytan?
Tyskland går all in på jul. Jag kan vara som en skata som gillar glans och glitter, men jag blir nervös på hur mycket julsaker som blänker i butikerna redan. Jag ser fram emot Glühwein på julmarknad men det får finnas gränser. Julen i år kan dessutom bli den märkligaste på länge, jag vet inte ens om jag kan åka till Sverige – det var lättare att hitta kattvakt i Sura, kan man väl säga. Jag har vänner här, till och med kattälskande vänner, men många av dem bor på andra sidan stan. Fyramiljonersstan. Tror ni att det tar tid att åka från ena sidan Stockholm till den andra? HA. Välkomna hit. Kanske inget man unnar sina vänner mitt i julstressen. Vi får se.
Jag har alltid tyckt att det är rätt skönt att kunna göra något helt annat de där sista galna veckorna före jul, jag är av rutiga och randiga skäl rätt avogt inställd till julen sedan många år. Därför gick jag loss rätt hårt på en happening som jag fick nys om förra veckan: Doktor Ida Charlotta Lessanders nedgång och fall
Följ med på en resa tillbaka i tiden. I nittonhundratalets början var nuvarande Folkuniversitetet den nya huvudbyggnaden för Stockholms högskola, en plats full av starka viljor, hård konkurrens och hemlighetsmakeri. I skolans kupol verkade en idag nästan bortglömd pionjär inom biologin; Doktor Ida Charlotta Lessander (1875-1914). I en mansdominerad värld var den ambitiösa Lessander en främmande och farlig fågel. I en tid när fina flickor skulle sitta hemma med handarbetet i knäet bröt hon ny mark som egensinnig, briljant och äregirig forskare.
Utställningen Ida Charlotta berättar historien om en byggnad, en vetenskap och en kvinna. Samtidigt. Vi berättar om huset som studenterna kallade ”gråsuggan” och hur området runt Observatorielunden var sin tids science park full av världsledande forskare. Vi berättar om mykologin, läran om svampar, en forskning som för hundra år sedan kunde vara direkt livsfarlig. Och vi berättar om Ida Charlottas karriär som en av Sveriges första kvinnliga forskare inom naturvetenskapen, vilket motstånd hon mötte och det öde som drabbade henne.
Ida Charlotta är en berättelse som använder hela Folkluniveritetet som scen, på ett sätt du aldrig varit med om tidigare. Det är en produktion av elever på Folkuniversitetets Skrivakademi, under ledning av författaren Anders Fager.
Verket visas vecka 50 och 51. Skräck, skandaler och kvinnokamp. Och jävligt skumma svampar. Ida Charlotta hamnade i blåsväder för att hon ganska ogenerat prövade olika hallucinogena svampar på fattiga ”frivilliga”. What’s not to like?
———————————
Lite i samma anda är en annan happening som jag är väääääldigt sugen på: Skräck och skrock på Hallwylska musset i Stockholm. Den utställningen pågår ända till 1/3 nästa år så NÅN gång borde jag ju kunna se den.
bättre sent än aldrig
Sent omsider har jag joinat John Green-kulten bland YA-älskare. Jag började med Paper Towns (omslaget! oh, ni hajar ju att en kartnörd blir till sig) som utgjorde pendlarbok ett tag. Den fungerade bra till det men jag fastnade inte riktigt för berättelsen. Boken snurrar kring en spännande jakt efter en älskad försvunnen ung kvinna – mitt ganska barnsliga problem var att jag tyckte att hon var så förfärlig att jag inte kunde förstå hur hon kunde vara så dyrkad.
Jag visste att jag skulle ha den hittills största succén – The Fault In Our Stars – någonstans i gömmorna. Den är het i Tyskland (också) nu. Stekhet, förmodligen på grund av filmen. Har petat på den ett par gånger. Tänkt ”jag kan ju köpa den och ge bort dubletten när jag hittar den”. Gjorde inte. Höll fast vid hoppet om att hitta den.
Jag vill inte ens erkänna för mig själv hur länge jag har letat efter boken hemma (det avslöjar 1) hur ohemult många olästa böcker jag har och likförbaskat fortsätter jag likt en shoppingmissbrukare att mata på med fler 2) vilken nollkoll jag har på dem) men i förrgår föll min blick plötsligt på den. Har den verkligen legat där hela tiden, i en hög strax norr om HUVUDKUDDEN?
Nåja. Älta det? Nope, nu hade jag den.
Jag har haft svårt att sova på nätterna under semestern, då kommer en bok som den här väl till pass. Det är en sträckläsare. Unga människor med cancer. Hazel, 16 år, med obotlig dito. En sorts ny mirakelmedicin lyckas hålla metastastillväxten vilande för stunden, men alla som levt nära cancersjuka vet att cancern i sig bara är en liten del av lidandet. Biverkningar, sidoeffekter, svaghet, smärta. Trötthet. Omgivningens attityder. Folk som vill så väl att de slår knut på sig. Känslan av att utsätta ANDRA för sorg och lidande. Att av misstag råka höra sin mamma gråta över att hon snart kanske inte ÄR någons mamma längre. Att inte vilja binda sig eller ge av sig själv i skräck för att människan en knyter till sig ska må dåligt sen. När en dör. För det gör en ju, förr eller senare – oftast ”förr” när en har lungorna fulla av mestastaser och därför mycket mycket nedsatt lungkapacitet.
Allt detta skulle kunna vara odrägligt sentimentalt om det inte vore för en förkrossande saklighet och flera ton svart, nattsvart, humor. Stort extraplus för metaboktok i form av en spännande författarjakt.
Oh. Jag kanske inte sällar mig till skaran som dyyyyyrkar den här boken, men det var en av mina finaste YA-upplevelser på länge. Jag kommer definitivt att leta upp fler Greenar (allra helst den han har skrivit tillsammans med en annan YA-favorit, David Levithan)
I stand in awe
Jenny Lindh, den fantastiska, svarar på frågan om huruvida böcker är bundna i människoskinn
Öppen stad på stranden
I dag är det lite småregnigt, men iRivern fick ändå följa med till stranden. Sitter under tak, i klänning, det är skönt att inte känna behov av att tokpressa. Blir ändå aldrig speciellt brun. Bara att se och höra havet är paradis för mig.
Misstänker att lånet på min Teju Cole är på väg att gå ut, så nu bokreser jag till NYC igen, även om Julius just nu sitter på ett plan till Bryssel och pratar om Livet med dtolsgrannen som också visar sig vara läkare. Egentligen är Öppen stad en bok att äga, i papper, men jag försöker ju komma över det habegäret.
att hitta mönster – och att skapa dem
…alternativt: skillnaden mellan att hitta behov – och att skapa dem, hm….!
Pål länkade till en väldigt intressant artikel på SvD, Minnet styr vad vi gör i framtiden. Läkaren och forskaren Pontus Wasling berättar bl a om hjärnans faiblesse för att skapa mönster – allra helst där inga finns.
Vår språkliga och dominanta vänstra hjärnhalva är en tvångsmässig berättare. Den gillar inte att det saknas en förklaring till vad vi gör och försöker hitta ett orsakssammanhang till det som händer oss även om det inte finns något. Den har svårt att acceptera att den automatiska intuitionen styr oss så mycket (även kallat ”System 1”, bland annat av Nobelpristagaren Daniel Kahneman i boken ”Tänka, snabbt och långsamt” ). Vår vänstra hjärnhalva vill att det logiska jaget bestämmer (även kallat System 2, som kräver ansträngning och eftertanke).
–Vi vill så gärna skapa en mening med vad som händer, få det att hänga ihop med andra delar av vår livshistoria.
Här hittade jag både ett mönster och ett behov. För en stund så tänkte jag nämligen att jag behövde, VERKLIGEN BEHÖÖÖÖÖÖVDE, Pontus nya bok Minnet, fram och tillbaka men så insåg till och med jag att jag redan har ungefär 600 (drygt) olästa böcker mer än jag behöver. Förnuftet segrade just den här gången. Jag klädde av mitt konstruerade behov inpå bara skelettet och lät bli att beställa boken. Jag borde kanske trycka en t-shirt: ”Impulskontroll – plötsligt så händer det”.
Fråga mig igen om en vecka så får vi se. Hum.
Jag återkommer ganska ofta till människans behov av att skapa mönster, finna mönster, människans inneboende drift att maniskt sätta saker i sammanhang som oftast inte finns. Det finns en trygghet i mönster, men frågan är om tryggheten inte kan hoppa upp och bita oss i röven när den vilar på en så konstruerad grund. Men det är en annan diskussion som kanske bör föras en sen natt runt en bricka med ost och många flaskor vin. Jag får också känslan av att det är de som allra mest skulle behöva släppa tron på mönster som inte finns som absolut inte vill göra det. Självuppfyllande profetior, ni vet. Inte alltid bra.
(ateisten i mig mumlar något om ”religion”, men den stenen ska vi kanske inte ens vända på…)
MÖNSTER. Upp på banan igen: jag knöt ihop två trådar igår, en rolig slump – en serendipity. Fast egentligen så var det ingen slump alls för jag tror faktiskt att min tråkiga ingenjörshjärna gjorde ett ganska medvetet val åt mig. Jag köpte ju Kafkas Die Verwandlung på bokmässan och det kan tyckas vara en söt slump att jag fick hämta Michael Kumpfmüllers Livets härlighet (en roman om Kafka och hans sista kärlek Dora Diamant) på biblioteket bara några dagar senare, men nu var det faktiskt jag som hade lagt ett inköpsförslag på den boken till biblioteket redan innan bokmässan och det faktum att jag hade gjort det ökade med största sannolikhet risken för att jag skulle bli sugen på att köpa Kafka på bokmässan också. Jag ska inte påstå att jag blint nosade mig till Kafka i den lilla monter där jag nu gjorde mitt tiokronorsfynd, jag letade inte ens efter Kafka, men när han låg där och skimrade diskret och dessutom visade sig kosta en liten liten tia jämnt så högg jag. Om jag inte hade börjat intressera mig för hans sista år så är sannolikheten ganska stor att jag inte hade köpt boken just den här gången. Så simpel är jag.
Tror jag.
Som tur är så blir var och en salig på sin tro. Min är – enligt många – ofta jordbundet tråkig, men det fungerar ganska bra för mig.
Hohooooo – nu har du chansen! Ta den! Ta den!
Copyright/fotograf: Sara Mac Key
Ni vet det där med idoler. Sådana som nästan aldrig kan göra fel? Så känner jag för herr Jersild, förutom att ni kan stryka ordet ”nästan”.
Han. Gör. Inte. Fel.
Nu kommer Månpocket med ett superklipp. Jersilds bok Ypsilon släpps i pocket OCH du får hans i mitt tyckte allra bästa bok En levande själ med på köpet. En tjock skapelse med två böcker till priset av en, alltså. What’s not to like?
Jag skrev om Ypsilon i januari:
Det börjar med att Jersild slumrar i sin läsfåtölj. I handen har han en bok som han somnat ifrån (skullealdrighändamig). Abrupt uppvaknande: det ringer på dörren. Alltså… den där killen, killen utanför, han är så bekant. Reine sa du? Reine Larsson. Ah, Reine från Barnens ö. Reine letade alltså upp Jersild, men mötet med Reine ger mersmak, trots en liten förvirrad känsla av obehag. Vilken resa det blir, geografiskt så väl som mentalt.
Galet, skruvat, sorgligt, kul. Svart humor. Smart svart humor. Att läsa Jersild är dessutom bildande på det sättet att han serverar små portioner filosofi på ett sätt som får en att vilja lära sig mer (en del av de moderna filosofer han spinner loss på är väldigt välkända, andra kanske inte riktigt är typen som en okulturvetare som jag har koll på – men som jag vill få koll på. böcker som leder vidare in i andra böcker, bästa sorten).
Jersild möter Reine, Evy Beck, Bernt Svensson och många fler av de Jersildska romanfigurer som många av oss kommit att älska. Ypsilon då? Hen har en MYCKET speciell roll, och det är där En Levande själ kommer in. Ypsilon är huvudperso… eh, huvudhjärna i En levande själ som gavs ut för första gången 1980. Frågar du mig så är det den bästa svenska sf-boken som skrivits fram till dags dato. Den har periodvis varit ganska svår att få tag på, det är därför du ska passa på nu. Basta.
Spring spring till närmaste boklåda. Du kommer att tacka mig sedan.
En passande död
Åsa Nilsonne, denna mångsidiga människa. Karismatisk läkare, passionerad hundälskare och gudabenådad skribent. Förra helgen skulle jag till Sigtuna på litteraturfestival och höjdpunkten skulle bli en författarfrukost med just Åsa. Breakfast Book Club skulle diskutera hennes senaste bok, En passande död, med henne. Och det gjorde de, dock utan mig. Jag var utslut efter en minst sagt intensiv arbetsvecka och stannade hemma för att vila (genom fysiskt trädgårdsarbete, precis den sorts vila som jag behövde för att vädra bort stressen).
När Lina får beskedet att hon drabbats av demenssjukdomen Alzheimers bestämmer hon sig för att göra allt hon kan för att påverka sitt eget öde. För hur vill hon leva resten av sitt liv? Och hur skulle en passande död se ut?
Under månaderna som går blir hon själv och omvärlden sig allt mindre lika, förtöjningarna till det förflutna kapas en efter en. Att behålla kontrollen över vad som sker blir allt svårare. Resultatet blir som livet självt: tankeväckande, skrämmande, bitvis komiskt, bitvis tragiskt.
Du ser pennan på bilden? Detta var en bok där jag strök under, satte utropstecken i marginalen och till och med klämde dit ett och annat ”jaa!” eller ”njäe?”. Det trista med det är att den på detta vis blev så djupt personlig för mig att jag inte vill låna ut den till någon annan, men fördelarna uppväger nackdelarna och det var härligt att få läsa en bok som talade till mig på så många sätt, där det fanns många tankar att relatera till och många andra som utmanade.
Den här boken blev till ett Kinderegg. Den började på ett sätt (ganska medicinskt, tufft), övergick i ett lugnare mellanparti, så exploderar den i skön sf i rent Jersildsk anda (alla som vet hur jag dyrkar herr Jersild inser vilket fint betyg det är). En bok som byter karaktär flera gånger utan att kännas för spretig, det är fina grejor det.
Åsa har varit lite av en ikon för mig i ganska många år nu. Under mina tämligen misslyckade läkarstudier så var det till hennes blogg jag flydde när jag tvivlade – och det var ofta (kanske inte helt otippad information med facit i hand eftersom jag hoppade av och återvände till ingenjörandet efter 1,5 år). Jag minns inte exakt vad det var som lockade så, men hon resonerade så skönt om bland annat etik, det kändes som om hon inte heller var sådär tvärsäker som en del av mina kursare var. Det KAN ha varit så att hennes son pluggade medicin samtidigt (men inte på mitt universitet).
Jag orkar inte gå in på allt som gjorde den här boken till en snudd på fullträff för mig, men om vi strösslar saker som ”matthet och dåligt samvete för hur en ska tackla en svårt sjuk och på grund av depression relativt elak mamma” och ”tankar om ärftlighet och hur en vill ha sitt liv när en bär på vetskap om att båda ens föräldrar drabbats av samma, mycket ärftliga, cancersjukdom” så kommer vi en bit på vägen.
Nu går jag inte runt och planerar En Passande Död för mig själv den dagen någon hittar tumörer i min tjocktarm, men när en har sett både sin pappa och mamma tyna bort under tämligen ovärdiga former så är det svårt att undvika tankar på hur en själv skulle tackla en diagnos. När det väl hittades saker i min buk för några år sedan så hanterade jag det bättre än förväntat, de där veckorna då jag väntade på besked om huruvida jag skulle få cellgifter eller ej så tröstade jag mig med att mamma aldrig hade varit så snygg som hon var när håret trillade av. Ja, ytligt, men den dagen ni sitter i samma sits så kan vi diskutera vad en orkar fokusera på och inte 😉 Nu var jag ganska lugn, den sortens klumpar som jag hade i underlivet ÄR sällan maligna, men säkra kunde vi inte vara. Det kan en väl aldrig.
Min sjukdom är sådan att klumparna växer tillbaka igen och igen i skov, men det är inget jag tänker så mycket på. Jag tänker inte så mycket på coloncancer eller multipelt myelom heller (det sistnämnda sägs dock INTE vara ärftligt), gick jag runt och gjorde det så skulle jag bli knäpp, men då och då är det nog bra att ta fram och vädra de undantryckta rädslorna. Åsa hjälpte mig med det. Tack Åsa!
ja, varför BLEV Mary Ingalls blind egentligen? [varför vi älskar nördar som inte släpper taget]
En del saker, allra helst minnen av böcker och film/TV, sitter verkligen hårt i sedan barndomen. Ibland inbillar jag mig att det sitter extra hårt i oss som nu är medelålders (och äldre). Det fanns förvisso många böcker när jag var liten också (vi hade just övergivit kilskriften och det blev enklare att transportera det skrivna ;)) men utbudet (och hur lätt det var att få tag i det utbud som fanns) går inte att jämföra.
(nej, jag ska inte älta det där med svartvita tjeckiska skuggfigurer. det är så gjort.)
Minns ni Lilla huset på prärien? Det kanske är en generationsfråga, men för mig som är född 1968 var det en OTROLIG grej, jag var elva år när TV-serien gjordes. Både mamma och jag satt klistrade. Jag älskade böckerna, jag älskade TV-serien. Jag läste böckerna igen och igen och igen och igen. Och igen.
En av de där dramatiska sakerna som satte sig var när Lauras storasyster Mary blev blind. Scharlakansfeber alltså. Jag som var barn och visste att det var en barnsjukdom blev livrädd, men mamma lyckades väl mumla nåt om ”inga mediciner på den tiden och hum hum hum”.
ÄNTLIGEN har nån grävt i hur det EGENTLIGEN gick till.
Dr. Beth Tarini, one of the co-authors of the paper, became intrigued by the question as a medical student.
”I was in my pediatrics rotation. We were talking about scarlet fever, and I said, ‘Oh, scarlet fever makes you go blind. Mary Ingalls went blind from it,'” recalls Tarini, who is now an assistant professor of pediatrics at the University of Michigan. My supervisor said, ”I don’t think so.”
Tarini started doing research. Over the course of 10 years, she and her team of researchers, pored over old papers and letters written by Laura Ingalls Wilder, local newspaper accounts of Mary’s illness and epidemiological data on blindness and infectious disease in the late 19th century. What they found was intriguing…
Vad? Nej du. Lösningen på mysteriet får du läsa själv!
Tack till J som länkade till lösningen! 🙂
#Blogg100 – 14
första böcker-om-böckerboken 2013
Per Christian Jersild. Vilken stjärna. Jag skrev redan under bokmässan 2012 att Ypsilon är ett måste, ändå skulle det alltså behöva dröja flera månader innan uttalandet realiserades. Man är ett märkligt djur.
Jag samlar på Jersilds böcker, så egentligen BORDE jag ”få” köpa Ypsilon trots inköpsstopp (det är sannerligen en skatt att ha kvar i bokhyllan! många böcker lämnar jag utan tvekan vidare till byteshyllan på jobbet men detta skulle vara en av de där böckerna som inte lämnar hemmet förrän jag också gör det [i horisontalläge]), men nu blev det ett lån på biblioteket.
Om Jersilds Medicinska memoarer (min text om den boken finns tyvärr inte kvar eftersom jag var dum nog att inte spara ner min blogsome-blogg när de hotade att stänga, grmpf) handlade om hans yrkesliv som läkare så kan jag känna att Ypsilon handlar ganska mycket om hans yrkesliv som författare. JOOOO, det är skönlitteratur, men det kommer spridda små stänk av historier som SKULLE kunna spegla lite av det som försiggick i Jersilds liv omkring åren då han skrev några av sina största böcker.
Det börjar med att Jersild slumrar i sin läsfåtölj. I handen har han en bok som han somnat ifrån (skullealdrighändamig). Abrupt uppvaknande: det ringer på dörren. Alltså… den där killen, killen utanför, han är så bekant. Reine sa du? Reine Larsson. Ah, Reine från Barnens ö. Reine letade alltså upp Jersild, men mötet med Reine ger mersmak, trots en liten förvirrad känsla av obehag. Vilken resa det blir, geografiskt så väl som mentalt.
Galet, skruvat, sorgligt, kul. Svart humor. Smart svart humor. Att läsa Jersild är dessutom bildande på det sättet att han serverar små portioner filosofi på ett sätt som får en att vilja lära sig mer (en del av de moderna filosofer han spinner loss på är väldigt välkända, andra kanske inte riktigt är typen som en okulturvetare som jag har koll på – men som jag vill få koll på. böcker som leder vidare in i andra böcker, bästa sorten).
Jaha, Reine sa vi. Vilka fler då?
Bland dem han får kontakt med finns Lennart Siljeberg från Grisjakten, Evy Beck från Djurdoktorn, Bernt Svensson från Babels hus och några till. Eftersom det gått så lång tid har de förstås alla mycket att berätta. De dras också in i nya förvecklingar – med varandra och inte minst med sin författare.
Jersild går loss mycket på filosofi. Forskning. Han nämner termen bias. Det är där min självinsikt slår till. Min bias. Jersild är för mig en sådan fantastisk författare att han eventuellt skulle kunna skriva om den gamla hederliga telefonkatalogen en aning och jag skulle ändå tycka att det är bra. Så – jag vet inte om det är min förutfattade mening som gör det: men detta blir ännu en älskad Jersildbok att lägga in i minnesbanken. Stark fyra. Eller femma minus. Nåt sånt.
Peta in en pinne i brasan
Han den sportige som jag bor med är ute och springer, själv stannar jag gärna inne i värmen och äter säsongens första clementiner. Tänker överraska honom med brasa och något gott att dricka när han kommer tillbaka- och minsann: jag har laddat ner helgens andra e-bok att njuta framför brasan.
Foto: Ann-Christine Jansson
Jag har varit nyfiken på Lotta Lundbergs Ön länge nu och när jag insåg att jag kunde ladda ner den också från bibblan så var saken klar! Den har fått lite blandad kritik och efter ungefär en tiondel av boken är jag ännu inte övertygad – men hur ofta är man det?
”lappar var ju som alla visste små och klena, inte väldiga och starka”
Plötsligt så händer det: man snubblar över en bok, av en ren slump, som är så fantastisk att man bara gapar. Alldeles precis det hände mig i kväll. Jag scannade adlibris efter nya böcker att reservera på bibblan, fastnade för titeln ”Rekviem för en vanskapt” av Mattias Hagberg, fastnade ÄNNU mer för beskrivningen jag fann – och resten är, som det heter, historia.
Mitt bibliotek hade den bara som e-bok – men desto bättre, jag ville ju ha något bra att läsa framför kvällens brasa. Jag laddade ner och började omedelbart att läsa.
”Hon kallades Stor-Stina. Hon var ett monster, ett medicinskt mirakel, en samisk kvinna av gigantiska proportioner. Under några år i början av artonhundratalet visades hon upp på varietéteatrar i Sverige och på kontinenten.
Vid samma tid väcktes också vetenskapens intresse för det abnorma. Avvikande kroppar skulle ge svaren på mänsklighetens gåta.
När Stor-Stina oväntat återvänder till hembyn efter att ha rest i impressarion Wolfgang Wolfensteins sällskap är hon stum och tillbakadragen. Hon bär på en hemlighet. Under en enslig skidtur blir hon slagen av en björn och avlider i kallbrand. Men döden är bara ännu en hållplats på Stor-Stinas resa.
Rekviem för en vanskapt är lika mycket en skräckroman som en idéroman om normalitetens makt och rasbiologins födelse. Samiska myter blandas med en provinsiell kristendom och obduktionens dystra ritual. De nyss avlidna lever tätt inpå de levande, och döden fördelar ordet.”
Bra? Bra räcker inte. Vilken fantastisk bok! Jag stammar från en mamma född i Lappland, en sextondel av mig är same (*, många många somrar (och ett år efter gymnasiet) har jag spenderat i södra Lappland. Det samiska intresserar mig (trots att fadern var från Skåne, det ena utesluter inte det andra…!), gamla legender intresserar mig – svensk folklore är underskattad. Vårt skamliga förflutna med rasbiologi, förtrycket när samerna skulle kristnas. Medicinhistoria! Teratologi!
Språket. Det är vackert, suggestivt, skrämmande, förfärligt. Trolskt. Sa jag att jag är såld på det här?
LäsläsläsläsLÄÄÄÄÄÄS! Det här påminner om Karin Johannisson när hon är som bäst. Kommer också att tänka på Armand Marie Lerois pärla Mutants. Nej, vare sig Johannisson eller Leroi skriver skönlitterärt – det gör Hagberg – men ändå; det finns där. Säg så här då: gillar du Hagberg och vill ha mer – testa Karin och Armand Marie.
När Rekviem för en vanskapt kommer ut i pocket står jag först i kön för att köpa ett ex att skicka till Houston – detta måste du läsa, Cecilia (fast du kanske också kan låna hem svenska e-böcker? funkar det?).
Stor-Stina är en historisk person, hon har funnits på riktigt. Kraken.
Stekenjokk – en av de vackraste platserna jag vet
PS jag undrar fortfarande hur jag kunde missa den här boken BÅDE hos Swedish Zombie och hos Bokstävlarna – men så är det. Tur att jag hittade den ändå, då.
*) Jag vet – fånigt lite, så lite att man kan undra varför jag ens vet det, men jag vet det bara för att vi i alla år INTE trodde att vi hade samer i släkten, vi blev nästan less på att alla tog för givet att vi var samer bara för att vi var korta och hade små ögon och höga kindknotor. Så skrev en släkting en bok, han hade grävt lite mer, och *flomp* där fanns Bränn-Anders några generationer uppåt.
Let’s go to Bedlam!
En av alla böcker som jag jonglerar just nu handlar om Bedlam, eller egentligen Hospital of St. Mary of Bethlem (numera Bethlem Royal Hospital). Ringer det några klockor? Gammalt mytomspunnet mentalsjukhus i London. Det finns fortfarande, men när man pratar om Bedlam så är det snarast tanken på stinkande hålor med skrikande stackare som inte direkt får adekvat hjälp som avses. En mardröm, och ett otroligt intressant ämne att ägna sig åt för en medicinhistorisk nörd som jag.
William Hogarths bild av Bedlam, 1732-33 nånting
I mitten av maj åker vi till London igen, och som det anala kontrollfreak jag är så letar jag naturligtvis runt efter saker att göra så att vi kan spika precis HELA schemat på förhand (OK, jag kanske skojar lite. LITE) redan nu.
Hittade en underbar sajt som specialiserar sig på Londonbaserade museer om just Health & Medicine, snacka om smarrigt smörgåsbord.
Bedlam! Här kan du hitta målningar gjorda av f d intagna, statyer från tidigare byggnader etc. Man behövde inte nödvändigtvis vara galen på riktigt för att hamna på Bedlam. Då – som nu, i vissa delar av världen – räckte det med att vara förment osedlig eller bara lite lagomt obekväm för att hamna där.
Boken jag (bl a ;)) läser nu, Bedlam – London and its mad, är skriven av Catharine Arnold som också skrev den underbara boken Necropolis om Londons hantering av de döda genom århundradena. Jag älskade den då, och ser fram emot att försöka få till en liknande bonusupplevelse med museibesök nu.
PS jag har redan varit i en av Bedlams före detta byggnader, alldeles utan att veta om det när vi var där (synd! det hade gett en extra dimension till detta skrämmande museum…). Imperial War Museum!
Wooohooooo!
Jag brukar INTE vilja främja bokslakt, men det här är suverääääänt för en medicin-nörd som jag!
Libraries of Health, 2008, Altered Books, 10-3/4″ x 10-1/4″ x 8-1/2″ – Image Courtesy of the Artist and Toomey Tourell Fine Art
Brian Dettmer ftw!
Är det nu min Sobotta borde bli… VÄLDIGT orolig?
(inte så) Anonyma Biblioholister 