medicinrelaterat

Darm mit Charme

 

Den första månaden i Berlin, innan jag hittade min första lägenhet, bodde jag på ett ganska trist hotell på Prenzlauer Allee. Hotellet hade dock en fördel: en rar indie-bokhandel i bottenplanet. Den var tyvärr aldrig öppen när jag var ledig (vådan av en dryg timmes pendling enkel resa parat med långa arbetsdagar), men jag njööööt av skyltfönstret.

Och där VAR den, den tyska snackisen våren 2014: Giulia Enders Darm mit Charme. Bara titeln – woooohoooo, en tarm med charm! – var fantastisk i sig, men du kan ju ana att en medicinnörd som jag blev sugen på innehållet också. Jag vågade dock inte ge mig på den på tyska.

Sedan kom den ut på engelska. Jag köpte den genast. IVRIG! Meeeeen som så ofta med min läsning kom något annat emellan. Och ännu något.

BOTNS-brickan är bra, den påminner om gammal TBR. Nu blev jag sugen. Nu gjorde jag. Jag gjorde en kombo: använde den som pendlingslyssning på svenska och läste/tittade på bilder i pappersboken på engelska.

Tarmens charm är mycket större än du kunde ana, misstänker jag. Jag kan mycket om anatomin i sig, minns en hel del av cellbiologin också, men JISSES så mycket ny forskning som har kommit bara de senaste åren, otroligt intressant forskning dessutom. Den som avfärdarna tarmarna som bara varandes något som bryter ner mat och dryck och stundtals låter illa har missuppfattat något. Fascinerande!

För mig blev det hela lite svart humor också. Giulia lyckades verkligen höja min uppskattning för mina tarmar, så när jag vaknade mitt i natten med en väldigt kurrande mage tänkte jag först ”åh tunntarmen du lilla/långa raring, så flitigt du städar!” (tunntarmen är magens noggrannaste städfanatiker) men några minuter senare insåg jag att det inte bara var normalstädning det var frågan om. Det var starten på två dagar av löpande till toaletten. Jag äter fortfarande mest knäckebröd och bifidusyoghurt. Så kan det gå.

Tack tarmarna. Tack Giulia. Hon förmedlar massor av kunskap på ett intresseväckande och lättsamt sätt, det som är bra är den gedigna litteraturlistan i slutet av boken – du kan lätt hitta mer information. OCH nu undrar jag såklart vad ÄNNU mer som upptäckts sedan boken skrevs…!

 

Annonser

Har du koll på HIV?

Ibland är vetenskapen fantastisk. Alla vi som minns 80-talet och domedagsprofetiorna om AIDS – och som är uppdaterade på nuläget (det kan du snart bli, om inte annat!) – fascineras. Med det sagt fastnar jublet lite i halsen när man tänker på människor i de länder där behandling inte är lika allmänt tillgänglig.

Suzann tipsar om ett seriealbum. HIV 2.0. Det är dags att ta kunskapen om hur liv med HIV ser ut i Sverige till nästa nivå.

Självklart bör vi fortfarande skydda oss vid nya sexuella kontakter! Klamydia florerar än – syfilis är också en sjukdom man vill undvika. Du vet aldrig vem som bär på vad. Den farligaste är inte den som vet och behandlas. Farligast är okunskap.

 


Stenhjärtat

9789100125516-276x430Jaaaaa, jag erkänner, jag snortar i mig Wennstams samlade produktion i en hiskelig fart nu.

Jag har blivit Wennstamoholist.

Det känns otäckt, ty nu har jag ”bara” fyra olästa/ohörda kvar, för ja, när jag lyssnat färdigt på Shirin-serien tänker jag gå tillbaka och lyssna på Smuts – som jag troooooor att jag läste när den kom – Dödergök och Alfahannen också. Några av personerna i Shirin-serien dök upp redan där. Lyssningen under påskens planerade Staycation Rumrennerei är räddad!

Jag lyssnar inte längre bara när jag pendlar, jag lyssnar hemma också, och igår promenerade jag hem från jobbet. Med diverse kringelikrokar och stopp tar sju kilometer genom centrala Berlin sin rundliga lilla stund.

För nån vecka sen skrev jag ”tur att jag lyssnade på den sista timmen i ensamhet” om Kanske imorgon. Tja, jag skulle kunna säga samma sak om Stenhjärtat. Fast nu VAR jag inte ensam. Imorse var jag på väg mellan hem och jobb och satt på S-Bahn och bet mig i läppen för att inte börja gråta.

Stenhjärtat berör barnmisshandel, shaken baby syndrome. Liten liten Gloria, sex månader, kommer in på akuten till synes livlös. Stressad trebarnsfamilj, ledsen mamma, till synes bufflig pappa, stissiga bröder. En försvunnen barnflicka. Som vanligt serveras inte den enklaste lösningen på gåtan, men det var inte direkt den största braskklappen heller. Icke desto mindre: spännande, tankeväckande och välskrivet som vanligt. Och hjärtskärande.


Fallna kvinnor

krookodahlgren

När Suzann och jag var på Bokmässan för två år sen så lyssnade vi på Caroline Krook och Eva F Dahlgren när de talade om Evas då nyutkomna bok Fallna kvinnor. Inte hade jag väl tänkt att det skulle behöva gå två år innan jag läste den boken! Nu är det förvisso ett på vissa vis tidlöst stycke kvinnohistoria som skildras, så det spelade väl inte nån större roll när jag läste boken. Huvudsaken är ATT jag läste.

Eva började gräva i Sveriges smutsiga historia i samband med arbetet med Farfar var rasbiolog, men hon blev inte färdig när hon gav ut den boken. Det fanns fortfarande bilder kvar, kvinnoblickar som satte sig i minnet. Ja, du behöver antagligen bara se kvinnan på omslaget för att relatera. Jag förstår åtminstone precis hur hon kände. Eva började läsa brev, journaler och bläddrade i rasbiologens gamla fotoalbum. Anstalten i Landskrona, där hamnade många utsatta kvinnor. De hade varit prostituerade, lösaktiga, pilska eller helt enkelt hemlösa. Intagna för lösdriveri. Diagnosticerade som undermåliga, både fysiskt och prykiskt. I Landskrona skulle de få arbeta bort sina syndiga lustar och fackas in i ledet på rätt sätt.

Allt var inte kolsvart. I boken anas en vilja – på vissa håll – att hjälpa, samt ett ifrågasättande från delar av samhället: varför var det så få som fick ett ”normalt” liv efter vistelsen på anstalten? Var det så att man kunde hamna där på rätt luddiga grunder och en var man VERKLIGEN brännmärkt och dömt? Oh yes. Så var det.

Tung läsning, men aldrig svårläst. Eva levandegör kvinnoöden och det blir till en kombination av historielektion, dramatisering (ett utbroderande av en del av de öden som tonar fram i brev och journaler) och reflektion över hennes egna tankar och känslor under processen. Det lär kosta att skriva en sån här bok. Jag är glad att Dahlgren tar den kostnaden. Sånt här behöver vi läsa, ser ni, när vi ondgör oss över vad andra länder gör och har gjort.


serendipity

150826

Jag råkade instagramma något fånigt om en viss liten katts fäbless för att använda Fallna kvinnor som huvudkudde (samt något om min egen bristande ork att försöka leva upp till devisen ”Good girls go to heaven, bad girls go to Berlin”) men jag ska försöka att inte gräva mer i den sortens dåliga humor. För nu.

Sverige är ett litet land, Uppsala är en liten stad och genren medicinsk historia (gärna med kvinnoinriktning) är en liten genre, men ändå måste jag le. Jag läser min Dahlgren, tänker på Karin Johannisson och hennes författarskap (stor favorit!) och strax 1) läser jag om Johannissons kommande bok Den sårade divan i Femina 2) dyker bokmässesamtal mellan Johannisson och Dahlgren upp i Fallna kvinnor.

———————

Så – Den sårade divan:

Vad är galenskap? Eller, rättare sagt, hur ser den kvinnliga galenskapen ut? Vi känner till diagnoser som hysteri, schizofreni och paranoia, men vet mindre om hur dessa diagnoser kan användas av patienterna själva, som roller eller masker. I Den sårade divan undersöker Karin Johannisson växelspelet mellan individ och sjukidentitet, en identitet patienten själv kan ta över, forma och använda. Man kan underordna sig den – eller ta makten över den.
Titeln syftar på Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Till skillnad från de flesta kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft behåller de sin professionella identitet livet igenom. Det gäller också när de är som djupast inne i det sjuka, intagna på sinnessjukhus. Alla tre vistas, kortare eller längre tid, på Beckomberga, ett dårhus, en città dolorosa, inbäddad i en park av imaginär frid.
De är födda ungefär samtidigt, och de drabbas alla av stor ångest. Den blir en central del av deras jag och förs in i olika diagnoser. Allt de därefter gör kommer att betraktas genom detta sjukdomsfilter. Deras eget förhållande till sjukidentiteten är ambivalent. De hanterar den både passivt och aktivt och behåller i varierande grad ett slags egenmakt över den.
De är sårade divor, men på olika sätt.

Måste ha! Måste läsa! Måste få bo kvar i bokhyllan. Och mer om Beckomberga? Ja, serendipity. Bästa sorten.

Besked av INTE bästa sorten är dock en annan artikel som påstår att Karin ser Den sårade divan som sin sista bok. Jooo, man kanske kan få pensionera sig som författare vid 71, men rent egoistiskt vill jag ha mer. Johannissons författarskap och tankar äger en kvalitet som jag uppskattar. Vi får väl se. Med lite tur hinner hon ändra sig.


grafisk antropologi eller plain jäkla folkbildning på ren svenska

Helena påminde mig. Hon instagrammade en bild om böcker att ge bort. Tror jag.

”Ah, den där HAR jag ju, HUR kan Kunskapens frukt ha fått förbli oskuldsfullt oöppnad och oläst sedan oktober?” Beats me.

”Att ha den oläst känns lite som att ha en fin present att öppna” sa jag varpå Helena replikerade (ja, andemeningen) ”tro mig, det är det”. Ungefär.

150701a

Sagt och gjort. Jag tog boken ur hyllan och öppnade den ömsint, särade försiktigt kronbladen åt… (eh förlåt, jag parallelläser Fanny Hill och det gör underliga saker med språkbruket ska jag säga).

Omstart: Jag tog fram boken, noterade igen att Suzann sett till att få den signerad till mig (TACK! LIV HAR TAGIT I MIN BOK! MED KROPPEN!) och började läsa. Älskade, men svepläste ändå inte. Jag vet inte hur många instabilder jag postat med 1) mitt köksbord 2) mat/dryck 3) den här boken, men det är många. Det ska tas som en komplimang.

Grejen med den här boken är nämligen att den belyser det som så många i övrigt lärde fullständigt missar i rådande debatt (jag tycker att det reaktionära vinner mer och mer mark igen) – att jaaaa, vi är biologi, men TOLKNINGEN av denna biologi har svängt fram och tillbaka, fram och tillbaka, genom århundradena. Jag stångar pannan halvt blodig ibland när jag försöker få en del av de där ”i övrigt lärda” människorna att förstå att det vi tror att vi vet inte alldeles nödvändigt går mot mer och mer ”rätt”. Miljö, lobby, rådande trender – allt gör att faktiskt kunskap ibland skyms och glöms till förmån för något som rent för stunden passar bättre. Kvinnlig kropp och sexualitet har genom århundra… tusendena varit en fullständigt galen tummelplats för folk som velat tolka, bestämma, rota och utrota.

VI ÄR BIOLOGI I EN SOCIAL KONTEXT

(och Liv är så pedagogisk att jag inte fattar hur någon kan läsa den här boken och fortfarande inte förstå det, fast de som skulle behöva förstå skulle aldrig få för sig att läsa boken)

knskpnsfrktegentligen känns det meningslöst att bryta ut en ruta av alla, jag vill bryta ut ungefär VARENDA ruta och visa men, äääh, det är lättare att du köper hela boken om du inte redan har den, just den här rutan postade jag för att den tidens tankesätt går rätt stick i stäv med senare tiders grej, ”män är kåta, kvinnor vill dricka örtte och tala känslor”

Det som skiljer Strömquist från de otaliga tyckare som presenterar sanningar på fejjan (och exempelvis i en del ”socialkonservativa” riksdagspartier…) är att hon tillhandahåller källhänvisningar. OTALIGA såna. OOOH detta glömda ord 😉 Detta glömda BRUK! Jag vill sätta den här boken i handen på mina mer förstockade bekanta och säga ”LÄS, och om du inte tror mig, eller Liv, läsa VIDARE! Kolla KÄLLORNAAAA!”.

Jag har läst det mesta förut, men inte samlat på det här snygga, effektiva och INTRESSANTA sättet. Du kommer skratta. Rynka pannan. Bli glad. Förbannad. Antingen läser du boken som förströelse/underhålling/”vanlig” bok, rakt av, eller så behåller du den nära som uppslagsverk, som inspiration till vidare letande – kanske rent av rota mer i källorna?

Full pott. En riktig favoritbok. Klockren. Liv och jag står inte alltid speciellt nära varandra rent partipolitiskt (och jag älskar inte alla hennes böcker som den här, men sen när gillar man per automatik allt en författare gör?), men när det kommer till den delen av samtid och politik som rör kunskapens frukt? All in.

—————-

Tycker du att jag var odrägligt vaginocentrisk nu? Ojämlik? Fitti…feminaziztisk? (sic!) SAKNAS DET FALLOSFOKUS?

Oh, si det går att råda bot på. Du kanske vill läsa Efter eget huvud – penisens kulturhistoria? Den svenska utgåvan är nog slutsåld, men du kan hitta den på bokbörsen eller på biblioteket. Misstänker jag.

(jag har svaga minnen av att jag gillade den också)


Hej klimakteriet!

hejklimkteriet

Ja men jisses vad som har hänt på ett år! Det är SNART ett år sedan jag tog bilden ovan, på Suzann, på kulturtantskollot i Syninge. När jag letade efter den underbara bilden (som jag bommade att blogga då, klantigt!) så hittade jag det här inlägget också. Tjoff ba. Att byta liv var ordet, sa Bull. Inget blev visst som jag trodde. Inte heller hade jag trott -även om jag kanske borde ana – att jag skulle få utropa ett ”Hej klimakteriet!” själv bara några månader efter att jag första gången såg den där boken, men nu blev det så. Jag har en kronisk sjukdom som kostat mig en äggstock och förmodligen mördat den andra också, så att jag skulle hamna i klimakteriet tidigt var väl inte så underligt. FÖRDELEN med det är att sjukdomen, endometrios, inte kommer åt mig på samma sätt längre. Hej DÅ, smärtor!

Nåväl, detta mytomspunna klimakterium… en del lider illa och andra märker knappt av det alls. I vintras var mitt klimakterium svårt att tolerera. Jag hade både värme- och köldvallningar som ledde till svåra sömnstörningar (och hur humöret blir av att ligga vaken natt efter natt efter natt vet nog de allra flesta) och frekvensen kofta-av-kofta-på fick folk att höja på ögonbrynen mer än en gång. Min käre vän som jag bodde hos i julas blev rent orolig över hur jag gick från svettblöt i ansiktet till frossa på 60 sekunder slätt, men efter att jag förklarat samtliga skeenden så hajade han mer (jag har sagt det förr och jag säger det igen: den människan blir ett storfynd för den rätta kvinnan den dagen han bestämmer sig för att ägna sig åt romantisk kärlek igen). Torra slemhinnor och en ständig känsla av att ha lite halvt blåskatarr är inte heller kul.

Nu har jag hittat mina sätt att hantera det hela och mår mycket bättre. Jag kombinerar fytoöstrogener (och rent allmänt kost med extra fokus på B, C, D och E-vitaminer) med motion och vare sig det har verkan ”på riktigt”, är ett utslag av placeboeffekt eller bara kommer sig av en naturlig lindring (ALLA lider inte år ut och år in) så är jag tacksam över att det inte är som det var i december och januari. När en vallning kommer tänker jag ”ja men kom då, kom an” och den minskade stressen tycks också ha påverkan på mig. Alternativet ”neeeeeej, nu kommer en vallning, nu blir jag illröd och svettig” gjorde inte saken bättre, kan jag konstatera. Tillämpad avslappning borde läras ut i skolan…!

Suzann utropade ”ooooooh, du är i klimakteriet, det ska vi FIRA!” alldeles då när jag mådde som sämst och hon fick ett ganska surt svar tillbaka, ”vi får väl se hur kul DU tycker att det är när det blir din tur, FIRA kan jag möjligen göra den dagen då det är över *mutter mutter*”.

Hon låg lågt i några månader, men sedan landade ändå ett stort klimakteriepaket till mig hos närliggande postkontor. Jag asgarvade när jag öppnade, det var tema klimakteriekossa för hela slanten. En zombieformad (!!) minifläkt som jag ser fram emot att använda på jobbet nu när det börjar bli varmare, en broderad kossa, en shoppingkasse i ko-dekorerad minificka (den adopterade Spockissen och bar runt på så sött att jag han tänka ”men tulle, det är hans kattunge!” ända tills han började slita och riva i den – eh, ojdå, det VAR hans kattun… ja, eller nåt, den är vart fall döööööd nu). Och BOKEN, Hej klimakteriet – lite vallningar har väl ingen dött av, då.

Åsa Albinsson och Maria Fröjdh har samlat fakta såväl som texter signerade ett antal kända svenska kvinnor som själva är i eller har passerat klimakteriet. Boken presenterade inga faktiska nyheter för mig rent medicinskt (jag är ju den nörd jag är, så GISSA om jag letade fakta när jag förstod hur det låg till för mig) men allt är mycket snyggt förpackat och jag uppskattar verkligen de personliga texterna. En del av dem är tjosan-hejsan-detta-är-ju-bara-coolt, nån skribent hade knappt märkt av det alls, nån hade märkt av det men sade sig till och med välkomna vallningarna. Boken tar upp andra saker kopplade till livet runt femtio också, det är inte bara klimakterium, en del avsnitt går in på statistik om arbetsliv, jämställdhet och liknande.

Ingen av de kvinnor som skriver i boken var så rent ut arg och negativ som jag var i vintras. Det är förvisso bra att sticka hål på myten om att det måste vara ett helvete, livet är fullt av dumma självuppfyllande profetior, men som det stod någonstans i ett av faktakapitlen – (fritt tolkat) det ska vare sig demoniseras eller trivialiseras för ingen av oss upplever detsamma. Vi har inte samma fysiska förutsättningar, vi har inte samma psykiska förutsättningar, vi har inte samma sociala förutsättningar. Ja, så kan jag fortsätta ett tag till.

Jag upplever ingen magisk andra vår (DET är intressant i boken – det finns några korta texter om hur klimakteriet ses i andra kulturer och där kan man säga att det skiftar vilt), jag anser mig inte leva i Frihetstiden – jag är här och nu och min kropp går från en hormonell fas till en annan. Så är det och så måste det vara. Ju.