Annandagen

Jag har haft lite kriser i mitt berlinande på sistone. Folk ser den glammiga bilden av livet i en cool storstad, men det är lätt att glömma rotlösheten. Jag har inga föräldrar och inga barn. Det ger en frihet men också en tom känsla. Inte behövd, inte heller viktigast för någon. Jag har goa halvsöstra och hennes familj (vi har haft en fiiiiin jul!) men det ÄR inte samma sak.

För nån vecka sen var jag rastlös och göralös en lördagskväll. Traskade 25 minuter (raska promenader ni vet, boten mot allt ;)) till en stormarknad av det slag som får willys att framstå som tjusigt. Jag skulle ha nåt de bara har där, minns inte vad. Såsade runt i trekvart. Allt fult som kändes pikant och exotiskt när jag nyss hade flyttat ner var nu just bara fult och deprimerande. I högtalarna skrällde Feliz navidad.

Förr när det känts så – det är ju inte direkt första gången jag arbetar utanför Sveriges gränser – har jag alltid vetat ”men om en/två/whatever månader åker jag HEM”.

När jag insåg ”Mhmmm, men detta ÄR hemma nu serru, du har ingenting annat” så ville jag först sätta mig ner och gråta och sen slänga mig framför tåget (nej, lugn nu, jag är inte på gång att göra något dumt, men även en genomrationell logistikmästartråkmåns dramaqueenar korta stunder).

Tog min underligt ihopplockade påse och traskade hem igen. 25 minuter. Jag skojar inte ens när jag meddelar att det naturligtvis började ösregna.

Nu ska jag skriva plus/minuslistor. Vad vill jag? Hur vill jag? Hur når jag dit jag vill? Hur länge ska jag tvinga mig att sitta still i båten? Vi diskuterade faser i söndags – alla nya skeenden har ju faser: jobb, relationer, livsbeslut, younameit. Berlin och jag är ute ur förälskelsefasen. ”Nu är du i vaf*an-har-jag-gjooooooort-fasen” sa Stefanos tvillingbror (nästan lika suverän som S, men bara nästan), och det är en korrekt analys som dessutom fick mig att äntligen le åt eländet. Ni kan ju gissa att det varit kluvna känslor sen jag landade i Sverige den 20/12.

Idag ska jag traska ner på stan, stan där jag bodde de första 20 åren av mitt liv. Ibland har jag tänkt att det kanske är hit jag borde återvända, men det finns inte riktigt några sivjobb här. Å andra sidan så kan ro i hjärtat vara värt att återvända till kassan på Statoil, om så är. Fast de vill nog inte ha mig längre. ”Överkvalificerad” är en fin ironi ibland när man bara vill ha ett JOBB. 

Vart skulle jag komma med allt detta?

Jo, efter tre nätter på raken med mer än fem timmars nattsömn (minns inte ens när det hände senast) är det lättare att sitta still i båten. Jag ska skriva mina listor. Det bör man kanske göra oftare än man anar, om så bara för att bekräfta att läget där man är är good enough, men jag ska skriva dem med öppet sinne och för första gången sen 20/12 så ser jag fram emot att återvända till Berlin. 

En dag i taget.
Som alltid.

Och om du instinktivt rynkar på näsan och tänker ”i-landsbekymmer” när jag i dina ögon gnäller så låt mig påminna dig om att du vet ingenting. Du kanske tror att jag är så öppen och vräker ur mig allt, men du vet relativt sett ingenting om mig. 

Hej fredag!

Advertisements

2 svar

  1. Kaj Bjerlöw

    Du är värd att vara lycklig. Du kommer att hitta din ”plats” sådana som du GÖR det.

    26 december, 2014 kl. 17:21

  2. Ping: vi måste prata om Hanna | (inte så) Anonyma Biblioholister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s