medicinrelaterat

Medan mörkret faller

medanmorkretfaller
”Det enda dumma med att promenera hem från jobbet nästan varje kväll är att jag får för lite lästid med min suveräna pendlarbok.” postade jag på instagram förra veckan.

Det är inte BARA för att få motion som jag promenerar, det är för att försöka ducka förkylning/flunsa också, för när S1, S2 och S25 är ersatta med bussar (ledtråd, man undviker helst gatutrafik i Berlin under vissa tider på dygnet så det är snällt att det finns ersättningsbussar men de är inte direkt ett bra alternativ) så blir den stackars kvarvarande U2 som ännu rälsrullar något episkt som vissa tider på dygnet liknar såna där videor från Tokyo där folk i stort sett staplas på höjden i tunnelbanevagnen. Så här ska det vara fram till maj och jag HOPPAS att behovet för tunnelarbetena verkligen uppkom akut, för hur de annars tänkte när de inte sköt på det hela till mer cykelvänliga tider vete tusan.

Till slut gav jag upp och fuskade (ja, det kändes lite som att fuska – som att äta upp lördagsgodiset redan på fredagskvällen, jag vet då sannerligen att hålla mig själv i herrans tukt och förmaning ;)). Lihammer plockades ur väskan och hamnade på kudden istället. När jag nu hade läst ut Marwood måste jag ha något annat att trösta mig med under nattvaken. Lihammer fick det bli.

Mörkret faller över Europa år 1934. Nazisterna har tagit makten i Tyskland och många är på flykt. Hemma i Sverige fattas beslut om sterilisering av »sinnesslöa«. I Uppsala hittas en högt uppsatt akademiker bestialiskt mördad i Anatomiska institutionens källare.

Den egensinniga kriminalkommissarien Carl Hell blir utsedd att utreda mordet, och till sin hjälp har han polissyster Maria Gustavsson. De två kastas in i samhällets finrum där tvivelaktiga åsikter och inhuman forskning är en del av vardagen. Snart sker ytterligare ett mord och jakten på mördaren blir alltmer desperat.

Ja, ännu en kriminalroman. En ANNORLUNDA dito. Välresearchad, med många bottnar. Banne mig – här dyker dofter av ett ljuvligt dekadent Berlin upp, minnen av ett Berlin som jag önskar att jag hade fått uppleva (i e ett Berlin före nassarna). Här dyker också rasbiologiska institutet i Uppsala upp. I de lokalerna har jag genomlidit en och annan föreläsning, även om det naturligtvis inte heter just rasbiologen numera.

Jag har också bligat beklagande på en del av de skelett och andra preparat som pryder korridorerna på BMC där anatomilektionerna hålls och de skalade preparaten numera ”bor”. Jag minns alldeles speciellt en ”puckelryggig pojke från Älvdalen” (eller var han nu kom från) som jag tyckte så synd om där han hängde, aningens torr om benen.

(N B! numera kommer kropparna från FRIVILLIGA donatorer, det är en m y c k e t speciell process som föregår att en kropp ska få hamna i händerna på medicinstudenter i Uppsala! väl på plats behandlas kropparna med kärlek och respekt, åtminstone när jag gick där och jag tror inte att det har förändrats – vi insåg att det var en ynnest att nån lät sig grävas i för att vi skulle få lära oss muskler och ben)

I boken plöjer vi ner trynena i trettiotalets Stockholm/Uppsala, med de otäcka strömningar som minsann fanns i Sverige också. Tvångssteriliseringsdiskussioner. Galna experiment utförda på skyddslösa människor som föll utanför den trånga normen. I den här historien finns dessutom HBTQ-medvetenhet och en gryende feminism. Det är mycket lätt att tycka om huvudpersonerna Carl och Maria. Det är lika lätt att vilja ha MER av dem. En liten varning bör dock utfärdas: den här boken innehåller slaskiga och grymma detaljer kopplade till mord. Äckelmagade kan eventuellt bli lite gröna i ansiktet. Det kanske är lätt för mig att säga (jag är inte äckelmagad), men det är värt det!

Jag. Älskar. Den. Här. Boken. Jag är avundsjuk på den som ännu har den oläst. Vilken tur då att det kommer en fristående uppföljare senare i vår: Än skyddar natten.

————————

Läs också Eva F Dahlgren: Farfar var rasbiolog


vi måste prata om Hanna

hanna

Jag har snott Hannas profilbild, och jag vet inte ens vem som ska ha credden för den. Jag hoppas att det må vara förlåtet.

Vi måste nämligen prata om Hanna. Hanna finns inte mer, för hon ville inte vara med längre. När vi först möttes berättade hon ganska snart att hon var bipolär, men hon medicinerade och jag trodde att hon var rätt OK. Då och nu. Inte mer suicid än vi andra som trillar ner i svarta hålet med jämna mellanrum.
Jag hade fel. Hon, precis som min vän Kent, gjorde’t. Hon tog livet av sig.

Twitter, Instagram, bloggar och fejjan fylls nu med sorgsna texter, för denna Hanna blev lite av en minikändis – hon fick äga twitterkontot @sweden i en vecka och det gav bokstavligen eko i många delar av världen. Hennes humor och vassa förmåga att betrakta och beskriva det hon såg och tänkte uppskattades av så många.

Men vare sig uppskattning eller mediciner når hela vägen in hela tiden. Inte alltid. Och om stunden av beslutsamhet inträffar vid fel tidpunkt – ja, då kan det hända, det som inte får hända om du frågar oss andra. Kvar står vi och känner oss som idioter för att vi ingenting förstod. Åtminstone känner jag så. Tippar på att jag är långt från ensam. Men nu var det ju inte VÅRA känslor av otillräcklighet som skulle ältas.

hannaknorvarnaHanna och jag möttes på en littvet-kurs med genusinriktning för tio-elva år sen. Hon damp ner bredvid mig på första seminariet, med korta röda dreadsknorvar på skallen och ett feministmärke på väskan. Jag petade lite på henne och på märket och sa ”ah, du är också en SÅN” och så fnissade vi. Jag plockade med en av mina korsstygnade feminist-tavlor till henne – den satte hon upp på sin toa 🙂 Det var en fantastisk kurs och vi sågs varje vecka.

Till slut var det bara jag och Hanna och kursledaren kvar på de obligatoriska seminarierna, då lades kursen ner. Hanna och jag, vi fortsatte ses, för Hanna berättade att hon kände sig som ett ufo – hon hade tillfälligt flyttat till min stad för att ta lastbilskörkortet och låt oss säga så här: just då var internatet och skolan där hon gjorde det inte fullsketna med människor som tänkte som hon. Lite senare knuffade jag ihop henne med Suzann också, eftersom de båda bodde i Uppsala då.

anarkattfeministen
Izzy vill också vara med, hon är anarkattfeminist

På annandagen skrev jag en lång, lite ledsen och ärlig text – ni kunde läsa den här också – om hur ensamt det känns, har känts och stundtals KOMMER kännas när man försöker bygga ett liv i ett nytt land och en ny stad under premisser som är helt andra än det var tänkt från början (vi skulle ju vara två om att göra det jag nu gör ensam). Jag fick så mycket support, men det var Hanna som fick mig att gråta då också.

hanna2

Hanna var en ängel för många (och en vällustig djävul – på det bra viset – för andra) och hon hävdade ibland att vi varit räddande änglar för henne, men ingen av oss räddande änglar kunde fånga upp den här tösen. Hanna skickade ibland bilder på Berlin-skyltar som hon passerade när hon körde sin 32-metersälsklingar genom Europa och vi sa att nån gång så skulle hon bara överge den uppsatta rutten och svänga in, parka skorpan på min gata (det är humor för den som vet ur min gata ser ut) och så skulle vi hångla upp varandra så att rutorna i mitt lilla gryt ångade igen.

Det sket sig.

Vi måste prata om Hanna. Och Kent. Och alla andra. Vi måste fortsätta med det. Våga prata. Våga fråga. Våga peta.

—————————-

Nästa text här skulle ju handla om von Druskowitz (senaste Gugelhof-sällskapet) och om min låååånga söndagspromenad i Neukölln och Kreuzberg. Om senaste utvecklingen i chick-lit-såpan och annat som jag först tänkte etikettera ”fjams”. Igårkväll tänkte jag en stund att ”nu blir det fan ingen dejt på fredag eller klubb på lördag, det vore fan psykopatvarning på att dejta och dricka och festa och dansa nu” men det är ju precis tvärtom. Kommer hångelchansen nu så kommer jag inte tveka en sekund. Jag svarade Hanna nåt om att vara en livrädd liten lort här uppe men är det något sorg gör med mig numera så är det att den där lilla lorten knuffas undan för en stund och jag blir ”WTF…!” och öser på. Gud (eller valfritt hångelobjekt) må förlåta mig om tankarna går till Hanna en stund nästa gång jag slaskar mule.

Och A medgav att JO, han spelade matchmaker i lördags. Han visste PRECIS vad han gjorde. Han är förlåten, och känner mig tydligen bättre än jag någonsin kunde ana.

—————————-

Idag ska jag redovisa mina findings om en mentoring-pilot som rör vår lilla globala engineering-org (8500 personer) för en person som stundtals gjort sig känd för att skrika på folk som misshagar. Ja, skrika. Jag är inte nöjd med det jag har. Plötsligt känns det bekymret lite ”jaha, och?”.


excesser en masse

flimmerJag har haft ett par böcker i excess-format liggande i olästa-böcker-högen ett tag, jag började lite halvhjärtat på två av dem för ungefär ett år sedan, men fastnade inte riktigt för formatet då. Pappret kändes läskigt tunt och lätt att riva sönder och en del av böckerna har varit svårlästa eftersom texten har legat för nära mittuppslaget. Nu ville jag ändå testa igen så jag tog med mig en av dem som pendlarbok, det lilla lilla formatet gör ju att boken lätt slinker ner i väskan. Jag valde syskonen Holts Flimmer.

Jo. Boken var perfekt som handväskbok och den här gången uppskattade jag formatet – men nu var det ju inte formatet i sig jag ville promota (eller jo, kanske lite).

I Flimmer har Anne Holt alltså tagit hjälp av sin bror, Even. Even är läkare, så du kanske kan gissa att Flimmer tangerar den medicinska världen. Det var just det medicinrelaterade som fick mig att plocka ner boken i väskan boken trots att jag egentligen har tagit en lååååång paus från nordiska deckare.

”Hjärtspecialisten Sara Zuckerman behärskar avancerade ingrepp till fullo. Trots en god prognos dör ändå en av hennes patienter två dagar efter genomförd operation.
Kort därefter dör ytterligare en patient. Det visar sig att det lilla chip – hjärtstartaren – som opererats in i patienterna har varit infekterat av ett datavirus. Någon har medvetet manipulerat den digitala tekniken.

Stora ekonomiska värden står på spel och det framgångsrika amerikanska företaget Mercury Medical, liksom dess grundare och ägare Otto Schultz, ställs inför en annalkande katastrof…”

Familjetragedier, ljuvliga jobbnörderier (en av huvudpersonerna är både läkare och ingenjör, det kallar jag nydelig kombo), ekonomiska tricks och ljuv ljuv hämnd står på menyn. Det var aningens för många trådar och personer för att jag skulle hänga med till 100%, men det har nog mer med mitt fragmentariska läsande än med historien i sig själv att göra. När boken var slut fann jag mig sakna Sara Zuckerman. Jag vill veta mer om henne. Jag har läst att det ska bli en serie om henne, men har ännu inte hittat någon mer Zuckerman-bok utgiven på svenska.

—————————

Om två veckor sammanstrålar delar av Breakfast Book Club på mitt favoritsöndagshäng Gugelhof. Stefano och jag var naturligtvis tvungna att göra en kvalitetscheck idag 😉

141123

Tala om excesser. Vi hade bestämt att det skulle bli en helg fylld av god mat och dryck, mycket prat och planlöst njut-irrande. Vi lydde våra egna planer. Fantastisk helg. JISSES så vi har ätit, jag tror att jag kommer att vara mätt i en vecka, men det är så otroligt roligt att hänga med nån som är så skönt vidöppen för nya intryck vare sig det handlar om mat, Dussmann eller skumma/mysiga bakgårdar.

141122

Min stad har varit råkall men mycket vacker den här helgen. Idag tittade solen fram och det blev lite varmare en stund. Jag längtar redan efter våren…


Oksanen – jo, hon finns på listan

Min barndomsvän Karin har gjort några stora förändringar i sitt liv som medelålders. En av dem är att följa en gammal dröm och börja spela teater. Jag har följt hennes äventyr i Folkteatern Järnet på avstånd, det har sett spännande ut i flera år, men just NU bränner det till riktigt ordentligt när hennes grupp kör en avskalad version av Oksanens Utrensning på Gjuteriet i Karlstad. Jag är stolt och glad och hade gärna sett resultatet.

Jag har fortfarande inte läst Oksanen. Jo, jag vill och jag borde. Jag ska. Jag vet bara inte när.

——–

…och jag som inte ens läser något annat än jobbmaterial varje dag längre (!!!) har fått en utmaning från Breakfast Book Club. Sisterhood of the World Bloggers Award. Det låter det! Vojne!

Jag är HELT fel person att svara på sånt här nu, jag är så stressad och tankspridd att jag inte ens är säker på vad jag gjorde igår. Jo en sak vet jag att jag gorde, eller inte gjorde (straight outta bekännelserna på fejjan):

”Vaknade mitt i natten igen och kunde inte somna om. Seeeeeeg morgon, trött och sunkig. Haltade iväg till tåget med min trasiga vadmuskel och tänkte mig inte för, var glad nog att jag tog rätt tåg (på den nivån var det). Ja men SJÄLVKLART hade jag glömt att månadskortet gick ut igår och SJÄLVKLART var det kontroll imorse. 40 euro i reda pengar, och skammen? Priceless f*ck f*ck f*ck. Nu kan dagen bara bli bättre, eller hur?”

(har varit vaken sen tre inatt också, så vad jag ska göra för tok IDAG vill jag inte ens veta)

1. Din favoritbok för tio år sen?

Oh kära, jag har faktiskt ingen aning. Instinktivt – tio år sedan… jag pluggade medicin och minns att jag älskade två böcker som jag fick av Cecilia: Mutants och Stiff. Jo, men vi tar dem!

2. Bästa memoar/biografi?

Aaaaaahaha, memoar… minne… nu var vi där igen. Det får bli en bok som jag fick av Cecilia IGEN. Det är en sorts biografi, på naturveteskapsnördigt vis: Den odödliga Henrietta Lacks.

3. Vilken bok önskar du dig i julklapp?

Jag kommer nog att bojkotta julen i år, och borde väl inte ens tänka i termer av julklappar, men om jag skulle önska mig nån bok överhuvudtaget under en period när det är flera månader sedan jag senast läste ut en dito så kan nog Lena Anderssons senaste ligga bra till. Eller Malin Elmlids The Bread Exchange – Malin bor här i Berlin och är bästis med en av mina närmaste vänner (men nej, vi har inte träffats än trots att A har pratat om att sammanföra oss) och hennes idé med The Bread Exchange är ljuvlig.

4. Läsplatta eller pappersbok?

PAPPER! Jag är oförbätterlig på den punkten.

5. Att lyssna på böcker, hur är det?

Det är förmodligen toppen, men ingenting som jag har fastnat för. Jag har provat några gånger men det har inte givit mersmak.

6. Hur sorterar du dina böcker?

Skön: bokstavsordning: Fack: nån sorts egen ordning. Väldigt egen 😉

7. Vad använder du som bokmärke?

Hundöron (den syndiga bokvarianten, jag skär inte öronen av kötthundar), boardingkort, kvitton, vykort. Det som finns till hands. Mina egna privata böcker utsätts dessutom vääääldigt ofta för den ryggbrytande tortyr som det innebär att ligga uppslagen och utfläkt veckor i sträck. Gärna i en vinglig hög med fler böcker i samma ohyggligt plågsamma sits.

8. Vilken facklitteratur läser du?

Just nu är det snudd på uteslutande böcker om Berlin (what a surprise), men i det förflutna har det varit London underground-nörderier, medicinhistoria, böcker om kartor, böcker om Henry VIII – you name it. Snöar in på saker rejält. Kör rejset. Snöar in på nästa sak. Kör det rejset. Njuter hela vägen och klår de flesta i TP.

9. Vilka språk förutom svenska läser du skönlitteratur på?

Engelska. Gör spridda försök på tyska men saknar fortfarande uthålligheten och tålamodet.

10. Ge mig ett boktips!

Du ska faktiskt utmana dig själv på många vis och läsa The Reapers are the Angels av Alden Bell.

Det här skickas vidare också – men jag passar den utmaningen eftersom jag just nu inte läser en enda bokblogg regelbundet. Den som vill svara svarar, men jag hittar inte på några nya frågor – ta samma frågor som jag fick om du vill. Den som vill kan länka sitt svar i kommentarsfältet.


krimsigare krams, längre långdans, djupare dopp i grytan?

Tyskland går all in på jul. Jag kan vara som en skata som gillar glans och glitter, men jag blir nervös på hur mycket julsaker som blänker i butikerna redan. Jag ser fram emot Glühwein på julmarknad men det får finnas gränser. Julen i år kan dessutom bli den märkligaste på länge, jag vet inte ens om jag kan åka till Sverige – det var lättare att hitta kattvakt i Sura, kan man väl säga. Jag har vänner här, till och med kattälskande vänner, men många av dem bor på andra sidan stan. Fyramiljonersstan. Tror ni att det tar tid att åka från ena sidan Stockholm till den andra? HA. Välkomna hit. Kanske inget man unnar sina vänner mitt i julstressen. Vi får se.

Jag har alltid tyckt att det är rätt skönt att kunna göra något helt annat de där sista galna veckorna före jul, jag är av rutiga och randiga skäl rätt avogt inställd till julen sedan många år. Därför gick jag loss rätt hårt på en happening som jag fick nys om förra veckan: Doktor Ida Charlotta Lessanders nedgång och fall
 

Följ med på en resa tillbaka i tiden. I nittonhundratalets början var nuvarande Folkuniversitetet den nya huvudbyggnaden för Stockholms högskola, en plats full av starka viljor, hård konkurrens och hemlighetsmakeri. I skolans kupol verkade en idag nästan bortglömd pionjär inom biologin; Doktor Ida Charlotta Lessander (1875-1914). I en mansdominerad värld var den ambitiösa Lessander en främmande och farlig fågel. I en tid när fina flickor skulle sitta hemma med handarbetet i knäet bröt hon ny mark som egensinnig, briljant och äregirig forskare.

Utställningen Ida Charlotta berättar historien om en byggnad, en vetenskap och en kvinna. Samtidigt. Vi berättar om huset som studenterna kallade ”gråsuggan” och hur området runt Observatorielunden var sin tids science park full av världsledande forskare. Vi berättar om mykologin, läran om svampar, en forskning som för hundra år sedan kunde vara direkt livsfarlig. Och vi berättar om Ida Charlottas karriär som en av Sveriges första kvinnliga forskare inom naturvetenskapen, vilket motstånd hon mötte och det öde som drabbade henne.

Ida Charlotta är en berättelse som använder hela Folkluniveritetet som scen, på ett sätt du aldrig varit med om tidigare. Det är en produktion av elever på Folkuniversitetets Skrivakademi, under ledning av författaren Anders Fager.

Verket visas vecka 50 och 51. Skräck, skandaler och kvinnokamp. Och jävligt skumma svampar. Ida Charlotta hamnade i blåsväder för att hon ganska ogenerat prövade olika hallucinogena svampar på fattiga ”frivilliga”. What’s not to like?

———————————

Lite i samma anda är en annan happening som jag är väääääldigt sugen på: Skräck och skrock på Hallwylska musset i Stockholm. Den utställningen pågår ända till 1/3 nästa år så NÅN gång borde jag ju kunna se den.

 


bättre sent än aldrig

johngreen

Sent omsider har jag joinat John Green-kulten bland YA-älskare. Jag började med Paper Towns (omslaget! oh, ni hajar ju att en kartnörd blir till sig) som utgjorde pendlarbok ett tag. Den fungerade bra till det men jag fastnade inte riktigt för berättelsen. Boken snurrar kring en spännande jakt efter en älskad försvunnen ung kvinna – mitt ganska barnsliga problem var att jag tyckte att hon var så förfärlig att jag inte kunde förstå hur hon kunde vara så dyrkad.

Jag visste att jag skulle ha den hittills största succén – The Fault In Our Stars – någonstans i gömmorna. Den är het i Tyskland (också) nu. Stekhet, förmodligen på grund av filmen. Har petat på den ett par gånger. Tänkt ”jag kan ju köpa den och ge bort dubletten när jag hittar den”. Gjorde inte. Höll fast vid hoppet om att hitta den.

Jag vill inte ens erkänna för mig själv hur länge jag har letat efter boken hemma (det avslöjar 1) hur ohemult många olästa böcker jag har och likförbaskat fortsätter jag likt en shoppingmissbrukare att mata på med fler 2) vilken nollkoll jag har på dem) men i förrgår föll min blick plötsligt på den. Har den verkligen legat där hela tiden, i en hög strax norr om HUVUDKUDDEN?

Nåja. Älta det? Nope, nu hade jag den.

Jag har haft svårt att sova på nätterna under semestern, då kommer en bok som den här väl till pass. Det är en sträckläsare. Unga människor med cancer. Hazel, 16 år, med obotlig dito. En sorts ny mirakelmedicin lyckas hålla metastastillväxten vilande för stunden, men alla som levt nära cancersjuka vet att cancern i sig bara är en liten del av lidandet. Biverkningar, sidoeffekter, svaghet, smärta. Trötthet. Omgivningens attityder. Folk som vill så väl att de slår knut på sig. Känslan av att utsätta ANDRA för sorg och lidande. Att av misstag råka höra sin mamma gråta över att hon snart kanske inte ÄR någons mamma längre. Att inte vilja binda sig eller ge av sig själv i skräck för att människan en knyter till sig ska må dåligt sen. När en dör. För det gör en ju, förr eller senare – oftast ”förr” när en har lungorna fulla av mestastaser och därför mycket mycket nedsatt lungkapacitet.

Allt detta skulle kunna vara odrägligt sentimentalt om det inte vore för en förkrossande saklighet och flera ton svart, nattsvart, humor. Stort extraplus för metaboktok i form av en spännande författarjakt.

Oh. Jag kanske inte sällar mig till skaran som dyyyyyrkar den här boken, men det var en av mina finaste YA-upplevelser på länge. Jag kommer definitivt att leta upp fler Greenar (allra helst den han har skrivit tillsammans med en annan YA-favorit, David Levithan)

Båda böckerna finns på svenska, här och här.


I stand in awe

Jenny Lindh, den fantastiska, svarar på frågan om huruvida böcker är bundna i människoskinn