serendipity

150826

Jag råkade instagramma något fånigt om en viss liten katts fäbless för att använda Fallna kvinnor som huvudkudde (samt något om min egen bristande ork att försöka leva upp till devisen ”Good girls go to heaven, bad girls go to Berlin”) men jag ska försöka att inte gräva mer i den sortens dåliga humor. För nu.

Sverige är ett litet land, Uppsala är en liten stad och genren medicinsk historia (gärna med kvinnoinriktning) är en liten genre, men ändå måste jag le. Jag läser min Dahlgren, tänker på Karin Johannisson och hennes författarskap (stor favorit!) och strax 1) läser jag om Johannissons kommande bok Den sårade divan i Femina 2) dyker bokmässesamtal mellan Johannisson och Dahlgren upp i Fallna kvinnor.

———————

Så – Den sårade divan:

Vad är galenskap? Eller, rättare sagt, hur ser den kvinnliga galenskapen ut? Vi känner till diagnoser som hysteri, schizofreni och paranoia, men vet mindre om hur dessa diagnoser kan användas av patienterna själva, som roller eller masker. I Den sårade divan undersöker Karin Johannisson växelspelet mellan individ och sjukidentitet, en identitet patienten själv kan ta över, forma och använda. Man kan underordna sig den – eller ta makten över den.
Titeln syftar på Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Till skillnad från de flesta kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft behåller de sin professionella identitet livet igenom. Det gäller också när de är som djupast inne i det sjuka, intagna på sinnessjukhus. Alla tre vistas, kortare eller längre tid, på Beckomberga, ett dårhus, en città dolorosa, inbäddad i en park av imaginär frid.
De är födda ungefär samtidigt, och de drabbas alla av stor ångest. Den blir en central del av deras jag och förs in i olika diagnoser. Allt de därefter gör kommer att betraktas genom detta sjukdomsfilter. Deras eget förhållande till sjukidentiteten är ambivalent. De hanterar den både passivt och aktivt och behåller i varierande grad ett slags egenmakt över den.
De är sårade divor, men på olika sätt.

Måste ha! Måste läsa! Måste få bo kvar i bokhyllan. Och mer om Beckomberga? Ja, serendipity. Bästa sorten.

Besked av INTE bästa sorten är dock en annan artikel som påstår att Karin ser Den sårade divan som sin sista bok. Jooo, man kanske kan få pensionera sig som författare vid 71, men rent egoistiskt vill jag ha mer. Johannissons författarskap och tankar äger en kvalitet som jag uppskattar. Vi får väl se. Med lite tur hinner hon ändra sig.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s