krönikesamling

Allvarligt talat

  
Åh Lena! Och Stina! 

Lena Anderssons bok Allvarligt talat har fått lite njugga recensioner här och var. ”Oraklet har talat!” – kommentarer om att existensiella samtal sällan funkar som monolog (nej, det håller jag med om – ett samtal och en monolog kan inte vara samma sak) etc.

Upplägget: Lena är en av de vältaliga människor som har svarat på frågor om allt mellan himmel och jord (många stora svåra frågor, såklart) i ett P1-program som heter (drumroll) Allvarligt talat. Några intressanta frågor har valts ut och fråga och svar har skrivits ”rent” och publicerats i denna bok. Stina Wirsén har illustrerat. Mycket enkla men vääääldigt effektiva illustrationer.

Måste man älska sina föräldrar? Måste man acceptera en ursäkt? Vad är lycka? Hur låter man bli att slösa bort livet? Hur slutar man känna stress över att man känner att andra (!) slösar bort sina liv?

Jag kände redan när jag läste förordet att ”OJ. Detta kan många reta sig på!”

Lena är torr och saklig. Docerande. Låter gärna allvetande. Sådär som Horace till exempel också gör. Som många män gör. Och så tänkte jag att så får ju inte en kvinna låta. Det ”vet” vi ju. Sålunda undrar jag hur recensionerna sett ut om det varit just Horace (han svarar ibland på frågor i samma programserie) som skrivit. Jo, ”män förklarar saker”-kommentarer – absolut – men jag trooooor att kritikerna uttryckt sig annorlunda. Fast jag är inget orakel, så vad vet jag. Höm.

JAG älskar iallafall att få ta del av Lenas docerande, vare sig jag håller med henne eller ej. Hon uttrycker sig så vackert, och är i skrift och tanke ofta kyligt distanserad på ett sätt som jag stundtals behöver (vara). Eftersom hon uttrycker sig så klart måste jag motionera MIN hjärna lite extra för att inför mig själv formulera varför hon har ”fel” och hur jag skulle formulera det själv. Motionera tanken: JA tack.

Många bokmärken blev det! Denna bok hamnar under yogahunden (ja, jag har en knallrosa porslinsmops som sitter i lotusställning vid huvudkudden – frågor på det?) vid sängen. Somliga resonemang kommer jag vilja och behöva läsa om igen och igen.

Jag tror att Lena får stryk för samma sak som i viss mån Linda Skugge: ingen gillar Den Duktiga Flickan som inte ursäktar sig. Nu kommer jag ut: jag gillar duktiga flickor. Allra helst när de orkar låta bli att ursäkta sig. Jag kan bli irriterad – t o m avundsjuk – på dem ibland, men jag tror att världen skulle bli ganska rörig om det inte fanns Duktiga Flickor. Också.

Annonser

when hell freezes over

hejahejaTiteln på det här blogginlägget kom till mig i samma stund som jag såg den: Martina Haags krönikesamling Heja heja, eller snarare när blicken föll på magasinet som boken följde med gratis (en av mina hattidningar som jag aldrig skulle köpa annars).

Jag kan däremot fortfarande inte bestämma mig för exakt vad jag syftar på med den klassiska referensen till en frusen Satans boning:

– att jag ska läsa tidningen också (det borde jag kanske, om inte annat så för att se om den fortfarande – med ny chefredaktör – är värd att ignorera)
– att jag ska börja springa
– att jag kanske skulle komma att roas väldigt mycket av ÄNNU en krönikesamling om löpning

Kenneth Gysing var den som fick mig fast allra först. För mig är det nämligen inte löpning per se (det hajade ni förmodligen redan), det är hur jag älskar att läsa om någon som har/skaffar sig ett intresse och faktiskt nördar loss. Nörda gillar vi.

Heja heja alltså. Var det värt pengarna att sponsra en tidning som jag inte gillar med 49:- för att ”få” boken?

(gah, jag såg inte ens förrän nu att tidningen kostade så mycket, det är definitivt dags att börja bli lite mer uppmärksam – boken kostar 44:- på adlibris så ”gratis” var ett stort fett feltänk i sammanhanget)

Svaret är JA, trots de där extra fem kronorna (jag ska sluta älta, jag är eventuellt liiiite ironisk också). Jag tillhör inte skaran som kapitulerar HELT inför Martinas alltid ganska drastiska humor och självironi, men jag tycker att hon är rolig. Inte fem-eller-ens-fyra-boktoksflin-rolig, men väl… tre-och-ett-halvt? Som jag skrev tidigare, att följa en människa som bestämmer sig för att göra något nytt och tar det hela vägen in i mål – ååååh, det gillar jag. Jag är inte förtjust i löpning men väl annan sorts träning, och Martinas våndor och strategier är lätta att översätta till egentligen vad som helst. 176 (inte speciellt tättskrivna) sidor var perfekt underhållning medan jag väntade på att mina smärtstillande skulle börja fungera. Natten mellan torsdag och fredag förstördes av en elak liten muskeljävel i bäckenet. Böcker och antiinflammatoriska är the shit och Martina Haag utgjorde sålunda min strategi för en något mindre vidrig natt fredag-lördag.

Jotackarsomfrågar – Piriformis är fortsatt snäll nu på morgoen och jag fortsätter att prisa NSAID. Nu lider jag av annat, nämligen en intermittent n-skada. Jag och jag, det är tangentbordet som felar men därmed lider faktiskt jag också. N-tangenten fungerar felfritt några minuter i taget, sedan fungerar den ungefär var femte tryck (insert [våld] på fjärde och femte försöket). Inte kul när en skriver recensioner (eller recesioer som mitt tangentbord föredrar att jag kallar det numera). Nu brukar våld sällan vara en bra permanentlösning så så snart mitt tålamod är lite bättre påfyllt ska jag se vad jag kan göra för att hjälpa min gamla laptop på traven.

PS Martinas mellankapitel om den ickestöttande familjen som vägrar att följa med henne för att peppa/heja/sträcka fram rosor på tävlingar fick mig att gnissla tänder en smula, speciellt med makarna Haags skilsmässa i åtanke. Jag följer sällan eller aldrig med Kristoffer numera, kanske för att jag ser det som att det kan vara kul för honom att göra något med sina kompisar UTAN att jag är med också. Vi får ofta kommentarer om att vi är lite väl som siamesiska tvillingar. Denna höst så drar jag på Bokmässa med Suzann samtidigt som K drar till Berlin och springer mara med sin kusin. Kanske borde jag göra en liten riskmitigering och följa med till Stockholm för att vråla extatiskt på DN halvmaraton nästa helg…

PPS i mina kretsar börjar maraton bli lite mainstream . Jag har ett helt gäng ultralöpare i bekantskapskretsen och Fredrika är den skönaste av dem alla. DÄR har vi en som borde få feta pengar för att skriva krönikor. Om du ändå – trots mitt heta stalltips om fru Gullfot – hellre fortsätter att läsa vad Martina Haag skriver så kan jag tipsa om att hon är krönikör i svenska Runner’s World.

PPPS och jag skojade lite när jag skrev att maraton är mainstream. Jag kan tycka att det är ännu coolare när min vän som tidigare aldrig sprungit mer än två kilometer i ett sträck i hela sitt liv (hon är 45 år precis som jag) för första gången tar sig runt femkilometersspåret utan att gå. Det hände för några veckor sedan och jag blev imponerad och inspirerad. Var och en efter förmåga, som alltid. THAT’S the shit. Däremot så är det lite kul att jag som är allt annat är intresserad av ultralopp har såpass många kompisar som är det.

PPPPS och visst är det fantastiskt att den längsta texten som jag skrivit på länge kommer ur tankar om löpning och därtill kopplat krönikeskrivande? jag, den maniska ickelöparen?

PPPPPS ja, jag har nu lärt mig att ett pass i roddmaskinen innebär att jag måste hålla koll på ovan nämnda piriformis, medelåldern är den ålder då saker en kunde komma undan med förr börjar flåsa en i nacken eller som i detta fallet: flåsa en i bäckenet (näe va)

PPPPPPS annars så är det senaste tillskottet till källargymmet ett par boxhandskar som ska få klappa lite på en boxsäck som vi fick för 1,5 år sedan (ja, den har legat i ett hörn sedan dess). Vi får se vilka krämpor DE kan komma att orsaka, och vilken bok som lämpar sig för påföljande rehab. Att jag lärt mig läxan om hur en tränar lagom är nämligen inte så troligt. Än.