Årets fynd
Äntligen en BINGORAD! Det satt långt inne, men löstes på ett innovativt men underbart sätt. Jag saknar inte direkt böcker som är ”set in the place where I live”, men den här kändes som ett ovanligt coolt om än inte till 100% glasklart val!
Judith Schalansky som skrev denna ljuvliga atlas över avlägsna öar föddes i DDR. Hon var bara barn när hon såg en dokumentär om Galapagosöarna och berättade för sin mor att dit, dit ville hon. Modern sa nåt i stil med ”mhmmmm”. Detta var under en tid då bara OS-laget släpptes ut ur DDR – nja, det är en sanning med modifikation, men enkelt var det inte. Nu föll ju muren när Judith var nio år, men det innebär inte att det var enkelt att resa efter det heller. Inte för alla.
Judith hittade till biblioteket. Ni vet: bokälskarens andra sätt att resa. Enorma gamla jordglober och kartböcker blev hennes bästa vänner. Hon tittade, läste, drömde. Och skrev. Långt senare hade hon både förmåga att skriva och designa i sin hand och då föddes den här fantastiska boken.
Femtio m y c k e t udda öar. Jo, några av dem har du nog hört om förut, andra inte. En del bebodda. Andra obebodda. Alla kan de – via Judiths hjärna – dra in oss i spännande, otäcka, komiska, absurda eller (i få fall) underbara historier och legender. En del av dem har kopplingar till f d berlinare.
Vad som är sant? Vad är sanning?
Varje ö får två uppslag. Första uppslaget: en karta och kortfattade fakta. Nästa uppslag: en historia om eller från ön. En del är som korta noveller. Andra mer som faktatexter. Jag älskar allt. En varning är dock på sin plats om du är fyrtioplussare: den lilla ljuvliga pocketutgåvan (lite mindre än svensk pocketstandard) kräver läsglasögon om du inte läser i alldeles fantastiskt bra ljus (för mig hjälpte inte ens det, men jag har som tur är stans tjusigaste läsglasögon).
Och dessa öar? Spontant tänker vi ofta paradis. En liten ö. Så… hanterbar. Sand. Kristallklart vatten. Palmer. Så har många tänkt. Som barn ritade jag dröm-öar. Jag var en liten logistikninja redan då, jag älskade kartor och att klura ut vad man kan tänkas behöva. Jag är inte ensam. Det är ingen slump att vi gillar Robinson (OK, gillade innan den BARA blev dokusåpa). ”Paradise or hell?” undrar Judith. Utopiska drömmar blir lätt till helveten. Öar tycks trigga människor med en önskan om att få bli diktator. Somliga öar är i princip svårare att nå än månen.
Fantasieggande, allmänbildande, skapar sug efter mer kunskap. Optimalt!
Och självklart måste jag försöka ta mig in i (vad som bör vara…) Judiths bibliotek. Det saneras och renoveras, så jag vet inte om de där fantastiska jordgloberna finns att se, men det är värt att prova. Man måste dessutom registrera sig och betala några hundralappar för att få tillgång till alla delar och salar, men det finns en möjlighet att få tillgång gratis under några dagar, om jag gillar vad jag ser kan jag gärna köpa ett årskort sen.
Jag, som älskar böcker som leder mig in i andra böcker, tänker att den här boken lite löst kopplar till
Ön av Lotta Lundberg (ligger halvläst i mina gömmor, oklart varför den inte avslutades, kanske dags att leta upp igen)
Euphoria av Lily King (en av mina ”på-gång-just-nu”, relativt långsökt koppling men på något vis ändå inte)
Stilla dagar i augusti
Jag bor ju långt från alla medlemmar i Breakfast Book Club, men jag har haft turen att få hänga med Dame BBC I, II och III (fråga mig inte vem som är vilket nummer :)) den här sommaren. Marie var här i juli, i lördags åt jag middag med Maggan i Stockholm och denna vecka är Ann-Sofie här i Berlin. Vi har lullat och ätit gott och pratat, pratat om böcker och allt annat som är viktigt i livet. Vi har hittat en ny favoritbar, vi har åkt tunnelbana och S-Bahn och spårvagn (vi gillar att åka och titta och åka lite till).
Baren. Och boken. Vi skulle gängläsa. Vi inhandlade högtidligen varsin bok som förberedelse. Ann-Sofie har varit flitig med sin Book of Clouds (så att vi skulle kunna leta upp en del av platserna som figurerar i boken), men jag har ännu inte ens öppnat min presumtivt ljuvliga Pocket Atlas of Remote Islands (också med Berlin-koppling, om än mer indirekt).
En av våra tågresor tog oss till Spandau. Jag har beundrat biblioteket där förut, men jag var i stan på en röd dag den gången. Allt var stängt.
”Vi går in!”
Ah. Oh. Vackert utanpå, uuuuuurtråkigt inuti (men jag hittade en fin kollektion av fackböcker om området/regionen). Det var den sortens bibliotek som funkar för oss redan frälsta, även om vi också ofta föredrar något mer än bara hylla på hylla på hylla på hylla på hyl… (ni hajar). Det funkar för den som gillar att läsa, som vet vad hen söker – men den där ljuvliga uppmaningen till att upptäcka, till att tänka brett, att locka till läslust: nej. ÅH vad jag älskar svenska bibliotek! Gå till ditt alldeles egna idag och njut av det, du som bor i Sverige.
—
Till sist vill jag säga att Stina Stoors Sommarprogram var ÄNNU bättre än jag vågade hoppas på på förhand. LYSSNA! (”och hör sen!” pun intended.)
Berlin – stadsdel för stadsdel
I Syninge förra året hade vi förmånen att lyssna på Valle Wigers när han berättade om sin bok God natt, oktober. Han nämnde i förbifarten att han tidigare hade levt i Berlin i många år och dessutom skrivit en bok om stan. Jag spetsade öronen, Berlin som tänkbar arbetsplats har funnits på tapeten i mer än fem år, men det har som bekant inte blivit någon flytt förut av vissa rutiga och randiga skäl (föräldrars sjukdom har haft mycket allt med saken att göra). Nu! NU ska jag köpa och läsa! Sagt och gjort. Hämtade boken igår. Plöjde den inatt.
Den här Berlinboken – ”en hel guide till en delad stad” – är rolig och smart. Jag har redan vandrat nog många mil för att den ska vara LITE för light för att servera riktigt mycket ny information, men jag uppskattar den personliga och humoristiska tonen väldigt mycket. Ibland är det som bekant väldigt intressant att läsa om saker en redan vet, speglade via andras omdömen.
Nackdelen med att beställa böcker via en alldeles för liten ruta i en mobiltelefon är att en kanske inte alltid läser så noggrant som en borde. Jag beställde fel upplaga – jag fick den från 2010 istället för den uppdaterade upplagan som ska komma i augusti. Well well, bygones. Det är en bra bok och jag hade nöje av den, men Berlin om någon stad förändras så snabbt att tips på krogar och butiker kan bli inaktuella ganska snart (nåja, en del ställen – jaa, Prater, jag tittar på dig – har funnits ett bra tag och lär inte gå under kommande vecka heller). Jag vet inte hur många matställen som hunnit födas och dö på min gata bara sedan jag flyttade dit i april. Många. Nu bor jag förvisso på en väldigt bra matgata i Prenzlberg, men dock. Ständig förändring är Berlin i ett nötskal och utgör en källa till både tjusning och frustration. Mest tjusning, om du frågar de flesta.
Boken från 2010 fokar främst på sex stadsdelar (Mitte, Prenzlauer Berg, Friedrichshain, Kreuzberg, Schöneberg och Charlottenburg) och den stadsdel som jag mer och mer börjar uppskatta (Wedding) är ganska styvmoderligt behandlad. Wedding är så mycket mer än fula Westhafen och Gesundbrunnen (även om ett av mina favorittips-som-jag-tvingar-på-alla, Berliner Unterwelten, har sin biljettshop där). Lilla ån Panke erbjuder många vackra kringelikrokar där det är mysigt att promenera. Där med att vika av från Badstrasse, gå in på en till synes liten innergård och – kaboooom – därinne vidgar sig det lilla till en vacker grön plats med ett riktigt sagobibliotek. Det gamla maffiga Amtsgericht-huset i kvällsljus är en pärla. Det finns en mängd trevliga fik och matställen i kvarteren runt Leopoldplatz.
I ärlighetens namn ska jag dock erkänna att jag inte heller hade börjat upptäcka och gilla (delar av) Wedding så snabbt om det inte vore för min goda vän Alex som både bor där och älskar stadsdelen. Jag bor ganska precis på gränsen mellan Prenzlauer Berg och Wedding så jag uppskattar verkligen hans väckelsemission. Alex är f ö också en av stans måååååånga inflyttingar, men han har bott ganska länge i Berlin och flyttade dit från en liten stad i forna DDR.
Undrar just om Wedding får mer plats i den nya upplagan? Men det är också så här det är. Alla har ”sitt” Berlin (tror de – jag kan ofta ha lite roligt åt hur just denna stad kan trigga en besserwissergen i så många, framförallt när jag hör diskussioner mellan unga svenska hipsters kring Boxenhagerplatz en söndag) och det ska fan skriva en guide över denna stad utan att folk gnäller. Det är garanterat ganska många som har försökt men inte blivit utgivna. Jag kan vara en cynisk tant med fördomar, men jag tror att just de missförstådda Berlinexperterna gnäller EXTRA mycket 😉
En trevlig bok om en intressant stad, what’s not to like? Den här boken kommer jag att sticka i händerna på tillfälliga besökare i stan.
PS det är inte bara Valle som ha cred för boken, Per Ek har också skrivit och Linda Berglund har fotograferat. För varje stadsdel intervjuar de dessutom folk som bor just där – sedan länge eller mer nyanlända.
lördagsgodis – syrligt, salt och sött
Vi börjar med det syrliga. Det är tyvärr inte syrligt på det goda citronbombs-sättet – det är bara så himla synd, men förlaget Laurella & Wallin tvingas lägga ner. Varje gång jag har sett någon av deras böcker – reselitteratur med en smart twist – så har jag funderat på vilka andra städer jag skulle vilja att någon av deras författare tar sig an, men nu kan jag alltså sluta med det. Jag njuter Metronom nu, Peking – förändringarnas stad läste jag i höstas. Jag tänker definitivt försöka få tag på Uncommon Stockholm innan det blir för sent.
Vi har balanserat på en knivsegg sedan dag ett, men till slut blev eggen för vass, stupet för brant, svackan för djup, motvinden för hård.
—————————-
K är ju en sån där löpare. Vi har många synkade intressen, men långlöpning är inte ett av dem. Som tur är så blir ju livet allra bäst om en har en del gemensamt OCH en del eget, och om detta gemensamma och egna går att kombinera. En av hans grejor är att leta upp stravasektioner (go google) och roliga löpslingor när vi är ute och reser. Tipsade honom om Vagabonds bok Världens löpning (den blev t o m jag sugen på, det går ju att attackpromenera också, DET är min grej):
För varje stad finns en kort runda, en lång rund och en runda som tar löparen förbi några av stadens mest spännande sevärdheter. Varje runda illustreras med informativa färgkartor och reslust- och motionsinspirerande färgbilder.
Förutom texterna om hur du upptäcker städerna i löparskor bjuder boken på mängder av generella restips, från de bästa hotellen till de bästa restaurangerna och sevärdheterna. I varje kapitel får du dessutom möte en känd löpare med anknytning till staden, som berättar om sina bästa löpartips.
New York, Bangkok, Prag, London, Berlin, Rio de Janeiro, Köpenhamn, Rom, Paris, Barcelona, Kapstaden och Stockholm. Inte dumt alls.
Det hade faktiskt varit en fin valentinpresent (shoppinggalet hittepå? jo, men en måste ALLTID hitta bra anledningar att ge bort böcker ;)), nu blev det en bok med noveller om Vietnamkriget istället, Tim O’Briens bok The things they carried.
—————————-
Vi fortsätter med något sött, något lite violgrodesött.
<— den går att förstora
Jag gillar bibliotek, det tjatar jag ofta om. Västerås Stadsbibliotek är min vardagskärlek förstås, men det är något alldeles speciellt med de där lite mindre biblioteken också. Biblioteket i Dorotea har räddat mig många semestrar. Biblioteket i Skultuna (några mil härifrån) har jag aldrig besökt, men det verkar också vara ett sådant där lite mindre bibliotek som gör allt för att låntagarna ska trivas.
Jag tippar på att både biblioteksanställda och boklådeinnehavare känner igen sig uttalandet "jag minns inte vad den hette, och inte författaren heller, men boken är [insert: storlek, färg eller annan utseenderelaterad info].
Skultuna bibliotek har löst det på ett himla rart sätt, om du frågar mig.
helgedomar
Dagens bästa fynd i facebookflödet utgörs av en länk till underbara bilder från femton fantastiska bibliotek världen runt. Mindboggling, som mina brittiska kollegor skulle säga.
Jag brukar försöka besöka bibliotek när vi är ute och reser, men hittills har det inte gått något vidare. På Leninbiblioteket i Moskva var jag inte välkommen eftersom jag hade en svensk pocketbok och ett anteckningsblock i väskan (inte ville de för dagen lagomt gästvänliga vakterna berätta om det fanns några förvaringsskåp att låna heller). Det är sällan ”som hemma” att det bara går att segla in: det ska registreras, en ska vara medlem, och så blir det väl kanske. Vi inser nog inte till fullo hur värdefulla våra skattefinansierade svenska folkbibliotek – tillgängliga för alla – är. Och i rättvisans namn finns det regler på en del svenska bibliotek också. På Carolina Redviva kan du inte heller glida in släpande på en stor ryggsäck.
Moskva. Och jag VET att Alexander Bard är stor i öst, men en egen fresk på sidan av biblioteket…? 😉
Skam den som ger sig. Till Bodleian SKA jag! Och det medicinska biblioteket på Hunterian (gratis-måste för alla som är i London, fantastiskt litet museum) var finfint. Där gick det t o m att adoptera böcker, att ta hand om gamla böcker är inte direkt gratis.
Västerås Stadsbibliotek – nu med regnbågshylla!
Det är ingen hemlighet att jag är väldigt förtjust i Västerås Stadsbibliotek och nu har de höstat in ännu några poäng i min bok. De har ofta små temabokbord, det finns alltid något nytt att upptäcka och under Prideveckan var lobbyn vackert regnbågsfärgad. Det är kärlek det! Den kärleken har nu tagit ännu ett steg, under veckan som gick invigdes nämligen en speciell regnbågshylla med HBTQ-tema.
Kennet Lindquist, ordförande i RFSL Västmanland, fick hedersuppdraget att klippa bandet. Självklart krävde jag en intervju med anledning av denna fina händelse!
(Foto: Stadsbiblioteket Västerås)
Hej Kennet! Du är ordförande för RFSL Västmanland och fick den stora äran att klippa bandet när Västerås Stadsbibliotek invigde sin regnbågshylla tidigare i veckan. Du förstår ju att vi MÅSTE avverka den obligatoriska sportfrågan: Hur känns det?
Det var faktiskt fantastiskt kul! Jag har aldrig klippt ett band förut någonstans. Och nu fick jag det, p g a att jag är ordförande i RFSL Västmanland. Det känns som en ära och som en viktig sak att göra rätt. Jag representerar ju våra knappt 100 medlemmar och det gäller att de tycker att jag skötte mig bra. Och en del av det hela är att synas och göra HBTQ-personer synliga, vilket jag ju gör bara genom att någon läser denna intervju.
Dessutom var det en väldigt skön känsla att sätta saxen i banden. Det känns som ytterligare ett steg i rätt riktning när bibblan nu lyfter fram böcker med, om och av HBTQ-personer av olika slag. Jättekul!
För ett år sedan fick bibblans Maria Hedberg Jan Nilssons stipendium för att fördjupa sig i hur biblioteket kan arbeta vidare med HBTQ-frågor, vet du om regnbågshyllan är ett resultat av det arbetet?
Ja, det är helt klart en stor del av orsaken. Maria Hedberg har gjort ett jättebra jobb på biblioteket. Jag vet att hon har undersökt hur det ser ut på andra håll i Sverige, till exempel har Umeå en mycket bra HBTQ-hylla. Eller kanske är det flera hyllor, vet inte. Och hon har hämtat inspiration därifrån.
Jag tycker Maria och bibblan i Västerås har lyckats väldigt bra. Man kan alltid göra något, och det har de gjort.
Har RFSL blivit inbjudna att ”konsulta” med boktips?
Ja visst, och det har vi också gjort. Vi hade en träff i våras där jag presenterade några böcker för en intresserad publik. Där lyfte jag fram några böcker som jag tycker är bra litteratur OCH som lyfter fram HBTQ-frågorna.
Vad många inte tänker på är att flera kända böcker och författare genom historien har tagit upp HBTQ-tema… fast de kanske inte kallade det för HBTQ på den tiden. Selma Lagerlöf och Karin Boye är två kända exempel. Eller en av mina favoriter, Edgar Allan Poe. Läs hans ”The Fall Of The House Of Usher”, så ser man att det går utmärkt att tolka det i HBTQ-termer. Även om Poe kanske inte tänkte sig det när han skrev… men jag tycker det är tydligt. Dessutom är det fantastisk litteratur.
Jag tipsade också om Klitty-deckarna som jag tycker är en flabbfest utan like. En mycket märklig blandning av skräplitteratur, deckare, och queer-feminism. Det finns fem böcker i serien, skrivna av Anastasia Wahl (pseudonym). Jag tror dock inte att bibblan nappade på just det tipset.
Många säger att det är 2013 – snart 2014 – nu, HBTQ är mainstream och människor som Jonas och Mark har förvandlats till svenska folkets nallebjörnar när de vinkar i Prideparaden. Vad svarar vi på sånt, vi som ändå tycker att lite extra fokus på regnbågsfrågor behövs fortfarande? Vad brukar du svara?
Man behöver bara läsa kommentarerna på nätet till vilken random Pride-artikel som helst för att förstå. Där dyker hatarna upp med sina åsikter, som tyvärr inte är ovanliga i Sverige i dag. Man behöver bara höra några historier från vanliga svenssons som har blivit mobbade, fått stenar kastade efter sig, blivit allmänt dissade, fått sina transutredningar förhalade… för att förstå att det fortfarande behövs någon som kämpar för att alla ska behandlas lika. Det handlar om människovärde. I grunden handlar det om att stoppa förtryck och kämpa för ett bra samhälle.
De sista frågorna måste nästan kopplas till den förestående julen. Vilken bok ur regnbågshyllan vill du helst ge bort i julklapp?
Jag tror jag väljer att ge bort en barnbok: ”Prinsen och Pojken” av Isak och Roberth Fearon. En svensk bok, författarna bor i Örebro. Det är en jättesöt saga som pojken som ger sig ut på äventyr för att hitta sin hjärtevän. Eftersom han inte vågar berätta för sina föräldrar att han inte vill ha någon flicka, har han skrivit ett brev till en önskefe. Det är en klassisk saga med alla vanliga ingredienser, förutom att det är två pojkar i stället för den vanliga prinsessan som väntar på sin prins. Bilderna är jättefina och den passar bra till föräldrar som har små barn i sagoåldern.
Och vilken bok önskar du själv?
Jag önskar ”Two Boys Kissing” av David Levithan. Han har skrivit flera böcker tidigare, ofta ungdomsböcker men också vuxenlitteratur. Han skriver väldigt bra. Jag har läst en bok tidigare som han skrivit, men den här ska vara något allvarligare än de tidigare som ofta är väldigt ljusa. Den boken har fått väldigt bra kritik och jag är nyfiken att läsa den.
Tack Kennet! Vi ses vid regnbågshyllan! Klitty är urkul (men det retar mig att inte veta om det ÄR CM Edenborg som är Anastasia) och Levithan är kanon! Hoppas att tomten kommer med riktigt fina hårda paket till dig nu.
————————————–
Jag är engagerad i RFSL (men medlem i RFSL Stockholm helt sonika för att mina bästisar också är det!) och skulle ha gått på invigningen i onsdags – men övertidsjobb satte P för de planerna. Regnbågshyllan finns ju som tur är kvar, precis som RFSL Västmanland!
Om du bor i eller i närheten av Västerås och vill veta mer om RFSLs lokala arbete så kan jag rekommendera fikakvällarna varje måndag kl 18 – 21. Föreningen anordnar dessutom biokvällar då och då när kultbiografen Elektra visar kvalitetsfilm med HBTQ-anknytning. Medlemmar får rabatterat pris på biljetterna och med tanke på att ett medlemskap i RFSL bara kostar 100:- per år så lönar det sig ganska snart.
träningsläger pågår
Den som har hängt med ett tag vet att en älskad fyrbent familjemedlem blev väldigt dålig oväntat snabbt och lämnade oss för några veckor sedan. Han var familjens hårigaste boktok och han älskade när vi läste för då höll vi oss STILL. Mycket social herre. Vi är ju inte helt utan fyrbeningar nu heller, men den yngre generationen är aningens mer rastlös och kan på sin höjd (”på sin höjd” – uj, det blev vitisigt värre) tänka sig att övervaka läsningen på avstånd. Sankt Astor (yes, han är kanoni… förlåt, kattoniserad här) var mer närgången. En varm kelgris som rättvist alternerade mellan husses och mattes knä. Mycket saknad. Mycket.
…fast det kanske ligger något i det där med att vi alla har roller. Även djuren. Tänk om lillsprallisen kan bli ny bibliotekskatt nu när platsen är vakant? Han LÅG STILL i knät några 90-sekundersvändor.
En stund senare parkerade han sig på tidningen jag läste. Ja, ska han nu lockas att bli ny bibliotekskatt så kunde jag ju inte köra ner honom heller. Artikeln om Merete Mazzarella fick helt enkelt vänta.
Vi får se. Varje gång jag försöker med ett litet ”du har fler cyklar än jag har katter” så kontrar sambon med ”men du har fler böcker än jag har cyklar”. What to do?
att inse sina begräsningar
Jag gjorde’t, men det var inte utan att det sved!
Jag lämnade tillbaka tre böcker, olästa, och jag gick ut igen utan att passera snabblånehyllan, utan att slänga ens en snabbtitt på hyllan med nyutkommet, utan att… ja, jag har till och med raderat reservationslistan. HELA LISTAN. T o m de där böckerna som jag redan har avverkat flera månaders kötid på. Det svider, som sagt, men det svider ännu mer att hämta hem guldklimpar i onödan. Nu berövar jag inte någon annan några böcker bara för att jag har en svacka.
Svackan? För mycket jobb, för mycket mörker (jag vet, det är mysigt att läsa när det är kolsvart ute, men all min energi försvinner den här tiden på året), för mycket stress och för mycket depp. För lite sömn. Böcker kan ofta råda BOT på allt det där, men just nu funkar det dåligt.
Så susade jag iväg till förträffliga Marcusbiblioteket för att se vilken sorts bokkonsument just jag är. Finsmakare såklart, men jag kan ju lika gärna befästa den kunskapen hos Marcus. Känslig finsmakare med utsökt Fingerspitzengefühl och… Nähä. En simpel slampig bokknarkare, en allätare som VRÄKER i sig skriven text. Jaha. Insikten svider. Men ja. Det är sant. Jag knarkar böcker.
Hej, jag heter Siv och jag är en biblioholist. Idag tog jag första steget – igen, innan jag ens hade gjort testet – och insåg mina begränsningar. Erkände dem för mig själv.
Och nu bjuder jag god natt, ty nu ska jag gå och lägga mig med Gillian Flynn.
PS Jag bar åtminstone iväg tio böcker, och ett nummer av Ottar, till byteshyllan idag. Alltid nåt.
PPS adlibrismissbruket tar jag tag i en annan dag
regn och mörker tarva dessa sysslor
Brasa, böcker och en skvätt lagrad rom i biblioteket. Den röda luddbollen fattas mig, men det är ingen anledning att inte njuta av det som finns kvar. Drömmer mig tillbaka till sommarens färder i London Underground och börjar så smått fundera på vilka böcker som ska få följa med till Vietnam.
Vad läser du ikväll?
Snögloben
Det har sina sidor att vara ett konservativt vanedjur, speciellt när det kommer till serier. Jag lärde känna Maja Grå i det som var (den fristående) andra boken om henne, Döden på en blek häst. Det var vindlande korridorer i Oxford, universitetsliv. Dimma och mysterier. Att få kliva in i den världen var ett veritabelt fantastik-paradis för min inre anglomaniker. Redan i den boken lärde hon känna en människa som kunde ge henne en möjlighet till en ny karriär.
I bok nummer fyra, Snögloben, har hon tagit den möjligheten. Majas speciella gåvor att se sådant om inte andra ser (hon har en väl utvecklad intuition, men inte BARA: she sees dead people för att parafrasera en av världens bästa filmade spökhistorier) är kontroversiella i poliskåren, men hennes vän från förr har sett till så att hon ska få en chans. Det är en chans för honom och hans kollegor också, de arbetar med särskilt svåra fall och kan behöva all hjälp de kan få.
Den nykomponerade gruppen kallas till godset Wytham Hall utanför Oxford. Det är vinter, snöstorm, och samhället lamslås. Mobiltäckningen är sporadisk. På Wytham Hall, halvt insnöade, befinner sig att tiotal bröllopsgäster, två utslagna vakter, en förvirrad hushållerska samt en djupt chockad brud och hennes tämligen sönderhackade nyblivne make. Nybliven och nydöd. Brudens tonårige son är försvunnen. Det är en katastrof i sig eftersom han är svårt blödarsjuk och behöver sin medicin.
Maja isoleras från sin älskade och världen utanför. Hon upptäcker att hon är bevakad, någon håller full koll på henne och mitt i allt så förstår hon dessutom att mordet hon är på plats för att undersöka har märkliga likheter (hur ofta får ett mordoffer fingrarna avskurna? hur ofta får FYRA mordoffer… ja, du hajar) med mordet på hennes älskades bror för många många år sedan.
Många säger att den första boken om Maja Grå, Styggelsen, är den allra bästa. Jag har äntligen bokat den nu! Jag vill se om Styggelsen-Maja är mer MIN Maja Grå än polis-Maja är. Amanda skriver nämligen väldigt väldigt bra, men jag tilltalas inte alls lika mycket av den här världen, trots magnifika gods och döda ädlingar. Jag är deckartrött, det ska något ganska speciellt till (något Flynnskt eller Bauerskt) för att jag ska nappa. Jag är just nu inte heller speciellt mottaglig för den där sortens ganska märkliga samband (inte helt ovanliga – det är en anledning till att jag har tröttnat lite på genren) när nutida mord har nära samband med våldsamma händelser i utredarnas/personer i deras närhets förflutna. Det är vare sig genomtänkt eller logiskt, men för mig fungerar det bättre när Maja kan ge de döda en röst i de där skumma universitetskorridorerna än när hon gör det som en del av ett polisteam. Konstvärlden och universitet var en plusfaktor i en ymnigt tilltagen bokflora som redan är fylld av spännande polisteam med udda sammansättning.
—————————————————
En fråga som har kommit upp såväl på skrivar- som på littvet-kurser i mitt förflutna är det där med format: vad är ”lättast”, roman eller novell? Det skenbart enkla svaret kan tyckas vara novell (”en behöver ju inte skriva så mycket”) men jag tänker tvärtom. Jag läser oftare romaner än noveller just för att novellformatet kräver så mycket av skribenten: att få till en knorr utan att ha haft flera hundra sidor på sig att kratta vägen för slutklämmen. Det exakta. Precisa.
Jag passade på att läsa Amandas Blå linjer också när jag ändå var igång. En Hellbergsk lördag. I Blå linjer serveras jag ett koncentrat av vindlande korridorer, passion, en lång tågresa (! – vad kan jag säga? min inre tågnörd förnekar sig aldrig…), ett utsökt språk och en snygg twist. Jag kan inte kalla mig för Amanda-expert men av det jag har läst hittills (tre romaner och två noveller) börjar jag känna att hon är en snudd på ideal novellförfattare för mig. Jag tilltalas inte till 100% av hennes deckarskriverier, men när hon blir mörk och tung i universitetsmiljö eller när hon ska sälja in en stämning på relativt få sidor; goddamn, få slår henne på fingrarna.
—————————————————
Blå linjer ligger på Mix Förlag och för två dagar sedan läste jag hos Swedish Zombie att Mix blir helt digitalt från och med nu. Oj! Mina sex noveller (nej, inte sexnoveller) i oldtimerformat som jag köpte på Bokmässan kan alltså komma att bli riktiga dyrgripar om fler novellförlag går samma väg!
”Från och med oktober månad blir MIX förlag ett heldigitalt vuxenförlag. I fortsättningen släpps alla romaner, noveller och kortromaner enbart som e-böcker.”
Spännande! Det är egentligen fullständigt logiskt både med tanke på förlagets primära publik (kanske inte 45-åriga konservativa vanedjur som fortfarande älskar skapelser av prassligt förädlad cellulosa) och formatet. En e-boksnovell är fantastisk som underhållning på t ex en kort tåg- eller buss-resa, en relativt kort text är helt OK att läsa i telefonen (jag har fortfarande några noveller kvar i min digitala gottepåse Bländverk, av någon anledning så läser jag dem bara när jag sitter på S25 från Berlin till Hennigsdorf och det ser just nu ut att dröja till nästa tillfälle. plut.) och med tanke på den där enorma bokfloran som jag skrev om några stycken upp så är en snyggt genomförd (jag litar på MIX!) digital satsning ett mycket bra skyltfönster för att till exempel marknadsföra debutanter. E-boksformatet erbjuder så många mer möjligheter än pappersböcker (jag vet – jag trodde inte heller att jag skulle komma att tänka så) när det gäller spännande utformning och extramaterial.
Min enda oro är biblioteken. Det rör och stör att det ska vara så svårt att få till en lösning som känns rättvis för dem prismässigt när det gäller e-böcker.
Saker som en aldrig växer ifrån
Jag har bekymmer när det handlar om att bryta mot regler. Jag blir ängslig av att vara försenad. Det har jag förvisso ofta haft nytta av (det är bl a mitt jobb att vara strukturfascist och livet – speciellt när jag reser – underlättas onekligen av att jag är ett ständigt välförberett logistikproffs) men det kostar en del oro också.
En sak som jag fick lära mig som barn är att en lämnar tillbaka biblioteksböcker i tid. En bara GÖR det. Det är nästan alltid enkelt, men nu har jag haft Gardell på snabblån och sista återlämning var idag. Jag bommade det. De fem kronorna jag får betala per dag i böter har jag råd med, men skammen. Det spelar ingen roll att ingen kommer skälla på mig, att det inte kommer att komma ner en stor neonpil från taket som blinkar ”sen, sen, hon är SEEEEEN!” eller… Ja. Uff. Jaa. Nää. Det är bara att bita ihop. Imorgon ska den tillbaka.
Är det bara jag?
rätt in på reservationslistan
Lena Einhorn har lätt gudinnestatus i min bok, och när jag läser om Blekingegatan 32 pendlar jag mellan driften att äga och förnuftigheten att (köa och) låna.
Jag stannar vid låna. Reservera.
”Vid 37 års ålder gick Garbo under jorden för alltid. På senare år återfunna testfilmningar visar en äldre skådespelare, en reslig ståtlig nordisk kvinna. På en dokumentärsnutt flyr hon från kamerorna med långa raka kliv. Inte längre en vän mö som niger spakt, utan en vuxen kvinna med redig blick och ett kroppsspråk som inte går av för hackor.”
Jag tänker ganska ofta på ikonerna som vandrade ut ur rampljuset – frivilligt eller ofrivilligt – innan de hann bli gamla. Garbo, Dean, Monroe et al. Hur hade det sett ut om inte…? Åldern far ju inte varligt fram med alla skådepelares karriärer, oavsett hur skickliga, vackra eller populära dessa människor en gång var.
Det är 17 personer före mig i reservationskön idag. Det blir en lämplig övning i tålamod.
Annat på reservationslistan (ja, den är ännu mycket blygsam, jag har ju alldeles nyss börjat bibliotekssäsongen):
Dahlgren, Eva F., Fallna kvinnor
Hellberg, Amanda, Snögloben
Nesser, Håkan, Levande och döda i Winsford
återupptagen fredagsvana
Dagens finfina biblioteksfångst: filmen om Hannah Arendt och Boel Bermanns bok Den nya människan (den senare införskaffad efter inköpsförslag från mig, trevligt!). Förra vintern blev det en bra vana att besöka biblioteket varje fredag. Det lutar åt samma vana ännu en säsong.
note to self
ett skyltmåste att köpa till hemmabiblioteket
OM Oxford: boktoksmåsten.
1) Blackwells
2) Bodleian (ja, de säljer skyltarna)
ännu en fredag
Veckorna bara flyger, men det de har gemensamt är att de numera alltid avslutas med ett besök på biblioteket. OK, det är bara fredag, veckan är rent tekniskt inte helt slut än – men arbetsveckan, inne i stan, den är slut!
Idag blev jag lite extra glad, för i snabblånehyllan stod Stallo och glänste. Jag fick ju lämna tillbaka mitt exemplar halvläst förra veckan, nu högg jag den här och lyckas jag inte läsa ut den under kommande två veckor så får jag nog bara tugga i mig att jag ska strunta i den. Snabblånehyllan är en pärla, man vet aldrig vilka skatter man kan finna. Böcker som man kan få köa månadsvis för att få tag i – *pjoiiiiing* så står de där helt plötsligt, det är bara att grabba tag i sina fynd och se glad ut. Det gjorde jag.
———————————
Amazon är i blåsväder och jag, superamazonisten, gnisslar tänder. Bojkotta eller ej? Jo, man kan alltid misstänka att det finns en hake med väldigt väldigt bra priser, men det är ju inte bara pengarna: UTBUDET. Där finns ju ALLT, eller åtminstone så nära ”allt” som man kan komma.
———————————
Jag skrev om min kärlek till skelett igår. Ett av mina favoritställen i London, Hunterian Museum, lade ut en underbar bild på facebook tidigare idag: konstnären Aaron Kuehn har gjort en snygg snygg bild. Vill ha!
———————————
Coltso har förnyat hemsidan och bjuder samtidigt på nyheten att Andrej Djakov släpper nytt i vår. Andra boken om Gleb heter Resan till mörkret. Har jag tröttnat på ryska Metro 2033-spinoffare nu? Jag vet inte. Resan till mörkret släpps i april, så jag har en stund på mig att bestämma mig. Jag var inte helt nöjd med den första boken, Resan till ljuset, så jag kommer inte att kasta mig över köpknappen, men ett inköpsförslag till biblioteket kan det kanske tänkas bli.
Tre nya författare finns i stallet – allra mest nyfiken blir jag på Anna Starobinets bok Den levande som släpps i mars.
En global katastrof som kallas Stora reduktionen har fixerat antalet människor som lever på jorden till exakt 3 miljarder. Det finns inte längre någon död, bara en kort paus eller »fem sekunder mörker«, varpå individen återföds med en inkod som innehåller informationen om alla tidigare inkarnationer. Människorna är bara partiklar av en sammansatt organism, Den levande, och alla är uppkopplade direkt från hjärnan till det sociala nätverket Socio, där familjen och nationen inte har någon som helst betydelse. Samhället är globalt och alla känsloyttringar mellan föräldrar och barn förkastas som avvikande beteende.
En dag föds »Zero«, en individ utan inkod. Den levandes antal ökar med en och den globala harmonin är hotad. tillsammans med några oliktänkande placeras Zero på ett korrektionshem. Men vem är denne Zero? Och kommer Den levande att gå under i en ny reduktion?
#Blogg100 – 24
man inte bara läser om zombies
Hamnade – väldigt otippat – på pysseleftermiddag med en bunt fullständigt okända människor i Brukshålas Folkets Hus i dag. Ni ser ju. Man tar med fantastikintresset dit också. Började sy döskallen, men kommer att göra zombietrion också vad det lider. Korsstygn och zombies, det är som handen i handsken. Det hajar ju vem som helst.
Först gick jag fel och råkade hamna i biblioteket, som också ligger i Folkets Hus (håla var ordet, sa Bull, men det är kärleksfullt sagt). URMYSIGT! Utökade lånekortssamlingen en smula. Nu har jag fina plastkort till biblioteken i Västerås, Uppsala, Dorotea och – fr o m idag då – Surahammar. Nästa gång stannar jag längre.
and some porn
NU ska jag sluta spruta ur mig blogginlägg för ikväll (when it rains, it pours), men jag måste få avsluta med att servera bilddokumentation av den sena eftermiddagens snudd på obligatoriska fredagsbesök – Västerås stadsbibliotek. Se så varmt och fint det strålar i den blåkalla skymningen. MYS! Jo, jag gjorde ett ganska bra kap i dag också, men det berättar jag mer om en annan dag.
Kulturnörden kartlägger – tadaaaa – Budapest!
Jag är överlycklig, för vi har nyttjat reapriser både här och var och bokat en helg i Budapest till våren.
Det finns till exempel en hel höööög vackra bibliotek att njuta av i den stan. Grottor. Kaféer. Broar. Båtar. Slott. Romerska ruiner. Snirklig arkitektur. Tunnelbana ( ;)! ). Gamla tjusiga termalbad. Muséer.
Wooohooo. Dags att damma av Imre ur bokhyllan innan vi reser kanske? Det är (alldeles för – säger mitt otåliga jag) gott om tid än. Jag biblioteksköar redan på dagboken Från Budapest till Berlin. En bok om stan i sig har jag redan, jag köpte en utrangerad Lonely Planet för en tia på bibblan förra året. Nej jag vet, man kan inte direkt nyttja restaurangtipsen i en tio år gammal bok, men Kedjebron är Kedjebron och allt sånt där ni vet, så den duger finfint att drömma till än så länge.
the times they are a changin’
Lina på Västerås Stadsbibliotek skriver en krönika om vad som förändras och vad som inte förändras och hur hon ser på det där med att vara bibliotekarie i en alltmer elektronisk tid: Trygghet full av möjligheter. Ja. Det är bevisat att Västerås Stadsbibliotek inte bara har vackra lokaler och ett riktigt sjysst sortiment. De har bibliotekarier som skriver bra också.
”Cicero sade en gång att han aldrig haft ett problem som inte en timmes läsning hade kunnat lösa. Nu är jag kanske inte beredd att gå riktigt så långt, men om varje bok är en ny värld och nya möjligheter, vad är då ett bibliotek annat än möjligheternas rum. Berättelsen är din egen. Det är du själv som äger och skapar kunskapen. Vi finns här för att hjälpa dig att öppna dörrar. Så detta är mitt jobb i sin innersta kärna: Dörröppnare! Trots sin enkelhet tycker att det är en ytterst trevlig yrkestitel!”
i vår lilla brukshåla
Vårt lilla torg, med klassisk kombo av bibliotek och folkets hus. Skamligt nog så har jag aldrig varit där, eftersom jag jobbar i Västerås så blir det alltid till stadsbiblioteket jag går. Det kanske får bli ett jullovsprojekt. Fast då kanske deras personal också vill ha ledigt…
Friday I’m in love
Jag glömmer ofta att nämna vårt riktigt sjyssta fackbibliotek (det röda huset till vänster). Det förtjänar också några kg lovebombing.
Högen som fick följa med hem idag skulle egentligen bestå av tysk relativt ny litteratur, men så råkade jag hamna vid serielådorna och så… ja.
Grå första november
Det kanske inte lockade så jäääääättemycket att ge sig ut i dagens gråväder, men ett mess från biblioteket om att Amatka hade kommit in räckte för att höja motivationen. Helgen är räddad!
Eftersom mina föräldrars och min halvbrors grav ligger 22 mil bort så valde jag att besöka minneslunden på en kyrkogård nära mitt jobb, jag satte dit en gravlykta när jag ändå var ute. Denna plats är så vacker.
Det är många som fattas mig. Livet är sällan rättvist. Men det vet ni nog redan.
(inte så) Anonyma Biblioholister 
