Snögloben

Det har sina sidor att vara ett konservativt vanedjur, speciellt när det kommer till serier. Jag lärde känna Maja Grå i det som var (den fristående) andra boken om henne, Döden på en blek häst. Det var vindlande korridorer i Oxford, universitetsliv. Dimma och mysterier. Att få kliva in i den världen var ett veritabelt fantastik-paradis för min inre anglomaniker. Redan i den boken lärde hon känna en människa som kunde ge henne en möjlighet till en ny karriär.

I bok nummer fyra, Snögloben, har hon tagit den möjligheten. Majas speciella gåvor att se sådant om inte andra ser (hon har en väl utvecklad intuition, men inte BARA: she sees dead people för att parafrasera en av världens bästa filmade spökhistorier) är kontroversiella i poliskåren, men hennes vän från förr har sett till så att hon ska få en chans. Det är en chans för honom och hans kollegor också, de arbetar med särskilt svåra fall och kan behöva all hjälp de kan få.

Den nykomponerade gruppen kallas till godset Wytham Hall utanför Oxford. Det är vinter, snöstorm, och samhället lamslås. Mobiltäckningen är sporadisk. På Wytham Hall, halvt insnöade, befinner sig att tiotal bröllopsgäster, två utslagna vakter, en förvirrad hushållerska samt en djupt chockad brud och hennes tämligen sönderhackade nyblivne make. Nybliven och nydöd. Brudens tonårige son är försvunnen. Det är en katastrof i sig eftersom han är svårt blödarsjuk och behöver sin medicin.

Maja isoleras från sin älskade och världen utanför. Hon upptäcker att hon är bevakad, någon håller full koll på henne och mitt i allt så förstår hon dessutom att mordet hon är på plats för att undersöka har märkliga likheter (hur ofta får ett mordoffer fingrarna avskurna? hur ofta får FYRA mordoffer… ja, du hajar) med mordet på hennes älskades bror för många många år sedan.

Många säger att den första boken om Maja Grå, Styggelsen, är den allra bästa. Jag har äntligen bokat den nu! Jag vill se om Styggelsen-Maja är mer MIN Maja Grå än polis-Maja är. Amanda skriver nämligen väldigt väldigt bra, men jag tilltalas inte alls lika mycket av den här världen, trots magnifika gods och döda ädlingar. Jag är deckartrött, det ska något ganska speciellt till (något Flynnskt eller Bauerskt) för att jag ska nappa. Jag är just nu inte heller speciellt mottaglig för den där sortens ganska märkliga samband (inte helt ovanliga – det är en anledning till att jag har tröttnat lite på genren) när nutida mord har nära samband med våldsamma händelser i utredarnas/personer i deras närhets förflutna. Det är vare sig genomtänkt eller logiskt, men för mig fungerar det bättre när Maja kan ge de döda en röst i de där skumma universitetskorridorerna än när hon gör det som en del av ett polisteam. Konstvärlden och universitet var en plusfaktor i en ymnigt tilltagen bokflora som redan är fylld av spännande polisteam med udda sammansättning.

—————————————————

En fråga som har kommit upp såväl på skrivar- som på littvet-kurser i mitt förflutna är det där med format: vad är ”lättast”, roman eller novell? Det skenbart enkla svaret kan tyckas vara novell (”en behöver ju inte skriva så mycket”) men jag tänker tvärtom. Jag läser oftare romaner än noveller just för att novellformatet kräver så mycket av skribenten: att få till en knorr utan att ha haft flera hundra sidor på sig att kratta vägen för slutklämmen. Det exakta. Precisa.

Jag passade på att läsa Amandas Blå linjer också när jag ändå var igång. En Hellbergsk lördag. I Blå linjer serveras jag ett koncentrat av vindlande korridorer, passion, en lång tågresa (! – vad kan jag säga? min inre tågnörd förnekar sig aldrig…), ett utsökt språk och en snygg twist. Jag kan inte kalla mig för Amanda-expert men av det jag har läst hittills (tre romaner och två noveller) börjar jag känna att hon är en snudd på ideal novellförfattare för mig. Jag tilltalas inte till 100% av hennes deckarskriverier, men när hon blir mörk och tung i universitetsmiljö eller när hon ska sälja in en stämning på relativt få sidor; goddamn, få slår henne på fingrarna.

—————————————————

Blå linjer ligger på Mix Förlag och för två dagar sedan läste jag hos Swedish Zombie att Mix blir helt digitalt från och med nu. Oj! Mina sex noveller (nej, inte sexnoveller) i oldtimerformat som jag köpte på Bokmässan kan alltså komma att bli riktiga dyrgripar om fler novellförlag går samma väg!

”Från och med oktober månad blir MIX förlag ett heldigitalt vuxenförlag. I fortsättningen släpps alla romaner, noveller och kortromaner enbart som e-böcker.”

Spännande! Det är egentligen fullständigt logiskt både med tanke på förlagets primära publik (kanske inte 45-åriga konservativa vanedjur som fortfarande älskar skapelser av prassligt förädlad cellulosa) och formatet. En e-boksnovell är fantastisk som underhållning på t ex en kort tåg- eller buss-resa, en relativt kort text är helt OK att läsa i telefonen (jag har fortfarande några noveller kvar i min digitala gottepåse Bländverk, av någon anledning så läser jag dem bara när jag sitter på S25 från Berlin till Hennigsdorf och det ser just nu ut att dröja till nästa tillfälle. plut.) och med tanke på den där enorma bokfloran som jag skrev om några stycken upp så är en snyggt genomförd (jag litar på MIX!) digital satsning ett mycket bra skyltfönster för att till exempel marknadsföra debutanter. E-boksformatet erbjuder så många mer möjligheter än pappersböcker (jag vet – jag trodde inte heller att jag skulle komma att tänka så) när det gäller spännande utformning och extramaterial.

Min enda oro är biblioteken. Det rör och stör att det ska vara så svårt att få till en lösning som känns rättvis för dem prismässigt när det gäller e-böcker.