träningsläger pågår

Den som har hängt med ett tag vet att en älskad fyrbent familjemedlem blev väldigt dålig oväntat snabbt och lämnade oss för några veckor sedan. Han var familjens hårigaste boktok och han älskade när vi läste för då höll vi oss STILL. Mycket social herre. Vi är ju inte helt utan fyrbeningar nu heller, men den yngre generationen är aningens mer rastlös och kan på sin höjd (”på sin höjd” – uj, det blev vitisigt värre) tänka sig att övervaka läsningen på avstånd. Sankt Astor (yes, han är kanoni… förlåt, kattoniserad här) var mer närgången. En varm kelgris som rättvist alternerade mellan husses och mattes knä. Mycket saknad. Mycket.

…fast det kanske ligger något i det där med att vi alla har roller. Även djuren. Tänk om lillsprallisen kan bli ny bibliotekskatt nu när platsen är vakant? Han LÅG STILL i knät några 90-sekundersvändor.

En stund senare parkerade han sig på tidningen jag läste. Ja, ska han nu lockas att bli ny bibliotekskatt så kunde jag ju inte köra ner honom heller. Artikeln om Merete Mazzarella fick helt enkelt vänta.

Vi får se. Varje gång jag försöker med ett litet ”du har fler cyklar än jag har katter” så kontrar sambon med ”men du har fler böcker än jag har cyklar”. What to do?