älskade bibliotek

att inse sina begräsningar

131111

Jag gjorde’t, men det var inte utan att det sved!

Jag lämnade tillbaka tre böcker, olästa, och jag gick ut igen utan att passera snabblånehyllan, utan att slänga ens en snabbtitt på hyllan med nyutkommet, utan att… ja, jag har till och med raderat reservationslistan. HELA LISTAN. T o m de där böckerna som jag redan har avverkat flera månaders kötid på. Det svider, som sagt, men det svider ännu mer att hämta hem guldklimpar i onödan. Nu berövar jag inte någon annan några böcker bara för att jag har en svacka.

Svackan? För mycket jobb, för mycket mörker (jag vet, det är mysigt att läsa när det är kolsvart ute, men all min energi försvinner den här tiden på året), för mycket stress och för mycket depp. För lite sömn. Böcker kan ofta råda BOT på allt det där, men just nu funkar det dåligt.

Så susade jag iväg till förträffliga Marcusbiblioteket för att se vilken sorts bokkonsument just jag är. Finsmakare såklart, men jag kan ju lika gärna befästa den kunskapen hos Marcus. Känslig finsmakare med utsökt Fingerspitzengefühl och… Nähä. En simpel slampig bokknarkare, en allätare som VRÄKER i sig skriven text. Jaha. Insikten svider. Men ja. Det är sant. Jag knarkar böcker.

Hej, jag heter Siv och jag är en biblioholist. Idag tog jag första steget – igen, innan jag ens hade gjort testet – och insåg mina begränsningar. Erkände dem för mig själv.

Och nu bjuder jag god natt, ty nu ska jag gå och lägga mig med Gillian Flynn.

PS Jag bar åtminstone iväg tio böcker, och ett nummer av Ottar, till byteshyllan idag. Alltid nåt.

PPS adlibrismissbruket tar jag tag i en annan dag

Annonser

regn och mörker tarva dessa sysslor

131109

Brasa, böcker och en skvätt lagrad rom i biblioteket. Den röda luddbollen fattas mig, men det är ingen anledning att inte njuta av det som finns kvar. Drömmer mig tillbaka till sommarens färder i London Underground och börjar så smått fundera på vilka böcker som ska få följa med till Vietnam.

Vad läser du ikväll?


Snögloben

Det har sina sidor att vara ett konservativt vanedjur, speciellt när det kommer till serier. Jag lärde känna Maja Grå i det som var (den fristående) andra boken om henne, Döden på en blek häst. Det var vindlande korridorer i Oxford, universitetsliv. Dimma och mysterier. Att få kliva in i den världen var ett veritabelt fantastik-paradis för min inre anglomaniker. Redan i den boken lärde hon känna en människa som kunde ge henne en möjlighet till en ny karriär.

snoglobenI bok nummer fyra, Snögloben, har hon tagit den möjligheten. Majas speciella gåvor att se sådant om inte andra ser (hon har en väl utvecklad intuition, men inte BARA: she sees dead people för att parafrasera en av världens bästa filmade spökhistorier) är kontroversiella i poliskåren, men hennes vän från förr har sett till så att hon ska få en chans. Det är en chans för honom och hans kollegor också, de arbetar med särskilt svåra fall och kan behöva all hjälp de kan få.

Den nykomponerade gruppen kallas till godset Wytham Hall utanför Oxford. Det är vinter, snöstorm, och samhället lamslås. Mobiltäckningen är sporadisk. På Wytham Hall, halvt insnöade, befinner sig att tiotal bröllopsgäster, två utslagna vakter, en förvirrad hushållerska samt en djupt chockad brud och hennes tämligen sönderhackade nyblivne make. Nybliven och nydöd. Brudens tonårige son är försvunnen. Det är en katastrof i sig eftersom han är svårt blödarsjuk och behöver sin medicin.

Maja isoleras från sin älskade och världen utanför. Hon upptäcker att hon är bevakad, någon håller full koll på henne och mitt i allt så förstår hon dessutom att mordet hon är på plats för att undersöka har märkliga likheter (hur ofta får ett mordoffer fingrarna avskurna? hur ofta får FYRA mordoffer… ja, du hajar) med mordet på hennes älskades bror för många många år sedan.

Många säger att den första boken om Maja Grå, Styggelsen, är den allra bästa. Jag har äntligen bokat den nu! Jag vill se om Styggelsen-Maja är mer MIN Maja Grå än polis-Maja är. Amanda skriver nämligen väldigt väldigt bra, men jag tilltalas inte alls lika mycket av den här världen, trots magnifika gods och döda ädlingar. Jag är deckartrött, det ska något ganska speciellt till (något Flynnskt eller Bauerskt) för att jag ska nappa. Jag är just nu inte heller speciellt mottaglig för den där sortens ganska märkliga samband (inte helt ovanliga – det är en anledning till att jag har tröttnat lite på genren) när nutida mord har nära samband med våldsamma händelser i utredarnas/personer i deras närhets förflutna. Det är vare sig genomtänkt eller logiskt, men för mig fungerar det bättre när Maja kan ge de döda en röst i de där skumma universitetskorridorerna än när hon gör det som en del av ett polisteam. Konstvärlden och universitet var en plusfaktor i en ymnigt tilltagen bokflora som redan är fylld av spännande polisteam med udda sammansättning.

—————————————————

En fråga som har kommit upp såväl på skrivar- som på littvet-kurser i mitt förflutna är det där med format: vad är ”lättast”, roman eller novell? Det skenbart enkla svaret kan tyckas vara novell (”en behöver ju inte skriva så mycket”) men jag tänker tvärtom. Jag läser oftare romaner än noveller just för att novellformatet kräver så mycket av skribenten: att få till en knorr utan att ha haft flera hundra sidor på sig att kratta vägen för slutklämmen. Det exakta. Precisa.

Jag passade på att läsa Amandas Blå linjer också när jag ändå var igång. En Hellbergsk lördag. I Blå linjer serveras jag ett koncentrat av vindlande korridorer, passion, en lång tågresa (! – vad kan jag säga? min inre tågnörd förnekar sig aldrig…), ett utsökt språk och en snygg twist. Jag kan inte kalla mig för Amanda-expert men av det jag har läst hittills (tre romaner och två noveller) börjar jag känna att hon är en snudd på ideal novellförfattare för mig. Jag tilltalas inte till 100% av hennes deckarskriverier, men när hon blir mörk och tung i universitetsmiljö eller när hon ska sälja in en stämning på relativt få sidor; goddamn, få slår henne på fingrarna.

—————————————————

Blå linjer ligger på Mix Förlag och för två dagar sedan läste jag hos Swedish Zombie att Mix blir helt digitalt från och med nu. Oj! Mina sex noveller (nej, inte sexnoveller) i oldtimerformat som jag köpte på Bokmässan kan alltså komma att bli riktiga dyrgripar om fler novellförlag går samma väg!

”Från och med oktober månad blir MIX förlag ett heldigitalt vuxenförlag. I fortsättningen släpps alla romaner, noveller och kortromaner enbart som e-böcker.”

Spännande! Det är egentligen fullständigt logiskt både med tanke på förlagets primära publik (kanske inte 45-åriga konservativa vanedjur som fortfarande älskar skapelser av prassligt förädlad cellulosa) och formatet. En e-boksnovell är fantastisk som underhållning på t ex en kort tåg- eller buss-resa, en relativt kort text är helt OK att läsa i telefonen (jag har fortfarande några noveller kvar i min digitala gottepåse Bländverk, av någon anledning så läser jag dem bara när jag sitter på S25 från Berlin till Hennigsdorf och det ser just nu ut att dröja till nästa tillfälle. plut.) och med tanke på den där enorma bokfloran som jag skrev om några stycken upp så är en snyggt genomförd (jag litar på MIX!) digital satsning ett mycket bra skyltfönster för att till exempel marknadsföra debutanter. E-boksformatet erbjuder så många mer möjligheter än pappersböcker (jag vet – jag trodde inte heller att jag skulle komma att tänka så) när det gäller spännande utformning och extramaterial.

Min enda oro är biblioteken. Det rör och stör att det ska vara så svårt att få till en lösning som känns rättvis för dem prismässigt när det gäller e-böcker.


Saker som en aldrig växer ifrån

Jag har bekymmer när det handlar om att bryta mot regler. Jag blir ängslig av att vara försenad. Det har jag förvisso ofta haft nytta av (det är bl a mitt jobb att vara strukturfascist och livet – speciellt när jag reser – underlättas onekligen av att jag är ett ständigt välförberett logistikproffs) men det kostar en del oro också.

En sak som jag fick lära mig som barn är att en lämnar tillbaka biblioteksböcker i tid. En bara GÖR det. Det är nästan alltid enkelt, men nu har jag haft Gardell på snabblån och sista återlämning var idag. Jag bommade det. De fem kronorna jag får betala per dag i böter har jag råd med, men skammen. Det spelar ingen roll att ingen kommer skälla på mig, att det inte kommer att komma ner en stor neonpil från taket som blinkar ”sen, sen, hon är SEEEEEN!” eller… Ja. Uff. Jaa. Nää. Det är bara att bita ihop. Imorgon ska den tillbaka.

Är det bara jag?


rätt in på reservationslistan

blekingegatan32Lena Einhorn har lätt gudinnestatus i min bok, och när jag läser om Blekingegatan 32 pendlar jag mellan driften att äga och förnuftigheten att (köa och) låna.
Jag stannar vid låna. Reservera.

”Vid 37 års ålder gick Garbo under jorden för alltid. På senare år återfunna testfilmningar visar en äldre skådespelare, en reslig ståtlig nordisk kvinna. På en dokumentärsnutt flyr hon från kamerorna med långa raka kliv. Inte längre en vän mö som niger spakt, utan en vuxen kvinna med redig blick och ett kroppsspråk som inte går av för hackor.”

Jag tänker ganska ofta på ikonerna som vandrade ut ur rampljuset – frivilligt eller ofrivilligt – innan de hann bli gamla. Garbo, Dean, Monroe et al. Hur hade det sett ut om inte…? Åldern far ju inte varligt fram med alla skådepelares karriärer, oavsett hur skickliga, vackra eller populära dessa människor en gång var.

Det är 17 personer före mig i reservationskön idag. Det blir en lämplig övning i tålamod.


Annat på reservationslistan
(ja, den är ännu mycket blygsam, jag har ju alldeles nyss börjat bibliotekssäsongen):
Dahlgren, Eva F., Fallna kvinnor
Hellberg, Amanda, Snögloben
Nesser, Håkan, Levande och döda i Winsford


återupptagen fredagsvana

130913
Dagens finfina biblioteksfångst: filmen om Hannah Arendt och Boel Bermanns bok Den nya människan (den senare införskaffad efter inköpsförslag från mig, trevligt!). Förra vintern blev det en bra vana att besöka biblioteket varje fredag. Det lutar åt samma vana ännu en säsong.


note to self

silence_please_sign_blackett skyltmåste att köpa till hemmabiblioteket

OM Oxford: boktoksmåsten.

1) Blackwells

2) Bodleian (ja, de säljer skyltarna)