veckans ljudböcker – deckare och ”jag förstår inte”
Ljudböcker är som bekant min räddning när jag tar mig till och från jobbet, men nu börjar det bli mer än så. Boken jag lyssnar på nu (nä, vilken det är får ni inte veta idag :-P) är så bra (och så lång) att jag lyssnar på den hemma också, istället för radio. Det är första gången hittills i min nymornade ljudboksälskarkarriär.
Om jag tar S-Bahn (det föredrar jag – U-Bahn spar 10-15 minuter från dörr till dörr men är alltid smockfullt, varmt och klaustrofobiskt) tar det ungefär 45 minuter från dörr till dörr. 2.5 km till fots. Perfekt ljudbokstillfälle. Med ungefär 1,5 timme lyssningstid per dag kommer jag ganska långt i böckerna per dag, det är skönt. Promenerar jag hem – och inte ska fixa ärenden som ”kräver” hörsel – får jag ännu mer lyssningstid.
Belinda Bauer är alltid ett säkert kort. Hon är dessutom en av de mest sociala och trevliga författare jag haft förmånen att kommunicera med, hennes sida på facebook erbjuder gott om interaktion och hon tar sig ofta tid till personliga svar och kommentarer. Hon har ovanligt få följare i förhållande till sin popularitet, det kanske är därför hon fortfarande kan ta sig tid – vad vet jag, men trevligt är det.
Det slutna ögat var inte min bästa Bauer, men den var väl godkänd. Det har varit lite ostadigt väder de senaste veckorna (tja, det börjar bli höst) och på något vis matchade lyssningen allt det grå. Den kändes grå grå grå och tung. Ibland för tung för mitt nuvarande humör.
Fem fotavtryck är det enda som bevisar att fyraårige Daniel någonsin varit där. Och nu är det allt hans mamma har kvar. Varje dag vaktar hon de små avtrycken i cementen. Polerar dem så att de glänser. Glider allt närmare vansinnets gräns.
När ett medium så erbjuder sig att hjälpa henne, tar hon chansen. Vem skulle inte ha gjort det? Kanske kan han tala om för henne vad som hänt hennes son…
Men är mannen verkligen den han utger sig för att vara?
Många stickspår (det blir svårare för mig när jag lyssnar än när jag läser och enkelt kan bläddra fram och tillbaka), en ambitiös och lite extra mystisk plott för att vara Bauer. Jag TROR att jag kanske hade tyckt mer om den om jag hade läst den istället för att lyssna.
Sååååå till en bok som hade fått mig att känna mig lite som en idiot på den tiden då jag fortfarande trodde att jag behövde tycka ”rätt” – Karolina Ramqvists Den vita staden tycks nämligen älskas och hyllas av alla utom mig. Jag är ofta tveksam till hennes böcker, jag kan sällan eller aldrig relatera till en enda person som hon skriver om, och jag börjar förstå att det är viktigt för mig. Det behöver inte vara huvudpersonen, men det behöver finnas NÅGOT, någonstans. Någon.
Hantverket är gediget, hon hanterar svenska språket snyggt och effektivt, men när de första lyssnade 41 minuterna hanterat kött, kött, kött, kropp, amning, förlossning, bebisbajs – ja, jag tappar intresset. Jag vet dessutom att det vidgar vyerna att försöka sätta sig in i någons liv om det är helt annorlunda än ens eget, men i fallet med Karin (tidigare gangsterflickvän som länge levt i lyx tack vare mannens brottslighet, nu är pengarna slut) tar och har hon tagit så många – för mig – konstiga beslut att jag tappar intresset på grund av det också. Just därför borde jag väl öppna skallen lite extra och bara låta historien strömma in utan att analysera eller döma, men nope.
Inte min kopp te.
Karolina lär klara sig utan mina hyllningar vart fall.
Karin? Jag hoppas att hon klipper sig och skaffar sig ett jobb 😉
Kungamördaren
Ibland blir livet en rolig slump. När jag kom hem alldeles för seeeent från Sverige i söndags kväll var jag ännu fylld av Västeråsnostalgi. Ändå var det annorlunda den här gången. Förut har jag alltid lekt med tanken på att ge upp, flytta ”hem” igen. Den här gången var det annorlunda. Jag är alltid rädd för att jinxa, men: jobbet går bra, Berlin börjar bli mer min stad och jag har plötsligt en oväntad men ljuvlig tysk man, även om det där med distansförhållande är knöligt och svårt (lägg därtill en och annan liiiten kulturskillnad).
Denna helg strövade jag längs Mälaren, jag glodde på beachvolley på snyggfixade Löga strand, vi drack en god kopp kaffe vid Öster Mälarstrand. Stan öppnar upp sig på nya vis, så såg den inte ut den 26/12 1989 när jag flyttade dit (inte för att jag skulle vara sån som minns detaljer ;)). Det blev 25 år i stan, det hade jag aldrig trott. Där finns såklart mycket att sakna, inte minst alla vänner, men det jag riktigt ylade efter denna gång var Mälaren. Stort vatten. Himmel möter blänk. Nydeligt.
Ja, den där slumpen då. Jag kånkade upp väskan och klev fram till postfacket. Tjockt eftersänt kuvert. Huh?
I kuvertet låg en bok från Kalla kulor, Hans-Olov Öbergs senaste bok Kungamördaren. Snacka om vältajmat! Jag kunde fortsätta min Västeråsnostalgi! Kungamördaren är den fristående sista delen i en trilogi om Elias Fagervik och Benny Modigh. Benny, den sköna och smarta snuten. Elias, den osköna och smarta seriemördaren.
Det är bara ett halvår kvar till millennieskiftet. Benny Modigh tar farväl av polishuset i Västerås för att tillträda en ny tjänst på Rikskriminalen i Stockholm, med starkt ökade möjligheter att lösa komplicerade brott. Samtidigt kan han inte släppa tankarna på sitt stora, personliga misslyckande: brottslingen som kom undan.
Elias Fagervik återvänder till Sverige från en brutalt avslutad karriär i New York och tvingas inse att hans dagar som självutnämnt underbarn sedan länge är över. Det är dags att växa upp och ta tag i de stora, viktiga frågorna. Samtidigt kan han inte släppa tankarna på att någon hela tiden bevakar honom.Ett oväntat möte mellan de två utlöser en rad märkliga händelser i huvudstaden.
Allt utvecklas till en surrealistisk katt-och-råtta-lek mellan Benny Modigh kommissarien som enligt rykten kan se runt hörn och den grandiost laglöse Elias Fagervik: mannen som ingen någonsin kunnat binda vid ett brott.I centrum för uppgörelsen: den svenska kungafamiljen.
Trots att jag stått och blängt på de tidigare böckerna i trilogin – många gånger – så var detta den första jag läste. Nu måste jag läsa resten också. Varför inte förut? Jag talar om det ofta: hur less jag är på svenska kriminalromaner. Nu är förvisso Öberg en sån som nämns som alternativ för just oss som lider av den där tröttman, och jag kan delvis hålla med. Han serverar en skönt torr humor a la LGWP som jag uppskattar mycket. Språket är effektivt och sparsmakat utan att vara torftigt, redan på sidan 14 kom en passage om Bennys mentala inkorg och utkorg som var så snyggt formulerad att jag gjorde ett hundöra på sidan och läste den flera gånger. Det hemtama (men också några stänk Stockholm och New York). Gott om tidsmarkörer – kanske lite väl många? det är inte mycket jag vill gnälla på, men ibland blir det smått övertydligt – mycket mycket igenkänning. Mitt i allt en cool plot som slingrar åt oväntade håll. Du tror du vet. Det gör du inte.
Yes, I want more. Den här boken har gjort mig sällskap på tåg och i väntrum hos doktorn (dubbelsidig mediaotit, doktorn säger att om jag har tur så hör jag snart lika bra som en nittioåring igen) och den har varit perfekt för ändamålet. Kudos också för snyggt omslag. Jag såg många snegla på boken när jag plockade upp den ur väskan.
Åter till ljudboks-DNF?
Jag fortsätter att buzza ljudböcker för Storytel, men nu har jag stött på patrull. Jag lyssnar på Plura som läser upp Jo Nesbös Blod på snö, men det där suget jag förut hade efter att hitta stunder då jag kan lyssna finns inte. De senaste dagarna har jag till och med återgått till att lyssna på musik framför att lyssna på (eller läsa) bok när jag pendlar till jobbet.
Det kan bero på mycket, en arbetstopp förenad med en intensiv topp i privatlivet är en trolig anledning. Att jag inte gillar Pluras typiskt släpiga sätt att tala (som jag dock antar ska förväntas passa huvudpersonen i Blod på snö – men för mig blir det tvärtom, det förstärker en bild som redan känns lite som en klyscha) en annan.
Nu ska jag ge mig ut på en helgresa till Sverige, så det kommer att finnas gott om tillfällen att döda tid på flygplats, i flygplan och på flygbuss – så jag ska prova att lyssna Kvinnan på tåget också. Vilken lyx att kunna ditcha och hoppa vidare så enkelt, det är onekligen fördelen med fast pris per månad istället för per bok.
Om jag ska köpa lite svenska böcker igen, fastän jag har mycket oläst i hyllan? Aaaaahahahaaha. Jo, jag har väl en liten lista. Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam, nyutkommen i pocket, står högst på den listan.
Fast först borde jag läsa ut det som har blivit min evighetspocket just nu. Aino Trosells En egen strand har legat i väskan länge, den är både smart och spännande och förtjänar rent av att vara en sträckläsningsbok, men igen: skallen är inte där, jag är för splittrad.
#ljudboksbuzz2015 #storytel #buzzador
Än skyddar natten
såhär har vi ofta haft det under denna semestervecka, boken och jag
Det var en ren slump att jag upptäckte Anna Lihammers första kriminalroman, och när jag väl gjorde det kunde jag inte begripa varför den inte var mer omtalad än den var. Jag skriver ofta om hur less jag är på svenska kriminalromaner, men Annas politiskt medvetna 1930-tal gav mig en nytändning och jag blev väldigt glad när jag insåg att jag kunde få mer av radarparet Gustavsson och Hell.
Än skyddar natten är alldeles nyutkommen och tar vid en tid efter att Medan mörkret faller tagit slut. Gustavsson och Hell kommer från vitt skilda världar och de har inte haft någon riktig anledning att arbeta tillsammans sedan seriemorden 1934 heller, men när det bränner till med ett politiskt hett mord är det ändå Maria som får uppdraget att stötta Carl igen, till många manliga polisers förtret.
Nazisterna stärker sin makt i Tyskland, och år 1935 inför Hitler antisemitiska raslagar. Samtidigt reser en tysk SS-expedition till Sverige. I sina vanföreställningar om ariska förfäder söker de sitt ursprung i hällristningar och runstenar. En mörk höstnatt hittas en tysk journalist brutalt mördad vid den berömda Sigurdsristningen. Kommissarie Carl Hell blir utsedd att utreda mordet och till sin hjälp tar han än en gång polissyster Maria Gustavsson. Med den tyska makten i hälarna försöker de hitta förövaren, men snart pockar andra våldsbrott på deras uppmärksamhet.
Ett mord blir till två, tre, fyra… ja, det är många som bragts om livet innan den här historien är slut.
Lihammers andra roman om Gustavsson/Hell är inte lika omedelbar – för mig – som hennes första bok. Det är enkelt: Medan mörkret faller rör sig i miljöer som jag ”kan” och minns. Uppsala, rasbiologen, anatomilabb och allt det som hör till. Än skyddar natten tar en lite längre stund att komma in i, men när jag väl kommer in i den så blir den som en drog igen. Bok nummer två serverar ännu mer av Berlin, ännu mer tysk mellankrigstid och det slukar jag ju av lätt insedda skäl med hull och hår. Lihammer känns ännu en gång gediget påläst och kryddar historien med smarta och intressanta detaljer, många av en typ som dessutom är en blinkning till gräsliga skeenden i det helyllesvenska nuet. Anna är den typ av skribent som får mig att googla saker och det tycker jag om. Spänningen kryddas med politisk medvetenhet, historia och ickenormativa relationer. Detta blev ett perfekt påskekrim.
Jag ser många många svenska författare i bestseller-listorna här. Jag kan bara hoppas att Anna plockas upp av en tysk agent (om det inte redan skett), för när läsande kollegor pratar om Läckberg så önskar jag att kunde sätta något annat i händerna på dem. Jag vill ge dem Lihammer. Medan mörkret faller är fortfarande favoriten, men… kommer inte del tre snart? Jag vill ha mer. Nu med en gång.
———————–
(här kan du läsa mer om Sigurdsristningen)
Juldagen
Skulle köpa på mig lite böcker i Sverige inför julen men har inte kommit mig för, så nu blev det gratisbok från Femina (packade grejor för åtta dagar i handbagage, inkl julklappar, så bokhög fick inte plats). Kristina Ohlsson är alltid bra, men min tröttma på svenska deckare håller i sig. Den är OK men jag ser fram emot att kunna ta en vända Akademibokhandeln imorgon.
Julen hos min halvsyster är luuuuugn. Igår åt vi god julmat, barnbarnen kom hit och jag trasade sönder ena axeln när jag kastade runt en viss ung man. Shit happens! Ibumetin ftw 😉
God fortsättning! Katten Alma hälsar!
Sleepless in Berlin
En kopp myntate och Modernistas vårkatalog (Vår. VÅR!! Oh, tänk att jag flyttade ner den 8/4 och att det gick att sitta ute i bara tischa kl 20.00 på kvällen då… försöker bita ihop och tänka bort den genomgrå och råkalla Berlinvintern i väntan på en ny vår) får hålla mig sällskap i väntan på John Blund.
Utgivningen. Hm. Spretig eller bred? Föredrar att tänka ”bred”.
Modernista fyrar av två av storfavoriterna (Bolton och Bauer) redan denna höst, men våren bjuder Exil av Denise Mina. Garnet Hill-trilogin har några år på macken, men håller finfint för en nyutgåva. Det blir mer Mo Hayder (ännu otestad men en tidigare bok ligger och glimmar i skattkistan med olästa böcker). Våren bjuder dessutom på den första nyöversättningen på 63 år av de Saint-Exupérys Lille prinsen, på En familjeflickas memoarer av de Beauvoir och en massa andra intressanta nyutgåvor (Moll Flanders!! Yay!).
Välkommen våren! Denna jul är förvisso den första på många år som jag faktiskt längtar till, men våren? Oh. Den går utanpå allt annat. Vi kan ta en vecka jul (20-28/12), men sen kan jag lugnt tänka mig att gå rakt på april.
Gone Girl
Girl meets boy, boy meets girl. Tjääääärlek uppstår. Vem kan inte bli blixtkär i NYC? Två kreativa människor som skrattar, älskar, gör allting ihop. En charmigt hus i Brooklyn, varsitt jobb som skribent. Livet leker. Men så får en av dem sparken. Och nästa. Föräldrar blir sjuka, andra föräldrar har överskattat sina tillgångar och behöver pengar. Fem år senare är det så måttligt kreativt, skrattigt och älskigt hemma hos herr och fru Dunne.
Amy och Nick måste överge det älskade huset i Brooklyn för att flytta västerut till Nicks gamla hemstad i Missouri. Nicks mamma har cancer och hans pappa har Alzheimers. Nick startar en bar med sin tvillingsyster Go, livet kanske inte direkt är strålande, men det funkar. Han undervisar lite vid sidan av, på det lokala universitetet kan han fortfarande låtsas att han är En Lyckad Skribent, endast hemflyttad från the big apple i några år för att ta hand om mor och far.
Det är dags för den femte bröllopsdagen, Nick sticker hemifrån tidigt och när han kommer hem står ytterdörren vidöppen, den lagomt ickevärldsvana (inne-)katten sitter på trappan och ser förvirrad ut. Inne i huset är möbler välta och Amy är som bortblåst.
Gone. Gone girl. Kidnappad? Rymt? Mördad?
Nick får väldigt mycket sympati till att börja med – kanske lite mer än han förtjänar, om du frågar honom själv – men han är inte direkt smart. Han förvaltar inte sitt plötsliga kändisskap speciellt väl. Å andra sidan så är det inte lätt att göra rätt. Var lite liiiite för kall mot kvinnan som vill ”trösta” dig och hon förbyts till din fiende. Med tiden ledsnar gamarna och Nick förvandlas från tragisk hjälte till arrogant idiot till skurken som förmodligen gjorde’t.
Gillian Flynn är en jäkel på intriger, hon kan konsten att bygga en historia. Gone girl är en varannanbok (jag gillar ofta sådana), varannat kapitel är Nick Nu (den stackars mannen som blev ensam kvar) och varannat kapitel är Amy Då i en dagbok som långsamt leder mot nuet. Ytan krackelerar.
Gone girl är en bok om hur otroligt dåligt två människor kan känna varandra efter flera år tillsammans. Flynn behärskar perspektivbyten, offer och förövare, ond och god. Historien är spännande men vägen fram mot upplösningen blir lite VÄL lång (och det trodde jag aldrig att jag skulle komma att skriva om Queen Flynn) – där tappar hon en femma ner till en fyra för mig.
Alla har väl en eller flera glammiga typer i fejjanfeeden som alltid har det STRÅLANDE? Eller de där glamourbloggarna. De som alltid äter exklusivt, aldrig har jäkligt trista dagar på jobbet och framförallt alltid har ångande hett sex varvat med djupa samtal och varma skratt med sin partner? Hur har de det EGENTLIGEN? Ja, det var ju ingen djupsinnig fråga för en behöver ju inte vara mycket mer än 23 år (om ens det) för att se igenom sådant. Men OM en nu skulle känna sig lite less och ond någon dag så är det en veritabel mardröm åt detta hållet en kan fantisera ihop. Orkas inte fantisera? Men så ta och läs Gillian Flynn då. Om du redan nu börjar fila på en julklappslista så är detta boken du kan köpa till någon översocial människa som du kanske vill vila lite från. Boken är tjock, om personen ifråga fastnar i den (det gör nog de flesta) så kan du räkna med flera dagars lugn och ro. Eller så ger du den helt enkelt till någon du gillar. Ni kanske kan läsa tillsammans? Dela filt och chokladkartong?
Snögloben
Det har sina sidor att vara ett konservativt vanedjur, speciellt när det kommer till serier. Jag lärde känna Maja Grå i det som var (den fristående) andra boken om henne, Döden på en blek häst. Det var vindlande korridorer i Oxford, universitetsliv. Dimma och mysterier. Att få kliva in i den världen var ett veritabelt fantastik-paradis för min inre anglomaniker. Redan i den boken lärde hon känna en människa som kunde ge henne en möjlighet till en ny karriär.
I bok nummer fyra, Snögloben, har hon tagit den möjligheten. Majas speciella gåvor att se sådant om inte andra ser (hon har en väl utvecklad intuition, men inte BARA: she sees dead people för att parafrasera en av världens bästa filmade spökhistorier) är kontroversiella i poliskåren, men hennes vän från förr har sett till så att hon ska få en chans. Det är en chans för honom och hans kollegor också, de arbetar med särskilt svåra fall och kan behöva all hjälp de kan få.
Den nykomponerade gruppen kallas till godset Wytham Hall utanför Oxford. Det är vinter, snöstorm, och samhället lamslås. Mobiltäckningen är sporadisk. På Wytham Hall, halvt insnöade, befinner sig att tiotal bröllopsgäster, två utslagna vakter, en förvirrad hushållerska samt en djupt chockad brud och hennes tämligen sönderhackade nyblivne make. Nybliven och nydöd. Brudens tonårige son är försvunnen. Det är en katastrof i sig eftersom han är svårt blödarsjuk och behöver sin medicin.
Maja isoleras från sin älskade och världen utanför. Hon upptäcker att hon är bevakad, någon håller full koll på henne och mitt i allt så förstår hon dessutom att mordet hon är på plats för att undersöka har märkliga likheter (hur ofta får ett mordoffer fingrarna avskurna? hur ofta får FYRA mordoffer… ja, du hajar) med mordet på hennes älskades bror för många många år sedan.
Många säger att den första boken om Maja Grå, Styggelsen, är den allra bästa. Jag har äntligen bokat den nu! Jag vill se om Styggelsen-Maja är mer MIN Maja Grå än polis-Maja är. Amanda skriver nämligen väldigt väldigt bra, men jag tilltalas inte alls lika mycket av den här världen, trots magnifika gods och döda ädlingar. Jag är deckartrött, det ska något ganska speciellt till (något Flynnskt eller Bauerskt) för att jag ska nappa. Jag är just nu inte heller speciellt mottaglig för den där sortens ganska märkliga samband (inte helt ovanliga – det är en anledning till att jag har tröttnat lite på genren) när nutida mord har nära samband med våldsamma händelser i utredarnas/personer i deras närhets förflutna. Det är vare sig genomtänkt eller logiskt, men för mig fungerar det bättre när Maja kan ge de döda en röst i de där skumma universitetskorridorerna än när hon gör det som en del av ett polisteam. Konstvärlden och universitet var en plusfaktor i en ymnigt tilltagen bokflora som redan är fylld av spännande polisteam med udda sammansättning.
—————————————————
En fråga som har kommit upp såväl på skrivar- som på littvet-kurser i mitt förflutna är det där med format: vad är ”lättast”, roman eller novell? Det skenbart enkla svaret kan tyckas vara novell (”en behöver ju inte skriva så mycket”) men jag tänker tvärtom. Jag läser oftare romaner än noveller just för att novellformatet kräver så mycket av skribenten: att få till en knorr utan att ha haft flera hundra sidor på sig att kratta vägen för slutklämmen. Det exakta. Precisa.
Jag passade på att läsa Amandas Blå linjer också när jag ändå var igång. En Hellbergsk lördag. I Blå linjer serveras jag ett koncentrat av vindlande korridorer, passion, en lång tågresa (! – vad kan jag säga? min inre tågnörd förnekar sig aldrig…), ett utsökt språk och en snygg twist. Jag kan inte kalla mig för Amanda-expert men av det jag har läst hittills (tre romaner och två noveller) börjar jag känna att hon är en snudd på ideal novellförfattare för mig. Jag tilltalas inte till 100% av hennes deckarskriverier, men när hon blir mörk och tung i universitetsmiljö eller när hon ska sälja in en stämning på relativt få sidor; goddamn, få slår henne på fingrarna.
—————————————————
Blå linjer ligger på Mix Förlag och för två dagar sedan läste jag hos Swedish Zombie att Mix blir helt digitalt från och med nu. Oj! Mina sex noveller (nej, inte sexnoveller) i oldtimerformat som jag köpte på Bokmässan kan alltså komma att bli riktiga dyrgripar om fler novellförlag går samma väg!
”Från och med oktober månad blir MIX förlag ett heldigitalt vuxenförlag. I fortsättningen släpps alla romaner, noveller och kortromaner enbart som e-böcker.”
Spännande! Det är egentligen fullständigt logiskt både med tanke på förlagets primära publik (kanske inte 45-åriga konservativa vanedjur som fortfarande älskar skapelser av prassligt förädlad cellulosa) och formatet. En e-boksnovell är fantastisk som underhållning på t ex en kort tåg- eller buss-resa, en relativt kort text är helt OK att läsa i telefonen (jag har fortfarande några noveller kvar i min digitala gottepåse Bländverk, av någon anledning så läser jag dem bara när jag sitter på S25 från Berlin till Hennigsdorf och det ser just nu ut att dröja till nästa tillfälle. plut.) och med tanke på den där enorma bokfloran som jag skrev om några stycken upp så är en snyggt genomförd (jag litar på MIX!) digital satsning ett mycket bra skyltfönster för att till exempel marknadsföra debutanter. E-boksformatet erbjuder så många mer möjligheter än pappersböcker (jag vet – jag trodde inte heller att jag skulle komma att tänka så) när det gäller spännande utformning och extramaterial.
Min enda oro är biblioteken. Det rör och stör att det ska vara så svårt att få till en lösning som känns rättvis för dem prismässigt när det gäller e-böcker.
Betraktaren
Belinda Bauer väcker alltid mitt habegär. Hon gick ut hårt med Mörk jord, stagnerade sedan (enligt många) en aning med följande två böcker i Shipcott-trilogin (om de böckerna ska kallas stagnation så har hon en hög ”lägstanivå” tänker jag som gillade dem mycket) och nu är hon tillbaka med Betraktaren. Rättsmedicin i studentmiljö. Ja: HABEGÄR.
Patrick Fort, arton år, sorterar in under det som stundtals kallas högpresterande autism. Han har Aspergers syndrom. En tragisk händelse i barndomen har gjort honom besatt av döden och hans trasiga mamma har förtvivlat i många år över sonen – som hon aldrig förstår sig på – och hans fäbless för att samla på sig döda djur. Förlupna ord om döden som en dörr som bara kan passeras åt ett håll har slagit rot i Patricks hjärna. Han vill förstå vad som händer. Kan man hitta ledtrådar i kroppen? Syns något i hjärnan? Vad ÄR det för dörr?
Som ung vuxen börjar han studera anatomi. Att flytta hemifrån, anpassa sig till hård studietakt och interagera med andra studenter är svårt för nästan alla, för Patrick blir det en än märkligare upplevelse. Han är fullständigt ointresserad av det sociala spelet, han vill bara hitta sina svar.
Mannen som Patricks grupp ska dissekera har beslagits med en skenbart harmlös dödsorsak, men den minutiöst noggranne Patrick inser att något är fel. Att gå emot handledare och professorer kan vara svårt nog för vilken nybörjarstudent som helst. För Patrick, som har ett minst sagt eljest kommunikationsgränssnitt, blir det extra motigt. Vill det sig illa kan han mycket väl hamna i en obduktionssal själv. Han har trampat på HELT fel tår.
Jag hoppas att kritikerna tystnar igen. I en genre där det mesta som är görligt redan har gjorts så lyckas Bauer ännu en gång förse sin historia med en twist som går lite utanpå gängse berättarstil. Mörk jord kändes ny, så ”ny” som en kriminalroman nu kan bli. Jag tycker att hon på många vis gör det igen med Betraktaren. Hennes sätt att låta flera röster komma till tals är inte unikt, men det blir bra, så attans bra.
Belinda skriver på bok nummer fem. Bra.
Belinda om Betraktaren/Rubbernecker
———————–
Livrädd
S J Bolton är tillbaka med bok nummer två om Lacey Flint – Livrädd/Dead Scared. När jag insåg att Lacey skulle få åka till Cambridge den här gången blev jag milt sagt exalterad. Cambridge, med alla dess mytomspunna universitet, är en vacker liten stad (med mååååånga fina boklådor). Perfekt miljö för aka-porr, och en nästan lika bra tummelplats för seriemördare. Den vackra småstadsidyllen med snirkliga hus och det otäcka krypande paranoida. Kontrasterna som gör’et.
Universitetsstudier. För många är det klivet ut i vuxenlivet. Flytta hemifrån, kanske till en stad långt bort. Nya vänner, nya ovänner och en hiskelig press att lyckas.
När det handlar om Cambridge (eller för den delen någon av våra svenska prestigeutbildningar) så kan det också vara så att en landar där aningens utslut av pressen att ens ta sig DIT. Det är inte direkt som att en kan bestämma sig för att ”jag vill plugga medicin i Cambrigde, så då gör jag det då då”. Om det är svettigt att ta sig in på KI eller Handels så är det en sunnanbris jämfört med att bli antagen till de brittiska prestigeuniversiteten. Den ekonomiska faktorn är dessutom ännu tyngre där.
Hur kommer Lacey till Cambridge då? Jo, under täckmantel såklart. Det är inte helt ovanligt att pressade studenter väljer att avsluta sina liv, men i Cambridge har det gått i vågor som stundtals blivit så höga att polisen reagerar. Det är inte bara antalet. Det är klientelet och de spektakulära tillvägagångssätten. Närs det en självmordskult i stan? Blir unga människor infångade, inspirerade, snudd på hjälpta över kanten? Men vem i hela fridens namn kan ha intresse av det? Lacey blir Laura: en ung, vacker och lätt labil psykologistudent. Hon förstår inte ens själv vilket lockbete hon utgör.
Jag började läsa i ett lyckorus, men sedan dog det. Det var för rörigt, för många människor, jag tappade intresset. Boken fick vila i några månader innan jag plockade upp den igen, men som midsommarläsning fungerade den ganska bra. Det är fortfarande rörigt, det är fortfarande för många namn (för mig) att hålla reda på. Det är fortfarande liiiiite over the top, men paranoian fångar mig. Jag vill vem vem eller vilka och varför. Och hur, absolut hur. Lacey råkar (naturligtvis) väldigt illa ut.
Det blir en trea. Godkänt, med plus i kanten för fin miljö. Jag blev så förtjust i den första boken om Lacey att jag hade väldigt höga förväntningar på uppföljaren, förväntningar som inte riktigt infriades. Jag kommer med ganska stor sannolikhet att läsa fler böcker av S J Bolton, men eftersom jag rent generellt har tröttnat en aning på kriminalromaner så har hon en del att bevisa med nästa bok om inte hon också ska hamna på (den numera omfattande) listan över habila kriminalförfattare som jag spar till en annan gång för att de drunknar i mängden och konkurreras ut av känslan ”så många böcker, så lite tid”.
vad är ondska, del 6246754
Jag fortsätter att göda min anglofili med ännu en brittisk kriminalroman och hamnar i ännu en liten sunkig kuststad med vidhängande sunkigt tivoli. Ännu mer av ung människa/unga människor dödar annan ung människa (det är omöjligt att inte tänka på Weirdo när jag läser – därmed inte sagt att romanerna är lika, eller att de känns som varandras kopior). Alex Marwood, Onda flickor/The Wicked Girls.
Barn och brott. Två flickor träffas av en slump, de lever i samma by men i vitt skilda sociala skikt. Innan dagen, japp – just den där första dagen då de pratar med varandra för första gången, är slut så är en annan flicka död. En fyraåring som ingen av dem egentligen känner eller har någon riktig koppling till. Hon hittas söndertrasad på de jävligaste vis och det tar inte lång tid innan Jade och Bel är fängslade, dömda och lämnade av omvärlden (inklusive de egna familjerna) att ruttna. Slump slump slump.
Tjugofem år senare kommer journalisten Kristy Lindsay till Whitmouth för att rapportera från den lilla kuststaden som skakas av en serie mord på unga kvinnor. Tadaaaaa. Hon kommer i kontakt med Amber Gordon som funnit en av de döda kvinnorna, och… slump, slump, slump.
Rubriken på det här inlägget avslöjar möjligen att det där med förlopp och skuld inte är helt glasklart den här gången heller. Gråtoner. Marwood serverar precis som Unsworth många twister – en del väntade, andra oväntade. Hon skapar spänning utan att riktigt trilla ner i det övermaga cliffhangerdiket. Stor litteratur? Njä, men det är en väl godkänd kriminalroman att sluka i hängmatta (vår! det är VÅR nu!), under duntäcke (jaja, vi kan allt om våren och därtill kopplade bakslag också), på tåget eller var du nu vill dyka in i en annan miljö en stund. Marwood och Unsworth gör mig sugen på att läsa fler kriminalromaner igen efter en ganska lång period av avoghet. Man kan invända att det knappast är ett självändamål att vilja läsa kriminalromaner men är det något jag vill ha mycket av i sommar så är det avkoppling. Jag brukar få det av välskrivna kriminalromaner.
Eventuella invändningar? Ja, det är kanske det där med ”slump, slump, slump” x 2. Det är en tämligen intrikat historia. Fast det är ju en bok. Underhållning. Jag kanske ska släppa min gråa ”öööhöhö, det DÄR var väl lite otroligt”-syn på samtiden en stund.
Boken refererar flitigt till bl a Mary Bell, och jag påminns om att jag FORTFARANDE inte har läst Gitta Sereny. Bör åtgärdas snart. MYCKET snart. ”Jag antar att hon hämtar från egna erfarenheter när hon [Marwood] ger kvällsjournalistik och skandalpress ett par välriktade kängor, om hur sanningen kan förvridas när spaltutrymme måste fyllas och tidningar säljas.” skriver Bokmoster och det var precis vad jag också tänkte när jag läste. Trots allt – svensk mediahantering är ännu en sunnanbris i jämförelse.
Alex Marwood är en pseudonym för journalisten och författaren Serena Mackesy. Jag blev ganska paff först när jag försökte googla henne under det vanliga namnet, jag insåg att hon hade en saligen insomnad karriär som författare som Serena, men att Alex gav henne den återfödelse som hon desperat behövde. En e-succé initalt, ett resultat av flitigt nyttjande av sociala medier.
“I have written two bestsellers, over a decade apart, under two different names. In between, I wrote three other books, under conditions of increasing fear, poverty and self-doubt as each vanished virtually without trace. As my last hurrah before the bailiffs came in, I recently changed my name to Alex Marwood, and my psychological thriller,The Wicked Girls, has once more made me an overnight success.”
Nästa bok, The Killer Next door, ska släppas i december. Mmmmm. Den vill jag också läsa.
Weirdo
”Jag är inte anglofil, jag lider av ANGLOMANI” sa en skön kvinna som jag talade med i påskas. Anglomani – underbart! Jag ligger någonstans i gränslandet jag också, men nu var det ett tag sedan jag dök ner i en engelsk kriminalroman. Cathi Unsworths Weirdo fick lov att ändra på den saken.
Liten kuststad i östra England, egentligen inte känd för mycket alls annat än ett gammalt mord. En tonåring mördar en tonåring. Slaktar. Pentagram målade med blod, en massakrerad kropp.
Tjugo år senare hittar en envis advokat bevis för att den flicka som dömdes för mordet förmodligen inte var ensam i den gamla bunkern när det gräsliga skedde. Hon anlitar den f d polisen – numera detektiven – Sam Ward. Han sätter sig i bilen och finner en ganska sömnig liten stad med (bokstavligen) snudd på incestuösa maktförhållanden, en stad styrd av en samling sjuka människor. En stad där det utövas magi och där mer hederliga människor skrämts till tystnad. När Sam anländer verkar tiden emellertid vara mogen, det är dags att börja glänta på locket.
Weirdo är Unsworths första bok på svenska, och när jag kollar runt bland hennes andra böcker verkar samtliga involvera hennes kunnande om populärkultur på ett eller annat vis. Guld! Det var en av de saker som fångade mig – hennes offer/förövare är lika gamla som jag, så deras tonår är mina tonår, ner till favoritgrupper, (önske-)frisyrer, klädstil och Drömmen Om Ett Coolare Liv.
”Cathi Unsworth är författare, journalist och redaktör och hon bor och arbetar i London. Hon började sin karriär på det legendariska musikmagasinet Sounds vid 19 års ålder. Sedan dess har hon arbetat som journalist och redaktör på flera andra musik-, film- och konsttidningar, bland annat Bizarre, Melody Maker, Mojo, Uncut, Volume och Deadline.”
Cathi Unsworths berättande påminner mig lite om Gillian Flynn ibland. Hon är snäppet mindre skoningslös, men nästan lika bra på att förvalta trasiga ungdomar. Vill jag läsa mer av Cathi? Oh yes. Yes yes yes.
årets första mord
När någon lockade med ”Dexter”, om än i Skövde, så var jag tvungen att prova. Jag säger ofta att jag är trött på svenska kriminalromaner och det ÄR jag, men dylika beslut måste som bekant omprövas ibland. Eftersom K kommer från Stenstorp så är vi i Skövdetrakten emellanåt, jag tänkte att det kanske skulle finnas lite roliga geografiska referenser som extrabonus (jag hittade en! vi får se om jag tvingar K att ta med mig dit någon gång).
Carina Bergfeldt har enligt omslaget fått mycket beröm för sin debutroman Fadersmord. Jag funderar på om jag har legat och sovit under en sten nu igen, för innan den färgglada pocketvarianten dök upp så hade jag inte sett eller hört den nämnas någonstans. NEJ, jag kanske inte aktivt letar efter svenska kriminalromaner, men jag läser ändå både en del bloggar och tidningar och pratar dessutom böcker med väldigt många.
Någon planerar att mörda sin far. Hon – för man får förstå så mycket som att det är en hon – har fått nog av hans våld, av hur han vandrar från ung kvinna till ung kvinna och slår dem alla. När han halvt slår ihjäl ett av hennes småsyskon också är måttet rågat. Han måste dö innan han dödar någon annan.
Nu mördar man ju inte folk varje dag. Hur gör man det smartast, rent hantverksmässigt? Till och med superkvinnan Lisbeth Salander misslyckades ju med att döda sin far i filmen som huvudpersonen nyss sett på bio. Och framförallt, hur kommer man undan efteråt? Den blivande mördaren försöker förbereda sig och landar så i populärkulturens varma och blodiga famn. Många metoder och mordhistorier ratas, men så finner hon Dexter. Kära Dexter. Plötsligt faller allt på plats.
Parallellt med mordplanerna så skakas bygden (eller ”bygda” som jag kanske borde uttrycka det i Skövdefallet) av ett annat mord. En kvinna hittas död i Simsjön och det som först doftar självmord visar sig vara något helt annat. Tre kvinnor arbetar på olika vis med fallet. En polis och två journalister. En av dem är också kvinnan som vill döda sin far, men vem? Det är det som ska hålla oss på halster.
Inte dåligt, inte jättebra. Ämnet rör mitt förflutna, bland annat eftersom jag har arbetat på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor och barn, men jag blir ändå inte riktigt engagerad i det här. Kanske färgas jag av min grundinställning (jag är trött på… ja, ni vet, jag skriver det rätt ofta), det är möjligen orättvist mot författaren att hamna i mitt trött-på-fack innan hon ens fått en ärlig chans, men som nöjesläsare kanske jag inte måste vara rättvis. Det är ett kompetent hantverk, javisst! Jag vet många som kommer att gilla det här. Jag passar boken vidare till en vän som ännu inte är riktigt lika trött på svenska kriminalromaner som jag är.
soffresenären fantasipromenerar i London – igen
Stephen Millar är bra på detaljer. Små små detaljer. Små små NÖRDIGA detaljer av en sort som jag älskar.
London’s Hidden Walks volym 2 är preciiiiiis vad jag hade hoppats på att den skulle vara. Tja, eftersom jag har volym 1 också så kanske det inte var någon överraskning, men man vet ju aldrig. Volym 2 kan ju vara urvattnad, trist, innehålla sekunda varo… eh, promenadförslag. Men icke.
Det jag INTE gillar är att den är så liten, FÖR liten. Jo, jag förstår att folk vill kunna stoppa ner den i fickan eller väskan, men nu är den så liten att texten går så långt ut (in, är snarare problemet) i kanterna att man måste bryta upp boken lite väl våldsamt för att kunna läsa texten hela vägen in i mitten. Den hade varit lika bärbar om den fått bli någon centimeter större åt vart håll. Tror jag.
Var bodde den författaren, när? Varför står det en tyskspråkig gravsten över en hund på en trottoar? Vadå Lambeth? Vem var den svarta prinsen? Oj, är det där Emmeline Pankhursts grav? Hur tänkte de, när de…? Massor av trivia, massor av bilder (om än pyttesmå, men de är liksom effektiva, man ser det man ska se, trots storleken), tretton promenadförslag att kombinera efter tycke och smak.
Metro Publications specialiserar sig just på den här typen av böcker – i deras serie hittar du böcker om Londons monument (den står på min önskelista), kyrkogårdar (den har jag), kyrkor, hus, parker… ja, man kan känna att Metro Publications gillar OCKSÅ London, och de gillar oss som gillar London. Jag älskar att resa, jag älskar att läsa guideböcker innan jag reser men jag älskar att läsa guideböcker UTAN att resa också. Inte för att det är så troligt att jag aldrig mer reser till London, men jag njuter av att läsa guideböcker även om det inte alldeles är i anslutning till en resa. Galgar att hänga drömmar på, ni vet.
De bortglömda
Jag brukade älska allt danskt. Jaa, till och med språket. Jag jobbade några veckor i Köpenhamn (augusti, tivoli, sol, glass, öl – what’s not to like?) i början av nittotalet och älskade det. Jag kollade på Nikolaj och Julie och älskade det. Mordkommissionen – aaaaaaah! Jag läste Gretelise Holm och Sara Blædel. Jag njöt. Sverige var Sverige, Norge var lite gulligt med Sejer och hans hund (yes, det var innan jag upptäckte Nesbö) men DANMARK. Vare sig det var Charlotte Fich på TV eller Louise Rick i Blædels kriminalromaner så var det lite coolare. Nä. Inte lite. Mycket. Rappkäftade, obekväma, coola kvinnor.
Nu har jag ruttnat lite på nordiska kriminalromaner (jag har inte ens läst superhero Nesbös senaste :-O) men när jag såg att Massolit hade plockat upp Sara så blev jag nyfiken. Norstedts gav ut de fyra första böckerna om Louise Rick, sedan droppade de henne utan att jag fattade varför och sedan glömde jag – förlåååååt – bort henne tämligen fullständigt.
De bortglömda är bok nummer sju om Louise, och det har hänt en hel del sedan jag senast läste om henne, det inser jag. Det är LITE irriterande, men Blædel skriver hyggligt fristående så man kan absolut börja här om man vill läsa om Louise men inte får tag på de gamla böckerna.
”I en skog nära Hvalsø hittar en skogshuggare liket efter en kvinna, men vem är hon? Ett stort ärr över halva ansiktet borde göra det lätt att identifiera henne, men ingen har anmält henne saknad och hon matchar ingen i polisens efterlysningsregister.
Efter fyra dagar har kriminalinspektör Louise Rick inte kommit någonstans med utredningen. Först när hon beslutar att offentliggöra ett foto på kvinnan får man ett spår att gå på: En äldre dam hör av sig och menar att det måste vara Lisemette, en förståndshandikappad kvinna som hon för många år sedan tog hand om på en av mentalvårdens institutioner.
När Louise kontaktar den nu nedlagda institutionen väntar dock en överraskning. Det visar sig att dåtiden och nutiden har en oväntad förbindelse, och när mördade och våldtagna kvinnor börjar hittas i skogen i samma trakt får Louise plötsligt bråttom att utreda vad som hänt innan det är för sent.”
De bortglömda sägs vara Saras bästa bok hittills – det kan jag inte riktigt bedöma. Det var så länge sen jag läste de fyra första böckerna, men jag får för mig att jag tyckte mer om hennes böcker förr. Det hängde nog väldigt mycket på 1) Köpenhamn 2) det dåvarande suget efter nordiska deckare. Det som har stillnat nu.
Det är en otroligt lättläst bok, en sån som flödar genom skallen, men den ger inte så jättemycket tuggmotstånd för den som är sugen på det. Det är som bekant en del, och andra inte. Det är ett gediget hantverk och jag kan rekommendera den här boken till en hel bunt kompisar som ännu inte HAR ruttnat på nordiska deckare (detta är fortfarande mycket bättre än till exempel hon den där som skänkte en prenumeration av Min häst till LGWP -även om just DET tilltaget renderade några humorpoäng i min bok), men för mig blev den faktiskt lite för blek efter Gillian Flynns veritabla jävelskapsfyrverkeri i Mörka platser. Det var kul att åter stifta bekantskap med Louise Rick, men nu tar jag nog semester från den här typen av böcker ett tag igen.
Va? Är jag irrationell som t ex läser brittiska kriminalromaner? Jo, jag vet. Kärleken består men föremålen växlar – jag är gravt anglofil och kan stundtals njuta av en snudd på medioker kriminalroman om den bara har vett att utspela sig i… tja, Cambridge till exempel. Just nu. Vem vet vad jag slukar nästa år? Stickbeskrivningar på rätromanska, kanske?
a very very bright dark place
Ibland händer det där att en fullständigt nattsvart, förfärlig historia ändå blir så… upplyftande. Jag kan ärligt säga att det tog några sidor innan det kändes så. Först var det bara för svart-svart, det nästan tog emot att läsa, men jag hade en svag aning om att jag borde fortsätta ändå.
Libby Day är en ganska ensam kvinna. Hon är inte speciellt förtjust i folk. Hon är nog inte ens speciellt förtjust i livet. Det kanske blir så när ens mamma och två systrar mördas när man är sju år. När man överlever bara för att man springer ut och gömmer sig i snön och förfryser både fingrar och tår på köpet. När det är ens brorsa som fälls för morden. De s k satanistmorden. När man själv är huvudvittne, som sjuåring, och alltså är den som fäller sin bror. När pappa, den enda man har kvar, är en försupen fyllbult som inte duger nåt till. När man blir så jäkla ensam kvar.
I ärlighetens namn var väl inte allt så lätt innan den där natten 1985 heller. Pappa Fyllbult dök bara upp ibland när han vill försöka tvinga pengar av mamma. Mamma kämpar som besatt mot både depression och fordringsägare som vill sno den alltmer betungande familjegården. Ungarna går i trasiga kläder och maten är det väl lite si och så med.
Att vara ensam kvar efter en så uppmärksammad händelse kan ju också innebära en sorts vriden berömmelse. Liten söt flicka. Det samlades pengar. Omhuldades. Men tiden går och brottsoffren består. En dag tystnar musiken och nån annan flicka är mindre, sötare och mer synd om. Libbys fond börjar bli tom. Jobba? Nää. Libby ger efter och tar chansen att tjäna lite extra pengar genom att bevista en underlig fanclub, samtliga helt fixerade vid familjetragedin, en bunt privatspanare som har gett sig tusan på att hennes bror är oskyldig.
Det där blir ju inte så trevligt, det kan man ju ana. Libbys vittnesmål fällde hennes bror, hon har aldrig ens träffat honom sen han fängslades. Den där natten och det som hände då är en mörk plats, en mörk plats att hålla sig borta från. Inte tänka, inte minnas. Fast nu blir det ju så att om Libby ska få de där pengarna så måste hon tulla lite på det beslutet. Det hela förvandlas till en tragisk road-trip både geografiskt och tillbaka i det förflutna. Och OM nu brorsan skulle vara oskyldig så… ja jäklar. Då är ju mördaren fri. Mördaren är fri, och om mördaren nu är fri och får veta att Libby gör det hon gör…
Gillian Flynn. Mörka platser. 100% nattsvart feel-bad-bok. Jag gillar’t! Snyggt upplägg. Ännu en bunt pluspoäng till Modernista som visar sig ha Sveriges bästa deckarnäsor just nu. Vilken hiskelig tur att jag redan köar för att få låna Gone Girl på biblioteket!
”…har JAG beställt det här?”
Är det bara jag som ställer mig frågan i rubriken ibland? Jag kan bli riktig paff vissa gånger när det kommer ett SMS om att jag har fått paket från amazon. Jag är snål och kör super saver delivery (i e gratis frakt), då väntar de ofta in böcker med längre leveranstid och skickar allt på en gång. Helt OK. På samma vis snålar jag ofta och förbokar saker när de har bra pris – så ja, det händer att det tar flera månader mellan beställning och leverans. Inte tusan kan jag komma ihåg allt 😉
Man kan bli riktigt nyfiken när det kommer en STOR låda. Nu var den inte så tung, men oj vad stor den var. Hälften var brunt papper för att fylla upp kartongen visade det sig. Jahaja.
Illasinnade rykten låter gälla att kattägande boktokar ARRANGERAR bilder med sina fyrbeningar. I vårt hushåll behövs inte det. Med fyra katter är det snudd på svårt att befinna sig någonstans UTAN att en katt också är där. Gamla tant Iriis är dessutom redan en rutinerad bokbloggarkatt som vet att ingen bokbild är så bra att den inte kan förbättras lite till genom att hon deltar i den. Det tog inte många sekunder efter att jag hade satt lådan på bordet innan hon hoppade upp och åmade sig mot den.
Men har JAG beställt detta? På riktigt? En massa chicklit? Nu får Jonny vatten på sin kvarn.
OK, en stund senare minns jag hur det var. Jag ville absolut ha S J Bolton, jag ville absolut ha fraktfritt (man måste beställa för minst 25 pund) och de hade nån tokdrive på chick lit. Ergo – det slank med som utfyllnad. Inte mig emot. Jag är så trött att jag behöver nåt lättsmält. Vad jag INTE hade räknat med var att det skulle vara såna där gigaaaaaantiska pocketböcker som man knappt orkar lyfta (vad är grejen med det, liksom? det är ofta så med engelska pocket. stora. pocket, hör ni, pocket. FICKA. pocketböcker ska vara små och lätta. ju.) så frågan är om de ens får agera lättsmält sällskap i Grekland. Jaja, vi får se.
Marian Keyes har tacklat av betänkligt, men hon har pausat romanskrivandet några år (jag tror att hon gav ut en muffinsbok senast…?!) och jag tänkte ge henne en sista chans.
Ja, den HÄR boken kan jag med säkerhet både minnas och erkänna att jag har beställt. Jag blev riktigt förtjust i S J Boltons Nu ser du mig som jag läste för några veckor sedan. Jag noterade att det redan hade kommit en uppföljare, och vem var väl jag att försöka motstå den frestelsen? Man är blott en simpel biblioholist. So sue me.
par i ess
Jag är så trött på svenska mys-kriminalromaner (nej, inte ens Visby lockar i form av VISBY längre), men brittiska dito går finfint. Utan mys. Det kanske är det som är grejen, myslösheten.
Lacey Flint till exempel, hennes liv är allt annat än mys. Snut i London. Brokig – och bråkig – bakgrund, men hon redde upp livet och har skaffat sig en tillvaro som är ganska OK. Hon jobbar egentligen inte med det hon ALLRA helst vill jobba med (stölder? nope, det är inte vad hon drömmer om), men moonlightar ändå lite i en grupp som stöttar tonårstjejer som utsatts för våldtäkt.
När hon går till bilen efter ett samtal med en av dessa flickor får hon plötsligt en svårt skadad kvinna i famnen. En kvinna som dör en liten stund senare, liggande på gatan, med Laceys hand i sin. Kvinnan är svårt skuren. Lacey dras in i mordutredningen trots att hon egentligen bara är ett vittne och kanske bör behandlas som ett sådant. Märkligt nog så visar det sig väldigt snart att det är just Lacey som mördaren verkar vilja imponera på. Mördaren verkar till och med veta att Lacey var väldigt väldigt intresserad av Jack the Ripper som ung.
Hur många kvinnor – inklusive Lacey? – dör på jävligast tänkbara sätt innan nån får fatt på mördaren?
Åh. ÅH. Lacey är så cool. London är så MED, det är massor av London på bästa vis. Southwark. Camden. Ett par snygga och oväntade twister i handlingen. Jack the Ripper. Eftersom Jack fascinerar mig och jag älskar att läsa om gräsliga seriemördare så är det här en home-run för mig. Nu ser du mig. LÄS! (jag skrockade för övrigt gott åt Boltons kommentar om den odrägliga Cornwells tvärsäkra Ripper-teorier i efterordet)
*Pjooooooing* sa det, så susade jag iväg till amazon och köpte fler böcker av Bolton. Insåg dessutom – för en gångs skull INNAN jag beställde den igen 😉 att jag redan har läst en av hennes böcker. Den hade mer övernaturliga inslag, men jag föredrar faktiskt den mer jordnära snutvarianten. Lacey och hennes kollegor smakar mer.
——————————————————————
Det brukade vara Peter Robinson, Reginald Hill och Stephen Booth som fick äran att servera mina brittiska favoritmord, men nu börjar kvinnorna få ett ganska rejält försprång. Modernista går nämligen ur hårt och ger ut TVÅ riktigt bra kriminalromaner i samma veva.
Belinda Bauser bjuder inte på London, men hon har redan mitt hjärta sen förr. Det är både bra och dåligt – jag är positivt inställd till henne, men kan hon leva upp till mina höga förvätningar? Den tredje boken om den lilla byn på Exmoorheden, Shipcott, heter ”Ni älskar dem inte”, men jag måste säga att jag tycker mycket mer om originaltiteln: Finders Keepers.
Det är alldeles så det känns. Finders Keepers.
Du lämnar ditt barn i bilen, om så bara en liten stund? Om så på en plats där det finns andra människor i närheten?
Spelar ingen roll.
Hen är min, MIN!
Den första som försvinner är Jess. Jess är tretton år. Hon är lite grinig på pappa, relationen är inte den bästa efter att pappan bytt ut mamma mot en yngre kvinna. Pappa jagar, Jess sitter i bilen och lyssnar på musik. Det är kallt, hon fryser och är irriterad. Rutorna immar igen. Plötsligt skuggas den immiga rutan, dörren slits upp och Jess dras ut ur bilen och iväg.
Hon är borta, allt är tyst. Kvar finns bara en gul post-it-notis. ”Du älskar henne inte”.
Jess är den första men långt från den sista (rent krasst kan jag inte fatta hur folk kan lämna ungarna i bilen efter de första två fallen, men OK då, man ska inte analysera sönder allt), innan sommaren är slut har många förtvivlade människor funnit liknande lappar. Ingen vill ha lösen, det handlar inte om pengar – men vad handlar det om? Var är barnen? Var och när ska deras döda kroppar dyka upp?
Inget slår den första boken, Mörk jord, den gick på knockout. Det gör ingenting. Belinda Bauers böcker håller genomgående väldigt hög klass. Jag ser fortfarande fram emot nästa…! Jag såg en intervju där hon hintade lite lagom klurigt att Shipcott kanske hade HAFT sitt elände nu, att det räcker – men jag hoppas inte. Det borde förvisso finnas en gräns för hur mycket elände en såpass liten by kan råka ut för, men logik är överskattat. Ibland.
…men äsch. Hon får skriva vad hon vill. Jag har sett synopsis för ny bok som INTE verkar snurra runt Shipcott (det betyder ju inte per automatik att hon aldrig återvänder) och jag kommer att kasta mig över den också. No problem.
——————————————————————
Jag sover urkasst nu igen, men tillsammans med de här två pärlorna var sömnlösheten ganska OK. Bauer är eleganten, Bolton är köttigare. Jag gillar båda. Man behöver varierad kost, till och med i en godispåse fylld med kriminalromaner.
De korrupta
Lika hiskeligt trött som jag är på mysdeckare a la Läckberg, lika sugen är jag på LGWP-stuk, Roslund & Hellström, Karin Alfredsson m fl. Hittade Robert Kvibys De korrupta. Plockade med den till Dalarna. Gillade.
Stockholm 1989. Flera prostituerade kvinnor dödas men inga gärningsmän grips och polisen lägger ganska snart ner utredningarna. Kriminalreportern Annie Lander skriver på en artikelserie om morden. När hon, till skillnad från poliserna, talar med andra prostituerade om morden förstår hon att det finns kopplingar till en av stans mest exklusiva herrklubbar. Då tvingar tidningens ledning henne att ta tjänstledigt.
Annie fortsätter arbeta på egen hand. Hon lyckas ta sig in till klubbens inre cirkel där några av landets mäktigaste män tycks styra över mer än bara utbudet av konjak. Annie börjar närma sig sanningen, inte bara om de mördade kvinnorna utan också sanningen om sitt eget liv och det ouppklarade mordet på sin mor. Då försvinner hon spårlöst. Hennes man Max ger sig ut för att söka efter henne. Hans enda chans att förstå varför Annie är borta är att leta efter samma människor som hon. Gå i hennes spår. Och hitta de korrupta, innan de hittar honom.
Bitvis svidande aktuellt, komplett med på ytan renhåriga och rättskaffens högt uppsatta poliser (och en och annan som inte ens VERKAR vara renhårig), en Evert Bäckström light, sviniga affärsmän och klubbar för både inbördes beundran och ickeofficiellt beslutsfattande. Håll den här boken borta från alla eventuella foliehattar i omgivningen, annars kommer du att bombarderas av tusen och åter tusen teorier.
Mycket verklighet, en del påhitt. Catrine da Costa och Cats Falck gör ”cameos” (meta!) och det är en ”timestamp” i sent åttiotal som jag uppskattar – jag var i sena tonåren då och minns många av de verkliga händelserna som flätas in i historien väldigt väl.
Helt OK språk, helt OK tempo, helt OK idé och upplägg. För bra för en trea, ändå lite för lite för en fyra. 3.75? Jajamensan, jag kommer att läsa nästa bok också.
Något helt nytt inom spänningslitteraturen?
Alldeles så – ”något helt nytt inom spänningslitteraturen” – presenterade Bonniers boken ”Den sista goda människan” av A J Kazinsky när den släpptes på svenska hösten 2011.
Helt nytt? Knappast. Dinosauriens fjädrar. För den delen Änglar och demoner. Otaliga är de underhållningsböcker som mixar myter, mord och och cliffhangers (min favorit hittills är fortfarande Dinosauriens fjädrar, vilket påminner mig om att det borde komma – redan ha kommit? – en efterföljare. man hoppas.).
”Niels Bentzon arbetar vid Köpenhamnspolisen som gisslanförhandlare. Han är den som får rycka ut i desperata gisslansituationer när man fruktar dödlig utgång och han är van vid att möta både förtvivlade och rent ondskefulla människor. Men så ställs han inför något som kanske inte ens han kan rå på. Interpol larmar om en serie ovanliga mord som har inträffat på olika ställen i världen. Någon eller några tar livet av ”goda människor”. Det handlar om barnläkare, nödhjälpsarbetare och människorättskämpar. De döda är alla brännmärkta med ett nummer på ryggen.
Niels uppdrag blir att hitta och varna goda människor i Danmark. Men vem förtjänar egentligen ett sådant epitet? Niels får snart erfara att de till synes goda också har mörka sidor och börjar tvivla på människans inneboende godhet. Så möter han astrofysikern Hanna Lund och allting ställs på ända. Hannah menar att hon kan se ett system i de siffror som offren har blivit märkta med – ett system av närmast gudomlig karaktär. Det finns nämligen ständigt trettiosex verkligt goda människor i världen, människor som vi behöver för vår överlevnad – och nu har trettiofem av dem dödats. Niels inser att de har att göra med en mördare vars besatthet inte känner några gränser och fruktar att de inte kommer att kunna hindra denne från att döda världens sista goda människa.”
A.J. Kazinski är en pseudonym för filmaren och författaren Anders Rønnow Klarlund och författaren Jacob Weinreich. De har båda haft stora framgångar som författare i hemlandet Danmark. Den sista goda människan är deras första gemensamma roman.
Min inledning låter ju inte måttligt sur, riktigt så illa är det inte. Långt från. Det är väl bara det att jag blir så aptrött på branschens klyschigt överdrivna rubriker ibland. Det eskalerar. Bra böcker får inte tillåtas vara bara bra böcker längre, alldeles för många av dem ska lanseras med så stora gester att man till slut undrar om förlaget själva vågar tro på litteraturens egen bärkraft. För min del har det t ex blivit så att allt det överdrivna tjatandet om Lars Kepler vaccinerade mig effektivt FRÅN att vilja läsa en endaste Kepler-bok so far. Men nu svävade jag ut. Åter till BOKEN.
Jag ville ha en ren spänningsroman och jag fick det. Jag fick också bilder från spännande Venedig och ljuvliga Köpenhamn (och jag vill återvända till båda städerna, besöka kyrkogårdsön i Venedig och Assistens Kirkegården i Köpenhamn). Jag fick mer nys om en spännande myt (förlåt alla troende, men för mig är det en myt om än en spännande) från Talmud, om de 36 rättfärdiga människorna i varje generation som håller uppe jorden, världen, som hejdar apokalypsen. Om de alla dör går världen under.
För mig sa det ”pling” på sidan 136 av väääääldigt många sidor (det är ett gaska stort minus, vissa skeenden blir utdragna i det oääääändliga och det är en ganska tjock bok. missriktad välmening antar jag. författarna ville inte skära i spänningen. kan slå åt båda hållen. slog åt fel håll för mig i just den här boken.) och resterande 400 dito blev mest en resa för att se hur det hela skulle landa där jag misstänkte att det skulle landa. Välkänt trick. En del författare vill hålla oss på sträckbänken in i det sista, andra försöker få oss att känna att vi nog är rätt smarta som fattar redan tidigt i boken 😉 Jag tror inte längre att jag är smart när jag hajar tidigt. Jag funderar mest bara på det jag just skrev. ”Jaha, de vill få mig att tro att…”.
En perfekt bok när regnet smattrar på fönsterbrädan. Eller om man sitter i en solstol (helst utan smattrande regn då, men har man ett sjysst parasoll är jag inte knusslig, då funkar det också med regn). Ickekrävande cliffhangerknarkande. En trea.
Vart går den härnäst? Kristoffer står etta. Vill inte han läsa den går den till Houston om C är intresserad (nu undrar ni kanske varför jag kan tänka mig att skicka en bok över halva världen när den inte ens är i närheten av att vara perfekt? jo, men så är det. Ibland kan en inte-helt-perfekt-bok om en stad nära ens hem/hemland – t ex Köpenhamn – vara alldeles ljuvlig när man bor långt bort). Tredje alternativet är byteshyllan.
PS jag har alldeles för mig att myten om Tzadikim Nistarim förekommer i någon annan spänningsroman som jag har läst de senaste åren. Ja, apropå det där med något heeelt nytt 😉
Solig skuggsida (eller VM i kassa rubriker)
Sent i oktober 2011 landade en liten minisensation i min brevlåda. Belinda Bauers Mörk jord var fräsch, spännande och riktigt riktigt bra. I samma veva kom spridda larmrapporter (vi talar bibliofili nu! våra larmrapporter handlar inte alltid om pandemier och Eurons långsamma sönderfall) om att andra boken, Darkside (som inte helt ologiskt blev till Skuggsida på svenska) var något annat på det dåliga viset: inte alls lika annorlunda, inte alls lika bra. Mycket mer mainstreamdeckare.
”Skulle du veta att det var en mördare du hade framför dig om du såg honom i ögonen?
Shipcott mitt i vintern är ett samhälle med stark sammanhållning, där ingen främling förblir obemärkt. Byns polis Jonas Holly blir därför i dubbel mening chockad när en äldre kvinna hittas mördad i sin säng. Hur kan någon ha tagit sig in och mördat henne utan att lämna några spår efter sig?
När utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör känner sig Holly snart åsidosatt. Ska hans första mordutredning vara över innan den ens hunnit börja? Och som om det inte vore nog är det någon i byn som anklagar honom för att tragedin har inträffat. Det verkar som om någon känner till vartenda steg han tar. Någon som tvivlar på hur han sköter sitt jobb.
När sedan ännu en person blir mördad övergår smädelserna i allvarliga hot. Förblindad av sin växande paranoia, av oro för sin handikappade fru och av den evinnerligt fallande snön, startar Jonas Holly sin egen desperata jakt på mördaren. Men hoten upphör inte. Och det gör inte heller morden.”
Jaha, var den nu så mycket sämre än Mörk jord? Nej. Jag tycker fortfarande att den avviker nog mycket från konceptet Brittisk Deckare 1 A (inget ont om dylika heller, för all del) för att vara ett litet utropstecken i sig. Stephen från Mörk jord dyker upp igen, men i en liten biroll. Man behöver absolut inte ha läst Mörk jord för att ha nöje av Skuggsida, men eftersom Mörk jord var så fantastiskt bra tycker jag naturligtvis att du ska lägga tassarna på den (också) ändå.
Jonas Hollys själsliv, en galopperande paranoia parad med sorgen över en hustru som tynar bort i MS, är kärnan i boken för mig (men LUGN, han lyssnar INTE på opera och dricker inte för mycket rökig whisky!). Morden är snudd på att betrakta som accessoarer. Den gräslige storstadssnuten som kommer dit och lever jävel är en katalysator som behövs för att få brygden att koka, men han är kanske lite VÄL dryg. Han är det som gör att boken ibland balanserar på randen till mainstreamträsket.
I september kommer nästa bok, Ni älskar dem inte – Modernista utsätter oss för veritabel granateld i form av Bauer. Jonas Holly är tillbaka, och hur han mår NU blir spännande att se (så mycket kan jag kanske säga utan att spoliera allt?). Bomba mig. I love it!
Modernista har alltid haft lite av en automatgenererad kvalitetsstämpel för mig. Belinda Bauers böcker känns på vissa vis mer Minotaur än Modernista, men om Modernista kan presentera en bunt riktiga storsäljare så ökar chansen att de OCKSÅ kan fortsätta att också ge ut det lite mer udda, det smalare som ännu inte hunnit bli en smash-hit. Det känns finfint. Belinda Bauer är tusen mil från Liza Marklund (som jag faktiskt inte förstår att folk fortfarande orkar med, men det är en annan bloggpost en annan gång) så förlaget är långt från penningdyrkarträsket än 😉
Solig skuggsida? Nä, det finns inte minsta lilla solglimt i Bauers andra bok. Solglimten i sig bestod väl snarast i att jag inte alls blev så där besviken på boken som jag kunde ha befarat att bli baserat på ”larmrapporterna”. Jag skulle snudd på ge den en fyra. Eller stark trea. Långt mer än bara ett fesljummet ”godkänt”, alltså.
hur man använder nationaldagen på bästa sätt
Oiiii, jag började läsa Belinda Bauers andra bok i går, den är väldigt olik hennes första bok men den är ändå – gott och väl – bra nog för att jag ska bli glad över att kunna läsa hur länge jag vill i kväll. Sovmorgon i morgon!
Det småpratades om bokbloggardejt i Sthlm den 6/6? Någon som vet mer?
Pythians anvisningar
SOM jag har väntat på att Jerker och Håkan ska knyta ihop säcken åt mig. Äntligen kom den så, Pythians anvisningar, den tredje och sista delen i trilogin om Victoria Bergmans svaghet.
Pythians anvisningar är den avslutande delen i trilogin med Victoria Bergman och hennes andra personlighet psykologen Sofia Zetterlund i huvudrollerna.
Genom själv-terapi försöker Victoria komma tillrätta med sitt splittrade inre. I slutet av arbetet återstår endast det starkaste av Victorias sju under-jag.
Victoria Bergmans dotter Madeleine är fortfarande samma gäckande skugga både för sina offer och för kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg.
Uttrycket Phytians anvisningar syftar på de hänsynslösa regelverk som ledarna i det hemliga pedofilsällskapet Sihtunum i Diasporan skapat. I takt med att Victoria Bergman blir psykiskt friskare kan Sofia ge sin älskarinna Jeanette allt bättre vägledning i jakten på männen som skadat inte bara Victoria för livet, utan även dottern Madeleine.
Upplösningen äger rum på en av nazismens mest beryktade avrättningsplatser, Babij Jar i Ukraina. Och inte heller nu är det lag och rätt som regerar.
Det känns som en bok – eller tre böcker då, för att vara mer korrekt – som varit jobbig att skriva. Jag kan bara hoppas att författarna inte har hunnit tröttna på varandra och på samarbetet, för det doftar mer, mycket mer. Samtidigt så känns den här boken mer splittrad än tidigare. Jag blir inte klok på om det är ett hastverk för att bli av med skiten eller om det är en önskan om att sätta en så fet prick över det berömda i:et som möjligt. Det kan möjligen bero på att jag min boknarkomani till trots begriper för lite om redigering. JAG kan känna att boken hade vunnit väldigt mycket på en ganska tuff genomgång av någon som är allergisk mot adjektivsjuka, för vissa partier är så tyngda av längtan efter att beskriva saker så noggrant som möjligt att de nästan blir lite komiska. För mycket.
”Lowynsky verkar vara en barsk, men sympatisk man och Hurtig tänker på sin pappa när han hör polismannens korthuggna svar på Jeanettes frågor. Inte bara för de ordkarga, förkortade meningarna utan också för den djupa basrösten och brytningen, samma hårda konsonanter och språkmelodi hans pappa använder de få gånger han talar språket”
Ser ni vad jag menar, eller är det jag som är onödigt petig? Det känns onekligen som om jag kastar sten i glashus, jag är själv väldigt ”pratig” när jag bloggar men det är ju just när jag bloggar. När jag skriver annan text sållar jag hårdare.
Boken snurrar mest av allt kring Victoria Bergmans egen självterapi. Hon kommer till massor av insikter och försöker – lika mycket som jag vill att nån ska knyta ihop trilogi-säcken – knyta upp sig själv. Jag förstår att det är en del av berättelsen som känns viktig att beskriva, att det kanske är dit Jerker och Håkan har siktat in sig på att komma hela tiden, men det blir lite för mycket av det också. För mig. Det finns så mycket annat jag hade velat ha mer av.
Men det är bara jag! Och det är fortfarande en bra bok, som avslutar en riktigt skön trilogi. Nu undrar jag bara vad herrar Eriksson och Axlander-Sundquist tänker göra härnäst.
PS och de där anvisningarna? Vart tog de vägen?
att göra det bästa av situationen, del 94529467
I kväll ska jag grotta ner mig i min mensighet tillsammans med en bunke Ben&Jerry och Pythians anvisningar. Good shit.
(inte så) Anonyma Biblioholister 