kriminalroman

veckans ljudböcker – deckare och ”jag förstår inte”

Ljudböcker är som bekant min räddning när jag tar mig till och från jobbet, men nu börjar det bli mer än så. Boken jag lyssnar på nu (nä, vilken det är får ni inte veta idag :-P) är så bra (och så lång) att jag lyssnar på den hemma också, istället för radio. Det är första gången hittills i min nymornade ljudboksälskarkarriär.

Om jag tar S-Bahn (det föredrar jag – U-Bahn spar 10-15 minuter från dörr till dörr men är alltid smockfullt, varmt och klaustrofobiskt) tar det ungefär 45 minuter från dörr till dörr. 2.5 km till fots. Perfekt ljudbokstillfälle. Med ungefär 1,5 timme lyssningstid per dag kommer jag ganska långt i böckerna per dag, det är skönt. Promenerar jag hem – och inte ska fixa ärenden som ”kräver” hörsel – får jag ännu mer lyssningstid.

detslutnaogat

Belinda Bauer är alltid ett säkert kort. Hon är dessutom en av de mest sociala och trevliga författare jag haft förmånen att kommunicera med, hennes sida på facebook erbjuder gott om interaktion och hon tar sig ofta tid till personliga svar och kommentarer. Hon har ovanligt få följare i förhållande till sin popularitet, det kanske är därför hon fortfarande kan ta sig tid – vad vet jag, men trevligt är det.

Det slutna ögat var inte min bästa Bauer, men den var väl godkänd. Det har varit lite ostadigt väder de senaste veckorna (tja, det börjar bli höst) och på något vis matchade lyssningen allt det grå. Den kändes grå grå grå och tung. Ibland för tung för mitt nuvarande humör.

Fem fotavtryck är det enda som bevisar att fyraårige Daniel någonsin varit där. Och nu är det allt hans mamma har kvar. Varje dag vaktar hon de små avtrycken i cementen. Polerar dem så att de glänser. Glider allt närmare vansinnets gräns.

När ett medium så erbjuder sig att hjälpa henne, tar hon chansen. Vem skulle inte ha gjort det? Kanske kan han tala om för henne vad som hänt hennes son…

Men är mannen verkligen den han utger sig för att vara?

Många stickspår (det blir svårare för mig när jag lyssnar än när jag läser och enkelt kan bläddra fram och tillbaka), en ambitiös och lite extra mystisk plott för att vara Bauer. Jag TROR att jag kanske hade tyckt mer om den om jag hade läst den istället för att lyssna.

denvitastaden

Sååååå till en bok som hade fått mig att känna mig lite som en idiot på den tiden då jag fortfarande trodde att jag behövde tycka ”rätt” – Karolina Ramqvists Den vita staden tycks nämligen älskas och hyllas av alla utom mig. Jag är ofta tveksam till hennes böcker, jag kan sällan eller aldrig relatera till en enda person som hon skriver om, och jag börjar förstå att det är viktigt för mig. Det behöver inte vara huvudpersonen, men det behöver finnas NÅGOT, någonstans. Någon.

Hantverket är gediget, hon hanterar svenska språket snyggt och effektivt, men när de första lyssnade 41 minuterna hanterat kött, kött, kött, kropp, amning, förlossning, bebisbajs – ja, jag tappar intresset. Jag vet dessutom att det vidgar vyerna att försöka sätta sig in i någons liv om det är helt annorlunda än ens eget, men i fallet med Karin (tidigare gangsterflickvän som länge levt i lyx tack vare mannens brottslighet, nu är pengarna slut) tar och har hon tagit så många – för mig – konstiga beslut att jag tappar intresset på grund av det också. Just därför borde jag väl öppna skallen lite extra och bara låta historien strömma in utan att analysera eller döma, men nope.

Inte min kopp te.

Karolina lär klara sig utan mina hyllningar vart fall.

Karin? Jag hoppas att hon klipper sig och skaffar sig ett jobb 😉

Annonser

Kungamördaren

kungamordaren

Ibland blir livet en rolig slump. När jag kom hem alldeles för seeeent från Sverige i söndags kväll var jag ännu fylld av Västeråsnostalgi. Ändå var det annorlunda den här gången. Förut har jag alltid lekt med tanken på att ge upp, flytta ”hem” igen. Den här gången var det annorlunda. Jag är alltid rädd för att jinxa, men: jobbet går bra, Berlin börjar bli mer min stad och jag har plötsligt en oväntad men ljuvlig tysk man, även om det där med distansförhållande är knöligt och svårt (lägg därtill en och annan liiiten kulturskillnad).

Denna helg strövade jag längs Mälaren, jag glodde på beachvolley på snyggfixade Löga strand, vi drack en god kopp kaffe vid Öster Mälarstrand. Stan öppnar upp sig på nya vis, så såg den inte ut den 26/12 1989 när jag flyttade dit (inte för att jag skulle vara sån som minns detaljer ;)). Det blev 25 år i stan, det hade jag aldrig trott. Där finns såklart mycket att sakna, inte minst alla vänner, men det jag riktigt ylade efter denna gång var Mälaren. Stort vatten. Himmel möter blänk. Nydeligt.

Ja, den där slumpen då. Jag kånkade upp väskan och klev fram till postfacket. Tjockt eftersänt kuvert. Huh?

I kuvertet låg en bok från Kalla kulor, Hans-Olov Öbergs senaste bok Kungamördaren. Snacka om vältajmat! Jag kunde fortsätta min Västeråsnostalgi! Kungamördaren är den fristående sista delen i en trilogi om Elias Fagervik och Benny Modigh. Benny, den sköna och smarta snuten. Elias, den osköna och smarta seriemördaren.

Det är bara ett halvår kvar till millennieskiftet. Benny Modigh tar farväl av polishuset i Västerås för att tillträda en ny tjänst på Rikskriminalen i Stockholm, med starkt ökade möjligheter att lösa komplicerade brott. Samtidigt kan han inte släppa tankarna på sitt stora, personliga misslyckande: brottslingen som kom undan.

Elias Fagervik återvänder till Sverige från en brutalt avslutad karriär i New York och tvingas inse att hans dagar som självutnämnt underbarn sedan länge är över. Det är dags att växa upp och ta tag i de stora, viktiga frågorna. Samtidigt kan han inte släppa tankarna på att någon hela tiden bevakar honom.Ett oväntat möte mellan de två utlöser en rad märkliga händelser i huvudstaden.

Allt utvecklas till en surrealistisk katt-och-råtta-lek mellan Benny Modigh kommissarien som enligt rykten kan se runt hörn och den grandiost laglöse Elias Fagervik: mannen som ingen någonsin kunnat binda vid ett brott.I centrum för uppgörelsen: den svenska kungafamiljen.

Trots att jag stått och blängt på de tidigare böckerna i trilogin – många gånger – så var detta den första jag läste. Nu måste jag läsa resten också. Varför inte förut? Jag talar om det ofta: hur less jag är på svenska kriminalromaner. Nu är förvisso Öberg en sån som nämns som alternativ för just oss som lider av den där tröttman, och jag kan delvis hålla med. Han serverar en skönt torr humor a la LGWP som jag uppskattar mycket. Språket är effektivt och sparsmakat utan att vara torftigt, redan på sidan 14 kom en passage om Bennys mentala inkorg och utkorg som var så snyggt formulerad att jag gjorde ett hundöra på sidan och läste den flera gånger. Det hemtama (men också några stänk Stockholm och New York). Gott om tidsmarkörer – kanske lite väl många? det är inte mycket jag vill gnälla på, men ibland blir det smått övertydligt – mycket mycket igenkänning. Mitt i allt en cool plot som slingrar åt oväntade håll. Du tror du vet. Det gör du inte.

Yes, I want more. Den här boken har gjort mig sällskap på tåg och i väntrum hos doktorn (dubbelsidig mediaotit, doktorn säger att om jag har tur så hör jag snart lika bra som en nittioåring igen) och den har varit perfekt för ändamålet. Kudos också för snyggt omslag. Jag såg många snegla på boken när jag plockade upp den ur väskan.


Åter till ljudboks-DNF?

Jag fortsätter att buzza ljudböcker för Storytel, men nu har jag stött på patrull. Jag lyssnar på Plura som läser upp Jo Nesbös Blod på snö, men det där suget jag förut hade efter att hitta stunder då jag kan lyssna finns inte. De senaste dagarna har jag till och med återgått till att lyssna på musik framför att lyssna på (eller läsa) bok när jag pendlar till jobbet.

Det kan bero på mycket, en arbetstopp förenad med en intensiv topp i privatlivet är en trolig anledning. Att jag inte gillar Pluras typiskt släpiga sätt att tala (som jag dock antar ska förväntas passa huvudpersonen i Blod på snö – men för mig blir det tvärtom, det förstärker en bild som redan känns lite som en klyscha) en annan.

Nu ska jag ge mig ut på en helgresa till Sverige, så det kommer att finnas gott om tillfällen att döda tid på flygplats, i flygplan och på flygbuss – så jag ska prova att lyssna Kvinnan på tåget också. Vilken lyx att kunna ditcha och hoppa vidare så enkelt, det är onekligen fördelen med fast pris per månad istället för per bok.

Om jag ska köpa lite svenska böcker igen, fastän jag har mycket oläst i hyllan? Aaaaahahahaaha. Jo, jag har väl en liten lista. Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam, nyutkommen i pocket, står högst på den listan.

Fast först borde jag läsa ut det som har blivit min evighetspocket just nu. Aino Trosells En egen strand har legat i väskan länge, den är både smart och spännande och förtjänar rent av att vara en sträckläsningsbok, men igen: skallen är inte där, jag är för splittrad.

#ljudboksbuzz2015 #storytel #buzzador


Än skyddar natten

anskyddarnattensåhär har vi ofta haft det under denna semestervecka, boken och jag

Det var en ren slump att jag upptäckte Anna Lihammers första kriminalroman, och när jag väl gjorde det kunde jag inte begripa varför den inte var mer omtalad än den var. Jag skriver ofta om hur less jag är på svenska kriminalromaner, men Annas politiskt medvetna 1930-tal gav mig en nytändning och jag blev väldigt glad när jag insåg att jag kunde få mer av radarparet Gustavsson och Hell.

AnSkyddarNatten-180x276Än skyddar natten är alldeles nyutkommen och tar vid en tid efter att Medan mörkret faller tagit slut. Gustavsson och Hell kommer från vitt skilda världar och de har inte haft någon riktig anledning att arbeta tillsammans sedan seriemorden 1934 heller, men när det bränner till med ett politiskt hett mord är det ändå Maria som får uppdraget att stötta Carl igen, till många manliga polisers förtret.

Nazisterna stärker sin makt i Tyskland, och år 1935 inför Hitler antisemitiska raslagar. Samtidigt reser en tysk SS-expedition till Sverige. I sina vanföreställningar om ariska förfäder söker de sitt ursprung i hällristningar och runstenar. En mörk höstnatt hittas en tysk journalist brutalt mördad vid den berömda Sigurdsristningen. Kommissarie Carl Hell blir utsedd att utreda mordet och till sin hjälp tar han än en gång polissyster Maria Gustavsson. Med den tyska makten i hälarna försöker de hitta förövaren, men snart pockar andra våldsbrott på deras uppmärksamhet.

Ett mord blir till två, tre, fyra… ja, det är många som bragts om livet innan den här historien är slut.

Lihammers andra roman om Gustavsson/Hell är inte lika omedelbar – för mig – som hennes första bok. Det är enkelt: Medan mörkret faller rör sig i miljöer som jag ”kan” och minns. Uppsala, rasbiologen, anatomilabb och allt det som hör till. Än skyddar natten tar en lite längre stund att komma in i, men när jag väl kommer in i den så blir den som en drog igen. Bok nummer två serverar ännu mer av Berlin, ännu mer tysk mellankrigstid och det slukar jag ju av lätt insedda skäl med hull och hår. Lihammer känns ännu en gång gediget påläst och kryddar historien med smarta och intressanta detaljer, många av en typ som dessutom är en blinkning till gräsliga skeenden i det helyllesvenska nuet. Anna är den typ av skribent som får mig att googla saker och det tycker jag om. Spänningen kryddas med politisk medvetenhet, historia och ickenormativa relationer. Detta blev ett perfekt påskekrim.

Jag ser många många svenska författare i bestseller-listorna här. Jag kan bara hoppas att Anna plockas upp av en tysk agent (om det inte redan skett), för när läsande kollegor pratar om Läckberg så önskar jag att kunde sätta något annat i händerna på dem. Jag vill ge dem Lihammer. Medan mörkret faller är fortfarande favoriten, men… kommer inte del tre snart? Jag vill ha mer. Nu med en gång.

———————–

(här kan du läsa mer om Sigurdsristningen)


Juldagen

image

Skulle köpa på mig lite böcker i Sverige inför julen men har inte kommit mig för, så nu blev det gratisbok från Femina (packade grejor för åtta dagar i handbagage, inkl julklappar, så bokhög fick inte plats). Kristina Ohlsson är alltid bra, men min tröttma på svenska deckare håller i sig. Den är OK men jag ser fram emot att kunna ta en vända Akademibokhandeln imorgon.

Julen hos min halvsyster är luuuuugn. Igår åt vi god julmat, barnbarnen kom hit och jag trasade sönder ena axeln när jag kastade runt en viss ung man. Shit happens! Ibumetin ftw 😉

God fortsättning! Katten Alma hälsar!

image


Sleepless in Berlin

image

En kopp myntate och Modernistas vårkatalog (Vår. VÅR!! Oh, tänk att jag flyttade ner den 8/4 och att det gick att sitta ute i bara tischa kl 20.00 på kvällen då… försöker bita ihop och tänka bort den genomgrå och råkalla Berlinvintern i väntan på en ny vår) får hålla mig sällskap i väntan på John Blund.

Utgivningen. Hm. Spretig eller bred? Föredrar att tänka ”bred”.

Modernista fyrar av två av storfavoriterna (Bolton och Bauer) redan denna höst, men våren bjuder Exil av Denise Mina. Garnet Hill-trilogin har några år på macken, men håller finfint för en nyutgåva. Det blir mer Mo Hayder (ännu otestad men en tidigare bok ligger och glimmar i skattkistan med olästa böcker). Våren bjuder dessutom på den första nyöversättningen på 63 år av de Saint-Exupérys Lille prinsen, på En familjeflickas memoarer av de Beauvoir och en massa andra intressanta nyutgåvor (Moll Flanders!! Yay!).

Välkommen våren! Denna jul är förvisso den första på många år som jag faktiskt längtar till, men våren? Oh. Den går utanpå allt annat. Vi kan ta en vecka jul (20-28/12), men sen kan jag lugnt tänka mig att gå rakt på april.


Gone Girl

Girl meets boy, boy meets girl. Tjääääärlek uppstår. Vem kan inte bli blixtkär i NYC? Två kreativa människor som skrattar, älskar, gör allting ihop. En charmigt hus i Brooklyn, varsitt jobb som skribent. Livet leker. Men så får en av dem sparken. Och nästa. Föräldrar blir sjuka, andra föräldrar har överskattat sina tillgångar och behöver pengar. Fem år senare är det så måttligt kreativt, skrattigt och älskigt hemma hos herr och fru Dunne.

gonegirlAmy och Nick måste överge det älskade huset i Brooklyn för att flytta västerut till Nicks gamla hemstad i Missouri. Nicks mamma har cancer och hans pappa har Alzheimers. Nick startar en bar med sin tvillingsyster Go, livet kanske inte direkt är strålande, men det funkar. Han undervisar lite vid sidan av, på det lokala universitetet kan han fortfarande låtsas att han är En Lyckad Skribent, endast hemflyttad från the big apple i några år för att ta hand om mor och far.

Det är dags för den femte bröllopsdagen, Nick sticker hemifrån tidigt och när han kommer hem står ytterdörren vidöppen, den lagomt ickevärldsvana (inne-)katten sitter på trappan och ser förvirrad ut. Inne i huset är möbler välta och Amy är som bortblåst.

Gone. Gone girl. Kidnappad? Rymt? Mördad?

Nick får väldigt mycket sympati till att börja med – kanske lite mer än han förtjänar, om du frågar honom själv – men han är inte direkt smart. Han förvaltar inte sitt plötsliga kändisskap speciellt väl. Å andra sidan så är det inte lätt att göra rätt. Var lite liiiite för kall mot kvinnan som vill ”trösta” dig och hon förbyts till din fiende. Med tiden ledsnar gamarna och Nick förvandlas från tragisk hjälte till arrogant idiot till skurken som förmodligen gjorde’t.

Gillian Flynn är en jäkel på intriger, hon kan konsten att bygga en historia. Gone girl är en varannanbok (jag gillar ofta sådana), varannat kapitel är Nick Nu (den stackars mannen som blev ensam kvar) och varannat kapitel är Amy Då i en dagbok som långsamt leder mot nuet. Ytan krackelerar.

Gone girl är en bok om hur otroligt dåligt två människor kan känna varandra efter flera år tillsammans. Flynn behärskar perspektivbyten, offer och förövare, ond och god. Historien är spännande men vägen fram mot upplösningen blir lite VÄL lång (och det trodde jag aldrig att jag skulle komma att skriva om Queen Flynn) – där tappar hon en femma ner till en fyra för mig.

Alla har väl en eller flera glammiga typer i fejjanfeeden som alltid har det STRÅLANDE? Eller de där glamourbloggarna. De som alltid äter exklusivt, aldrig har jäkligt trista dagar på jobbet och framförallt alltid har ångande hett sex varvat med djupa samtal och varma skratt med sin partner? Hur har de det EGENTLIGEN? Ja, det var ju ingen djupsinnig fråga för en behöver ju inte vara mycket mer än 23 år (om ens det) för att se igenom sådant. Men OM en nu skulle känna sig lite less och ond någon dag så är det en veritabel mardröm åt detta hållet en kan fantisera ihop. Orkas inte fantisera? Men så ta och läs Gillian Flynn då. Om du redan nu börjar fila på en julklappslista så är detta boken du kan köpa till någon översocial människa som du kanske vill vila lite från. Boken är tjock, om personen ifråga fastnar i den (det gör nog de flesta) så kan du räkna med flera dagars lugn och ro. Eller så ger du den helt enkelt till någon du gillar. Ni kanske kan läsa tillsammans? Dela filt och chokladkartong?