100 (+) underbaraste
Nästa #botns16-kryss: ”That you chose because of the cover”.
1) det är svart
2) har döskallar
3) det står HELENA DAHLGREN på det
Vad troooooor ni?
Helena Dahlgrens 100 hemskaste är sommarens roligaste snackis! Ohotat! Den är personlig, spretig (igen: älskar spretig!), allmänbildande (skräck och relaterade genrer är kultur som verrrrrrkligen tål analys och diskussion) och reflekterande. Hon serverar precis det jag vill ha (i gott sällskap av Lekander och Skugge) denna sommar. Mer! Mer!
Jag blev dessutom så otroligt glatt överraskad över hur SNYGG boken är, mycket färg och måååånga bilder. En del av dem (om än inte i färg) signeras Marcus Stenberg och de är perfekta i sammanhanget. ”Bleak!” (vi gillar BLEAK). Kudos till förlaget som gick all in och satsade utan att snåla!
Helena borde få göra ”100 [x]”.
”100 omiss(#punintended)kännligt katastrofalunderbara kattögonblick”?
”100 klänningar och minnesvärda tillfällen då jag bar dem”?
(DEN kunde bli en pärla med tanke på hur många aaaaawsome kulturpersonligheter Helena har samtalat med iklädd sina alltid lika sköna outfits)
Gott om igenkänning. Många pärlor att återvända till, påmind under läsningen. En del nyinköp att göra (iiiiih!). What’s not to love?
INGEN fotobombar som Spockissen! 😹😹😹 Jag skulle fota hur meta det var att jag använde ett klipp signerat Lotta Olsson, om Helena, som bokmärke när jag läste. Han tyckte att han behövde vara med.
Våran hud, vårat blod, våra ben
Det har varit en stressig vår och mitt i allt dog alltså en kollega och vän i en galen olycka. Att säga att jag blev förtvivlad är att underdriva. Svårigheten i ett sånt läge är att koncentrationsförmågan inte är den bästa, men ändå behöver jag – då om nånsin – distrahera mig med en flykt in i berättelser, andras berättelser.
Min initiala tanke var att jag behövde något gulligt och fint med lyckligt slut. Den sockersötaste chick lit som tänkas kan. Letade i mina hyllor (och OK, i Dussmanns hyllor också), men inget dög. Så insåg jag att JALs senaste novellsamling, Våran hud, vårat blod, våra ben fanns på Storytel, inläst av John själv. Författarinläsningar är inte alltid en bra idé, men i Johns fall har det hittills alltid varit fantastiskt. Så även denna gång. Han har en behaglig talröst och han har TIMINGEN som krävs för en riktigt bra inläsning.
Den här samlingen skräckberättelser är i mitt tycke det bästa John Ajvide Lindqvist har skrivit sedan jag först förälskade mig i Låt den rätte komma in. Spannet, hur han bemästrar så många olika sorters mardrömmar. Hur han tar sig in i min hjärna. Hur han varierar sina slut. Stor katastrof, liten katastrof, snudd på lyckligt om så in a twisted way? Det gjorde fysiskt ont att lyssna ibland, make no mistake – det är stundtals riktigt otäckt, men jag VILL att skräck ska vara otäck. Mys-skräck? Nja. Inte för mig. Det finns smygande subtil skräck som kan vara riktigt bra, men alldeles nu var detta perfekt. Bam, in your face! När man är riktigt ledsen och tycker att livet är elakt och orättvist mot bra människor runt en så är det nästan skönt att dyka ner i något otäckt som bara är fiktion.
Men vi får se. Jag kanske läser något kärleksbemängt, fluffigt och rosa snart igen. Man behöver ju inte begränsa sig i onödan.
De dödas röster
Den har spritt sig som en löpeld i fantastikälskarkretsar – nu vill jag sprida den lite till. Du är fortfarande tveksam till att LYSSNA på drama, spökhistorier, thrillers? Du tycker att radioteater låter ohemult mossigt, som en kvarleva från sjuttiotalet?
I De dödas röster får lyssnarna följa journalisten Emma Nylander, spelad av Sanna Sundqvist. Emma börjar nysta i ett tjugo år gammalt ouppklarat mord som ägde rum i området där hon själv växte upp, i mitten av 1990-talet. När hon kontaktar sitt gamla kompisgäng från den tiden kommer oväntade detaljer upp till ytan. De dödas röster är en historia om vänskap, hemligheter, kärlek, svartsjuka, svek och mörk magi. Hur väl känner vi egentligen våra vänner?
Testa! Det är gratis! Du kan lyssna på dramaserien De dödas röster online eller ladda ner avsnitten i mobilen. Åtta avsnitt, strax under en halvtimme var utom det sista som är lite längre. Lyssna på väg till jobbet, på träningsrundan, under ett träd med en kaffe i näven eller om vi ska hugga i med klassikern på sommaren: på stranden.
De dödas röster skapades av Sara Bergmark Elfgren som bl a har skrivit Cirkeln-trilogin tillsammans med Mats Strandberg. Hon är bra. Hiskeligt bra. Det HÄR är hiskeligt bra.
Vattnet drar
Det har knappast undgått någon att jag stortrivs där jag är och inte vill vara någon annanstans – men ibland färgas kinderna lätt gröna av avund. Nu ska vi inte dra några alldeles för långtgående paralleller till bokomslaget här intill, men när BBC hade bokfrulle med Madeleine Bäck för att diskutera hennes nya bok Vattnet drar, ja, då blev jag lite lätt ljusgrön. Oh well. Vattnet drar är den första delen i en trilogi, så med lite tur blir det fler frukostar.
Märkliga saker börja hända i trakterna kring Hofors och Storvik. Ett inbrott i en kyrka, förövarna snor det mesta de hittar inklusive en medeltidaträmadonna och en… en sten. Någon smyger med sig en märklig sten. En okänd och karismatisk ung man som plötsligt dyker upp och vill lifta. Fåglar som börjar bete sig märkligt. En död kvinna vid en tjärn i skogen…
Någon vet, någon förstår, någon återupptar ännu en gång uråldriga riter. Är hen i tid? Kan hen stoppa det som sker?
Den här boken tar många märkliga kringelikrokar, det får mig att inse att den hade fungerat bättre som läsning än som lyssning för mig. Det är många personer att lära känna i början, jag som pendlingslyssnar fick svårt att hålla isär dem. Men så plötsligt var jag fast. Så där fast att jag började lyssna även när jag INTE pendlade. Det är ett gott tecken.
100 poäng för igenkänningsfaktor i ”liten-döende-ort-ångest”. 100 poäng för igenkänningsfaktorn kring de där karaktärerna som livet sprang ifrån. De som nog var coolast i hela bygden när de gick i nian, och sen bara… sen bara stannade de på den nivån. Intellektuellt. Inte coolhetsmässigt. Trasiga människor som hamnat vid sidan av det mesta – en del frustrerade över det, andra smått… apatiska? de kanske aldrig väntat sig något annat? – och så har vi de där som fortfarande hoppas, som längtar äventyr, eller åtminstone drömmer om en stunds skön känsla på fyllan. Lägg till 100 poäng för hur stillsamt vacker natur kan bli skrämmande och mystisk.
Du gillar Anders Fager och Bergmark/Elfgren? Upptäck Madeleine Bäck om du inte redan har gjort det. Jag kommer att gnaga knoge i väntan på nästa bok om Krister, Gunhild och de andra. Vattnet drar lanseras som en ungdomsbok, men där finns något för alla. Med tanke på att jag är medelålders kanske det ändå inte är så märkligt att det är just Krister och Gunhild jag tänker mest på. Gunhild är för mig årets coolaste bokliga superhjälte hittills.
Men tag varning om du är känslig: det är slaskigt ibland. Inte slaskigt sagt på något nedvärderande vis, men slaskigt på splatterskräckviset. Jag gillar det, men vore det en film skulle jag nog få titta upp på väggen över TV:n ibland. Speciellt när Gunhild gör sina amuletter. Mer kan jag inte säga utan att spoila.
Fyra nöjda boktokflin av fem möjliga.
Hoffmanns äventyr, den ljudliga stumfilmsversionen
Jag är ju sannerligen ingen kulturell finsmakare (RAMMSTEIN FTW!), men jag kan njuta det mesta om det paketeras i en för mig attraktiv variant. Enter Opera on Tap! Jag var på en vinprovning i höstas och började prata med en snubbe som visade sig vara operadirigent och röstcoach. Han bjöd in mig att komma och kolla på ett event – öl och opera, alldeles gratis (jaja, ölen kostar), på en snygg bar i Neukölln. Öl och opera? Jag var nyfiken och drog med mig två svenska operaälskande vänner som var i stan av en slump just den tisdagen. The rest is history.
Där satt vi, tre medelålders tanter (vi höjde medelåldern radikalt), med tappade hakor. Det var ungt och opretentiöst. Sångarna är ännu icke superetablerade, men skolade, och har en passion och en energi som kan frälsa de flesta. Jag skojar inte. Jag har sett dem några gånger till sedan dess och när de drog igång en kickstarter-kampanj för att sponsra rep och lokal för en alldeles speciell uppsättning fanns ingen tvekan. Take my money!
Hoffmanns äventyr är erotisk fantastik, rätt och slätt. Offenbach, Barbier och Carré baserade historien på den gotiska skräckförfattarens E T A Hoffmanns liv (han var både tonsättare och författare, men det skrivna är det mest berömda). Hoffmann dog i Berlin 1822 bara 46 år gammal, aningens försupen.
OOT-gänget hade hittat den perfekta skådeplatsen för helgens spektakel (ja, tyvärr, de har ännu bara råd att leverera två uppsättningar – det är tragiskt för detta förtjänas att ses av MÅNGA): Ehemaliges Stummfilmkino Delphi i Weissensee. Vilka lokaler! Stumfilmsbiografen Delphi hade sin storhetstid på 1920-talet, stängdes och glömdes bort. Den undgick att bombas under kriget, men förblev stängd under hela DDR-eran. Det finns ingenting som antyder lokalens skönhet från utsidan så den fick relativt sett vara ifred i en stad som på den tiden hade GOTT om stängda och glömda hus i denna då sunkiga del av stan.
Tur för oss, och tur att den som till slut öppnade upp hade vett att inte renovera sönder det hela (Weissensee gränsar till det vrålgentrifierade Prenzlberg – ja, mina hoods, så varenda hus kan teoretiskt sett bli värt en mindre förmögenhet. Priserna har rusat här i många år nu.) Lokalerna är PERFEKTA för uppsättningar av lite ovanligare slag i nuvarande skick. Renovera och det blir bara en lokal i mängden.
Opera, säger ni. Är inte det torrt?
Nej. Det har varit utmanande och könsöverskridande sedan långt innan Christer Lindarw rakade benen för första gången. Unga män spelas ofta av kvinnor, många roller är flytande – är det en kvinna, är det en man? Whoooo caaaares! Gidon Saks och Caroline Staunton har dragit det könsöverskridande ett varv till. Min vän dirigenten – som för kvällen satt vid flygeln i bästa stumfilmsstil – spelade iklädd glittrig topp, vadlång tantkjol och stilettklackar. Det var rätt jobbigt att hantera pedaler i stilettklackar misstänker jag, men Tim gjorde det med den äran. Ensemblen har en ljuvlig sopran som dessutom är make up-artist, så hon såg till att leverera en extra twist: alla var sminkade till gråskala för att hylla stumfilmstemat. Mycket snyggt, även om mejken suddades ut under kvällen, det är en väldigt fysisk föreställning.
Historien i korthet: Hoffmann sitter på en bar med två studenter. Han är rätt full och minns tillbaka – han berättar om de tre största kärlekarna: Olympia, Antonia och Giulietta. Nu är han lite sugen på Stella. Hela tiden finns hans musa och bästa vän där för honom: Nicklaus/Nicklausse. Igår gjordes karaktären av Anne Byrne i korsett och tunn mustasch (nej, den syns inte på bilden nedan). När ska Hoffmann förstå vem han VERKLIGEN borde välja som sin partner?
Lindorf kommer till baren där Hoffmann orerar om sitt liv. Han vill också ha Stella. Han är rätt tydlig med det och tänker att Hoffmann ska bli så packad att Stella väljer rätt snubbe.
Men nu minns vi tillbaka: OLYMPIA. I de flesta uppsättningarna är Olympia en docka som ska förvrida huvudet på män. Igår var hon en looooove machine. Anne Sorbara hade korsett, strumpeband/strumpor, anständiga (storleksmässigt) men sexiga trosor. Bara. Utan att bli explicita kan vi säga att fröken Sorbara kan förvrida huvudet på vem som helst – mig vann hon redan i november.
OOT-gänget nyttjar hela lokalen. Vi sitter alla på ett golv vid vanliga bord och stolar, plötsligt dyker någon upp i mörkret bakom oss och sjunger. Olympia själv hade smugit upp på en stol på ett bord medan vi andra var upptagna med vad som hände i andra änden av lokalen. Plötsligt en spot på Olympia. Hon åmar sig på stolen och det råder inga tvivel om vilken stämning hon är i. Hoffmann dras till henne och det tar ingen lång stund förrän han bär henne runt sittande på axlarna. Han har ansiktet begravt i hennes skrev och plötsligt förstår vi verrrrrkligen varför hon tar de allra högsta tonerna i sin aria (länken leder till en mer traditionell och betydligt tristare uppsättning). Sorbara levererar felfri koloratur med en dansande karl i skrevet. KUDOS till Sorbara! Efteråt halvligger hon på stolen, blossande på en cig. Det tar dock inte lång stund innan hon studsar vidare till nästa karl. Loooove machine, sa jag.
Trist nog så befann sig Olympia för långt bort för att jag skulle få nån riktigt bra bild. Telefonen hade immat igen vart fall om jag hade suttit närmare. Ni ser ju flinet. Hon är nöjd.
Jag har inte många riktigt bra bilder från akterna om Antonia och Giulietta (de utspelades mestadels på den faktiska scenen en bit bort), men la voix de mère uppe på balkongen var fin.
Antonia? Fantastisk sångerska. Hoffmann och hon var förlovade, men hon försvann plötsligt. Hon är inspärrad hemma, hennes far vill gömma henne. Modern hade förtrollats av den onde Dr Miracle, varje ton hon tog gjorde henne allt sjukare och hon sjöng sig till döds. Antonia hotas av samma öde och förses bokstavligen med munkavle. Hoffmann hittar henne, lockar henne att sjunga men förstår snart varför hon inte kan göra det. Den onde doktorn hittar dem, trollar fram en skenbild av Antonias mamma (sjung min dotter sjung!) och lurar Antonia att sjunga sig till döds.
Elak doktor, förtvivlad Hoffmann, döende Antonia och sörjande far.
Giulietta, den fagra kurtisanen i Venedig. Ni ser ju det där med att nyttja hela lokalen. Medan Giulietta berättar sin historia sitter de tre varianterna Hoffmann – ung, mindre ung, inte alls ung – alldeles bredvid oss nere på golvet. Akten om henne är ganska rörig – här mördas det i parti och minut. Giulietta snor själar (”spegelbilder”) åt den onde Dapertutto. Hon betalar såklart med tjäääärlek och snärjer sudd på Hoffmann också – men han klarar sig på håret. Tyvärr är han dubbelmördare innan den kvällen är över. Det var inte direkt vad hans trasiga själ behövde.
Wrap up nedan. Nicklausse hälper till att summera. Nå, hur går det nu då – fattar Hoffmann att Nicklauss/Nilausse är the one?
DET berättar jag inte.
uppsamlingsheat
Jag ligger så GRYMT efter med att skriva om kulturliv och böcker – det finns och har funnits annat som krävt det mesta av min energi den senaste tiden. Men läser – eller allra mest LYSSNAR – gör jag, även om mitt fokus stundtals är aningens grumlat.
Jenny Milewskis Yuko erbjuder den svåremotståndliga kombon aka-porr (studentkorridor i Linköping) och skräck (japansk tradition, mycket känns igen av oss som konsumerat japanska och koreanska skräckfimer). M y c k e t bra, smart snygg skräck, den här boken hade verkligen förtjänat ett eget långt inlägg men eftersom jag inte skrev det genast-nu-med-en-gång när jag hade lyssnat på boken så är det kört.
Aka-porren i Yuko är inte av den mysiga sorten och kanske därför inte kvalar in som klassisk aka-porr, men det där elementet att hitta sin plats i något helt nytt och försöka bolla det med nya krav i studentliv finns där och sånt tycker jag mycket om att läsa.
Malin ska plugga ekonomi i Linköping och blir erbjuden ett rum i studentkorridor med mycket kort varsel. Hennes bästis blir avundsjukt sur över att Malin har badkar i sitt rum, men det visar sig ganska snart att det där badkaret, tja det är inte direkt något att avundas om vi ska uttrycka det milt. Korridorskamraterna är alla lite eljest på olika vis. De beter sig rätt konstigt mot Malin. Alla utom Pelle. Goa Pelle.
Sensmoral: Ibland är Poltergeist att föredra. Det trodde ni inte va?
Nästa storfynd på Storytel var Sofia Nordins En sekund i taget. Här vill jag så snart som möjligt lyfta uppläsaren Disa Östrand. Hurraaaa så bra hon gör det här.
(Det är alltid svårt när vuxna ska läsa in texter som handlar om unga – någon gång strimlades en vacker text sönder för mig bara för att uppläsaren lät så uppenbart medelålders skolad i kontrast till orden som ”skulle” komma ur en ung kvinna med en helt annan bakgrund)
Sidetrack, min svaghet.
Sofia Nordin. Sofia har skrivit en mycket bra men ganska snäll (för en PA-cyniker som mig, men det ÄR en ungdomsbok! rek ålder 12-15.) bok om trettonåriga Hedvig som befinner sig mitt i en mardröm. PA kan som bekant delas in i kategorier: klimatkatastrof, världskrig, virus (…et cetera pp som vi säger här)… detta är virus.
”Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.
Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.
Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.
Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser var jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna. Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna.”
Hedvig är så rådig, så mogen. Hon tar sig an allt så sakligt. Jag älskar att läsa om hur hon skapar sig ett liv, hur hon tänker. Hon är urstark. Men en del av styrkan kan bli till svaghet. Får man minnas och älta? Är det en svaghet att inte låta sig göra det IBLAND? Och vilken tonåring har inte undrat när den första kyssen kommer, vem man ska komma att ha sex med första gången, kommer nååååågon kunna älska mig som jag ser ut? Tja, vi kan väl säga att den typen av tankar tar en ny twist i en ny värld där man inte ens vet om man kommer att träffa en levande människa. Alls. Igen.
Detta är den första boken i en trilogi. De andra finns tillgängliga som e-böcker (inte alls lika praktiskt som pendlardistraktion), men ännu inte inlästa som ljudböcker. HOPPAS att de kommer snart! Och HOPPAS det isåfall blir Disa som får ta sig an jobbet igen.
Han den där Fager. Och den där Thollin. Och en smutsig kolsvart sommar utanför Borås.
fryslortssöndag i pyjamas troooooots dagsljus – so sue me
Ibland undrar jag vad han går på, den där karln. Noveller, romaner, spel, drama, skitrolig barnbok på vers – och nu ett snyggt snyggt SNYGGT vuxensamarbete med Daniel Thollin. Fager skriver, Thollin bildsätter. Smutsig svart sommar.
gå med i en kult, sa de
det blir kul, sa de
Den smutsiga svarta sommaren baseras på historier ur Samlade svenska kulter, med den för mig oemotståndliga faktorn ”oooooh, du anar inte vad som döljer sig under ytan i den sömniga småstaden” (just här bl a Borås och Lund) och en skruvad sorts girlpower. Vi har sett det förut: riter som går fel och följderna det får. Det går snett för Kari när det äntligen är hennes tur att stå i centrum och dansa med den svarta getens budbärare. De andra vill inte riktigt se vad som händer. Det är nog ingen fara. Det ordnar sig nog. Det gör det såklart inte.
En dansbana ute i skogen mitt mellan tre småstäder. Thollins bilder låter ana den stickande doften av volymgivande hårspray, svettdoft hjälpligt (eller tveksamt) maskerad med Axe och höga halter av könshormoner. En bit bort, där träden står ännu tätare (griper de rent av efter dig…? lite…?), doftar det köttigare. DEFINITIVT köttigare.
Meta-Fager – för den som läser noggrant finns många roliga detaljer att hitta, längre ut på sidan finns ännu en blinkning i form av CeO Molin som föreslagen ”person du kanske känner baserat på dina nuvarande kontakter”
Thollin och Fager kompletterar varandra perfekt och jag har en svag aning om hur kul de måste ha haft när de jobbade med det här. Jag hade gärna tjuvlyssnat.
Det enda jag har att invända LITE mot är textstorleken. Jag var tvungen att använda läsglasögon för att kunna läsa texten i sängen (i dagsljus gick det fortfarande bra utan läsglasögon). Jag känner mig kränkt 😉 Här läser jag en smart, sexig och spännande bok för att få känna mig smart, sexig och spännande (nåja) – men läsglasögonen längst ner på näsan förtog lite av känslan (speciellt när de immade igen).
Sensmoral: Bråka aldrig med småstadstjejer
/köttigt varma hälsningar från småstadstjejen (ursprung Karlstad, och nej – det är inte jag som är ”sola” även om solen skiner i Berlin idag)
Detta är bra skit. Väl värt läsglasögon i sängen. LÄS!
livsleda
Ibland klumpar böckerna ihop sig, av en slump (nä, OK, inte 100% slump, tillgänglighet på Storytel hade en del med saken att göra också) lyssnade jag på Linna Johanssons Lollo, John ALs Rörelsen och i viss mån Jessica Schiefauers När hundarna kommer i ett svep.
Precis som Bokbabbel blir jag lite led på att läsa om ung livsleda (eller för den delen medelålders, eller gammal) som i viss mån genomsyrade samtliga dessa tre böcker på olika vis. Alla böckerna är välskrivna, det måste jag tillägga – och alla har de NÅGOT. John AL briljerar med skräckelement samt Tidsdokument Klass 1 A (Palme!), Linna Johansson med ett antal skarpa formuleringar (Bokbabbel inleder sin text med en av de bästa som träffade mig som en knytnäve i magen – det var min tonårskänsla den beskrev), men den bok som riktigt brann till hos mig var Schiefauers. Den sistnämnda lyssnade jag på som pendlarbok för att delta i Kulturkollos bokcirkel om den.
*Ester och Isak. Isak och Ester. Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna.
När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv.Ester sover allt oftare över i Isaks pojkrum, äter frukostmackorna vid hans köksbord.
Isak har en lillebror som heter Anton.
Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek.
Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.”
När Kulturkollo frågade efter tre ord för att beskriva den är boken var det tre enkla ord – ”ont i magen” – som var aktuella för mig. Jag fascinerades av hundarnas roll och hur kvinnorna kändes som birollsinnehavare, trots att de var viktiga och beskrevs fint. Mycket bra bok. Men ”ont i magen” blev det samlade intrycket. Gott så. Vissa saker behöver man få ont i magen av. LÄS! (eller lyssna). Strunta i epitetet ”ungdomsbok”.
Färjan tog Surtant ur Häxan
Jag kände mig verkligen som Häxan Surtant igår när jag dissade både det ena och det andra, men det var inget som inte lite snygg skräck kunde ordna till. Jag laddade ner Färjan i fredags kväll efter jobbet och gick sedan inte utanför dörren förrän jag hade lyssnat klart på den. Femton timmar. Femton timmar Färjan-fröjd. Det var första gången jag använde Storytel som annat än pur pendlarlyssning och det gav mersmak. Telefonen följde med överallt här hemma.
En finlandsfärja – lagom sliten och bedagad. Människor – lagom slitna och bedagade. En del ljuvliga, andra gräsliga. Snälla och elaka. Med på båten följer något som ingen riktigt hade räknat med och det blir blodigt. B l o d i g t.
Mats Strandberg! LOVE! Ingen kan som han skriva människor och dialog som jag bara suuuuger i mig. Detta var precis vad jag behövde nu.
it’s not the size
”Bite size” är ett bra koncept. Förr tänkte jag ”ju mer desto bättre” om allt, nu tycker jag mer och mer om noveller och allra helst e-dito. Så smidiga att ha tillhands för att förvandla spridda stunder av tråktid till en skvätt hjärnstimulans.
Jag kommer aldrig sluta sakna bloggen Swedish Zombie, men förlaget är ju inte så dumt heller. Johan Rings Rent-a-claus hade kanske nått mina öro… ögon även utan Jonnys lilla pet på mig, men eftersom jag numera har dålig koll på aktuell utgivning är jag glad att jag påmindes om den här lilla pärlan.
Jag var själv skräckslagen för tomten (han frågade alltid om jag hade varit snäll, jag var redan som barn en liten läskigt plikttrogen prestationsprinsessa som visste att jag KUNDE ha varit bättre, snällare, duktigare, whatever) ända tills den dag då jag (klassiker) hittade en tom mask i en garderob (AHAAA!).
En julafton gömde jag mig under sängen och vägrade komma fram när det ringde på dörren. Jag minns inte vad jag hade gjort för fel dagen innan, men något var det, och jag hade INTE lust att redovisa den för den där läskiga gubben.
Skammen i att mamma skulle berätta (pappa var ute och köpte tidningen, trots att detta var den tid – som vi nästan glömt – då det faktiskt fanns dagar då inga tidningar gavs ut i svea rike, det var på den tiden det till och med fanns dagar då mataffären var stängd :-O) stod jag inte heller ut med. Nej, bättre stanna under sängen.
Johan gör för (mot) tomtar vad King gjorde för (mot) clowner. I like it. Ibland är underbart kort. Jag har nu fått svart på vitt att jag gjorde HELT rätt som lade mig under sängen.
(du känner igen namnet Johan Ring, sa du? det beror kanske på att jag läste och gillade hans Fyra minuter häromveckan. nytt fantastikfynd, på min ära.)
På Östersjön kan ingen höra dig skrika
Jag är sååå sugen på Mats Strandbergs första renodlade skräckroman som tar plats på en Östersjöfärja – men jag måste nog vänta till september eftersom jag inte blir e-prenumerant ens för följetongens skull.
Om denna dionysiska färd mellan två tysta länder handlar årets sommarföljetong för SvD:s prenumeranter. Mats Strandbergs ”Färjan”, som kommer i bokform i september, är en skräckhistoria om en fiktiv färja och dess mardrömslika färd under en mörk novembernatt. Det är en berättelse om en värld av överflöd och vad den gör med människan, men också om vänskap och vikten av samarbete för att överleva.
– Jag är förvånad över att ingen fått idén tidigare, säger Mats Strandberg.
Vän av ordning vill påpeka att Malin Rydén redan har utforskat konceptet, förvisso ”bara” i en novell och inte en hel roman, men dock.
Fyra minuter
Räddningen kom. Den KOM till slut. Mix förlag gav mig chansen att kräla upp lite ur chicklit-träsket (herregud, alla mina Freudianer, härom veckan skrev jag först chocklit, nu blev det cocklit – kan jag få skylla på att tangentbordet skulle behöva rensas från katthår nu igen? bokstäver försvinner och det blir fel? nehej, inte det)
OK. Omstart. Fyra minuter. Johan Ring. Mitt återtåg in i svensk fantastik.
En alldeles vanlig flight från Salzburg till Arlanda. 150 personer ska hem till Sverige igen, eller kanske bort och se något nytt.
En alldeles vanlig svensk liten ort ute vid kusten i Småland. Veronica och Anders njuter småregnig vårkväll. Ljuset, vilken solnedgång. För inte är det väl norrsken? Lite rosa. Märkligt men vackert.
Smålänningen och storstadsbon. Veronica och hennes sambo Anders har nyss flyttat ner till Dunvik från Stockholm. Veronica äts av dåligt samvete. Varför släpade hon Anders till sin gamla hemhåla? Till en liten lägenhet ovanför en nystartad second-hand-butik som ingen vet hur den ska bära sig? Han måste ju hata det.
Samvetet tynger när det gäller farsan också. Så dags att flytta ner och visa omtanke när mamma redan dött. Det där med att starta ett nytt liv kan ta sig många uttryck, och alla har sina utmaningar. Tiden har gått sen Veronica lämnade Dunvik, ändå är allt allt ALLT precis som vanligt, inklusive byoriginalet Prästen. Kurt. Den överårige utslagne som bor kvar hos åldrad mamma och tillbringar dagarna med att försöka predika frälsning på stan. Som. Vanligt.
Sen slutar det vara vanligt. Under fyra minuter försvinner den där Swiss Air-flighten från radarn. Sen – PANG! – plogar kärran ner nosen i Lothar Nordahls potatisåker. Alla är döda, något annat är otänkbart efter en så förfärlig krasch. Väl.
Många människor känner sig märkligt dragna till olycksplatsen, och det är inte bara vanlig katastrofturism. Något vibrerar och drar i dem. Det hummar i skallen. Räddningspersonalen skyndar för att få undan vrakdelarna och när lastbilarna kommer för att föra bort det som återstår hänger aggressioner i luften. Fast nu fick de kanske inte med sig allt i de där svarta lastbilarna.
Enter: mayhem. Folk blir konstiga. Konstigare. Veronica känner att nåt är skumt men när hon allra först börjar mumla något om det blir hon avfärdad, gud vad hon ska gnälla då, fröken storstadsbo.
Fast hon kanske inte bara är gnällig.
Johan Ring presenteras som Sveriges svar på Stephen King, äääääh, varför ska vi behöva fortsätta med såna jämförelser? Svensk skräck står fint på egna ben. Johan avslöjar att han också gillar Anders Fager och det märks. Inte för att han kopierar, mer för att skräcken uttrycks i liknande ickeprecisa termer. Jo, de kan sin Lovecraft. Kombinationen svensk lantidyll, rätt ospännande vardagsliv och skräck-kaos är en favorit i sammanhanget. Jag gillar också att han varvar berättelsen i nutid med korta reportage om andra hål i verkligheten. Bermudatriangeln. Hippies som försvinner spårlöst från en partykväll i Stonehenge. Fraktskepp som flyter runt med död besättning i Malackasundet.
Undertecknad jobbade med ett projekt i Oskarhamn i ett år, så jag tror minsann att jag behöver läsa Efter stormen (textsamling om en fiktiv härdsmälta i verket) också. Jag blir alltid ohemult glad när jag hittar nya svenska skräckfynd och Johans skräck gör mig just ohemult glad. I Efter stormen skriver Johan, Caroline L Jensen (gammal favorit) och Sonja Krapu (ännu icke utforskad). Jag är taggad på skräck igen!
——————–
Bonus i Fyra minuter: en novell som heter Saken som åt upp Danny Smith. Den ska jag läsa nu.
krimsigare krams, längre långdans, djupare dopp i grytan?
Tyskland går all in på jul. Jag kan vara som en skata som gillar glans och glitter, men jag blir nervös på hur mycket julsaker som blänker i butikerna redan. Jag ser fram emot Glühwein på julmarknad men det får finnas gränser. Julen i år kan dessutom bli den märkligaste på länge, jag vet inte ens om jag kan åka till Sverige – det var lättare att hitta kattvakt i Sura, kan man väl säga. Jag har vänner här, till och med kattälskande vänner, men många av dem bor på andra sidan stan. Fyramiljonersstan. Tror ni att det tar tid att åka från ena sidan Stockholm till den andra? HA. Välkomna hit. Kanske inget man unnar sina vänner mitt i julstressen. Vi får se.
Jag har alltid tyckt att det är rätt skönt att kunna göra något helt annat de där sista galna veckorna före jul, jag är av rutiga och randiga skäl rätt avogt inställd till julen sedan många år. Därför gick jag loss rätt hårt på en happening som jag fick nys om förra veckan: Doktor Ida Charlotta Lessanders nedgång och fall
Följ med på en resa tillbaka i tiden. I nittonhundratalets början var nuvarande Folkuniversitetet den nya huvudbyggnaden för Stockholms högskola, en plats full av starka viljor, hård konkurrens och hemlighetsmakeri. I skolans kupol verkade en idag nästan bortglömd pionjär inom biologin; Doktor Ida Charlotta Lessander (1875-1914). I en mansdominerad värld var den ambitiösa Lessander en främmande och farlig fågel. I en tid när fina flickor skulle sitta hemma med handarbetet i knäet bröt hon ny mark som egensinnig, briljant och äregirig forskare.
Utställningen Ida Charlotta berättar historien om en byggnad, en vetenskap och en kvinna. Samtidigt. Vi berättar om huset som studenterna kallade ”gråsuggan” och hur området runt Observatorielunden var sin tids science park full av världsledande forskare. Vi berättar om mykologin, läran om svampar, en forskning som för hundra år sedan kunde vara direkt livsfarlig. Och vi berättar om Ida Charlottas karriär som en av Sveriges första kvinnliga forskare inom naturvetenskapen, vilket motstånd hon mötte och det öde som drabbade henne.
Ida Charlotta är en berättelse som använder hela Folkluniveritetet som scen, på ett sätt du aldrig varit med om tidigare. Det är en produktion av elever på Folkuniversitetets Skrivakademi, under ledning av författaren Anders Fager.
Verket visas vecka 50 och 51. Skräck, skandaler och kvinnokamp. Och jävligt skumma svampar. Ida Charlotta hamnade i blåsväder för att hon ganska ogenerat prövade olika hallucinogena svampar på fattiga ”frivilliga”. What’s not to like?
———————————
Lite i samma anda är en annan happening som jag är väääääldigt sugen på: Skräck och skrock på Hallwylska musset i Stockholm. Den utställningen pågår ända till 1/3 nästa år så NÅN gång borde jag ju kunna se den.
allt du nånsin velat ve… nä, allt du inte ens visste att du ville veta om Anders Fager
Den aningslösa bokbloggaren (med stort trähus fyllt av böcker som när branden ryckte fram som snabbast endast befann sig 11 km bort…): Anders, vi börjar med SVENSKA KULTER och SAMLADE SVENSKA KULTER. Jag svepläste båda böckerna och vet därför att du ser sådant som vi andra ofta missar. Varför började det egentligen brinna i Västmanlands skogar?
Anders Fager: Egentligen är det inte svårare än så att hitta på en spökhistoria. Man ställer sig den där typen av fråga. Vad var det egentligen som hände? Och det går säkert att hitta massor av annorlunda skäl till att det började brinna. Det dräller av gamla gruvhål däruppe. Och vad bor det inte i dem? Och vad är de som tillber det som bor därnere villiga att göra för att sopa bort spåren av något illdåd? En skogsbrand kanske?
Fotograf: Kalle Assbring
Siv: Jag skriver lite skräck ibland men fastnar alltid i ”folk kommer tro att jag är galen, pervers och rent livsfarlig”. Hur ser du på det? Bryr du dig? Lägger du någonsin band på dig?
Anders: Tycker folk att jag är galen, pervers och rent livsfarlig?
Siv: Jag vet inte, Anders. Gör de det?
Anders: Tror det är någon slags image som jag förväntas odla. Att jag äter barn och sover i en kista och så. Undrar om Viveca Sten får sådana här frågor? ”Är du ett monster på fritiden?”
Siv: Nu ska vi inte på något vis insinuera att förfärligheterna du skriver om är på låtsas, men var går gränsen mellan fantasi och verklighet för en skräckförfattare?
Anders: Jag är fullblodsateist. Det är förmodligen därför jag skriver sådant jag gör.
Siv: Skulle du säga att det är normalt för folk som skriver om monster och spöken?
Anders: Jag tror det. De allra flesta i min bransch är jordnära typer. Det uppstår genuint underliga situationer när jag stöter på folk som på allvar tror att jag tror på det jag skriver. Det händer, faktiskt.
Siv: Var får du dina otäckheter från?
Anders: En lite väl överaktiv fantasi. Som alla författare så samlar jag på mig bilder och scener, men det är inte så att jag stryker runt på kyrkogårdar eller gamla tortyrkammare och söker ”sköna vibrationer”. Sådant lämnar jag till posörerna.
Siv: Är du otäck?
Anders: I rätt sammanhang så. Det mesta här i världen är otäckt om det oinbjudet står i någons kök tre på morgonen.
Siv: Du förstår ju att det där lockar fram bilder i huvudet. När stod du senast oinbjuden i någons kök tre på morgonen?
Anders: Jag är som en vampyr. Man måste bjuda in mig om man vill ha mig i köket.
Siv: Men. Ponera att du fick chansen att skrämmas: i vems kök står du?
Anders: Hemma hos någon religiös charlatan. Han killen i Knutby. ”Var är din gud nu?!?”
Siv: I din pågående trilogi (så här långt JAG SÅG HENNE I DAG I RECEPTIONEN och EN MAN AV STIL OCH SMAK) tangerar du historien om KB-mannen, bibliotekstjuven. Är det rent av så att du känner honom?
Anders: Det är svårt att känna honom, för han är stendöd. Nej, men jag har pratat med flera som haft med honom att göra. Han var en märklig och väldigt egotrippad figur. Mitt porträtt av honom gör honom mer rättvisa än den otroligt mesiga tv-serie som gjordes för några år sen.
Siv: Formar du relationer till dina karaktärer, eller behåller du rollen som kallsinnig betraktare?
Anders: Klart man gillar sina karaktärer. Men vissa av dem kryper närmare inpå. Vissa är mer skrymmande. My Witt från DROTTNINGEN I GULT i SAMLANDE SVENSKA KULTER är värst. Hon är som att ha Anna Odells dampiga tvillingsyster lös i sitt liv. Dels hänger hon i min lägenhet och möblerar om (köket ser ut som ett medeltida stormhinder och ”titta en installation”) medan jag skriver om henne. Dels så är hon är en karaktär som genererar otroligt mycket prat och babbel. Jag skriver en teaterföreställning om henne nu som ska heta ”Drottningen i Gult” och hon är omständlig. Det blir alltid en massa text över när jag skriver om henne.
Siv: Låter jobbigt.
Anders: Det är värt besväret. Är det någon speciell karaktär du tänker på?
Siv: Cornelia från JAG SÅG HENNE I DAG I RECEPTIONEN är speciell. Och så tänker jag på författare som känner att de styrs av sina karaktärer. Som formar snudd på familjära band.
Anders: Låter rätt pretentiöst. Cornelia var kul i början, men blir otäckare ju mer jag skriver om henne. Hon börjar som den där sexiga-trasiga-roliga bruden man gillar (i en viss ålder, före 25 och efter 65) och slutar som en gudarnas budbärare. Jag vet inte om jag gillar henne eller är rädd för henne eller tycker synd om henne.
Siv: Skriver du in egna vänner och ovänner i böckerna?
Anders: Inte avsiktligt. Jag kan låna karaktärsdrag eller olater från folk jag känner, men det blir aldrig några riktiga karikatyrer. Väntar snarare på att någon ska får för sig att jag skrivit om honom fast jag inte har det. Nån galen groupie som säger att ”allt det där du skrev om Cornelia, det var om mig. Och här är jag!!!” Oinbjuden i mitt kök tre på morgonen.
Siv: Nu är vi i köket igen – det är ju där den bästa delen av festen sägs vara! Känner folk i gemen till ditt civila yrke i Försvarsmakten? Det KAN tänkas stoppa dem…
Anders: Det var längesen det var mitt heltidsjobb. Men köket är alltid bäst. Nuförtiden är det ju där man får röka.
Siv: Jag skrev ”trilogi” här ovan, du har redan avslöjat för mig att det BLIR en tredje bok i serien. Vet du redan nu hur det ska sluta i detalj?
Anders: Jag vet vart ”Krig! Barn!” ska landa och vad som ska hända. Ungefär. Sen finns det alltid en del av historien som växer fram under tiden. Det är två parallella processer. Man följer en uttänkt karta och ser vad man hittar längs vägen.
Siv: Personen Anders då. Hur ser skrivandet ut för dig? Livsnödvändighet, ventil, eller kul bisyssla?
Anders: Yrke sen några år tillbaka. Alltså en livsnödvändighet. Fast det säger inte så mycket om själva mig.
Siv: Så vad gör egentligen en Lebeman, detta ord som dyker upp i reklamen för EN MAN AV STIL OCH SMAK? Är det möjligen – med avseende på arbetstider – det alldeles perfekta att vara som författare?
Anders: Med tanke på hur sinnesjukt mycket jag arbetar per vecka så är det bra att ha lebemannafärdigheter när det väl dyker upp lite fritid. Man liksom drar i en spak (i köket) och sen brakar hela partyt igång. Komplett med en skäggig snubbe som står i ett hörn och spelar Spotify på en iMac och dricker IPA.
Siv: Ja, det där är något folk ofta glömmer. Vill du berätta vad du gör när du inte skriver, marknadsför dina alster och minglar med läsare?
Anders: Försöker vara med min fru och mina barn. Träna. Vanliga vuxengrejor.
Siv: Hur tjusigt är livet för en svensk skräckförfattare 2014 egentligen? Är det groupies i drivor, tungt flämtande kulturtanter i Gudrun Sjödén-tunikor som bjussar på rödvin eller är det mest en kall inplastad macka på ortens Scandic som gäller efter en genomsnittlig signering?
Anders: När man väl lämnat fandom-världen bakom sig så är skräckförfattar-livet inte annorlunda än för andra författare. Drivor av jobb, inplastade kulturtanter och rödvin på Scandic. Det är ett väldigt ensamt jobb som då och då avbryts av närmast hysteriska mingel.
Siv: Inplastade kulturtanter – se där var ett fint uppslag till en blodig novell! Frågan är om de blir roligast som offer eller förövare. Som zombieälskare vet jag vad jag tycker.
Anders: En zombiekatastrof på bokmässan? Perfekt.
Siv: Jag håller med! Helt fantastiskt att plasta in tanterna dessutom, zombier är kända för att tappa kroppsdelar vid de mest olämpliga tillfällen och det kan ju bli synnerligen grisigt ihop med böcker. Så… jag ser möjligheterna. Välj din favoritapokalyps. Ryttarna kommer. Hovarna dånar mot asfalten. Vilken sorts katastrof förebådar de?
Anders: Du tänker på naturkatastrof? Eller?
Siv: Naturkatastrof, virus, zombier, vampyrer, jättemaskar som äter upp hela jorden – choose your weapon!
Anders: Skrev en kul novell till FRUKTANS novellantologi STOCKHOLMS UNDERGÅNG som heter FEM TIMMAR som använde något så världsligt som en komet. Och så fick jag använda Bowies makalösa FIVE YEARS som någon slags motor för historien. Den blev jäkligt bra.
Jag och Daniel Thollin som gjorde DEN ELAKA VIKARIEN planerar nu en ny barnbok som nog ska heta ASTRID OCH ZNORK FÖRGÖRAREN. Znork är ett jättemonster som river hela Kungsholmen sen han upptäckt att hans favoritgodis är slut på Lidl. Han ser ut lite som en Lovecraftiansk ”gug”.
Siv: Nästa stora svenska stjärnskott på fantastikhimlen om du får bestämma?
Anders: Jenny Lundin. Alla gånger. Hon får mig att titta i backspegeln och tänka ”skärp dig”. Hon borde få många att tänka det.
Siv: Där är vi rörande överens! Har du samarbetat med henne innan hon debuterade med sin novellsamling nere på Flower & Dean Street?
Anders: Vi är bekanta. Jag har läst ett par av hennes texter och tänkt ”vad ska du med mina synpunkter till?”
Siv: Att hon inte fått kontrakt med ett stort förlag är sjukt, men en del av den verklighet som jag vill köra ner i halsen på de där som tror att det väl löser sig om man ”skriver bra”.
Anders: Vill säga mot dig där och säga att är man så bra så får man kontrakt. Jag vet. Jag var Jenny för fem år sen.
Siv: Vilken bok hade du själv velat skriva – eller har du rent av redan skrivit den boken själv?
Anders: Uppenbarelseboken. Snacka om skumma fans man skulle ha.
Siv: Nu får jag väldigt intressanta bilder i huvudet igen och det är ju alldeles därför jag uppskattar ditt författarskap.
Anders: Tack, tror att det är den bästa komplimang man kan ge mig. ”Du ger mig intressanta bilder.” Det kopplar tillbaka till My Witt och något hon säger om vad ett bra konstverk gör med den som upplever det.
Siv: Tack själv Anders Fager, aktuell med En man av stil och smak och Stockholms undergång – tillika ständig svensk kultskräckmästare. Vi ses på bokmässan! Var hittar vi dig säkrast, vi som vill ha böckerna signerade eller bara jaga dig i största allmänhet när vi äntligen hittar en maskin stor nog att plasta in oss?
Anders: Kommer att återkomma med ett mer exakt schema, men jag finns hos SF-BOKHANDELN varje dag klockan 1400. Vi ses där. Med eller utan plast.
———————-
Va? Du vill fortfarande veta saker om Anders Fager? Men så kom då till Bokmässan!
En man av stil och smak
Trilogier och jag, jag och trilogier, det är ett ständigt aber och föremålet för mer än en ynkande bloggpost i det förflutna. Jag vet ju egentligen att jag aldrig ska börja läsa en trilogi förrän den är utgiven från start till mål, crash boom bang. Dels på grund av tålamodet. Bristen på. Dels på grund av minnet. Också bristen på. Jag vill inte tänka på hur många eleganta blinkningar som går mig spårlöst förbi helt enkelt för att jag aldrig minns de där allra klurigaste detaljerna från föregående del när jag äntligen får tassarna på nästa, ett år (oftast) senare.
Nu sitter jag i skiten igen. Mitt enda försvar är att när jag började läsa den HÄR gången så visste jag inte ens att det skulle bli en trilogi.
Jag läste Anders Fagers Jag såg henne idag i receptionen förra året och jag var aningen sträv i mitt omdöme då, för jag tyckte så mycket mer om hans Samlade svenska kulter. Jag tyckte att han var en novellformatets mästare, men att hans första roman blev för spretig.
Sen tänkte jag inte värst mycket mer på det förrän jag kontaktades av en Begåvad Skribentvän Med Tillförlitlig Smak som absolut tyckte att jag skulle läsa bok nummer två om Cornelia, CeO och de andra: En man av stil och smak. Jo, varför inte. Fagers skräckmästargloria kan halas upp en våning igen – på’t bara!
”Huvudperson i denna skräckroman är CeO Molin. Han har tidigare levt ett rikt liv och haft ett omfattande umgänge. Hans spektakulära fester i paradvåningen vid Johannes kyrkogård i centrala Stockholm är vida beryktade. Han har varit en lebeman, en man av stil och smak, och dessutom en gentlemannatjuv på jakt efter ovärderliga inkunabler.
När vi nu möter honom håller hans förflutna på att komma ifatt honom. För CeO Molin kommer alldeles säkert att kunna knytas till stölderna på sin arbetsplats vid Kungliga Biblioteket. Allt detta överskuggas dock av ett virvlande och alltmer skrämmande skeende där dunkla makter slåss om kontrollen över såväl hans liv som död och vad som eventuellt kan komma därefter.
Herr Fager själv avslöjade sedermera att jo, en trilogi är det, det blir en tredje del.
Jag körde ändå.
”Jag kan hantera det, jag kan sluta när jag vill.”
Ha.
Ha.
Ha.
Ha.
Sitter. I. Skiten.
Jag gick en ledarskapskurs en gång, en stor del av tiden ägnade vi åt så kallade ”motivational speeches”. Hur skulle vi få med oss folk på tåget (ja, betänk att på den tiden jobbade jag inte ens med tåg), hur skulle vi få dem att kasta sig över vardagens ganska trista arbetsuppgifter med energisk hunger yada yada yada. ”Börja i en händelse” var receptet hos just den här amerikanska teoretikern (hen är också känd för att vilja göra citrondricka när livet ger en citroner, men inga namn ;)).
Börja i en händelse, var det. I Fagers romantvåa händer det sig i en hemlig källarvåning under ett hus på Ignatiigränd i Gamla Stan. Skenbart småputtrigt, förberedelser pågår för ett coolt lajvkoncept som ska serveras till likaledes coola människor, en elegant äldre bög lotsar en yngre dito nerför en trapp och det är skön erotik i luften. Fler ansluter till skaran och sen
…går det åt helvete. Som vanligt är det nån som leker med saker hen inte borde leka med.
Det är ett elände att sälja sin själ. Först är det lätt. Man skriver på längs den prickade linjen och går på en rolig fest. Sedan blir det värre. Folk dör. Monster har ihjäl ens barn. Man blir ihjälsparkad på gatan.
Jag var fast innan tionde sidan hade passerats. Jag snortade hela boken på 24 timmar blankt. Tack gode gud att det var lördag när jag började.
Fager har ett korthugget och effektivt språk, men det där snabba och effektiva hindrar honom inte från att leka med ord på ett sätt som jag älskar (och eventuellt förfaller till att göra själv också med jämna mellanrum). Rågsvedsgrå. Södermalmsironisk. Playboybibliotekarie (det sistnämnda är extra oemotståndligt)
Torr, smart och nattsvart humor. Jag brukar beklaga mig över ymniga humorelement gränsande till buskisnivå (speciellt i en del zombieana) i somlig fantastik, men hanterat på det här viset hänger spridda stänk av humor som en perfekt cynisk backdrop i en historia om mycket cyniska människor. Det är metaboktok de luxe (såklart – CeO är ändå bibliotekarie!) och hårt strösslat med referenser till såväl samtidskultur som historiska anekdoter, sanna och påhittade.
CeO funderar över tunga gangsterrepliker. Han borde ha läst Lapidus istället för Knausgård.
Fager promenerar hemtamt runt i 1900-talets mest skandalomsusade HBTQ-historier, från den lesbiska härvan via Nothin (dock utan att passera Haijby, men den storyn är redan in absurdum urmjölkad) till nutida homoerotik och han har det där som får mig att vilja googla. Jag gillar att vilja googla. Jag vet vad waterboard är nu. Jag hoppas jag slipper använda kunskapen, men jag vet.
Fager gör det där som Boel Bermann också är så bra på, det som är sant och det som är påhittat är så snyggt ihopflätat att det ofta är svårt att hitta skarven, paketet håller ihop. När det gäller fantasy väljer jag Urban Fantasy framför att läsa om långhåriga män i spetsig hatt som springer runt i magiska skogar och ägnar sig åt enhörningsexcesser varje gång, och det är samma sak med skräck. Den bästa skräcken för mig är den där vansinniga saker händer i en i övrigt alldeles vanlig miljö. Ett Stockholm som jag känner igen, men med en avig skavande twist. När hela tillvaron blir så där skev som den kan bli de första sekunderna när man sätter på sig ett par splitter nya glasögon. När allt ser rätt OK ut så länge man glor stint rakt fram, men något som gör en lite illamående anas i ögonvrån.
Jag är såld. Jag kunde inte hantera det. Jag kommer att få ett helsike innan del tre kommer och när den kommer skulle jag behöva en specialutgåva med tre-i-en, för jag som sällan läser om böcker numera vill också se de där snygga sakerna som annars bara susar över skallen på mig.
Såpass, serru.
Grattis Fager. Glorian sitter som en smäck igen.
—————————————————————–
Teaser: kom tillbaka om några dagar så får du läsa mer om Anders Fager. Du VILL veta mer om hans förhållande till inplastade kulturtanter och i vems kök han kan tänka sig att stå och se otäck ut klockan tre på morgonen…
Bokmässepepp del 8256926 – ”Krösa-Maja berättar – skräck i tecknade serier”
Författarfoto av Pål: Ola Kjelbye
Läsecirkel: Krösa-Maja berättar – skräck i tecknade serier
Ett samtal om tre aktuella skräckserier: Från andra sidan (Kriek/Lovecraft), Fylgia (Björkelid, Thollin & Andersson) & Den svarta jorden (Krantz). Moderator: Patrik Schylström (Stockholms stadsbibliotek). Medverkande: Pål Eggert (Borde vara död), Elias Hillström (podden Solen) & Nene Ormes (Udda verklighet).
Seriescenen, torsdag 25 september kl 15.00 – 15.45 – mer information hittar du HÄR
Pål och Nene är författare vars alster jag uppskattar MYCKET, Elias känner jag inte till sedan förut. Och skräckserier, ja, det behöver jag kanske inte berätta att jag älskar. Jag törs inte tänka på hur mycket min väska kommer att väga när jag ska hem igen efter mässan. Uff.
Det här är ett samtal jag ser fram emot att lyssna på, oavsett hur många kg extra jag får släpa på som resultat 😉
den där Jenny
Vi träffades i ett kommentarsfält på Facebook i november förra året. Vi hade gemensamma vänner och Jenny skrev något smart om noveller som jag bad att få citera, sedan var vi igång.
”Tycker det är synd att novellen verkar ha så låg status i litteraturen idag. Noveller är fantastiska. Att läsa en bra novell är som att bli upphånglad i klädkammaren på en fest av nån man knappt vet namnet på.
Romaner är mer som att dejta. Man får lägga ner en hel del tid och oftast är det inte värt det.”
Just då hade jag ingen aning om att hon själv skrev just noveller, men det gör hon.
SOM hon gör det.
Men nej, det här är ingen sockrad kompisrecension. Texterna kan stå på egna ben.
Jag började läsa Nere på Flower & Dean Street i ett badkar. Min gasvärmare lyckas aldrig prestera nog mycket varmvatten för att fylla hela det gamla oekonomiska badkaret i Berlin, men jag var envis och ville prompt ha bubblor till boken. Kämpade för att komplettera badkarsfyllandet med hjälp av vattenkokare och fick till något halvdant, men jag glömde snart det faktum att vattnet kallnade medan bubblorna dog.
Damn. Jag klev in i Jennys novellvärld. I den världen är ingen riktigt frisk. I den världen får kvinnor vara kåta, onda, de får vara mordiska och köttiga. Inga distanserade giftmord. Det är plaskande hugg och blodig njutning. Referenser till Bret Easton Ellis kommer upp både här och var i samband med Lundins författarskap och jämförelsen är allt annat än långsökt. Hon är dock ingen svensk kopia, hon är alldeles egen.
Boken lockar till sträckläsning, men de fyra novellerna smakade dyr pralin. Jag klev ur det kalla badet och ransonerade aningens prudentligt, jag sparade duktigt de två sista till jobbpendlandet dagen efter. Gudarna ska veta att det stundtals är kul att sitta på tåget och tänka ”ni skulle bara veta vad jag just läser…” Att läsa Jennys noveller är nämligen inte bara som att bli upphånglad. Jag fann mig sitta på S25 till Hennigsdorf och bli rent pirrig av saker jag aldrig hade föreställt mig att tänkas bli pirrig av. Just det pirret gjorde att jag langade vidare boken till Suzann också. ”Du måste läsa”. Hon läste. Hon förstod. Hon visste i sin tur exakt vem som borde läsa.
Fyra noveller, alla mycket bra, men som så många andra fastnar jag allra mest för titelnovellen. ”Not for the fainthearted” har blivit en sådan standardmening när jag skriver om Eskapix utgivning att jag snudd på borde trycka en t-shirt med texten och skicka till herr förlagschefen, men den är sann. Och vem orkar vara fainthearted? Inte jag.
Du läser mer om Jenny och köper boken från Eskapix. Nej, det där var inte bara information. Det var en uppmaning. Förlaget har varit spännande länge, men nu börjar det verkligen hända saker. Jenny och Henrik – grattis och ös på! Närmast ser jag fram emot Sofia Albertssons kommande novellsamling och Johannes Pinters första fullängdare. Att Jenny redan skriver på nya saker utgår jag helt kallt ifrån. Allt annat är förbjudet.
I stand in awe
Jenny Lindh, den fantastiska, svarar på frågan om huruvida böcker är bundna i människoskinn
oj, är det söndag igen?
Ojvoj, veckorna rusar så snabbt nu, samtidigt som de masar sig fram. Gammalt välkänt motsatsförhållande som jag antar att jag inte behöver förklara närmare.
Jag läser, men det går långsamt – tankekraften är någon annanstans. Till att skriva räcker den visst inte alls. Det får vara så en stund!
Jag lobbar stundtals för Swedish Zombies noveller – nu gör jag det igen. Ja, fast nu blir det inte novell, nu blir det roman som söndagsföljetong. Malin Rydén serverar Stilla kött hos Swedish Zombie och det passar väl finfint – när jag var liten var söndagar lika med kött till middag. Alltid.
(själv ska jag göra fusk-Palak Paneer i dag, kött är rätt överskattat)
Men Malin var det. Jag har läst en del av hennes noveller genom åren och har alltid blivit förtjust, så jag ser verkligen fram emot hennes första fullängdare, om än serverad i retsamt små portioner. Hon bygger upp stämningar och hittar en illasmakande twist i det förment vardagliga.
Här hittar du följetongen:
Prolog
Världens ensammaste lasagne
en annan sorts skräck
Igår såg jag Brad Pitt rädda världen från elaka zombier. Idag grävde jag mig ner i schäslongens varma famn för en stunds söndagsmys äkta feel-bad.
Pija Lindenbamus Plats är en samling scener, situationer, där en kvinna i typ-min-ålder bryter ihop och drar från allt. Detta är skräck så gott som något. Kanske för att hennes uppjagade huvudperson ibland nästan snuddar vid den osunt uppflammande irritation som jag också kan känna över alldeles vanliga saker (någon tror sig äga trottoaren) de där dagarna när jag sovit åt helsike för lite samtidigt som alla kollegor (inklusive jag) är stressade och humöret är i botten. Kanske för att jag nästan inte fattar något alls av resten.
Lindenbaums förmåga att beskriva detaljer, bygga ångest, att sakta men säkert få mig att bli väldigt väldigt orolig för en hund, att bara servera spridda scener utan ett riktigt sammanhang – mycket av det skulle lätt kunna bli pretentiöst (detta är ännu en av de böcker som jag aldrig skulle bli sugen på att läsa efter att ha hört min egen beskrivning av den, så ironiskt) men för mig landar hon på rätt sida gränsen. Snyggt men hemskt.
Jag vet andra som tyckte alldeles tvärtom. Det är OK. Jag kan också se att detta är den umpte boken på samma tema (medelklass, medelålder, kvinna, sammanbrott, dra från allt, fragmentariskt, oskyldiga varelser får klä skott och lida trasig människas nycker) men det gjorde ingenting. I mina ögon var det utmärkt exekverat.
Pija vann helgens skräckmatch över de ursnabba och elaka zombierna. Ohotat.
En inställd spelning är en spelning det också
Den andra januari deklarerade jag att nu, nu är det nya tag.
(igen)
Inga fler bokinköp förrän tidigast den första februari.
den här bilden är rykande aktuell, based on a true story, ett nedslag i inboxen 130128
Nu är jag där och tullar. Drar lite. Töjer. För nu är det förvisso bara den tjugoåttonde januari men jag beställde ju långsam gratisfrakt. Böckerna landar inte i Brukshåla förrän… ja, tidigast flera DAGAR efter den första februari. Och då är kanske det där inställda löftet inte helt inställt ändå? LITE mindre inställt än Lundells spelning den där gången, om inte annat?
—————————-
I väntan på mitt syndiga paket från amazon så läser jag en lånebok. Inte en av de fem redan påbörjade biblioteksböckerna. Nej då. Jag kastar glupskt i mig den senast nerladdade: Mikael Niemis Fallvatten. Jag hinner knappt tugga. Jag bara sväljer.
I dessa dagar är det det perfekta katastrofscenariot: naturen hämnas. Nu ska vi få, vi människor.
Det är inget virus. Ingen atombomb.
Det är vatten. Bara vanligt vatten. Lule älv.
Egentligen är det kanske ett utslag av människans inneboende omnipotens, av vår tro på oss själva som skapelsens krona (att vi därmed skulle vara ”värda” att hämnas på), som lurar mig att skriva att naturen hämnas. Naturen skiter nog i oss. Den bara är. Hot som bara är, är nog de läskigaste av dem alla. Välkommen till mardrömmen.
”En dag händer det ofattbara – plötsligt reser sig en grå vägg, det är dammarna som till slut brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finnas sveper undan allt i sin väg.
Bland de som drabbas finns den urbane samen som kör sport-Saaben för sitt liv samtidigt som tsunamin växer i backspegeln. Här är den självmordsbenägne helikopterpiloten som söker döden mot berget men kommer att flyga ikapp med fallvattnet, hans gravida dotter och den förlupna hustrun, här finns den utbrända lärarinnan – och kraftverksarbetaren som äntligen får chansen att visa fruntimren vem som faktiskt är starkast.
Deras öden flätas samman i den desperata kampen mot katastrofen.”
Jag tvekar en lång stund. Hur genrebestämmer man den här boken? Niemi behäftas ofta med två ord som snudd på garanterar att jag inte vill läsa en bok när de kombineras (”mustig skröna”), så just de orden bör jag undvika.
Jag landar i skräck. Och spänning. För han är effektiv, den där Niemi. Han får mig att läsa vidare och vidare fast det är äckligt, fastän håren reser sig (nu skojar jag inte, någon sällsynt grafisk beskrivning av sönderskurna senor triggade faktiskt den innervering som får de små små musklerna som reser kroppsbehåringen att arbeta. ”swooosh” sa det, impulsen sköljde över kroppen och jag såg ut som ett ulligt piggsvin innan jag ens hann rynka pannan och tänka ”äckelpäckel”) vid ett flertal tillfällen. Snabba beslut, panik, mord och våldtäkter.
Är det bra då? Jag vet inte. Det är på tok för spretigt. För många människor att följa, eller snarare för många kast mellan hopp och förtvivlan per capita. Men han fick mig fast, det får jag ge honom. Och det vidrigaste i boken är såklart inte älven, det är människorna. Vi, skapelsens krona (ja, jag upprepar mig). Han är inte direkt subtil. Det mänskliga förfallet i stunder av stress och panik, det är inte tjusigt. Allt är draget in absurdum (”in absurdum” är förvisso orden jag tänker om det mesta jag har läst av Niemi, även om detta nog är det mest extrema jag har läst av honom hittills), men han har nåt. Hans sarkasmer vet var de tar.
Snacka om kontraster. Åsa Ericsdotter fick mig att rysa med få men välriktade ord igår. Idag forsar en pladdrigt mångordig Niemi, hårt drabbad av cliffhangersjuka, över mig med samma resultat. Båda får mig att rysa, om än av vitt skilda anledningar.
(åh jisses. ”forsar”, det var faktist en pun alldeles alldeles unintended)
—————————-
Bokbulimiker, hojtade den värmländske exkollegan till mig på en fikarast för femton år sen. FEMTON ÅR SEN, ni hör ju, jag ältar det än. Han menade inget illa, men ibland har han lite rätt. Nåja, det är till de nuvarande kollegernas fromma. På samma sätt som andra missbrukare skamset gömmer uppslitna godispåsar i strumplådan eller smyger till glasholken och krossar sina tomma ölflaskor i skydd av mörkret, på samma vis bär jag iväg många av de urvattnade pappersresterna till byteshyllan på jobbet.
Men jag har det under kontroll. Jag kan sluta när jag vill.
#Blogg100 – 6
årets ohotat läskigaste bok
Jag är liiiiite sur över att inte en enda nappade på min teaser i går. Jag VILL verkligen veta vilken som är er läskigaste bok i år. För mig är rejset över nu, titeln är glasklar, ingen bok i min läshög kan slå den här trots att det är några veckor kvar av året:
Vilken jäkla mardröm – Jerker Virdborgs Staden och lågorna.
Viktor faller överbord i hamnen utanför sin hemstad och blir i sista sekund räddad från drunkningsdöden. Men det värdshus han vaknar upp på är både underligt och skrämmande. Han blir snabbt satt i skuld, och stängs in och hunsas för att betala av det han är skyldig. När han till slut kommer ut i gränderna är ingenting sig likt – han har hamnat i ofas med sin egen tid och försöker förgäves minnas varför han en gång kom dit.
Allt är skitigt och fult, nästan alla är utstuderat genuint elaka och man förstår men man… man förstår inte. Samtidigt. Det är en känsla lika lockande som frustrerande. Jag finner mig leta logik, tänka ”men, det där kan ju inte stämma med tiden” (språk, ordval, vad som finns till hands) men kapitulerar efter en stund och bara tar in.
Jag började läsa den här boken en natt när jag hade så ont i magen att jag inte kunde sova. Jag hade inte läst värst många sidor innan jag tänkte ”hade jag inte haft ont i magen innan jag började läsa så hade jag fått det nu”. Det kanske låter underligt att jag tyckte att en så vidrig bok var så bra, men så är det ju för oss som njuter av att läsa böcker som får oss att rysa. Historien är ofta äcklig, rent fysiskt motbjudande men också så psykologiskt smart. Man känner Viktors ångest, man delar den, man blir nästan andlös av att det aldrig aldrig finns någon vila. Pang, pang, pang, det smattrar in elände i skallen.
När boken är slut fattar jag fortfarande inte allt. Det gör ingenting. Jerker: så bra. SÅ bra.
ska man ha ont i magen så ska man… ja, vad ska man?
Man ska låta bli att ha ont i magen. Ska man. Helst.
Men nu styr man ju inte alltid över hälsan och ska man nu ligga vaken en natt för att man har ont i magen så ska man åtminstone ha bra boksällskap. Jag hann både börja och avsluta De odöda, och komma halvvägs genom ännu en otäck bok som jag inte tänker berätta om nu (cliffhanger, cliffhanger). De odöda är en novellsamling från Semic (SEMIC? jag visste knappt att de fanns utanför jultidningsvärlden längre, än mindre anade jag väl att de skulle kunna förmå stora delar av den svenska skräckeliten att bidra med varsin novell).
Laguppställning? John Ajvide Lindqvist, Caroline L. Jensen, Johan Theorin, Amanda Hellberg, Åke Edwardson, Anders Fager, Andreas Roman, Edgar Allan Poe, H P Lovecraft och Selma Lagerlöf. Ja si det var väl en salig blandning det.
Just denna blandning har fått ganska svala recensioner på många håll, men jag ansluter mig till Ela och Eli (!) – jag tyckte att det var tämligen OK. Jo, jag surar lite över att de bara bytt namn på JALs novell (tidigare publicerad i Pappersväggar) men fnyser sedan lite åt mitt eget surande. Ja, visst är det drygt med återanvändandet (ännu inte så utbrett i Sverige, men jag tror att en och samma Max Brooks-novell förekommit i minst tre olika amerikanska zombie-samlingar vid tillfälle, och sånt blir rätt trist till slut) av samma texter med ny titel, men nu 1) kom jag ju inte ihåg den 2) tyckte jag ju att den var bra. Varför sura då? Men det är principen, antar jag. Att klämma dit Poes klassiker om den svarta katten kändes kanske inte heller helt nytt och fräscht, men OK. Lovecraft är alltid Lovecraft, och Lagerlöf förtjänar att återta sin berömmelse som skrämmande sagoförfattare.
Caroline L Jensen går från klarhet till klarhet. Jag gillade hennes roligt sarkastiska historia om fru Bengtsson för några år sedan, i den här boken bidrar hon med Sju års olycka, en novell där hon faktiskt serverar mig en äckelfaktor som är av Stephen King-kvalitet (back in the days, under hans bästa stunder). Riktigt nasty! Jag har ännu inte läst Vargsläkte, men nu hoppade den upp några snäpp på kanske-listan.
Samlat omdöme? Inte fantastiskt, inte jättejätteläskigt, men fullt funktionellt. Många fina enskilda prestationer, men en minst sagt spretig helhet. För den som ännu inte börjat utforska genren kanske den kan agera smörgåsbord: smaka lite JAL, tag en nypa Fager, sniffa lite Roman och vräk sedan i dig en skopa Jensenska tentakler till efterrätt. Och så gillar jag att Selma får vara med. Hon förtjänar ett uppsving igen.
möt en Fager Cornelia
…ty det inser man att hon är: fager. Cornelia Karlsson är Vacker med stort V.
Anders Fager höstade snudd på in helgonstatus förra påsken när hans Samlade kulter var alldeles precis vad jag behövde då. Nu är han tillbaka igen med Jag såg henne idag i receptionen (fast det gör han ju inte, i boken är det natt när Fredrik ser henne, Cornelia, i repan). Som jag har väntat. Nu har jag bokinköps-stopp denna mörka höst, så det var bara till att snällt köa på biblioteket.
Cornelia är bara elva år när hennes mamma, den forna schlagerstjärnan Coco (lite-lagom-på-dekis), ber henne att gå ut och leka – mamma behöver få vara ensam igen. Mamma Coco är ofta ledsen. Mamma Coco dricker mycket vin och har död blick. Lika död som fiskarna i saluhallen. Cornelia masar sig ut fastän hon inte alls har lust (när man är elva är det så måttligt kul att gunga i parken) och när hon kommer hem igen luktar det underligt i lägenheten. Hennes mamma har gasat ihjäl sig i köket.
För första – men långt från sista – gången hör Cornelia den viskande mannen. Han vill att hon ska bli hans drottning. Att hon ska öppna porten. De som finns kvar att ta hand om Cornelia gör inget vidare jobb. Ja, det ska vara farmor då, men av olika anledningar (hej viskande mannen!) blir hon allt sjukare och kan inte längre ta hand om Cornelia. En galen cirkus tar vid, Cornelia far Europa runt, hon flyger på både det ena och det andra.
Det enda som kan tysta den stinkande viskande mannen är sex, drugs & rock ‘n’ roll. Mycket droger, många vinboxar. Ett galet nöjesliv och en kort karriär som modell. Bartender i London, häxa, husbåtsvakt – hon gör det, alltihop. Hon studerar magi och förbereder sig för det slutliga ritualen, ritualen som…
På plussidan: många sköna Berlinreferenser (även om många av dem är ganska osköna per se), mycket nostalgi, en del sköna nedslag i nittiotalet. Ett svart Stockholm som jag vill läsa mer om. På minussidan: det blir lite spretigt. Jag är lite för ointresserad av den svarta magin.
Bokstävlarna berättar att det inte var tänkt att det skulle bli en roman av det här, och det förklarar nog en hel del av spretet. Anders gloria halkade ner lite runt halsen med den här boken. Jag hoppas att den inte skaver. Och så hoppas jag att han skriver på något nytt redan i detta nu, jag vill gärna se den där (vackert kolsvarta) glorian halas upp dit där den ska vara igen. Det var en sträckläsare, och det var alldeles godkänt, men nu råkar jag ju veta att herr Fager kan väldigt mycket mer än ”bara” alldeles godkänt.
———————–
Att läsa om Anna och Cornelia under en och samma vecka var förresten en bra kombo.
(inte så) Anonyma Biblioholister 