skräck

100 (+) underbaraste 

  
Nästa #botns16-kryss: ”That you chose because of the cover”. 

1) det är svart 

2) har döskallar 

3) det står HELENA DAHLGREN på det

Vad troooooor ni?

Helena Dahlgrens 100 hemskaste är sommarens roligaste snackis! Ohotat! Den är personlig, spretig (igen: älskar spretig!), allmänbildande (skräck och relaterade genrer är kultur som verrrrrrkligen tål analys och diskussion) och reflekterande. Hon serverar precis det jag vill ha (i gott sällskap av Lekander och Skugge) denna sommar. Mer! Mer!

Jag blev dessutom så otroligt glatt överraskad över hur SNYGG boken är, mycket färg och måååånga bilder. En del av dem (om än inte i färg) signeras Marcus Stenberg och de är perfekta i sammanhanget. ”Bleak!”  (vi gillar BLEAK). Kudos till förlaget som gick all in och satsade utan att snåla! 

Helena borde få göra ”100 [x]”. 

”100 omiss(#punintended)kännligt katastrofalunderbara kattögonblick”? 

”100 klänningar och minnesvärda tillfällen då jag bar dem”? 

(DEN kunde bli en pärla med tanke på hur många aaaaawsome kulturpersonligheter Helena har samtalat med iklädd sina alltid lika sköna outfits)

Gott om igenkänning. Många pärlor att återvända till, påmind under läsningen. En del nyinköp att göra (iiiiih!). What’s not to love?

  
INGEN fotobombar som Spockissen! 😹😹😹 Jag skulle fota hur meta det var att jag använde ett klipp signerat Lotta Olsson, om Helena, som bokmärke när jag läste. Han tyckte att han behövde vara med.

Annonser

Våran hud, vårat blod, våra ben

Det har varit en stressig vår och mitt i allt dog alltså en kollega och vän i en galen olycka. Att säga att jag blev förtvivlad är att underdriva. Svårigheten i ett sånt läge är att koncentrationsförmågan inte är den bästa, men ändå behöver jag – då om nånsin – distrahera mig med en flykt in i berättelser, andras berättelser.

Min initiala tanke var att jag behövde något gulligt och fint med lyckligt slut. Den sockersötaste chick lit som tänkas kan. Letade i mina hyllor (och OK, i Dussmanns hyllor också), men inget dög. Så insåg jag att JALs senaste novellsamling, Våran hud, vårat blod, våra ben fanns på Storytel, inläst av John själv. Författarinläsningar är inte alltid en bra idé, men i Johns fall har det hittills alltid varit fantastiskt. Så även denna gång. Han har en behaglig talröst och han har TIMINGEN som krävs för en riktigt bra inläsning.

Den här samlingen skräckberättelser är i mitt tycke det bästa John Ajvide Lindqvist har skrivit sedan jag först förälskade mig i Låt den rätte komma in. Spannet, hur han bemästrar så många olika sorters mardrömmar. Hur han tar sig in i min hjärna. Hur han varierar sina slut. Stor katastrof, liten katastrof, snudd på lyckligt om så in a twisted way? Det gjorde fysiskt ont att lyssna ibland, make no mistake – det är stundtals riktigt otäckt, men jag VILL att skräck ska vara otäck. Mys-skräck? Nja. Inte för mig. Det finns smygande subtil skräck som kan vara riktigt bra, men alldeles nu var detta perfekt. Bam, in your face! När man är riktigt ledsen och tycker att livet är elakt och orättvist mot bra människor runt en så är det nästan skönt att dyka ner i något otäckt som bara är fiktion.

Men vi får se. Jag kanske läser något kärleksbemängt, fluffigt och rosa snart igen. Man behöver ju inte begränsa sig i onödan.


De dödas röster

doddas

Den har spritt sig som en löpeld i fantastikälskarkretsar – nu vill jag sprida den lite till. Du är fortfarande tveksam till att LYSSNA på drama, spökhistorier, thrillers? Du tycker att radioteater låter ohemult mossigt, som en kvarleva från sjuttiotalet?

I De dödas röster får lyssnarna följa journalisten Emma Nylander, spelad av Sanna Sundqvist. Emma börjar nysta i ett tjugo år gammalt ouppklarat mord som ägde rum i området där hon själv växte upp, i mitten av 1990-talet. När hon kontaktar sitt gamla kompisgäng från den tiden kommer oväntade detaljer upp till ytan. De dödas röster är en historia om vänskap, hemligheter, kärlek, svartsjuka, svek och mörk magi. Hur väl känner vi egentligen våra vänner?

Testa! Det är gratis! Du kan lyssna på dramaserien De dödas röster online eller ladda ner avsnitten i mobilen. Åtta avsnitt, strax under en halvtimme var utom det sista som är lite längre. Lyssna på väg till jobbet, på träningsrundan, under ett träd med en kaffe i näven eller om vi ska hugga i med klassikern på sommaren: på stranden.

De dödas röster skapades av Sara Bergmark Elfgren som bl a har skrivit Cirkeln-trilogin tillsammans med Mats Strandberg. Hon är bra. Hiskeligt bra. Det HÄR är hiskeligt bra.


Vattnet drar

vattnetdrarback.jpg

Det har knappast undgått någon att jag stortrivs där jag är och inte vill vara någon annanstans – men ibland färgas kinderna lätt gröna av avund. Nu ska vi inte dra några alldeles för långtgående paralleller till bokomslaget här intill, men när BBC hade bokfrulle med Madeleine Bäck för att diskutera hennes nya bok Vattnet drar, ja, då blev jag lite lätt ljusgrön. Oh well. Vattnet drar är den första delen i en trilogi, så med lite tur blir det fler frukostar.

Märkliga saker börja hända i trakterna kring Hofors och Storvik. Ett inbrott i en kyrka, förövarna snor det mesta de hittar inklusive en medeltidaträmadonna och en… en sten. Någon smyger med sig en märklig sten. En okänd och karismatisk ung man som plötsligt dyker upp och vill lifta. Fåglar som börjar bete sig märkligt. En död kvinna vid en tjärn i skogen…

Någon vet, någon förstår, någon återupptar ännu en gång uråldriga riter. Är hen i tid? Kan hen stoppa det som sker?

 

Den här boken tar många märkliga kringelikrokar, det får mig att inse att den hade fungerat bättre som läsning än som lyssning för mig. Det är många personer att lära känna i början, jag som pendlingslyssnar fick svårt att hålla isär dem. Men så plötsligt var jag fast. Så där fast att jag började lyssna även när jag INTE pendlade. Det är ett gott tecken.

100 poäng för igenkänningsfaktor i ”liten-döende-ort-ångest”. 100 poäng för igenkänningsfaktorn kring de där karaktärerna som livet sprang ifrån. De som nog var coolast i hela bygden när de gick i nian, och sen bara… sen bara stannade de på den nivån. Intellektuellt. Inte coolhetsmässigt. Trasiga människor som hamnat vid sidan av det mesta – en del frustrerade över det, andra smått… apatiska? de kanske aldrig väntat sig något annat? – och så har vi de där som fortfarande hoppas, som längtar äventyr, eller åtminstone drömmer om en stunds skön känsla på fyllan. Lägg till 100 poäng för hur stillsamt vacker natur kan bli skrämmande och mystisk.

Du gillar Anders Fager och Bergmark/Elfgren? Upptäck Madeleine Bäck om du inte redan har gjort det. Jag kommer att gnaga knoge i väntan på nästa bok om Krister, Gunhild och de andra. Vattnet drar lanseras som en ungdomsbok, men där finns något för alla. Med tanke på att jag är medelålders kanske det ändå inte är så märkligt att det är just Krister och Gunhild jag tänker mest på. Gunhild är för mig årets coolaste bokliga superhjälte hittills.

Men tag varning om du är känslig: det är slaskigt ibland. Inte slaskigt sagt på något nedvärderande vis, men slaskigt på splatterskräckviset. Jag gillar det, men vore det en film skulle jag nog få titta upp på väggen över TV:n ibland. Speciellt när Gunhild gör sina amuletter. Mer kan jag inte säga utan att spoila.

Fyra nöjda boktokflin av fem möjliga.


Hoffmanns äventyr, den ljudliga stumfilmsversionen

Jag är ju sannerligen ingen kulturell finsmakare (RAMMSTEIN FTW!), men jag kan njuta det mesta om det paketeras i en för mig attraktiv variant. Enter Opera on Tap! Jag var på en vinprovning i höstas och började prata med en snubbe som visade sig vara operadirigent och röstcoach. Han bjöd in mig att komma och kolla på ett event – öl och opera, alldeles gratis (jaja, ölen kostar), på en snygg bar i Neukölln. Öl och opera? Jag var nyfiken och drog med mig två svenska operaälskande vänner som var i stan av en slump just den tisdagen. The rest is history.

Där satt vi, tre medelålders tanter (vi höjde medelåldern radikalt), med tappade hakor. Det var ungt och opretentiöst. Sångarna är ännu icke superetablerade, men skolade, och har en passion och en energi som kan frälsa de flesta. Jag skojar inte. Jag har sett dem några gånger till sedan dess och när de drog igång en kickstarter-kampanj för att sponsra rep och lokal för en alldeles speciell uppsättning fanns ingen tvekan. Take my money!

Hoffmanns äventyr är erotisk fantastik, rätt och slätt. Offenbach, Barbier och Carré baserade historien på den gotiska skräckförfattarens E T A Hoffmanns liv (han var både tonsättare och författare, men det skrivna är det mest berömda). Hoffmann dog i Berlin 1822 bara 46 år gammal, aningens försupen.

OOT-gänget hade hittat den perfekta skådeplatsen för helgens spektakel (ja, tyvärr, de har ännu bara råd att leverera två uppsättningar – det är tragiskt för detta förtjänas att ses av MÅNGA): Ehemaliges Stummfilmkino Delphi i Weissensee. Vilka lokaler!  Stumfilmsbiografen Delphi hade sin storhetstid på 1920-talet, stängdes och glömdes bort. Den undgick att bombas under kriget, men förblev stängd under hela DDR-eran. Det finns ingenting som antyder lokalens skönhet från utsidan så den fick relativt sett vara ifred i en stad som på den tiden hade GOTT om stängda och glömda hus i denna då sunkiga del av stan.


  
Tur för oss, och tur att den som till slut öppnade upp hade vett att inte renovera sönder det hela (Weissensee gränsar till det vrålgentrifierade Prenzlberg – ja, mina hoods, så varenda hus kan teoretiskt sett bli värt en mindre förmögenhet. Priserna har rusat här i många år nu.) Lokalerna är PERFEKTA för uppsättningar av lite ovanligare slag i nuvarande skick. Renovera och det blir bara en lokal i mängden.

Opera, säger ni. Är inte det torrt?

Nej. Det har varit utmanande och könsöverskridande sedan långt innan Christer Lindarw rakade benen för första gången. Unga män spelas ofta av kvinnor, många roller är flytande – är det en kvinna, är det en man? Whoooo caaaares! Gidon Saks och Caroline Staunton har dragit det könsöverskridande ett varv till. Min vän dirigenten – som för kvällen satt vid flygeln i bästa stumfilmsstil – spelade iklädd glittrig topp, vadlång tantkjol och stilettklackar. Det var rätt jobbigt att hantera pedaler i stilettklackar misstänker jag, men Tim gjorde det med den äran. Ensemblen har en ljuvlig sopran som dessutom är make up-artist, så hon såg till att leverera en extra twist: alla var sminkade till gråskala för att hylla stumfilmstemat. Mycket snyggt, även om mejken suddades ut under kvällen, det är en väldigt fysisk föreställning.

Historien i korthet: Hoffmann sitter på en bar med två studenter. Han är rätt full och minns tillbaka – han berättar om de tre största kärlekarna: Olympia, Antonia och Giulietta. Nu är han lite sugen på Stella. Hela tiden finns hans musa och bästa vän där för honom: Nicklaus/Nicklausse. Igår gjordes karaktären av Anne Byrne i korsett och tunn mustasch (nej, den syns inte på bilden nedan). När ska Hoffmann förstå vem han VERKLIGEN borde välja som sin partner?


  

Lindorf kommer till baren där Hoffmann orerar om sitt liv. Han vill också ha Stella. Han är rätt tydlig med det och tänker att Hoffmann ska bli så packad att Stella väljer rätt snubbe.

Men nu minns vi tillbaka: OLYMPIA. I de flesta uppsättningarna är Olympia en docka som ska förvrida huvudet på män. Igår var hon en looooove machine. Anne Sorbara hade korsett, strumpeband/strumpor, anständiga (storleksmässigt) men sexiga trosor. Bara. Utan att bli explicita kan vi säga att fröken Sorbara kan förvrida huvudet på vem som helst – mig vann hon redan i november.

OOT-gänget nyttjar hela lokalen. Vi sitter alla på ett golv vid vanliga bord och stolar, plötsligt dyker någon upp i mörkret bakom oss och sjunger. Olympia själv hade smugit upp på en stol på ett bord medan vi andra var upptagna med vad som hände i andra änden av lokalen. Plötsligt en spot på Olympia. Hon åmar sig på stolen och det råder inga tvivel om vilken stämning hon är i. Hoffmann dras till henne och det tar ingen lång stund förrän han bär henne runt sittande på axlarna. Han har ansiktet begravt i hennes skrev och plötsligt förstår vi verrrrrkligen varför hon tar de allra högsta tonerna i sin aria (länken leder till en mer traditionell och betydligt tristare uppsättning). Sorbara levererar felfri koloratur med en dansande karl i skrevet. KUDOS till Sorbara! Efteråt halvligger hon på stolen, blossande på en cig. Det tar dock inte lång stund innan hon studsar vidare till nästa karl. Loooove machine, sa jag.

Trist nog så befann sig Olympia för långt bort  för att jag skulle få nån riktigt bra bild. Telefonen hade immat igen vart fall om jag hade suttit närmare. Ni ser ju flinet. Hon är nöjd.

Jag har inte många riktigt bra bilder från akterna om Antonia och Giulietta (de utspelades mestadels på den faktiska scenen en bit bort), men la voix de mère uppe på balkongen var fin.

Antonia? Fantastisk sångerska. Hoffmann och hon var förlovade, men hon försvann plötsligt. Hon är inspärrad hemma, hennes far vill gömma henne. Modern hade förtrollats av den onde Dr Miracle, varje ton hon tog gjorde henne allt sjukare och hon sjöng sig till döds. Antonia hotas av samma öde och förses bokstavligen med munkavle. Hoffmann hittar henne, lockar henne att sjunga men förstår snart varför hon inte kan göra det. Den onde doktorn hittar dem, trollar fram en skenbild av Antonias mamma (sjung min dotter sjung!) och lurar Antonia att sjunga sig till döds.

IMG_7784

Elak doktor, förtvivlad Hoffmann, döende Antonia och sörjande far.

IMG_7783

Giulietta, den fagra kurtisanen i Venedig. Ni ser ju det där med att nyttja hela lokalen. Medan Giulietta berättar sin historia sitter de tre varianterna Hoffmann – ung, mindre ung, inte alls ung – alldeles bredvid oss nere på golvet. Akten om henne är ganska rörig – här mördas det i parti och minut. Giulietta snor själar (”spegelbilder”) åt den onde Dapertutto. Hon betalar såklart med tjäääärlek och snärjer sudd på Hoffmann också – men han klarar sig på håret. Tyvärr är han dubbelmördare innan den kvällen är över. Det var inte direkt vad hans trasiga själ behövde.

Wrap up nedan. Nicklausse hälper till att summera. Nå, hur går det nu då – fattar Hoffmann att Nicklauss/Nilausse är the one?

DET berättar jag inte.



uppsamlingsheat

Jag ligger så GRYMT efter med att skriva om kulturliv och böcker – det finns och har funnits annat som krävt det mesta av min energi den senaste tiden. Men läser – eller allra mest LYSSNAR – gör jag, även om mitt fokus stundtals är aningens grumlat.

YukoJenny Milewskis Yuko erbjuder den svåremotståndliga kombon aka-porr (studentkorridor i Linköping) och skräck (japansk tradition, mycket känns igen av oss som konsumerat japanska och koreanska skräckfimer). M y c k e t bra, smart snygg skräck, den här boken hade verkligen förtjänat ett eget långt inlägg men eftersom jag inte skrev det genast-nu-med-en-gång när jag hade lyssnat på boken så är det kört.

Aka-porren i Yuko är inte av den mysiga sorten och kanske därför inte kvalar in som klassisk aka-porr, men det där elementet att hitta sin plats i något helt nytt och försöka bolla det med nya krav i studentliv finns där och sånt tycker jag mycket om att läsa.

Malin ska plugga ekonomi i Linköping och blir erbjuden ett rum i studentkorridor med mycket kort varsel. Hennes bästis blir avundsjukt sur över att Malin har badkar i sitt rum, men det visar sig ganska snart att det där badkaret, tja det är inte direkt något att avundas om vi ska uttrycka det milt. Korridorskamraterna är alla lite eljest på olika vis. De beter sig rätt konstigt mot Malin. Alla utom Pelle. Goa Pelle.

Sensmoral: Ibland är Poltergeist att föredra. Det trodde ni inte va?

ensekunditagetNästa storfynd på Storytel var Sofia Nordins En sekund i taget. Här vill jag så snart som möjligt lyfta uppläsaren Disa Östrand. Hurraaaa så bra hon gör det här.

(Det är alltid svårt när vuxna ska läsa in texter som handlar om unga – någon gång strimlades en vacker text sönder för mig bara för att uppläsaren lät så uppenbart medelålders skolad i kontrast till orden som ”skulle” komma ur en ung kvinna med en helt annan bakgrund)

Sidetrack, min svaghet.

Sofia Nordin. Sofia har skrivit en mycket bra men ganska snäll (för en PA-cyniker som mig, men det ÄR en ungdomsbok! rek ålder 12-15.) bok om trettonåriga Hedvig som befinner sig mitt i en mardröm. PA kan som bekant delas in i kategorier: klimatkatastrof, världskrig, virus (…et cetera pp som vi säger här)… detta är virus.

”Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser var jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna. Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna.”

Hedvig är så rådig, så mogen. Hon tar sig an allt så sakligt. Jag älskar att läsa om hur hon skapar sig ett liv, hur hon tänker. Hon är urstark. Men en del av styrkan kan bli till svaghet. Får man minnas och älta? Är det en svaghet att inte låta sig göra det IBLAND? Och vilken tonåring har inte undrat när den första kyssen kommer, vem man ska komma att ha sex med första gången, kommer nååååågon kunna älska mig som jag ser ut? Tja, vi kan väl säga att den typen av tankar tar en ny twist i en ny värld där man inte ens vet om man kommer att träffa en levande människa. Alls. Igen.

Detta är den första boken i en trilogi. De andra finns tillgängliga som e-böcker (inte alls lika praktiskt som pendlardistraktion), men ännu inte inlästa som ljudböcker. HOPPAS att de kommer snart! Och HOPPAS det isåfall blir Disa som får ta sig an jobbet igen.


Han den där Fager. Och den där Thollin. Och en smutsig kolsvart sommar utanför Borås.

  fryslortssöndag i pyjamas troooooots dagsljus – so sue me

Ibland undrar jag vad han går på, den där karln. Noveller, romaner, spel, drama, skitrolig barnbok på vers – och nu ett snyggt snyggt SNYGGT vuxensamarbete med Daniel Thollin. Fager skriver, Thollin bildsätter. Smutsig svart sommar.

gå med i en kult, sa de

det blir kul, sa de

Den smutsiga svarta sommaren baseras på historier ur Samlade svenska kulter, med den för mig oemotståndliga faktorn ”oooooh, du anar inte vad som döljer sig under ytan i den sömniga småstaden” (just här bl a Borås och Lund) och en skruvad sorts girlpower. Vi har sett det förut: riter som går fel och följderna det får. Det går snett för Kari när det äntligen är hennes tur att stå i centrum och dansa med den svarta getens budbärare. De andra vill inte riktigt se vad som händer. Det är nog ingen fara. Det ordnar sig nog. Det gör det såklart inte.

En dansbana ute i skogen mitt mellan tre småstäder. Thollins bilder låter ana den stickande doften av volymgivande hårspray, svettdoft hjälpligt (eller tveksamt) maskerad med Axe och höga halter av könshormoner. En bit bort, där träden står ännu tätare (griper de rent av efter dig…? lite…?), doftar det köttigare. DEFINITIVT köttigare.
Meta-Fager – för den som läser noggrant finns många roliga detaljer att hitta, längre ut på sidan finns ännu en blinkning i form av CeO Molin som föreslagen ”person du kanske känner baserat på dina nuvarande kontakter”

Thollin och Fager kompletterar varandra perfekt och jag har en svag aning om hur kul de måste ha haft när de jobbade med det här. Jag hade gärna tjuvlyssnat.

Det enda jag har att invända LITE mot är textstorleken. Jag var tvungen att använda läsglasögon för att kunna läsa texten i sängen (i dagsljus gick det fortfarande bra utan läsglasögon). Jag känner mig kränkt 😉 Här läser jag en smart, sexig och spännande bok för att få känna mig smart, sexig och spännande (nåja) – men läsglasögonen längst ner på näsan förtog lite av känslan (speciellt när de immade igen).

Sensmoral: Bråka aldrig med småstadstjejer

/köttigt varma hälsningar från småstadstjejen (ursprung Karlstad, och nej – det är inte jag som är ”sola” även om solen skiner i Berlin idag)

Detta är bra skit. Väl värt läsglasögon i sängen. LÄS!