100 (+) underbaraste
Nästa #botns16-kryss: ”That you chose because of the cover”.
1) det är svart
2) har döskallar
3) det står HELENA DAHLGREN på det
Vad troooooor ni?
Helena Dahlgrens 100 hemskaste är sommarens roligaste snackis! Ohotat! Den är personlig, spretig (igen: älskar spretig!), allmänbildande (skräck och relaterade genrer är kultur som verrrrrrkligen tål analys och diskussion) och reflekterande. Hon serverar precis det jag vill ha (i gott sällskap av Lekander och Skugge) denna sommar. Mer! Mer!
Jag blev dessutom så otroligt glatt överraskad över hur SNYGG boken är, mycket färg och måååånga bilder. En del av dem (om än inte i färg) signeras Marcus Stenberg och de är perfekta i sammanhanget. ”Bleak!” (vi gillar BLEAK). Kudos till förlaget som gick all in och satsade utan att snåla!
Helena borde få göra ”100 [x]”.
”100 omiss(#punintended)kännligt katastrofalunderbara kattögonblick”?
”100 klänningar och minnesvärda tillfällen då jag bar dem”?
(DEN kunde bli en pärla med tanke på hur många aaaaawsome kulturpersonligheter Helena har samtalat med iklädd sina alltid lika sköna outfits)
Gott om igenkänning. Många pärlor att återvända till, påmind under läsningen. En del nyinköp att göra (iiiiih!). What’s not to love?
INGEN fotobombar som Spockissen! 😹😹😹 Jag skulle fota hur meta det var att jag använde ett klipp signerat Lotta Olsson, om Helena, som bokmärke när jag läste. Han tyckte att han behövde vara med.
Sov gott, Oliver
På min vägg hänger två signerade foton av Oliver Rath. I bokhyllan har jag en stor fin fotobok. Bohème Berlin.
Jag brukade alltid haja till när jag passerade galleriet på Rosenthaler Straße. Rath Gallery. Bilderna i skyltfönstret! På väggarna därinne! Oh!
Till slut vågade jag mig in. Det tog flera månader. Stället var (för) übercoolt.
Ville ha nästan allt.
In my dreams. Köpte de två (små) bilderna och boken.
Spännande. Subversivt. Humor. Sex. Aldrig ointressant. Jag älskar det.
Oliver Rath dog för några dagar sen. Han blev 38 år. Man tänker på hans partner och två små barn. Släkt och vänner. Och så blir man egoistiskt arg över alla bilder han aldrig kommer att kunna ta. De events och vernissager han aldrig mer håller. Det är så sorgligt, alltihop.
PS jag fick till det med en mycket vacker människa tack vare Olivers bok en gång. Personen bläddrade och blev så till sig att hen glömde vara blyg och sen så hånglade vi kanske lite. Det är fint. Oliver hade gillat det.
En dag fylld av gråt
Jag förstod att det skulle bli jobbigt att gå och se World Press Photo 2016, men jag var inte beredd på de andra utställningarna. Willy Brandt Haus är intressant.
Du behöver visa pass/id för att komma in, men de har ofta fina utställningar alldeles gratis. Konst och foto.
Det som mötte oss på nedre botten, innan vi ens kommit till det våningsplan dit vi skulle, var dock helt oväntat och mycket drabbande. Bereaved. Rina Castelnuovo.
En serie fantastiska porträtt av möten mellan israeler och palestinier. Alla har de mist en närstående i konflikten. Alla bilder strålar av värme och förståelse. De sörjer tillsammans. Jag fick ta en snabbvända och titta lite ovanför många bilder, ni vet så där som man gör när man ser på film och inte riktigt vill SE vad som händer, för att det är läskigt eller äckligt eller… ja, man bara klarar det inte, men kan inte gå ut ur rummet heller. Jag kommer att gå tillbaka en annan dag när jag känner mig starkare. Detta vill jag se. En annan dag. Det är promenadavstånd från jobbet, så jag kan ta det på hemvägen.
Mary F Calvert har bl a gjort ett fotoreportage om offer för sexualbrott inom den amerikanska militären. Hennes bild på Debra Filter blev dagens upplevelse – det säger inte lite – för mig.
World Press Foto då? Ja, det var såklart fantastiskt. Kruxet är att det mest bara är bilder av katastrofer som premieras. Det gör mig kluven. JA, vi behöver se katastrofer, döda, brända, skjutna. Vi bortskämda västmänniskor behöver få det upptryckt i plytet. Ofta. Men är det bara det som ska premieras? Jag är ju nördig och vill se smarta kompositioner och bländande (pun intended) teknik också. Ibland kombineras det, men inte alltid. Jag blev lite kräknödig när jag såg en ”behind the scenes” från det som blev årets bild (kanske inte i denna tävling dock) för några år sen, där en hel BUNT fotografer står och fotograferar samma lilla döda flicka. Men så är det väl.
Jo, det finns kategorier för sport och natur också, men jag log ett snett leende över att förstapriset i sportklassen vanns av en snubbe som tog en häftig skidbild. Mitt i fallet. Ja, snubben på bilden fick skall- och ansiktsskador. Men visst, det blev en häftig bild.
Den GLADA överraskningen var att se en kille som gick i mitt plugg i Karlstad som andrapristagare i sportklassen. Jag visste att Jonas Lindkvist var bra, men inte SÅ bra.
Det var många svenskar representerade i år, jag köpte med mig utställningskatalogen hem. Jag är för vek för att kunna ta in allt detta på ett enda besök.
En våning ner väntade nästa överraskning, en utställning tyska bilder från det senaste århundradet.
F a n t a s t i s k t, och väldigt bra för min tyskifiering. Där fanns många bra bilder, men den som satte sig här var Herman Classens bild av en kvinna som promenerar i Köln 1947. Två år efter kriget, hör ni. Nassarna var grisar, men folket led. Alla var inte nassar. Det får man inte glömma.
-***-
Så, en fin början på denna dag. Omskakande.
Promenerade hem genom för mig nya kvarter i en del av Berlin som är oerhört ful och tråkig. Ändå finns där intressanta vinklar. Såklart. Åt en fantastisk ostbricka på en bar som jag ”alltid” velat prova nära mig sen. Gick hem en stund. Skulle ladda telefonen innan jag skulle ut igen för att njuta Tyskland – Slovakien i min tyska lagtröja.
Fast så blev det inte.
Det sista gången vi träffades pratade vi om vår stress. Han, jag och K. Vi är ett team sedan några månader tillbaka och vi blev tighta snabbt, bl a just på grund av stressen. Han ville ge mig numret till sin läkare. ”Så här kan du inte ha det”. Vi hade team-möte och han var den som införde att varje möte skulle börja med att vi gick bordet runt och berättade om dagens färg – grön, gul eller röd? Han var grön, han hade klarat av en jobbig deadline och skulle dessutom till grannlandet – sitt hemland – under helgen. Jag var röd efter ännu en ny stor uppgift som landat på bordet med kort varsel, utan att vi har de verktyg som krävs för att lösa den på ett vettigt vis. Det är mycket sånt nu. Han var den som öppnade dörren till mitt rum och frågade ”Kan jag göra något?” när jag grät av stress på kvällarna.
K var gul.
Vi pratade om hur glada vi är att vi har varandra och att vi vågar vara så öppna. Vi orkar gråta inför varandra.
Jag är glad att det sista vi pratade om var hur glada vi är att ha varandra, vi tre, men jag är ledsen att jag måste säga just det där ”det sista vi pratade om”. När jag går till jobbet imorgon är det inte vi tre längre. Han och en av hans tvillingsöner avled i en vansinnig väderrelaterad olycka på den där resan han såg fram emot så mycket den här helgen. En son överlevde men ligger på sjukhus.
När hela Berlin ekade av jubel över tre mål ikväll stirrade jag bara på väggen.
Livet är kort. Stanna och lukta på blommorna.
Det blir en helvetestid framöver igen. Det blir tomt utan J. Han blev 44 år.
Berlin party nights
Jag skojade lite för ett tag sen om vad kulturtanter ska göra och inte göra (mest göra) och vilka ohemult goda möjligheter min stad bjuder för den som vill få sig en doft av det dekadenta livet. Den doften drar jag ner djuuuupt i lungorna ibland. Och ibland inte.
Igår råååååkade jag ta en sväng förbi Dussmann (jag skulle bara hämta upp en bokklubbsbok samt en tyskatraggelbok rekommenderad av Pålitlig Källa) ooooch så är det ju påsk snart så jag skulle få köpa lite blandade bildande påskpresenter. Jag är mycket nöjd med min loot! Det blev en bra mix, det mesta Berlinrelaterat. Modebloggare kör ju tjusiga unboxinginlägg ibland, ni får se vad jag köpte vad det lider, jag lär skvätta lite då och då. Jag har höga förhoppningar på årets påsklov, det blir staycation veckan efter påsk och då visualiserar jag mig själv som 1) fortsatt Berlinexplorer med fokus på förorter 2) cafémänniska beväpnad med bok
Nåväl. Dussmann. Dekadens. Och brist på densamma. Jag köpte mig bland annat en bok med gamla bilder från min stadsdel. Det finns liknande böcker om många klassiska stadsdelar i Berlin, men jag vill lära mig mer om just mina hoods till att börja med. Den var egentligen lite dyr (19 EUR för inte sååååå många sidor), men jag anade att den var utgiven på pyttelitet förlag, då blir det lätt dyrt. Bygones!
Oh well. Ibland chansar man! Jag gick alltså till sängs före 21.30 (jaja, det var måndag och jag är allergitrött!) ihop med en bok med gamla svartvita foton. Hardcore!
Det finns mycket kul i boken, men det är en ganska underlig blandning av bilder och jag kom på mig själv med att undra hur bilderna egentligen valts ut. På plussidan finns insikter om hur gator och parker (och tunnelbanestationer :-D) har döpts om igen och igen. Ni vet, vad som är poppis under nassetid är inte helt comme il faut under kommunistiskt/socialistiskt styre, en del av det allra mest extrema från DDR-åren – hörde jag ett Stalin? *host* – är inte helt poppis efter att DET styret har fallit. På minussidan finns det där med att ganska få bilder har ett årtal angivet, många av dem är dessutom ganska intetsägande och av dålig kvalitet. Det borde finnas en UPPSJÖ av bilder från Prenzlberg att plocka från, men igen: litet förlag kanske inte har råd/möjligheter att plocka av allt.
Stolpe ut på detta spontanköp. Det är OK. Jag har haft stolpe in på många andra köp. Styleguide Berlin till exempel – igår såg jag att den finns på engelska nu! Hett tips till er som är på väg hit och vill hitta mysiga fik och roliga butiker.
Going down
Long time no U-Bahn! DET måste vi åtgärda! Jag fick lite hjälp på traven av en f d chef (född i Berlin, URBERLINARE [ja, med STORA BOKSTÄVER], inte lika galen i tåg som jag, men dock) som utmanade mig – ”hur nördig ÄR du egentligen?”
…och jag fick 21 av 25, det skulle en del tycka är JÄTTEBRA (och inte ens alla urberlinare skulle klara det, har ännu t ex inte hört Sebs egna score om han nu gjorde testet, men hans kommentar till mitt resultat var ”you will kick ass in this city”) men jag gnisslade tänder. Ja, seriöst. Det är en av mina fula sidor.
Samtidigt kunde jag konstatera att stationerna jag missade var stationer jag ännu inte passerat (vi har 173 st här, och ett gäng till är under uppbyggad), och ”det finns faktiskt ingen bok med alla”, för den bristen hade jag konstaterat för några år sen minsann. Grejen var att den bristen hade en annan inflytting också konstaterat så nu FINNS det en bok med alla stationer (och snygga renditions av de tre som byggs för att överbrygga luckan mellan U55 och U5). Den är INTE lika snygg som Buschmanns bok U-Bahnhöfe Berlin, men den boken har lite andra ambitioner (och kostade definitivt mer att producera). Buschmann fokar djupt på 20 av stationerna, Robert Schwandl har verkligen text och bilder om alla – men inte alls samma fotokvalitet och detaljrikedom (såklart, hans bok kostar bara EUR 14.50!).
MEN, se där, inte ens Schwandl hade med full säkerhet kunnat hjälpa mig, för stationsskyltarna är inte alltid jättetydliga. I övrigt då? Ja, jag hade mycket kul med den här boken, han lyckas få in massor av information på 160 sidor (igen: 173 stationer på 160 sidor – ni hajar). Han pressar in förvånansvärt mycket fakta om varje linje: när varje station kom till, hur man tänkte, vilka stationer som avvecklats (många var tillfälligt förslutna under de delade åren) och vilka planer som fanns som aldrig blev. Bilderna är inte direkt av Berlinstagram-kvalitet men de är bra nog för att jag ska kunna bilda mig en uppfattning om vilka stationer jag ska prioritera och vilka som kanske inte är lika roliga.
Vad? Varför? Jo ett av mina drömprojekt är att kunna göra Berlinversionen av Lotta Jernströms bok om Stockhoms tunnelbana. Jag snackade med ett svenskt förlag om andra grejor i höstas och till slut kom vi in på drömmar också projekt snubben som äger förlaget sa ”VÄLDIGT bra idé och det finns garanterat en köparkrets, men den skulle också bli VÄLDIGT dyr att producera”. Jo, så är det. Jag tänker alternativa sätt nu. Och drömma bör man!
Vi får se om jag går RIKTIGT djupt ner i nörderiet och köper de specialböcker som finns om fyra av linjerna. Ibland köper jag den här typen av bok som belöning till mig själv. Eller tröst. Det finns värre sätt att köpa tröst 😉
PS att jag är sugen på den här behöver jag inte gå närmare in på va? men den har ju inte HELLER alla :´-(
———–
Nu blir det annan sorts kultur! Jag ska trotsa ösregnet och ge mig iväg västerut, till Anton Corbijn . Retrospective. Vi är ett gäng som är ute lite i sista minuten, den stänger imorgon, men bättre sent än aldrig. Jag såg Inwards and Onwards på Fotografiska för fyra år sen, den var mycket bra!
Sista kvällen i Saigon (inkl. nördloot)
Dags att packa väskan, i morgon går bussen till den lilla fiskebyn vid havet. Vi är inte HELT klara med Saigon, men det är inget att gräma sig över. Det är inte alla länder vi vill återvända till, men Vietnam är definitivt värt fler besök.
Trappen på vårt hotell är vansinnigt stilig, på väggarna hänger bilder från Saigon förr i tiden. Hittade en bok på samma tema redan första dagen, jag har gått och tänkt på den sen dess och i dag blev den min. Köpte dessutom en färgglad, gräslig och alldeles underbar busskarta över Saigon plus en gammal tågposter. Både kartan och tågpostern kommer att smälta in fint i hall 1, där vi har tågtema, och i hall 2 med kart-dito.
Artbook är en fin butikskedja främst inriktad på böcker om konst, men de har engelska romaner och fackböcker om Vietnam också. Lägg till fina anteckningsblock, kalendrar, posters och fototryck. Bra priser. Jag betalade 200 :- för min fotobok och två posters.
Slutligen en bunt blandade bilder från dagen i Ben Tre ( Mekongdeltat) och kvällen i Saigon:
Lördagskväll
Brasa, födelsedagsbok och några stänk av Rigas svarta balsam.
Detta borde ju vara rena rama hälsokuren. Vi får väl se…
Derelict London
Urban exploring och det där med att hitta och plåta övergivna platser är ju väldigt populärt nu, och det finns något fascinerande med alla dessa egentligen underbara hus som står tomma och förfaller av olika anledningar. En del är så förstörda att det är meningslöst att ens försöka göra något åt dem, andra ägs av nån som inte har lust eller råd, ännu några ägs av… ja, ägarförhållandena kan vara så komplicerade att inget blir gjort just åp grund av det (så är det med många gamla hus i Berlin. kriget ni vet. och DDR. och allt sånt.) – men ooooh vad det kliar i fingrarna när man ser en del av platserna i den här lilla boken.
Lilla, ja. Paul Tallings bok är pytteliten (det påpekar en del sura köpare på amazon – men vad tror de? att en stor fotobok kostar 10 pund i fullpris och ännu mindre på rea? ja, såna böcker kanske finns, men de är inte vanliga), den är med andra ord perfekt att ha i väskan om man vill hitta ovanliga utflyktsmål i Världens Bästa Stad.
Det finns en websida också. Den kanske inte är snyggast i vläääärden, men bilderna är fina.
Abney Park Cemetery och Crossbones Graveyard är två av platserna i Tallings bok som vi redan har avverkat – just dessa två besökte vi i maj i år.
Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
Då och då hittar man en bok där det visuella och det skrivna är som hand i handske. Miss Peregrine är en av dem. Författaren Ransom Riggs har samlat gamla foton – konstiga foton, jag antar att man kan sortera in dem i facket ”kuriositeter” – och han har fått låna ännu fler foton från andra samlare. Han hittade en historia i alla de här bilderna. En fin en.
Idén att berätta en historia om udda barn med likaledes udda färdigheter som samlas på en särskild plats för att undkomma en oförstående omvärld är inte helt ny (hej X-men!), men tillsammans med alla dessa underbara bilder blir det till något som jag älskar, slukar och vill veta mer om. Det här var en av de där böckerna som jag längtade hem från jobbet för att få fortsätta läsa i. Ett kort tag ville jag flytta in i den, men det gick över. Say no more.
”En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.
Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.
Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.”
Envisa rykten säger att Tim Burton gör film av det här nästa år – woohoooo! Det kan bli hur bra som helst om det är sant. Helenas roll är redan gjuten isåfall, och japp – det går nog att squeeza in herr Depp också 😉
Miss Peregrine gavs ut på svenska i augusti, men som vanligt tycker jag att du ska prova att läsa den på originalspråk. I trailern nedan kan du se en del av bilderna från boken. Det är en otroligt snygg bok! Fyra nöjda boktoksflin av fem möjliga. Äh, fyra plus! Fyra-å-ett halvt! Här ska inte knusslas.
bye bye Sartorialist – helloooooo Horst A Friedrichs
Alltså, det är ju det där med det dåliga samvetet och lite lätt skam över boknarkomani och nästan snudd på SMYGA hem nya böcker och… ja, ni vet. Så ibland skaffar jag alibi.
Jag erkänner. Jag hittar nån bok på amazon som jag vill att Kristoffer ska få (det är självklart ALLTID i den ordningen saker sker!) och sen måste jag klicka dit nån bok till mig själv också för att komma upp i £25 och få fri frakt (alla som vet vad frakt kostar inser att det snudd på lönar sig så, ju).
Den här gången hittade jag Horst A Friedrichs Cycle Style. Den ploppade upp när jag kollade efter bok nummer två av Sartorialisten, och jag högg som en kobra. Snyggsnyggsnygg.
(Sartorialisten nummer två köpte jag däremot INTE)
Nu är det så att jag är alldeles såld. F*ck den där NY-mannen, in med dessa Londonbilder signerade Friedrichs. ÄNNU snyggare bilder, ännu roligare motiv, kul folk och underbara cyklar (ja, du såg det. jag skrev det. underbara cyklar. jag är skadad.). Man märker att Horst, liksom jag, föredrar lite old school fixies och single speeds. Addera ett par ton tweed (!). En och annan riktigt skön hund. Det är en sån bok som man skulle kunna slakta och göra en tavla en massa tavlor av. VARENDA BILD kvalar in som snygg tavla.
Kristoffer får eventuellt titta i sin nya bok. En liten LITEN stund. Sen ska jag titta i den igen.
——————————————-
utfyllnad för att komma upp i de där tjugofem fraktfria punden
(inte så) Anonyma Biblioholister 