foto

100 (+) underbaraste 

  
Nästa #botns16-kryss: ”That you chose because of the cover”. 

1) det är svart 

2) har döskallar 

3) det står HELENA DAHLGREN på det

Vad troooooor ni?

Helena Dahlgrens 100 hemskaste är sommarens roligaste snackis! Ohotat! Den är personlig, spretig (igen: älskar spretig!), allmänbildande (skräck och relaterade genrer är kultur som verrrrrrkligen tål analys och diskussion) och reflekterande. Hon serverar precis det jag vill ha (i gott sällskap av Lekander och Skugge) denna sommar. Mer! Mer!

Jag blev dessutom så otroligt glatt överraskad över hur SNYGG boken är, mycket färg och måååånga bilder. En del av dem (om än inte i färg) signeras Marcus Stenberg och de är perfekta i sammanhanget. ”Bleak!”  (vi gillar BLEAK). Kudos till förlaget som gick all in och satsade utan att snåla! 

Helena borde få göra ”100 [x]”. 

”100 omiss(#punintended)kännligt katastrofalunderbara kattögonblick”? 

”100 klänningar och minnesvärda tillfällen då jag bar dem”? 

(DEN kunde bli en pärla med tanke på hur många aaaaawsome kulturpersonligheter Helena har samtalat med iklädd sina alltid lika sköna outfits)

Gott om igenkänning. Många pärlor att återvända till, påmind under läsningen. En del nyinköp att göra (iiiiih!). What’s not to love?

  
INGEN fotobombar som Spockissen! 😹😹😹 Jag skulle fota hur meta det var att jag använde ett klipp signerat Lotta Olsson, om Helena, som bokmärke när jag läste. Han tyckte att han behövde vara med.


Sov gott, Oliver 

  
På min vägg hänger två signerade foton av Oliver Rath. I bokhyllan har jag en stor fin fotobok. Bohème Berlin.

Jag brukade alltid haja till när jag passerade galleriet på Rosenthaler Straße. Rath Gallery.  Bilderna i skyltfönstret! På väggarna därinne! Oh! 

Till slut vågade jag mig in. Det tog flera månader. Stället var (för) übercoolt.

Ville ha nästan allt. 

In my dreams. Köpte de två (små) bilderna och boken.

Spännande. Subversivt. Humor. Sex. Aldrig ointressant. Jag älskar det.

Oliver Rath dog för några dagar sen. Han blev 38 år. Man tänker på hans partner och två små barn. Släkt och vänner. Och så blir man egoistiskt arg över alla bilder han aldrig kommer att kunna ta. De events och vernissager han aldrig mer håller. Det är så sorgligt, alltihop.

PS jag fick till det med en mycket vacker människa tack vare Olivers bok en gång. Personen bläddrade och blev så till sig att hen glömde vara blyg och sen så hånglade vi kanske lite. Det är fint. Oliver hade gillat det.


En dag fylld av gråt

  Jag förstod att det skulle bli jobbigt att gå och se World Press Photo 2016, men jag var inte beredd på de andra utställningarna. Willy Brandt Haus är intressant.

Du behöver visa pass/id för att komma in, men de har ofta fina utställningar alldeles gratis. Konst och foto.

Det som mötte oss på nedre botten, innan vi ens kommit till det våningsplan dit vi skulle,  var dock helt oväntat och mycket drabbande. Bereaved. Rina Castelnuovo.

En serie fantastiska porträtt av möten mellan israeler och palestinier. Alla har de mist en närstående i konflikten. Alla bilder strålar av värme och förståelse. De sörjer tillsammans. Jag fick ta en snabbvända och titta lite ovanför många bilder, ni vet så där som man gör när man ser på film och inte riktigt vill SE vad som händer, för att det är läskigt eller äckligt eller… ja, man bara klarar det inte, men kan inte gå ut ur rummet heller. Jag kommer att gå tillbaka en annan dag när jag känner mig starkare. Detta vill jag se. En annan dag. Det är promenadavstånd från jobbet, så jag kan ta det på hemvägen.

Mary F Calvert har bl a gjort ett fotoreportage om offer för sexualbrott inom den amerikanska militären. Hennes bild på Debra Filter blev dagens upplevelse – det säger inte lite – för mig.

World Press Foto då? Ja, det var såklart fantastiskt. Kruxet är att det mest bara är bilder av katastrofer som premieras. Det gör mig kluven. JA, vi behöver se katastrofer, döda, brända, skjutna. Vi bortskämda västmänniskor behöver få det upptryckt i plytet. Ofta. Men är det bara det som ska premieras? Jag är ju nördig och vill se smarta kompositioner och bländande (pun intended) teknik också. Ibland kombineras det, men inte alltid. Jag blev lite kräknödig när jag såg en ”behind the scenes” från det som blev årets bild (kanske inte i denna tävling dock) för några år sen, där en hel BUNT fotografer står och fotograferar samma lilla döda flicka. Men så är det väl.

Jo, det finns kategorier för sport och natur också, men jag log ett snett leende över att förstapriset i sportklassen vanns av en snubbe som tog en häftig skidbild. Mitt i fallet. Ja, snubben på bilden fick skall- och ansiktsskador. Men visst, det blev en häftig bild.

Den GLADA överraskningen var att se en kille som gick i mitt plugg i Karlstad som andrapristagare i sportklassen. Jag visste att Jonas Lindkvist var bra, men inte SÅ bra.

Det var många svenskar representerade i år, jag köpte med mig utställningskatalogen hem. Jag är för vek för att kunna ta in allt detta på ett enda besök.

En våning ner väntade nästa överraskning, en utställning tyska bilder från det senaste århundradet.

F a n t a s t i s k t, och väldigt bra för min tyskifiering. Där fanns många bra bilder, men den som satte sig här var Herman Classens bild av en kvinna som promenerar i Köln 1947. Två år efter kriget, hör ni. Nassarna var grisar, men folket led. Alla var inte nassar. Det får man inte glömma.

-***-

Så, en fin början på denna dag. Omskakande.

Promenerade hem genom för mig nya kvarter i en del av Berlin som är oerhört ful och tråkig. Ändå finns där intressanta vinklar. Såklart. Åt en fantastisk ostbricka på en bar som jag ”alltid” velat prova nära mig sen. Gick hem en stund. Skulle ladda telefonen innan jag skulle ut igen för att njuta Tyskland – Slovakien i min tyska lagtröja.

Fast så blev det inte.

Det sista gången vi träffades pratade vi om vår stress. Han, jag och K. Vi är ett team sedan några månader tillbaka och vi blev tighta snabbt, bl a just på grund av stressen. Han ville ge mig numret till sin läkare. ”Så här kan du inte ha det”. Vi hade team-möte och han var den som införde att varje möte skulle börja med att vi gick bordet runt och berättade om dagens färg – grön, gul eller röd? Han var grön, han hade klarat av en jobbig deadline och skulle dessutom till grannlandet – sitt hemland – under helgen. Jag var röd efter ännu en ny stor uppgift som landat på bordet med kort varsel, utan att vi har de verktyg som krävs för att lösa den på ett vettigt vis. Det är mycket sånt nu. Han var den som öppnade dörren till mitt rum och frågade ”Kan jag göra något?” när jag grät av stress på kvällarna.

K var gul.

Vi pratade om hur glada vi är att vi har varandra och att vi vågar vara så öppna. Vi orkar gråta inför varandra.

Jag är glad att det sista vi pratade om var hur glada vi är att ha varandra, vi tre, men jag är ledsen att jag måste säga just det där ”det sista vi pratade om”. När jag går till jobbet imorgon är det inte vi tre längre. Han och en av hans tvillingsöner avled i en vansinnig väderrelaterad olycka på den där resan han såg fram emot så mycket den här helgen. En son överlevde men ligger på sjukhus.

När hela Berlin ekade av jubel över tre mål ikväll stirrade jag bara på väggen.

Livet är kort. Stanna och lukta på blommorna.

Det blir en helvetestid framöver igen. Det blir tomt utan J. Han blev 44 år.

 


Berlin party nights

 Jag skojade lite för ett tag sen om vad kulturtanter ska göra och inte göra (mest göra) och vilka ohemult goda möjligheter min stad bjuder för den som vill få sig en doft av det dekadenta livet. Den doften drar jag ner djuuuupt i lungorna ibland. Och ibland inte.

Igår råååååkade jag ta en sväng förbi Dussmann (jag skulle bara hämta upp en bokklubbsbok samt en tyskatraggelbok rekommenderad av Pålitlig Källa) ooooch så är det ju påsk snart så jag skulle få köpa lite blandade bildande påskpresenter. Jag är mycket nöjd med min loot! Det blev en bra mix, det mesta Berlinrelaterat. Modebloggare kör ju tjusiga unboxinginlägg ibland, ni får se vad jag köpte vad det lider, jag lär skvätta lite då och då. Jag har höga förhoppningar på årets påsklov, det blir staycation veckan efter påsk och då visualiserar jag mig själv som 1) fortsatt Berlinexplorer med fokus på förorter 2) cafémänniska beväpnad med bok

Nåväl. Dussmann. Dekadens. Och brist på densamma. Jag köpte mig bland annat en bok med gamla bilder från min stadsdel. Det finns liknande böcker om många klassiska stadsdelar i Berlin, men jag vill lära mig mer om just mina hoods till att börja med. Den var egentligen lite dyr (19 EUR för inte sååååå många sidor), men jag anade att den var utgiven på pyttelitet förlag, då blir det lätt dyrt. Bygones!

Oh well. Ibland chansar man! Jag gick alltså till sängs före 21.30 (jaja, det var måndag och jag är allergitrött!) ihop med en bok med gamla svartvita foton. Hardcore!

Det finns mycket kul i boken, men det är en ganska underlig blandning av bilder och jag kom på mig själv med att undra hur bilderna egentligen valts ut. På plussidan finns insikter om hur gator och parker (och tunnelbanestationer :-D) har döpts om igen och igen. Ni vet, vad som är poppis under nassetid är inte helt comme il faut under kommunistiskt/socialistiskt styre, en del av det allra mest extrema från DDR-åren – hörde jag ett Stalin? *host* – är inte helt poppis efter att DET styret har fallit. På minussidan finns det där med att ganska få bilder har ett årtal angivet, många av dem är dessutom ganska intetsägande och av dålig kvalitet. Det borde finnas en UPPSJÖ av bilder från Prenzlberg att plocka från, men igen: litet förlag kanske inte har råd/möjligheter att plocka av allt.

Stolpe ut på detta spontanköp. Det är OK. Jag har haft stolpe in på många andra köp. Styleguide Berlin till exempel – igår såg jag att den finns på engelska nu! Hett tips till er som är på väg hit och vill hitta mysiga fik och roliga butiker.


Going down 

Long time no U-Bahn! DET måste vi åtgärda! Jag fick lite hjälp på traven av en f d chef (född i Berlin, URBERLINARE [ja, med STORA BOKSTÄVER], inte lika galen i tåg som jag, men dock) som utmanade mig – ”hur nördig ÄR du egentligen?

…och jag fick 21 av 25, det skulle en del tycka är JÄTTEBRA (och inte ens alla urberlinare skulle klara det, har ännu t ex inte hört Sebs egna score om han nu gjorde testet, men hans kommentar till mitt resultat var ”you will kick ass in this city”) men jag gnisslade tänder. Ja, seriöst. Det är en av mina fula sidor.

Samtidigt kunde jag konstatera att stationerna jag missade var stationer jag ännu inte passerat (vi har 173 st här, och ett gäng till är under uppbyggad), och ”det finns faktiskt ingen bok med alla”, för den bristen hade jag konstaterat för några år sen minsann. Grejen var att den bristen hade en annan inflytting också konstaterat så nu FINNS det en bok med alla stationer (och snygga renditions av de tre som byggs för att överbrygga luckan mellan U55 och U5). Den är INTE lika snygg som Buschmanns bok U-Bahnhöfe Berlin, men den boken har lite andra ambitioner (och kostade definitivt mer att producera). Buschmann fokar djupt på 20 av stationerna, Robert Schwandl har verkligen text och bilder om alla – men inte alls samma fotokvalitet och detaljrikedom (såklart, hans bok kostar bara EUR 14.50!).

MEN, se där, inte ens Schwandl hade med full säkerhet kunnat hjälpa mig, för stationsskyltarna är inte alltid jättetydliga. I övrigt då? Ja, jag hade mycket kul med den här boken, han lyckas få in massor av information på 160 sidor (igen: 173 stationer på 160 sidor – ni hajar). Han pressar in förvånansvärt mycket fakta om varje linje: när varje station kom till, hur man tänkte, vilka stationer som avvecklats (många var tillfälligt förslutna under de delade åren) och vilka planer som fanns som aldrig blev. Bilderna är inte direkt av Berlinstagram-kvalitet men de är bra nog för att jag ska kunna bilda mig en uppfattning om vilka stationer jag ska prioritera och vilka som kanske inte är lika roliga.

Vad? Varför? Jo ett av mina drömprojekt är att kunna göra Berlinversionen av Lotta Jernströms bok om Stockhoms tunnelbana. Jag snackade med ett svenskt förlag om andra grejor i höstas och till slut kom vi in på drömmar också projekt snubben som äger förlaget sa ”VÄLDIGT bra idé och det finns garanterat en köparkrets, men den skulle också bli VÄLDIGT dyr att producera”. Jo, så är det. Jag tänker alternativa sätt nu. Och drömma bör man!

Vi får se om jag går RIKTIGT djupt ner i nörderiet och köper de specialböcker som finns om fyra av linjerna. Ibland köper jag den här typen av bok som belöning till mig själv. Eller tröst. Det finns värre sätt att köpa tröst 😉

PS att jag är sugen på den här behöver jag inte gå närmare in på va? men den har ju inte HELLER alla :´-(

———–

Nu blir det annan sorts kultur! Jag ska trotsa ösregnet och ge mig iväg västerut, till Anton Corbijn . Retrospective. Vi är ett gäng som är ute lite i sista minuten, den stänger imorgon, men bättre sent än aldrig. Jag såg Inwards and Onwards på Fotografiska för fyra år sen, den var mycket bra!

 


Sista kvällen i Saigon (inkl. nördloot)

Dags att packa väskan, i morgon går bussen till den lilla fiskebyn vid havet.  Vi är inte HELT klara med Saigon, men det är inget att gräma sig över. Det är inte alla länder vi vill återvända till, men Vietnam är definitivt värt fler besök.
image

Trappen på vårt hotell är vansinnigt stilig, på väggarna hänger bilder från Saigon förr i tiden. Hittade en bok på samma tema redan första dagen, jag har gått och tänkt på den sen dess och i dag blev den min. Köpte dessutom en färgglad, gräslig och alldeles underbar busskarta över Saigon plus en gammal tågposter. Både kartan och tågpostern kommer att smälta in fint i hall 1, där vi har tågtema, och i hall 2 med kart-dito.

image

image

Artbook är en fin butikskedja främst inriktad på böcker om konst, men de har engelska romaner och fackböcker om Vietnam också. Lägg till fina anteckningsblock, kalendrar, posters och fototryck. Bra priser. Jag betalade 200 :- för min fotobok och två posters.

Slutligen en bunt blandade bilder från dagen i Ben Tre ( Mekongdeltat) och kvällen i Saigon:

image

image

image

image

image


Lördagskväll

image

Brasa, födelsedagsbok och några stänk av Rigas svarta balsam.
Detta borde ju vara rena rama hälsokuren. Vi får väl se…