odds, odds, odds…
Det vankas riktig bokhelg, eller snarare Riktig Bokhelg, denna vecka.
På fredag ska jag på releaseparty här i Berlin, Thorén & Lindskog ger ut en svensk författare och firar det sköööönt nog med ett party i Sverige och ett här. Yay! Victoria Larsson debuterar med Ett norrländskt trauma och releasepartyt tar mig till Sameheads i Neukölln.
Vad är udda med det? Jo:
1) Thorén & Lindskog ger normalt inte ut svenska författare
2) Det blir mitt första bokevent i Berlin
Så… ja, jag läste igenom listan med inbjudna och i den listan finner jag namnen på två av den jag ser som min bästa lokala väns absolut närmaste väninnor. Vad är oddsen? Strax under 200 inbjudna och där är de! Bjöd med honom också, men han får besök av långväga vänner som han ska ta hand om i helgen.
(Vi ska kompensera det med en middag imorgon OCH om hans man hinner hem till Berlin i tid så ska han ansluta också. Hjälp! Jag är nervös! Tänk om vi avskyr varandra? Nu är det ju inte HONOM jag är nära vän med, det är ju A som är viktig, men jag vill gilla hans älskling också. Ju.)
Åter till boken. Victorias historia spinner kring Åmselemorden 1988, eller snarare kring Juha och alla de flickor och unga kvinnor som fascinerades av honom. Jag förstod aldrig kulten, men kan mycket väl tänka mig att läsa om den. Min lassie i sammanhanget? Jag sommarjobbade på en bensinmack en bit från Åmsele. Några dagar efter att allt hade hänt kom polisen förbi och berättade att Juha och Marita hade sovit i bilen på parkeringen utanför mitt jobb. Uff.
Mer boktok – på söndag är det bokbrunch på mitt stammishak Gugelhof. I söndags blev det en sen lunch efter en kylslagen promenad och jag satt där en lång stund och läste min Isherwood – en av de böcker som ska diskuteras på söndag. Jag plockar dit alla vänner jag kan och det känns helt overkligt att stora delar av Breakfast Book Club sammanstrålar där på söndag. Hurra!
Sleepless in Berlin
En kopp myntate och Modernistas vårkatalog (Vår. VÅR!! Oh, tänk att jag flyttade ner den 8/4 och att det gick att sitta ute i bara tischa kl 20.00 på kvällen då… försöker bita ihop och tänka bort den genomgrå och råkalla Berlinvintern i väntan på en ny vår) får hålla mig sällskap i väntan på John Blund.
Utgivningen. Hm. Spretig eller bred? Föredrar att tänka ”bred”.
Modernista fyrar av två av storfavoriterna (Bolton och Bauer) redan denna höst, men våren bjuder Exil av Denise Mina. Garnet Hill-trilogin har några år på macken, men håller finfint för en nyutgåva. Det blir mer Mo Hayder (ännu otestad men en tidigare bok ligger och glimmar i skattkistan med olästa böcker). Våren bjuder dessutom på den första nyöversättningen på 63 år av de Saint-Exupérys Lille prinsen, på En familjeflickas memoarer av de Beauvoir och en massa andra intressanta nyutgåvor (Moll Flanders!! Yay!).
Välkommen våren! Denna jul är förvisso den första på många år som jag faktiskt längtar till, men våren? Oh. Den går utanpå allt annat. Vi kan ta en vecka jul (20-28/12), men sen kan jag lugnt tänka mig att gå rakt på april.
ja, men precis så där ser det ut…
…när jag ska hämta ner katten från bokhyllan. Lite mer kortklippt numera bara.
Pussfnuttarna på Eskapix dammade upp en fruktansvärt snygg blurb-bild som header på sin Facebooksida. Nä, jag vet, det syns knappt, men det är yours truly som citeras. Klicka på bilden så ser du bättre. Det rara djuret vinner också på att ses i fullformat.
I februari serverar de nästa antologi, Brinn era Djävlar! Brinn!
I Brinn Era Djävlar! Brinn! kliver du in i en värld med noveller av Pål ”De döda fruktar födelsen” Eggert, Sofia ”Sexpuckona Anfaller” Albertsson, Stewe Sundin, Gunnar Blå, Johannes Pinter och Christina Nordlander.
What’s not to love? Jo, en sak. Jag saknar ett namn. Malin. Ska jag behöva vara utan Malin? Nä, hoppas inte. Men Pål är med, Pål som snart kommer med en ny fullängdare också.
Herr Holmströms gäng nöjer sig inte med antologier, de skissar dessutom på en gratistidning. Nog måste det gå att få ihop minst 2000 personer som kan tänka sig att läsa en gratistidning om alternativkultur inom konst, mode, musik, film och litteratur? ”Får vi ihop 2 000 gratisprenumeranter släpps första numret i slutet av april. Är intresset lågt blir det ingen kulturtidning – och Sverige förblir sitt grådaskiga jag…”
Just go there and sign up. Annars bussar jag katten på dig.
#Blogg100 – 7
en fantastisk tunnelbana blir ännu lite härligare
Jag kanske inte alltid älskar reklam – men jag faller som en fura för Piratförlagets kampanj i Stockholm. Våra C20-vagnar är alltid snyggsnygga, och jag gillar det stilrena i designen, men för en månad är det väl alldeles fantastiskt trivsamt med massiv boktoksdekoration.
(fotot lånade jag av Piratförlaget, men jag hoppas att jag hinner ta egna bilder på sköna gröna linjen innan kampanjen är slut!)
Massolit fortsätter att växa
Nyheter på Massolits facebook-sida i dag: den danska kriminalförfattaren Sara Blædel ansluter till förlaget. Det är inte en dag för tidigt att hon hamnar i fokus igen. Norstedts lyckades – om du frågar mig – aldrig få ut henne till oss svenskar så som hon förtjänar. Grattis Massolit!
I oktober kommer De bortglömda ut som första Blædel-alster från Massolit. Sara dyker dessutom upp på bokmässan (och jag har hotellrum! fattar ni? för första gången bor jag i Göteborg torsdag t o m lördag och slipper STRESSA runt på Bokmässan, jag har knappt fattat det själv än) i Göteborg i september – årets tema är Norden, så det passar ju bra med en av Danmarks vassaste författare då.
Lär mer hos Gunilla Wedding
Photographer: Flemming Gernyx, 2011
another take on Aaaaaaugust
Med facit i hand så var mitt lilla utbrott på en viss tidning ett riktigt lyckokast, för det gjorde så att jag äntligen drog tummen ur stället där solen inte skiner och spanade in en samling andra magasin. Magasin som intresserat mig länge men som det bara inte har blivit av att utforska, och det finns en gräns för hur många prenumerationer jag vill och kan jonglera (tro det eller ej -he).
Eskapix var ett storfynd, och när jag kom hem från Tyskland i går så väntade ett tjockt kuvert från Kolik också. Jag nappade på ett erbjudande som rent tekniskt redan hade gått ut, men jag hoppades hoppades och si – förhoppningen slog in. Jag ville ju så gärna få Fabian Bengtssons Göransons Inferno med på köpet, och det fick jag.
Fabian tolkar Strindberg i en grafisk roman och det var t o m ännu bättre än förväntat.
Året är 1896 och August Strindberg har just lagt pennan på hyllan, för att istället försöka framställa guld genom alkemiska experiment. Men ju fler experiment som misslyckas, desto mer övertygad blir han om att en osynlig hand styr hans liv, och steg för steg går han vilse i en labyrint av svart magi, hemliga tecken och paranoida vanföreställningar.
Jag älskade stilen. Humorn. Sättet att teckna. Det absurda i det som sker inuti August i Paris efter hans skilsmässa från Frida Uhl får ännu en dimension när det tolkas i korta episoder, enkla men uttrycksfulla bilder.
Utopi magasin har jag bara hunnit bläddra i än så länge, det får bli mitt sällskap i den nyuppsatta hängmattan senare i dag. Det lilla jag hann se var snygga SNYGGA grejor tryckta på lyxigt papper. Riktigt riktigt snyggt.
Jag läste Drift för många år sen och älskade den. Jag tror att jag behöver Maran också. Och Alena. Och Kiki… och Pärlor & patroner… Dödvatten… och… shit, ett nytt bokberoende slår ut i full blom.
Det enda som gör mig lite orolig är tanken på att Fabian i sin roll som förläggare och delägare kanske inte har tid att ägna sig fullt ut åt egna alster (men det vet jag ju ingenting om alls, han kanske är en vardagsmagiker av det slag som trollar fram 35 timmar/dygn). Han är så tokbra, jag vill ha mer, mycket mer Fabian Göranson.
Inferno får en stor fet femma av mig.
när den inre järnvägsnörden går i spinn…
tjena alla monsterdiggare
…ni missar väl inte Eskapix? Det gjorde nämligen jag, alldeles för länge.
Jag är nästan glad att jag lackade ur på tidningen-vars-namn-jag-inte-ska-nämna (jag vill inte ha en sån där besökstopp till) så att jag äntligen fick tummen ur och beställde den.
Tidskriften har blivit till en liten snygg bok i perfekt format – eller ja, den skulle gärna få vara ÄNNU tjockare – och med ett sparsmakat och/men vilt blandat innehåll. Essäer och noveller i en skön blandning. Allt håller hög klass, men mina favoriter blev Malin Rydéns skräcknovell om Djupet (jag som älskar vatten fruktar ändå djup och tanken… eh, mardrömmen om vad som händer nedanför kontinentalsockeln är fascinerande) och Lova Lovéns underbara Dead Woman. Stewe Sundins novell är den som har fått allra mest beröm, och den är en gediget fin skräckis med många bottnar, men det var tjejerna som fick mig att skrika ”katjing!” när jag plöjde det här numret. CJ Håkansson var faktiskt den enda författaren som jag kände till förut och han levererar också.
ALLA levererar, det är det som är så skönt, och som faktiskt också skiljer Eskapix från tidningen-vars-namn-jag-inte-ska-nämna där nivån alltid var betydligt mer ojämn (fast i rättvisans namn kan man inte dra fulla slutsatser av ett nummer vs flera års konsumtion).
Nu hamnar inte Eskapix och tidningens-vars-… ja, äh, ni vet – de simmar inte i samma ankdamm för hur mycket tidningen-vars förmodligen än vill vara en spännande outsider så räknas de nog mer till etablissemanget än de vill tro (;)) medan Eskapix ännu kan stoltsera med epitetet ”alternativ”.
Eskapix lämpar sig för den som tål det groteska och lite grisiga blandat med klassisk gotik och en och annan zombie. Många starka skildringar med barnet i centrum. Not for the fainthearted, men för den med ett hjärta. Faktiskt.
I want more. Much more.
Psssst – passa på, den här fina boken kostar bara 79 spänn under maj månad. Köp köp medan den ännu finns kvar.
Några hugade spekulanter?
Jag blev otroligt glad (och löjligt smickrad) när jag hittade ett mail från en smart (åtminstone i vanliga fall ;)) och boktokig exkollega som tyckte att det här jobbet var perfekt för mig. Rosenlarv är störtcoolt och jobbet låter huuuuuur kul som helst, men jag försummar alldeles för många saker redan och jag känner mig inte kompetent nog.
Nån annan som är intresserad? Suzann, du skulle vara perfekt, men du är ju inte direkt lite uppbokad sen förut!
(den fina Rosenlarvloggan är ritad av Joanna Hellgren)
var går gränsen för chick-lit?
Frågan är alldeles ärlig och ickeironisk. Den har slagit mig många många gånger. Har den relevans? Jo, det beror på vem du frågar. Många skyr allt chicklittande som pesten, så en boks framgång kan sannerligen avgöras ganska snabbt beroende på vilken genre-stämpel den behäftas med. I rättvisans namn så är det garanterat så att termen chicklit drar TILL sig läsare också, men sällan av den creddiga typen. Nå, det är en annan diskussion.
Författarens kön, spelar det roll? Det tror jag. Vad tror du?
”Doug har träffat sitt livs kärlek, och förlorat henne. Knappt trettio år gammal är han en deprimerad, alkoholiserad änkling. Han vill helst vara ifred men motarbetas av sin tvillingsyster, sin tonåriga styvson och stans alla singelkvinnor.”
Jonathan Troppers bok tangerar i mitt tycke det som ofta kallas chick lit. Känslor, humor, tragik, misslyckade dejter, ett galet bröllop, oväntade nya vänner/familjemedlemmar… ja, Konsten att tala med en änkling hade garanterat hetat chick lit om Jenny Colgan eller Jane Fallon hade skrivit den.
Doug skriver krönikor, främst om saknaden efter hustrun, och alla dååååånar. Kvinnorna vill slita kläderna av honom (och lyckas ibland) och männen hummar och dunkar honom i ryggen. Addera märklig men naturligtvis intressant familj inklusive sjuk kirurgpappa och alkad mamma. Katjing! Bestseller!
Den ÄR fin. Jag vare sig gråter eller skrattar högt när jag läser (det kunde man annars förvänta sig att göra om man ska tro en del av de mer översvallande recensionerna) men den är alldeles alldeles tillräckligt bra för att jag inte ska sura över sömnlöshet.
Den har ett ganska trevligt språk, översättningen är helt OK även om jag misstänker att det är en bok som jag ÄNNU hellre hade läst på engelska. Den har legat i vill-ha-korgen på amazon MÅNGA gånger, men jag hann aldrig beställa den (man kanske inte kan tro det när man läser om mitt bokmissbruk, men många böcker ligger i önskelistan i MÅNADER innan jag kommer mig för att beställa dem) innan jag slutligen fick den i gåva på svenska. Gillade du Nick Hornby back in the days så är detta absolut något för dig. Cirka tre boktoksflin av fem möjliga.
Gilla Böcker förlag kände jag inte till sen tidigare. Ännu en svensk uppstickare – I like!
Månpockets junisläpp – min favorit
Det fanns mycket att tycka om i Månpockets junisläpp (en bunt hamnade hemma hos mig i dag *harkel* jag som skulle ligga lågt med bokinköpen), men jag vill tipsa om en spänningsroman som jag svepläste i vintras: Robert Karjels De redan döda.
Thailand, januari 2005. På ett ödsligt strandhotell möts några överlevare efter tsunamin, var och en med egna skäl att förbli ”saknad”. Det är N., eller Svensken, Mary med en katt tatuerad i svanken, den vapenkunnige Vladislav och den bittre pakistaniern Reza. Samt amerikanen Adderloy. Den senare verkar inte bara ha obegränsade ekonomiska resurser, han övertalar också gruppen att medverka vid ett bankrån i Kansas för att finansiera sina nya liv. De tar sig in i USA, förbereder sig minutiöst, men när första skottet faller havererar planen och deras tillvaro övergår i en flykt på liv och död.
Stockholm, 2007. Säpo-agenten Ernst Grip beordras att ge sig av till USA. Han förs till militärbasen på Diego Garcia – en atoll i Indiska Oceanen. Väl där ska han hjälpa FBI att förhöra en terrormisstänkt och svårt torterad fånge som man tror är svensk. Sakta men säkert vinner Grip mannens förtroende, men samtidigt börjar han förstå att säkerhetsagenterna är minst lika intresserade av honom själv som av fången i den orangea overallen. Och när namnet Adderloy dyker upp i utredningen inser Grip att hans eget ljusskygga förflutna är på väg att hinna ikapp honom. Snaran dras åt.
Min första bokdate med Karjel kom med De hängdas evangelium för några år sedan. Den presenterades som en svensk, lite smartare variant av Da Vinci-koden. Det var ju rätt populärt att göra den referensen under några år, men det verkar som tur var gå över nu. Nåväl, jag tyckte att den var lite så där, jag hade hoppats på mer. Jag tycker att han lyckas väldigt väldigt mycket bättre med De redan döda.
Det talas ibland om alla de som försvann i tsunamin, eller snarare de som passade på att försvinna. Det försvinner massor av människor varje år – många av dem hittas aldrig döda – var tar de vägen? Drar de bara? Vem har inte lekt med tanken? (Jo, jag har, om än inte speciellt ofta numera, men nääää, jag skulle aldrig göra det mot nära och kära)
Tsunamin var väl ett alldeles utmärkt, om än groteskt(*, tillfälle för de hugade som befann sig på plats och överlevde. Frågan är bara hur länge det känns som en frihet att klippa alla band (förutsett att man har de ekonomiska förutsättningarna etc). Att starta om allt på nytt, utan någon annans förutfattade meningar och förväntningar, kanske kan te sig lockande, men som sagt: hur länge?
Karjel är yrkesmilitär och känns lite som en Hamilton på riktigt (pilutta dig, Janne G!). Han är bara tre år äldre än jag, har haft viktiga utlandsuppdrag och är utbildad att flyga en hel massa roliga flygetöj som jag också gärna skulle lägga tassarna på. Jaaaa, jag är avundsjuk. Och så skriver han en bra bok dessutom? Hupp.
Grattis Robert! Väl bekomme.
*) äh, det där var ju rätt dumt tänkt. När är det INTE groteskt att bara försvinna, egentligen? Nåja. Det är en helt annan tankekedja och ett helt annat blogginlägg.
Härdsmälta
För Jimmy Corby var pengar det nya rock n roll. Livet var en enda lång adrenalinstinn och kokainfylld fest. Hade han inte träffat Monika skulle han troligtvis ha dött eller i alla fall hamnat på avgiftning. Men Jimmy hade lika tur i kärlek som han hade i aktieaffärer och i stället för att gå ner sig så steg han bara högre och högre på den pengadyrkande finanshimlen. Rika, bortskämda, framgångsrika och ansvarslösa levde Jimmy, Monika och deras vänner, med av en armé av hemhjälp, ett drömliv. Sen kom kraschen. Och med den globala finanskrisen upptäcker Jimmy att vem som helst kan hantera framgång. Det som verkligen betyder något är hur du hanterar motgångar.
Ben Elton gör comeback på svenska med en djupt underhållande och sylvasst bitande satir om de rika och privilegierade, om girighet och vänskap som sätts på hårda prov. Och som alltid när det gäller Elton gör han det elegant, tänkvärt och dråpligt roligt.
Ben Elton, COMEBACK? Jag blir alldeles paff! Har han varit ute? Ja, kanske. Han kommer tillbaka på Basil förlag, en avknoppning av Kalla kulor (uppstickare, uppstickare, jag hjärta uppstickare). Basil koncentrerar sig på brittisk humor. Brittisk humor är inte att klassa som blott ”humor”. Brittisk humor är att klassa som LIVSMEDEL.
Den enda Ben Elton-bok som jag inte har tagit mig igenom (det var många år sedan, iofs) är ”Post Mortem”. Plötsligt skrev han en detektivroman, och så långt som jag hann läsa innan jag tröttnade så hade han dessutom fullständigt glömt bort att strössla den med de snygga sarkasmer som jag älskar så. ”Härdsmälta” är inte den bästa Elton jag har läst, men han är i bra form och boken var ett riktigt bra sällskap under två sömnbesvärliga nätter.
Jag tror minsann att jag har en oläst Elton stående i väntehyllan nu när jag tänker efter. Yesssss! Det är som att hitta en bortglömd saltlakrits-Plopp i väskan!
Tävlingstips
Om du vet vad Birgitta Stenbergs debutroman hette OCH är sugen på att vinna tre pocketböcker så tycker jag att du ska bege dig till Norstedts per omgående. Svaret ska in senast den 30 januari 2011. Lycka till!
Skynda att fynda!
Som vanligt sitter man här ute i Brukshåla och bligar avundsjukt, såååååå avundsjukt, mot den Stora Staden i Öster… Nej då, det finns asfalterade vägar också här, och vi KAN åka till Stockholm – men det är ingenting jag är sugen på med nyopererad mage.
För den som är aningens piggare, och sugen på att julklappsfynda (kom ihåg att man får köpa julklappar till sig själv…!), kan jag verrrrrrrrkligen rekommendera ett besök på Modernistas julbazaar. Ta dig till Söder, om du kan. Modernista är i mitt tycke ett av de allra coolaste förlagen, där kan du garanterat hitta en bunt riktigt bra fynd.
leve pappersposten (igen)
Bokpaket i låddan sitter ALLTID bra, men att hitta ett paket med Johannes Källströms Offerrit (en annorlunda berättelse om besatthet) på köksbordet satt alldeles EXTRA bra när jag kom hem sent i går kväll. Jag flinade gott åt baksidestexten – beskrivningen av Den Lilla Orten I Skogen låter som något taget straight out of Brukshåla! Detta blir spännande!
”Tiderna är svåra. Industrin lägger ner och den lilla orten i skogen hotas av undergång. Svea, ortens kommunalråd, famlar efter halmstrån. Ett samarbete med bygdens förlorade son Oscar Vigelius, numera designer med världsrykte, ska gjuta nytt liv i näringslivet och mod i invånarna. Men Vigelius kommer inte ensam. I hans kölvatten följer ond bråd död, människor försvinner spårlöst och någonting illavarslande rör sig i det lilla samhället. Någonting alldeles under ytan.
Kriminalkommissarie Owe Tycho kallas in, men det som börjar som en vanlig mordutredning förvandlas snart till en kaotisk kamp på liv och död. Owe står ansikte mot ansikte med nattsvarta krafter och i sin strävan att stoppa dem ställs han inför ett till synes omöjligt val.
Offerrit är en berättelse om gott och ont, om människans bräcklighet, och frågan om vad i livet som är värt att ge upp allt för.”
Författaren donerar hälften av sitt arvode för varje sålt exemplar till Diakonias arbete i Västafrika. All cred till Johannes för detta initiativ.
inte för en varhjärna
Nya författare är alltid skoj, och Stefan Tegenfalk rusade in i den svenska kriminal-manegen med ett fyrverkeri av förfärliga dödsfall i sin första bok ”Vredens tid”. Historien var verkligen något extra, t o m snudd på fööööör avancerat fantastisk – men så mumlade jag ”underhållning, underhållning” för mig själv och lät mig åka med:
”En septembermorgon 2004 frontalkrockar två bilar på en glest trafikerad riksväg. Kollisionen är våldsam. Tioåriga Cecilia slungas ut genom rutan och är död innan hon slår i marken.
Fem år senare får kriminalkommissarie Walter Gröhn ett förbryllande fall på sitt bord – en död taxichaufför och en förövare som inte har en aning om varför han begått brottet. Det första mordet följs av fler, alla lika brutala, och alla till synes lika oförklarliga.
Tillsammans med den begåvade praktikanten Jonna de Brugge från Rikspolisstyrelsens särskilda utredningsenhet börjar Walter nysta i trådar som leder både bakåt i tiden och rakt in i det svenska rättssystemets hjärta. Sanningen de närmar sig är lika osannolik som fruktansvärd och när Walter fråntas fallet ställs allting på sin spets. Snart tvingas han in i ett spel med både sin egen och Jonnas framtid som insats.”
”Nirvanaprojektet” är del två i trilogin om Jonna de Brugge och Walter Gröhn. Ung skarp kvinna + gammal trött men tjurigt kompetent man = ganska vanlig litterär konstellation numera, men OK då.
Om historien i ”Vredens tid” var komplicerad så är det ingenting mot vad ”Nirvanaprojektet” är. När författare skriver trilogier brukar det ändå på något vis vara så att man KAN läsa böckerna fristående, även om det naturligtvis alltid ger allra mest att läsa dem i ordning. ”Nirvanaprojektet” drar igång med en rivstart, rätt in i handlingen utan någon form av resumé. Trots att det inte var alltför länge sedan jag läste första boken så blir jag rejält förvirrad – det är många namn, många vändningar, många detaljer – och det är nog för mycket för min stackars infekterade varklatt till hjärna just nu. Det är egentligen svårt att skriva en kort beskrivning utan att avslöja saker från första boken också, och det är ju synd om någon vill dra igenom allt från början.
Säg så här: spektakulära mord, tortyr, fantastiska medicinska upptäckter, bra snutar, korrumperade snutar, säpo, islamofoba konspirationer…
Läs INTE om du gillar jordade och logiska kriminalromaner och är trött på gamla polisklyschor.
Läs om du kan tänka dig att dras med i något kanske-lite-för-fantastiskt, men fantasieggande, trots en del trista schabloner mitt i allt.
Stefan skriver på den tredje och sista boken i trilogin nu, ”Den felande länken, och den kommer ut nästa år. Kommer jag att läsa den? Förmodligen, ja till och med högst sannolikt. Bok nummer två dippade lite jämfört med ettan, men det känns som en ganska vanlig utveckling när det gäller trilogier. Det blir spännande att se hur säcken knyts ihop.
Stefans böcker ges ut av Massolit Förlag – ännu ett nytt förlag som jag inte hade hört talas om förut. Skoj! Uppstickare är bra. Jag hittar fyra författare hos dem än så länge – Fay Weldon är onekligen ett riktigt tungt namn. Johannes Källström låter också riktigt intressant, jag ska försöka få tag i någon av hans böcker på biblioteket.
min mörka inre passagerare (allabordehaen) talar
ÅÅÅÅÅÅH vad jag – nej, förlåt, min inre bokköpardemon såklart – känner att jag nog faktiskt absolut väldigt mycket behöver Nancy Peñas ”Katten och kimonon”.
En japansk sidenvävare tillverkar en magisk kimono till kvinnan han älskar. Det visar sig att katterna i det utsökta mönstret på kimonon är levande, och när en av dem rymmer så påbörjas ett äventyr som sträcker sig ända till det viktorianska England.
En rad människoöden sammanförs av den märkliga katten: en sjöman, en liten flicka, en illegal kortspelare och självaste Sherlock Holmes och doktor Watson.
Med sina uttrycksfulla teckningar har Nancy Peña har skapat en magisk värld, där hon på ett lekfullt sätt väver in historiska och litterära referenser.
Den åker genast upp på önskelistan (jodå, jag har en sådan – tro det eller ej – även om det kanske verkar som om jag köper precis allting jag vill ha ibland. Det. Gör. Jag. Inte. *tandgnissel*). Kolik förlag, alltså. Nice. VÄLDIGT nice.
TACK Maria för tipset – eller ”damn you!” 😉 – vilket som.
—
Önskelistan? Tja, dagsnoteringen (förlåt, jag menar naturligtvis TIMNOTERINGEN ;)) lyder som följer:
- Dead Men (and Women) Walking – Dawson, Dawson Ann
- Katten och kimonon – Peña, Nancy
- American Devil – Stark, Oliver
- Anathem – Stephenson, Neal
- The Anatomy of Ghosts – Taylor, Andrew
- Immortal Life of Henrietta Lacks – Skloot, Rebecca
Man måste bara älska uppstickare!
Man kan bara ANA att det är ganska svårt att slå sig fram i förlagssverige, men nu har jag sett två nya uppstickare på kort tid – båda verkar VÄLDIGT lovande!
Utmärkta Ersatz förlag har knoppat av en del av utgivningen till Coltso:
”Sveriges nya förlag för fantasy, SF, deckare och annan genrelitteratur. Från bokförlaget Ersatz tar Coltso över utgivningen av Nick Perumovs och Dmitrij Gluchovskijs böcker och lanserar redan från start tre nya författare: ryssarna Sergej Lukjanenko och Max Frei, samt polacken Andrzej Sapkowski, som många betraktar som en av världens främsta fantasyförfattare. ”
(Japp, just den Lukjanenko vars bok ”Nattpatrullen” jag läser just nu!)
”Fantasy”, fnyser folk ibland. ”Enhörningar, rosa träd och magiska prinsessor…” NÄ! I mina favoritböcker finns inte tillstymmelse till några skimrande enhörningar – jag läser oftast så kallad ”urban fantasy”. Tittatitta, jag länkar, så du behöver inte ens googla (om du nu inte redan är nere och plaskar i det träsket tillsammans med mig), bra va?
Jag kom i kontakt för Ersatz för första gången när jag läste Metro 2033 (som jag definitivt ska berätta mer om framöver) – de översätter och ger ut spännande såväl som intellektuell litteratur, mycket tyskt och ryskt.
I mitt tycke är de klart underskattade, de borde ha en solklar plats vid de stora förlagselefanterna. Frågan är om de ens vill det? Oavsett vilket, både Ersatz och Coltso är spännande förlag vars utgivning det lönar sig att hålla koll på.
Nästa uppstickare som jag vill promota är Printz Publishing. SNACKA om rivstart! Pia Printz har lagt vantarna på den svenska utgivningen av David Nicholls succéroman ”One Day” (japp, den finns också i läser-just-nu-listan här nedan) – den blir inte helt otippat ”En dag” på svenska. Jag tror ärligt talat inte att jag någonsin har hört om ett förlag med en sådan braksuccé som första bok, det är bara att gratulera. Jag är otroligt nyfiken på kommande utgivning! Heja Pia, HEJA!
(inte så) Anonyma Biblioholister 