boksnackare

100 (+) underbaraste 

  
Nästa #botns16-kryss: ”That you chose because of the cover”. 

1) det är svart 

2) har döskallar 

3) det står HELENA DAHLGREN på det

Vad troooooor ni?

Helena Dahlgrens 100 hemskaste är sommarens roligaste snackis! Ohotat! Den är personlig, spretig (igen: älskar spretig!), allmänbildande (skräck och relaterade genrer är kultur som verrrrrrkligen tål analys och diskussion) och reflekterande. Hon serverar precis det jag vill ha (i gott sällskap av Lekander och Skugge) denna sommar. Mer! Mer!

Jag blev dessutom så otroligt glatt överraskad över hur SNYGG boken är, mycket färg och måååånga bilder. En del av dem (om än inte i färg) signeras Marcus Stenberg och de är perfekta i sammanhanget. ”Bleak!”  (vi gillar BLEAK). Kudos till förlaget som gick all in och satsade utan att snåla! 

Helena borde få göra ”100 [x]”. 

”100 omiss(#punintended)kännligt katastrofalunderbara kattögonblick”? 

”100 klänningar och minnesvärda tillfällen då jag bar dem”? 

(DEN kunde bli en pärla med tanke på hur många aaaaawsome kulturpersonligheter Helena har samtalat med iklädd sina alltid lika sköna outfits)

Gott om igenkänning. Många pärlor att återvända till, påmind under läsningen. En del nyinköp att göra (iiiiih!). What’s not to love?

  
INGEN fotobombar som Spockissen! 😹😹😹 Jag skulle fota hur meta det var att jag använde ett klipp signerat Lotta Olsson, om Helena, som bokmärke när jag läste. Han tyckte att han behövde vara med.


Jag har inte bara en ”Koffer” i Berlin, jag har 5,5 Billysar och en bokklubb…!

Ni har kanske sett den, skämtbilden med texten ”I tried starting a gang once. It turned into a book club.”


Tja, jag gick åt andra hållet. Berlin gör gärna sånt med en. Jag saknade min fantastiska svenska bokklubb – som faktiskt varit på besök i Berlin minsann – så jag försökte starta en egen. Vi är dock redan lite mer av ”gang” än mild bokklubb. Vi kallar oss ”The Hedonist Club for Love of Wine, Good Food and Books”. Say no more. Såna är vi!

”Vi” är ett löst sammansatt gäng, lite i startgroparna, antalet varierar per träff men det som allt mer utkristalliseras som Järngänget med stort J är fyra kvinnor (en man deltog faktiskt på första träffen, men vi skrämde visst bort honom? vad ääääär det med män och bokklubbar?) mellan 39 och 63 år. Vi kommer från Polen, Tyskland, Storbritannien och Sverige, men vi har alla levt och arbetat i andra länder också. Vi vill nog gärna se oss som kosmopoliter.

Jag drog igång det hela inom ramen för en förening för expats. De flesta där – även många tyskar – kommer från andra städer än Berlin, så upplägget för första mötet var att alla skulle ta med och presentera sin favorit-Berliniana, för visst vore det coolt att samlas kring litteratur om och från Berlin? Tänk brett! Skön- såväl som facklitteratur. Det finns ju huuuuuur mycket som helst! (du finner listan över de böcker vi presenterade nedan, knock yourself out…!)

Oh jisses. Jag är naiv. Naiv, och vad folk än tror alldeles för befriad från diktatorstendenser för att riktigt gå iland med mitt tänkta uppdrag. Vi hade en DIGER hög med underbara böcker att välja mellan, ÄNDÅ blev det till slut en bok som ingen tagit med sig som valdes (avd. ”oj, en bokklubb är inte rätt plats för sökande efter full konsensus”). En ganska lättviktig bok som jag misstänkte att jag skulle avsky redan innan jag började läsa: Sven Regeners Berlin Blues (Herr Lehmann på tyska).

(varför ingen av de andra böckerna? spridda omdömen , fritt ur minnet – men jag är inte bitter 😉 – om böckerna i högen var: för tung, för svår, för ”öst”, för tecknad, finns bara på tyska, etc etc etc)

Nåväl. Jag är generellt sett dålig på att vara busig (Duktig Flicka Galore), men i ett liv med insikten ”så många böcker, så lite tid” struntade jag helt sonika i att läsa ut boken om den förfärlige Herr Lehmann när jag fortfarande avskydde den efter 80 sidor. Funderade en ganska lång stund på om jag som ledare MÅSTE läsa ut den, men bestämde mig för att det är en form av statement att INTE läsa ut den också, eftersom jag kunde formulera vad jag avskydde. Vi enades om att vi inte ville ha det som det stundtals var i skolan (tvångsläsning!). Nån fördel ska man ha av att vara medelålders! Det hela slutade med att vi gemensamt suckade över boken i tio minuter innan vi övergick till att dricka vin och tala om annat (politik bl a – och i förlängningen kopplade det politiska samtalet faktiskt till den grava bryr-mig-inte-om-nånting-slacker som Herr Lehmann är).

Berlintemat? Det har vi redan övergett. Nästa bok på menyn blir Rabih Alameddines An Unnecessary Woman. Vad kan jag säga? En bok som börjar med att huvudpersonen råkar färga håret liiiiite för blått på grund av att hon drack för mycket vin medan hon pysslade med barret måste åtminstone jag älska. Lägg därtill faktorer som Beirut och metaboktok. What’s not to love?

Och det där med en Koffer in Berlin? Njuuuuuut…!

——–

Der Himmel über Berlin

Alone in Berlin och Tales from the Underworld – Hans Fallada

Der Tastenficker – Flake

The Berlin Stories – C Isherwood

The Innocent – Ian McEwan

Stasiland – Anna Funder

Only in Berlin

U-Bahnhöfe in Berlin

Berlin – city of stones – J Lutes

Look who’s back – T Vermes

Berlin city lit

City of endless night – M Hastings

Gay Berlin – R Beachy

Roads to Berlin – C Nooteboom

Leaving Berlin – J Kanon

Two brothers – Ben Elton

den här texten skrev jag ursprungligen till Hannas Europafest


things that make me go ”mmmmmm…!”

Suzann får blogga igen! Tjohoooooo!


#bbcberlin

Chefen har dukat under för flunsa, jag är också halvrisig (och sömnstörd), så jag njuter ledig förmiddag hemma för att orka jobbmöten till sena kvällen sen. Att träna på att komma igång med bokbloggandet igen kan vara en bra sorts vila i sig. Kreativ vila.


BBC var det
– en Berlinhelg med en hel bunt löst sammansatta grupper som strålade samman och löstes upp i ständigt nya konstellationer. Bästa sortens häng. Alla väljer själv, fixar själv. En del gemensamma aktiviteter, annat alldeles efter egen smak. Den enda absolutabsoluuuuut gemensamma aktiviteten var söndagens brunch på Gugelhof. Vi blev MÅNGA. ”Min” tant (jag MÅSTE fråga vad hon heter) kom och sa hej och hur mår du lite extra. Jag tror att hon tyckte att det var ballt att vi var ett så stort gäng, även om det blev lite rörigt och nån glömde betala sitt te (det där var lite roligt, de flesta av oss dricksade generöst men en kanna te för drygt 3 euro som nån glömt betala orsakade ändå mycket huvudbry innan A-S förbarmade sig och betalade den också).

Men vi börjar från början (tjäääääära dagbok), med fredagens event som blev för mig ett icke-event på grund av det sjuka barnet som jag älskar och de dåliga nyheter som berövade mig nattsömnen. Det som gjorde mig grön i ansiktet av avund efteråt var att jag fick höra att den fantastiska Lotta Lundberg hade varit där och minglat generöst. Suzann skänkte mig Lundbergs Timme noll i födelsedagspresent, jag läser den nu, och det är en sån där bok där jag viker hundöron vid fantastiska citat och oneliners. Jag brukar alltid ha små lätta pocketböcker som pendlarsällskap på U2:an, Lottas bok är den första inbundna som får den äran.

Sov lika dåligt natten till lördag, så dagen förflöt i en vampyrisk dimma, jag vågade mig inte ut förrän det var mörkt. Stora delar av BBC skulle äta gemensam middag på Aposto, jag hade tackat nej till det men slank ändå in och sa hej på väg ut för att handla frukost. Det var roligt att se dem. Petra dinglade en idé om en drink på jazzklubb lite senare – skulle jag inte med? Nöööö… vete tusan. Vi får se. Vi messar!

Gick en promenad och handlade min mjölk (samt lite till – hur kunde min matkasse kosta 59 euro när jag bara skulle handla mjölk?) och åkte sen hem och gjorde i ordning en förvånansvärt fin tallrik med blinier (!) till mig själv. Jag var inte hungrig, men jag vet ju att det är när jag är trött och inte tror att jag är hungrig som jag VERKLIGEN behöver äta. Telefonen plingade till och där låg ett milt och försiktigt och inte-alls-säkert men… jo, men EN bra grej hade de kunnat göra för den älskade lilla tösen som legat med öppen bröstkorg i flera dagar, hennes bröst var nu hopsytt och de hoppades kunna väcka henne om ännu några dagar.

PANG, där flög korken ur (den billiga men goda) vitvinsflaskan. Petra messade, jazzklubben hade ohemul inträdesavgift, men ville jag inte joina dem på Fabisch? Det var bara några få kvar, några av mina absoluta favoritboktokar och få nog för att mitt socialt urtrötta jag kunde tänkas klara av att orka. Klart jag skulle ut!

pagang
messade bild samt ”jag kommer snart, 10 minuter till U-bahn”

Väl på Fabisch blev det alldeles underbart. Jag har en svag känsla av att jag pratade löjligt mycket om något/n som ligger mig varmt om hjärtat, men wtf.

nightout
bilden ärligt stulen av Petra, från vänster: sagda Petra, Karin, jag och Camilla

Mitt liv i Berlin har varit fruktansvärt torrt och ordentligt hittills (om man frånser de trots allt ganska få kvällar då min vän och jag sitter vid en elegant bardisk och glor på oanständiga bilder av hans dekadenta dejter), men babysteps, babysteps…

Har bott i Berlin i åtta månader exakt idag och kommer hem lite onykter 02.35 _för första gången._
Det är SKANDAL.
I den här stan ska man komma hem 02.35 VARJE helg.

Nä, det där var att ta i. Så oskyldigt som 02.35, det är vad normalt folk presterar en vanlig tisdag här.
Får skärpa mig helt enkelt.

Ja, så jag somnade någon gång strax efter tre, sedan tyckte unge herr Spock att jag skulle vakna 6.30. Kunde inte somna om. Äh, det är bara att ösa!

Efter bokbrunchen (nån gång ska jag läsa ut de böcker som diskuterades och skriva om dem här ;)) vallade jag delar av #boblmaf till bokträdet via min favoritlångbänk och Käthe Kollwitz (som man SKA klappa på!). Lämpade av delar av gänget vid julmarknaden på Kulturbrauerei (samt förmanade dem – de måste kolla in DDR-utställningen som är liten men fin och alldeles gratis). Ann-Sofie följde med hem till mig och några timmar senare anslöt även Camilla. Spockissen tittade och nosade lite, men den som riktigt tog chansen att gosa var som vanligt tant Izzy.

tredamer

Ragazze e sgroppini, det är the shit. Prat prat prat (samt utdelande av fantastiska julklappar) innan vi vandrade vidare till Onkel Ho. Min biotop, som Camilla så träffande beskrev det!

Ja ser ni, det var en finfin helg det, ett välbehövligt energitillskott.


the thing from the future

Möljer genom en hel bunt tidigare olästa glossiga magasin i väntan på att kunna köpa nya (två veckor. TVÅ VECKOR!), i ett av dem läser jag en fantasieggande Koljonen-krönika om ett relativt nytt kortspel som heter The Thing From The Future. Det låter huuuuur intressant som helst, men det kräver nog sina medspelare. Jag har svårt att tänka annat än att delar av den dystopiälskande #boblmaf-skaran skulle vara perfekta i sammanhanget. Någon som testat?

——–

Min LBaG-trilogi är no longer future but a feature of the past. Jag genomled en tämligen sömnlös natt igen, så när jag inte chattade med min käraste vän (som var på tääääämligen blöt fiesta, he) så läste jag ut boken. Tja. Mja. Jag får en känsla av att LBaG mest vill knyta ihop säcken och bli av med det här gänget, boken är dessutom tunn (om än tjock) jämfört med första och andra delen. Nu vinner ju kvalitet över kvantitet i de flesta sammanhang, men det var inte den bästa av de tre heller. Med tvekan godkänt, men den får kudos för att den åtminstone blev avslutad alls, de flesta böcker jag börjar på numera går annars ett oläst öde till mötes.

Tänkte försöka klara av att packa en veckas klädbehov i ett handbagage (lycka till Siv…) så att jag kan hinna med flygbussen till V-ås så snabbt som möjligt den 20/12, OM jag lyckas få ner den så tar jag med den här boken hem till vännen Titti som fått de första två delarna också. Böcker skall icke förfaras, böcker jag inte vill behålla skall helst adopteras bort. Bokträdet i all ära, men Titti är prio 1 på den här boken.

——–

Breakfast Book Club börjar samlas i Berlin nu! Vill du se vad de (vi) hittar på kan du kolla taggen #bbcberlin på twitter och instagram.

Mr Spock, dandyesque ordförande i Föreningen Kränkta Svarta Katter, står i fönstret och undrar var tanterna är. ÄR de inte här enkom för att beundra honom, alltså? Whuuuuuuut?

ksvk


odds, odds, odds…

Det vankas riktig bokhelg, eller snarare Riktig Bokhelg, denna vecka.

På fredag ska jag på releaseparty här i Berlin, Thorén & Lindskog ger ut en svensk författare och firar det sköööönt nog med ett party i Sverige och ett här. Yay! Victoria Larsson debuterar med Ett norrländskt trauma och releasepartyt tar mig till Sameheads i Neukölln.

Vad är udda med det? Jo:

1) Thorén & Lindskog ger normalt inte ut svenska författare

2) Det blir mitt första bokevent i Berlin

Så… ja, jag läste igenom listan med inbjudna och i den listan finner jag namnen på två av den jag ser som min bästa lokala väns absolut närmaste väninnor. Vad är oddsen? Strax under 200 inbjudna och där är de! Bjöd med honom också, men han får besök av långväga vänner som han ska ta hand om i helgen.

(Vi ska kompensera det med en middag imorgon OCH om hans man hinner hem till Berlin i tid så ska han ansluta också. Hjälp! Jag är nervös! Tänk om vi avskyr varandra? Nu är det ju inte HONOM jag är nära vän med, det är ju A som är viktig, men jag vill gilla hans älskling också. Ju.)

Åter till boken. Victorias historia spinner kring Åmselemorden 1988, eller snarare kring Juha och alla de flickor och unga kvinnor som fascinerades av honom. Jag förstod aldrig kulten, men kan mycket väl tänka mig att läsa om den. Min lassie i sammanhanget? Jag sommarjobbade på en bensinmack en bit från Åmsele. Några dagar efter att allt hade hänt kom polisen förbi och berättade att Juha och Marita hade sovit i bilen på parkeringen utanför mitt jobb. Uff.

isherojag

Mer boktok – på söndag är det bokbrunch på mitt stammishak Gugelhof. I söndags blev det en sen lunch efter en kylslagen promenad och jag satt där en lång stund och läste min Isherwood – en av de böcker som ska diskuteras på söndag. Jag plockar dit alla vänner jag kan och det känns helt overkligt att stora delar av Breakfast Book Club sammanstrålar där på söndag. Hurra!


I stand in awe

Jenny Lindh, den fantastiska, svarar på frågan om huruvida böcker är bundna i människoskinn