100 (+) underbaraste
Nästa #botns16-kryss: ”That you chose because of the cover”.
1) det är svart
2) har döskallar
3) det står HELENA DAHLGREN på det
Vad troooooor ni?
Helena Dahlgrens 100 hemskaste är sommarens roligaste snackis! Ohotat! Den är personlig, spretig (igen: älskar spretig!), allmänbildande (skräck och relaterade genrer är kultur som verrrrrrkligen tål analys och diskussion) och reflekterande. Hon serverar precis det jag vill ha (i gott sällskap av Lekander och Skugge) denna sommar. Mer! Mer!
Jag blev dessutom så otroligt glatt överraskad över hur SNYGG boken är, mycket färg och måååånga bilder. En del av dem (om än inte i färg) signeras Marcus Stenberg och de är perfekta i sammanhanget. ”Bleak!” (vi gillar BLEAK). Kudos till förlaget som gick all in och satsade utan att snåla!
Helena borde få göra ”100 [x]”.
”100 omiss(#punintended)kännligt katastrofalunderbara kattögonblick”?
”100 klänningar och minnesvärda tillfällen då jag bar dem”?
(DEN kunde bli en pärla med tanke på hur många aaaaawsome kulturpersonligheter Helena har samtalat med iklädd sina alltid lika sköna outfits)
Gott om igenkänning. Många pärlor att återvända till, påmind under läsningen. En del nyinköp att göra (iiiiih!). What’s not to love?
INGEN fotobombar som Spockissen! 😹😹😹 Jag skulle fota hur meta det var att jag använde ett klipp signerat Lotta Olsson, om Helena, som bokmärke när jag läste. Han tyckte att han behövde vara med.
Jag har inte bara en ”Koffer” i Berlin, jag har 5,5 Billysar och en bokklubb…!
Ni har kanske sett den, skämtbilden med texten ”I tried starting a gang once. It turned into a book club.”
Tja, jag gick åt andra hållet. Berlin gör gärna sånt med en. Jag saknade min fantastiska svenska bokklubb – som faktiskt varit på besök i Berlin minsann – så jag försökte starta en egen. Vi är dock redan lite mer av ”gang” än mild bokklubb. Vi kallar oss ”The Hedonist Club for Love of Wine, Good Food and Books”. Say no more. Såna är vi!
”Vi” är ett löst sammansatt gäng, lite i startgroparna, antalet varierar per träff men det som allt mer utkristalliseras som Järngänget med stort J är fyra kvinnor (en man deltog faktiskt på första träffen, men vi skrämde visst bort honom? vad ääääär det med män och bokklubbar?) mellan 39 och 63 år. Vi kommer från Polen, Tyskland, Storbritannien och Sverige, men vi har alla levt och arbetat i andra länder också. Vi vill nog gärna se oss som kosmopoliter.
Jag drog igång det hela inom ramen för en förening för expats. De flesta där – även många tyskar – kommer från andra städer än Berlin, så upplägget för första mötet var att alla skulle ta med och presentera sin favorit-Berliniana, för visst vore det coolt att samlas kring litteratur om och från Berlin? Tänk brett! Skön- såväl som facklitteratur. Det finns ju huuuuuur mycket som helst! (du finner listan över de böcker vi presenterade nedan, knock yourself out…!)
Oh jisses. Jag är naiv. Naiv, och vad folk än tror alldeles för befriad från diktatorstendenser för att riktigt gå iland med mitt tänkta uppdrag. Vi hade en DIGER hög med underbara böcker att välja mellan, ÄNDÅ blev det till slut en bok som ingen tagit med sig som valdes (avd. ”oj, en bokklubb är inte rätt plats för sökande efter full konsensus”). En ganska lättviktig bok som jag misstänkte att jag skulle avsky redan innan jag började läsa: Sven Regeners Berlin Blues (Herr Lehmann på tyska).
(varför ingen av de andra böckerna? spridda omdömen , fritt ur minnet – men jag är inte bitter 😉 – om böckerna i högen var: för tung, för svår, för ”öst”, för tecknad, finns bara på tyska, etc etc etc)
Nåväl. Jag är generellt sett dålig på att vara busig (Duktig Flicka Galore), men i ett liv med insikten ”så många böcker, så lite tid” struntade jag helt sonika i att läsa ut boken om den förfärlige Herr Lehmann när jag fortfarande avskydde den efter 80 sidor. Funderade en ganska lång stund på om jag som ledare MÅSTE läsa ut den, men bestämde mig för att det är en form av statement att INTE läsa ut den också, eftersom jag kunde formulera vad jag avskydde. Vi enades om att vi inte ville ha det som det stundtals var i skolan (tvångsläsning!). Nån fördel ska man ha av att vara medelålders! Det hela slutade med att vi gemensamt suckade över boken i tio minuter innan vi övergick till att dricka vin och tala om annat (politik bl a – och i förlängningen kopplade det politiska samtalet faktiskt till den grava bryr-mig-inte-om-nånting-slacker som Herr Lehmann är).
Berlintemat? Det har vi redan övergett. Nästa bok på menyn blir Rabih Alameddines An Unnecessary Woman. Vad kan jag säga? En bok som börjar med att huvudpersonen råkar färga håret liiiiite för blått på grund av att hon drack för mycket vin medan hon pysslade med barret måste åtminstone jag älska. Lägg därtill faktorer som Beirut och metaboktok. What’s not to love?
Och det där med en Koffer in Berlin? Njuuuuuut…!
——–
Alone in Berlin och Tales from the Underworld – Hans Fallada
Der Tastenficker – Flake
The Berlin Stories – C Isherwood
The Innocent – Ian McEwan
Stasiland – Anna Funder
Berlin – city of stones – J Lutes
Look who’s back – T Vermes
City of endless night – M Hastings
Gay Berlin – R Beachy
Roads to Berlin – C Nooteboom
Leaving Berlin – J Kanon
Two brothers – Ben Elton
den här texten skrev jag ursprungligen till Hannas Europafest
things that make me go ”mmmmmm…!”
Suzann får blogga igen! Tjohoooooo!
#bbcberlin
Chefen har dukat under för flunsa, jag är också halvrisig (och sömnstörd), så jag njuter ledig förmiddag hemma för att orka jobbmöten till sena kvällen sen. Att träna på att komma igång med bokbloggandet igen kan vara en bra sorts vila i sig. Kreativ vila.
BBC var det – en Berlinhelg med en hel bunt löst sammansatta grupper som strålade samman och löstes upp i ständigt nya konstellationer. Bästa sortens häng. Alla väljer själv, fixar själv. En del gemensamma aktiviteter, annat alldeles efter egen smak. Den enda absolutabsoluuuuut gemensamma aktiviteten var söndagens brunch på Gugelhof. Vi blev MÅNGA. ”Min” tant (jag MÅSTE fråga vad hon heter) kom och sa hej och hur mår du lite extra. Jag tror att hon tyckte att det var ballt att vi var ett så stort gäng, även om det blev lite rörigt och nån glömde betala sitt te (det där var lite roligt, de flesta av oss dricksade generöst men en kanna te för drygt 3 euro som nån glömt betala orsakade ändå mycket huvudbry innan A-S förbarmade sig och betalade den också).
Men vi börjar från början (tjäääääära dagbok), med fredagens event som blev för mig ett icke-event på grund av det sjuka barnet som jag älskar och de dåliga nyheter som berövade mig nattsömnen. Det som gjorde mig grön i ansiktet av avund efteråt var att jag fick höra att den fantastiska Lotta Lundberg hade varit där och minglat generöst. Suzann skänkte mig Lundbergs Timme noll i födelsedagspresent, jag läser den nu, och det är en sån där bok där jag viker hundöron vid fantastiska citat och oneliners. Jag brukar alltid ha små lätta pocketböcker som pendlarsällskap på U2:an, Lottas bok är den första inbundna som får den äran.
Sov lika dåligt natten till lördag, så dagen förflöt i en vampyrisk dimma, jag vågade mig inte ut förrän det var mörkt. Stora delar av BBC skulle äta gemensam middag på Aposto, jag hade tackat nej till det men slank ändå in och sa hej på väg ut för att handla frukost. Det var roligt att se dem. Petra dinglade en idé om en drink på jazzklubb lite senare – skulle jag inte med? Nöööö… vete tusan. Vi får se. Vi messar!
Gick en promenad och handlade min mjölk (samt lite till – hur kunde min matkasse kosta 59 euro när jag bara skulle handla mjölk?) och åkte sen hem och gjorde i ordning en förvånansvärt fin tallrik med blinier (!) till mig själv. Jag var inte hungrig, men jag vet ju att det är när jag är trött och inte tror att jag är hungrig som jag VERKLIGEN behöver äta. Telefonen plingade till och där låg ett milt och försiktigt och inte-alls-säkert men… jo, men EN bra grej hade de kunnat göra för den älskade lilla tösen som legat med öppen bröstkorg i flera dagar, hennes bröst var nu hopsytt och de hoppades kunna väcka henne om ännu några dagar.
PANG, där flög korken ur (den billiga men goda) vitvinsflaskan. Petra messade, jazzklubben hade ohemul inträdesavgift, men ville jag inte joina dem på Fabisch? Det var bara några få kvar, några av mina absoluta favoritboktokar och få nog för att mitt socialt urtrötta jag kunde tänkas klara av att orka. Klart jag skulle ut!
messade bild samt ”jag kommer snart, 10 minuter till U-bahn”
Väl på Fabisch blev det alldeles underbart. Jag har en svag känsla av att jag pratade löjligt mycket om något/n som ligger mig varmt om hjärtat, men wtf.
bilden ärligt stulen av Petra, från vänster: sagda Petra, Karin, jag och Camilla
Mitt liv i Berlin har varit fruktansvärt torrt och ordentligt hittills (om man frånser de trots allt ganska få kvällar då min vän och jag sitter vid en elegant bardisk och glor på oanständiga bilder av hans dekadenta dejter), men babysteps, babysteps…
Har bott i Berlin i åtta månader exakt idag och kommer hem lite onykter 02.35 _för första gången._
Det är SKANDAL.
I den här stan ska man komma hem 02.35 VARJE helg.Nä, det där var att ta i. Så oskyldigt som 02.35, det är vad normalt folk presterar en vanlig tisdag här.
Får skärpa mig helt enkelt.
Ja, så jag somnade någon gång strax efter tre, sedan tyckte unge herr Spock att jag skulle vakna 6.30. Kunde inte somna om. Äh, det är bara att ösa!
Efter bokbrunchen (nån gång ska jag läsa ut de böcker som diskuterades och skriva om dem här ;)) vallade jag delar av #boblmaf till bokträdet via min favoritlångbänk och Käthe Kollwitz (som man SKA klappa på!). Lämpade av delar av gänget vid julmarknaden på Kulturbrauerei (samt förmanade dem – de måste kolla in DDR-utställningen som är liten men fin och alldeles gratis). Ann-Sofie följde med hem till mig och några timmar senare anslöt även Camilla. Spockissen tittade och nosade lite, men den som riktigt tog chansen att gosa var som vanligt tant Izzy.
Ragazze e sgroppini, det är the shit. Prat prat prat (samt utdelande av fantastiska julklappar) innan vi vandrade vidare till Onkel Ho. Min biotop, som Camilla så träffande beskrev det!
Ja ser ni, det var en finfin helg det, ett välbehövligt energitillskott.
the thing from the future
Möljer genom en hel bunt tidigare olästa glossiga magasin i väntan på att kunna köpa nya (två veckor. TVÅ VECKOR!), i ett av dem läser jag en fantasieggande Koljonen-krönika om ett relativt nytt kortspel som heter The Thing From The Future. Det låter huuuuur intressant som helst, men det kräver nog sina medspelare. Jag har svårt att tänka annat än att delar av den dystopiälskande #boblmaf-skaran skulle vara perfekta i sammanhanget. Någon som testat?
——–
Min LBaG-trilogi är no longer future but a feature of the past. Jag genomled en tämligen sömnlös natt igen, så när jag inte chattade med min käraste vän (som var på tääääämligen blöt fiesta, he) så läste jag ut boken. Tja. Mja. Jag får en känsla av att LBaG mest vill knyta ihop säcken och bli av med det här gänget, boken är dessutom tunn (om än tjock) jämfört med första och andra delen. Nu vinner ju kvalitet över kvantitet i de flesta sammanhang, men det var inte den bästa av de tre heller. Med tvekan godkänt, men den får kudos för att den åtminstone blev avslutad alls, de flesta böcker jag börjar på numera går annars ett oläst öde till mötes.
Tänkte försöka klara av att packa en veckas klädbehov i ett handbagage (lycka till Siv…) så att jag kan hinna med flygbussen till V-ås så snabbt som möjligt den 20/12, OM jag lyckas få ner den så tar jag med den här boken hem till vännen Titti som fått de första två delarna också. Böcker skall icke förfaras, böcker jag inte vill behålla skall helst adopteras bort. Bokträdet i all ära, men Titti är prio 1 på den här boken.
——–
Breakfast Book Club börjar samlas i Berlin nu! Vill du se vad de (vi) hittar på kan du kolla taggen #bbcberlin på twitter och instagram.
Mr Spock, dandyesque ordförande i Föreningen Kränkta Svarta Katter, står i fönstret och undrar var tanterna är. ÄR de inte här enkom för att beundra honom, alltså? Whuuuuuuut?
odds, odds, odds…
Det vankas riktig bokhelg, eller snarare Riktig Bokhelg, denna vecka.
På fredag ska jag på releaseparty här i Berlin, Thorén & Lindskog ger ut en svensk författare och firar det sköööönt nog med ett party i Sverige och ett här. Yay! Victoria Larsson debuterar med Ett norrländskt trauma och releasepartyt tar mig till Sameheads i Neukölln.
Vad är udda med det? Jo:
1) Thorén & Lindskog ger normalt inte ut svenska författare
2) Det blir mitt första bokevent i Berlin
Så… ja, jag läste igenom listan med inbjudna och i den listan finner jag namnen på två av den jag ser som min bästa lokala väns absolut närmaste väninnor. Vad är oddsen? Strax under 200 inbjudna och där är de! Bjöd med honom också, men han får besök av långväga vänner som han ska ta hand om i helgen.
(Vi ska kompensera det med en middag imorgon OCH om hans man hinner hem till Berlin i tid så ska han ansluta också. Hjälp! Jag är nervös! Tänk om vi avskyr varandra? Nu är det ju inte HONOM jag är nära vän med, det är ju A som är viktig, men jag vill gilla hans älskling också. Ju.)
Åter till boken. Victorias historia spinner kring Åmselemorden 1988, eller snarare kring Juha och alla de flickor och unga kvinnor som fascinerades av honom. Jag förstod aldrig kulten, men kan mycket väl tänka mig att läsa om den. Min lassie i sammanhanget? Jag sommarjobbade på en bensinmack en bit från Åmsele. Några dagar efter att allt hade hänt kom polisen förbi och berättade att Juha och Marita hade sovit i bilen på parkeringen utanför mitt jobb. Uff.
Mer boktok – på söndag är det bokbrunch på mitt stammishak Gugelhof. I söndags blev det en sen lunch efter en kylslagen promenad och jag satt där en lång stund och läste min Isherwood – en av de böcker som ska diskuteras på söndag. Jag plockar dit alla vänner jag kan och det känns helt overkligt att stora delar av Breakfast Book Club sammanstrålar där på söndag. Hurra!
I stand in awe
Jenny Lindh, den fantastiska, svarar på frågan om huruvida böcker är bundna i människoskinn
Nästa bloggambassadör – Anna: och dagarna går…
Nu är min månad i rampljuset på Bokmässewebbens förstasida över – Anna med bloggen ”och dagarna går…” tar över!
Jag har träffat Anna några gånger förut, så det är jätteroligt att få vara boblamb-kollega med henne i år! Anna skriver mycket om världslitteratur, det tilltalar mig också (jag med mitt lätt maniska reseintresse…!), så för mig finns det alltid något intressant att hitta i Annas blogg.
I bokmässans diskussionsforum har hon startat en grupp som heter Vardagsrum för världslitteratur – kom dit och diskutera du också!
Bokmässan 2013, sammanfattning
Jag är så otroligt tacksam mot Carina som var den som en gång lärde mig att det är smart att ta semester måndagen EFTER bokmässan också. Ordet ”boksmälla” är inte bara ett skämt. Fyra dagar i värme, trängsel, med allt brus, alla ljud och alla intryck är… ja, en blir helt slut. Håll då i åtanke att fru Larsdotter och jag inte deltog i det glammiga suset och duset på kvällarna, vi satt och bloggade och sippade Loka iklädda nattlinne på hotellrummet före 22 varenda kväll.
Till de där onda människorna som gnäller på Sussigulls snarkande (hon påstår att jag är den enda människan i hela världen – förutom hustrun Lotta – som har delat rum med henne och är beredd att göra det igen) vill jag bara säga att det var lättare att sova vid hennes fotända (jag fick dock en extrasäng, jag slapp kattknorvla mig vid fötterna i samma säng) än att hantera tre ivriga katter som ville jäklas med matte heeeeela natten i natt bara för att matte haft den dåliga smaken att ha varit borta i fyra dagar. Basta.
Idag ska jag bara ta det lugnt, packa upp böcker och redigera bilder. Jag hade med (den lilla) vanliga kameran också, så med lite tur kan jag byta ut en del av mina kassa mobilbilder i de tidigare blogginläggen.
Jag är f ö otroligt imponerad av mig själv, jag hade bara en liten kabinväska med kläder, hygienartiklar och dylika ting för hela vistelsen och fick ÄNDÅ utan problem ner 23 böcker (sex av dem var förvisso tunnisar från Novellix, men jag vägde upp dem med några ganska stora seriealbum). Jag lärde mig en del under de där åren då jag jobbade utomlands några månader i taget och skulle få ner arbetskläder, privata kläder, böcker och andra förnödenheter (att hitta engelska böcker i en liten håla på randen till Gobiöknen 1998 var ingen lek, det var inte ens jättelätt i det med Kinamått mätt extremt västerländska Qingdao så sent som 2009) i en väska som fick väga högst 20 kg.
Årets tjejtjusare: jag skulle vilja påstå att det blev oavgjort mellan två långa män som syntes överallt (det underlättar att båda är en bit över 190 cm – en av dem är väl två meter jämnt?) – Ernst och Martin. Nu är jag inte helt säker på att Schibbye är så värst intresserad av att vara tjejtjusare (Ernst har nog förlikat sig med det efter alla dessa år, han är nog inte dummare än att han inser vilka som gör att han kan leva ett tämligen välbetalt liv), men östrogenhalten i luften steg märkbart varje gång han var i närheten. Om jag ska vara en tråkmåns så kan jag avslöja att ingen av dem fick mitt östrogen att koka. Jag blir sällan exalterad över någon annan än Jo Nesbö eller Neil Gaiman. Och K, men han är ju inte direkt någon författare.
Årets tjusare-oavsett-kön: Caitlin. Ohotat. De flesta runt mig, oavsett kön eller sexuell preferens, blev lite till sig. Jag ser henne INTE som någon feministikon (men jag kan tänka mig att hennes teser känns mer radikala i det fortfarande LITE mer konservativa UK) men det är svårt att värja sig mot denna energi. Hon är en naturkraft.
Årets skratt/gråt/skämt/allvar: Johanna Koljonen modererade ett viktigt (pun slightly intended) samtal om kroppspanik mellan Julia Skott och Nina Hemmingsson.
Koljonen, Skott och Hemmingsson
Årets ”jag ser och hör att ni älskar mig men jag kommer nog aldrig till fullo att kunna inse eller ta det till mig”: Nina Hemmingsson igen. En mässa full med pösmunkar (av alla de kön, mind you) som i många fall grovt överdriver sin egen betydelse och så denna fantastiska och begåvade människa som… ja, jag vet inte. Det är något djupt mänskligt och på något märkligt vis också tilltalande i att Nina – Drottning Nina för mig – twittrar om hur hon absolut inte vet hur en beter sig på torsdagsminglet. Somliga snudd på koketterar med sina sociala tillkortakommanden, men Nina känns inte sån.
Årets bästa (och mest underskattade?) gratisnöje: Svenska kyrkans scen ”Se människan” huserade MÅNGA intressanta samtal med populära författare (LGWP, Eva F Dahlgren, Julia Skott, Gardell m fl) och för att lyssna på dessa behövde en INTE ha något seminariekort. Kände mig dock lite svekfull som icke medlem i Svenska kyrkan. Jag bestämmer mig för att om Jesus är den Jesus som jag skulle vilja tro på om jag inte vore ateist (! ah, tocken ”logisk” meningsbyggnad) så förlåter han mig. Han ser till mina övriga humanitära hjälpinsatser, hoppas jag.
Årets mest saknade förlag: (alltid saknat, inte bara i år!) Modernista.
Årets ”jag är lite bekymrad”: Vad GÖR Kalla Kulor med sina medarbetare? Ben ser f*n inte frisk ut. Kan ingen mata kraken?
Årets bubblare: Boel Bermann. Öppen, glad och debattsugen. Skriver enligt utsago på en (något eller ännu – jag tyckte nämligen att Den nya människan var lite sunt och subtilt ilsken också) argare andra bok som jag verkligen ser fram emot att få läsa. Ös på, Boel!
Årets coolaste: Bengt G Dagrin. Vilken människa! Energisk, påläst och mycket inkluderande. Jag säger som Suzann, ”Egentligen skulle jag vilja sitta vid hans fötter och lyssna på hans mångaåriga arbete och njuta av hans underfundiga och charmerande sätt att resonera och berätta i timmar.” och det inte BARA för att han har kört fler tåg än jag (så fick jag in det lilla skrytet också). Som jag konstaterade hos Suz, jag inser att jag också behöver Stora fula ordboken (jag råkade skriva boLken först, det kallar jag finfin Freudian slip med tanke på att vi bl a diskuterade ordet ”bola”), kan inte begripa varför jag inte förstod det där och då om jag nu är så intellektuell som Suzann påstår.
Årets what happens in Bokmässan stays in Bokmässan: Ingenting. Jag är världens sämsta på att fånga upp eller registrera händelser som kan bli till smarrigt skvaller.
Årets lärdom: det är jobbigt att blogga från mobilen i fyra dagar. JätteJÄTTEjobbigt.
Årets missar: jag bommade bl a Amanda Hellberg, Caroline L Jensen, Nene Ormes, Frida Arwen Rosesund och Helena Dahlgren – men det tillhör också bokmässan: krockar och en känsla av att inte ens 48 h/dygn skulle räcka. Missade dessutom massor av kompisar/bloggare som jag alltid tror att jag ska lyckas springa på i vimlet av en slump, men icke. Å andra sidan så mötte jag Eva L förra året. Eva och jag har kommunicerat i mer än femton år, vi hade aldrig tidigare träffats men för all del sett varandra på bild och plötsligt så bara STOD hon där i en monter och vi kände omedelbart igen varandra. Serendipity!
Årets logikvurpa: Jag kom alltså hem med 23 böcker fastän jag inte skulle ha något alls? Hur går det då om jag bestämmer mig för att jag ska gå all in?
Årets folkbildare: jag själv. Jag blev ohemult stolt över att Maria sa att jag hade fått henne att börja lyssna på Rammstein.
Over and out från eder tröttlyckliga biblioholist, fångad i en vimmelpaus på bästa-lugna-gå-undan-stället-som-jag-aldrig-kommer-att-skriva-ut:
skynda att fynda
Klang och jubel! Bokmoster tipsar om att Marlen Haushofers fantastiska roman Väggen kommer ut i nyutgivning (ÄNTLIGEN!) i november. Det är väl första gången någonsin som november för något trevligt med sig. Jag läste den förra hösten och blev mycket begeistrad. TACK Thorén och Lindskog – hoppas att vi ses på Bokmässan!
min medboktok i alltet
Min vän Suzann, som alltid utmanar och inspirerar, får till sådana fantastiska teser ibland. Hon råkade ut för en otäck olycka på sin bröllopsresa, och hon hanterar resultatet – kroppen som till 40% är täckt av brännskador – med humor och briljanta litterära referenser:
Ibland lever jag genom litteraturens sinnesförnimmelser. Tänker på min svarta, kanske nekrotiska, hud och undrar i mitt stilla sinne om den ”luktar som återkomsten till kosmos, som den sublima alkemin”, ett stråk av spinnarfjärilens doft. Detta som beskrivs så innerligt i Wittkops bok Nekrofilen. I alla fall är det inte Prousts Madeleinekakor och lindblomste som seglar upp i mitt inre.
Jag läser (bl a) Wittkop tack vare sagda Suzann. Det är vare sig den första eller sista upplevelsen som skänks mig tack vare henne. Lotta och Suzann. Vilka kvinnor. Och vilket bröllop det var. Nu tar vi resten av livet!
ny kul bokresa på gång
Nu har jag en bokresa att se fram emot i mitten av augusti också – Sigtuna Litteraturfestival. Jag ska sova över, äta middag med ett antal trevliga människor från #boblmaf the Breakfast Book Club Edition, sedan ska vi bokcirkla Åsa Nilsonnes senaste bok på söndagsmorgonen – MED Åsa!
Sigtuna Litteraturfestival är relativt nyetablerad, men det verkar redan finnas gott om trevliga programpunkter. YES! Dags att ladda kulturtantsbatterierna igen.
Foto: Ulla Montan
samtidigt i Syninge
Goodiebagen är fin! Det finns en del pärlor i högen som jag har varit sugen på att köpa, såväl som några som jag redan har köpt – men vi har ett bokbytesbord där de böckerna kan tänkas hitta nya ägare. Jag tog med Tamara Drewe och Axolotl roadkill också. Bytesbordet var finfint förra året.
Ester Roxberg tillhör de författare som jag är nyfiken på, så inatt blir det ljuvlig hetsläsning. Vi kör spontan bokcirkel på den imorgon, passar mig bra eftersom jag övergav den officiella bokcirkelboken.
Maten är god och sällskapet skönt. Nu ska jag grotta ner mig i Roxberg. Over and out!
#bokresan2013
tysk torsdag och when it rains it pours
Bokmoster brukar köra tysk torsdag emellanåt, jag var sugen på att hänga på idag men var inte helt säker på hur jag skulle få ihop det, men SE – där dök kollegan D upp med en smarrig påse böcker som hans sambo KvinnanMedDenGodaBoksmaken S hade samlat ihop. I påsen fanns en bunt presumtiva pärlor och en av de böcker jag roffade åt mig var Elke Schmitters Fru Sartoris. En vanlig kvinna. Lycka! Jag har hört bra saker om den, men eftersom den inte är helt pinfärsk så snubblar man sällan över den av en slump när man vältrar sig över butikshyllorna i jakt på något inspirerande.
Ja, ni ser ju. Tre fynd gjorde jag. Därmed trodde jag att dagens boklycka var gjord – men icke! Senaste Eskapix-boken, min nyligen beställda (om man får ett presentkort på alla hjärtans dag så FÅR man handla böcker för det, även om man borde ha bokinköpsstopp) Levithan OCH en bok från Suzann OCH en bok från Cecilia väntade i brevlådan. Wooohooooo!
Annan bra-sak är att det verkar bli en tripp till Berlin om några veckor. Gött! Jag behöver lite tysk luft under vingarna. Vi får se om jag hinner uppsöka Dussmann denna gång. De har onekligen generösa öppettider, så det hänger väl snarare på ork än tid (ska jag verkligen behöva ARBETA också? va? vavavava?).
#Blogg100 – 30
första boksöndagen i september 2012
Det var BRA att vi såg filmen i går så att jag äntligen kom mig för att börja läsa boken på allvar. Den skrivna storyn tar heeeelt andra vägar än den gjorde i filmen, och Susan Hill skriver så vackert så vackert. Detta är bara min andra Hill (den första var The Small Hand) men hon ger mersmak. The Woman in Black skrev hon redan 1983. Det är underbart att hitta en författare att älska som har en sån omfattande utgivning i bagaget. Det tar tid innan jag hunnit plöja alla hennes böcker…!
(När jag läser bakåt så ser jag att jag var en aning sur på The Small Hand. Jag tycker – än så länge – mer om TWiB.)
…och så tog jag mig en regnig långpromenad och skickade iväg ett paket (med bl a fyra böcker) från ETT ställe och hämtade ett paket med (lite färre, tro det eller ej ;)) böcker från ett annat.
Mina fräknar ska vi frukostsnacka om – med författaren Sofia Hallberg – på Bokmässan. Myyyyys! Det är så sällan jag kan frukostsnacka (de andra ses ju oftast i Sthlm, det är sällan jag är där under frulletid) så det här ska bli jättekul!
Caitlin Moran har varit i Sthlm alldeles nyss (ja, i onsdags), det missade jag också. Man kan inte göra allt som är kul, inte ens när det är bokrelaterat *host* Läsa hennes BOK däremot, det kan jag!
Med Bokstävlarna på kattkafé
Anna på Bokstävlarna har varit i Tokyo, en stad där ALLT finns. Allt. Så även kattkaféer. Näää, de serverar inte kattnelbullar (aaaahaha) eller bakelser med kattkött (tror jag, men efter min encounter med ”live octopus tentacles” i Sydkorea så kanske jag inte borde säga så), utan det är ett ställe dit du kan gå och hänga med katter.
Hm… väntahärnu… plötsligt inser jag vad vi kan använda VÅRT stora hus med fyra katter till, moaaahaha. På bilden ser ni 50% av kattmenyn vi kan erbjuda. Astor och Mr Spock. Hos oss kan man dessutom låna en bok att njuta tillsammans med katten 😉
Ja, i alla fall. ÄNTLIGEN finns berättelsen uppe på bloggen, Bokstävlarna goes kattkafé. Mycket nöje.
”För kattälskaren som åker till Tokyo kan jag verkligen rekommendera ett besök på kattkafé. Om inte annat så för att få se vuxna män kasta sig ner på golvet framför en katt och förtjust utropa ”Neko-chan! Kawaaaaiiiii!”.”
foto: Anna Sellins man (antar jag ;))
det monumetala HABEGÄRET
Jag måste sluta läsa. Jag måste åtminstone sluta läsa allting som INTE är olästa böcker som ligger överallt här hemma.
Överallt dessa lockelser. Jag bara MÅSTE ha – swoooosh till amazon och när man väl är där är måsteboken billig billig men det är ju dumt att inte få super -duper tjolahej- saver gratis gratis delivery (25 pund, 25 ynka pund ska man handla för – det är billigt. åtminstone om man inte gör det en gång per vecka. eller en gång per dag. nästan. men inte riktigt.)
Nyss var det – damn you, Camilla – en rörande bok om den hemlösa Londonkatten Bob (och för all del hans husse, Bob har btw fått ett eget gratis oystercard hos London Underground, världens bästa tunnelbana) och i dag gack jag NÄSTAN åstad och spontanköpte en bok om Spitalfields (Andres Lokko skriver i dag…) men när den inte dök upp automagiskt högst upp i resultatlistan (”sök och i skolen inte alltid finna, åtminstone inte inom tre sekunder”) jag inte omedelbart fattade att det var DEN som dök upp i resultatlistan så hann jag sansa mig och bokmärkte den underbara bloggen istället.
Tills vidare, märk väl. Tills vidare.
men i övrigt är hon nästan helt normal (åtminstone om man inte frågar hennes man)
Dagens boktweet:
”Jag skulle inte definiera mig som långsint. Men jag har fortfarande inte förlåtit Elizabeth George för att hon tog livet av Helen. 2005.”
(Kära Kristin, följ henne)
…hennes man? Ja, ni vet… HAN
Plötsligt så händer det
Kristoffer bokbloggar. Han läser alltid, men skriver sällan om böckerna. Vänta ni bara, snart trillar han ner i bokbloggarträsket på riktigt!
att vara besatt av böcker
– jag är ju i gott sällskap –
Kristoffer skulle klippa sig i går. ”Ska vi ses utanför AB kl 17.15?” undrade han och jag replikerade ”är inte det lite som att stämma träff med en alkis på Systemet?”
Han kände sig lugn, hävdade han. Nu när jag har Stället så är den vanliga akademibokhandeln att betrakta som tämligen safe. ”Du har ju ett annat vattenhål nu”
OK, han har rätt
Apropå böcker igen då. Och besatt.
Jag var på Stället i förrgår (jag skulle bara överraska Bokmoster med en Chabon som jag visste att hon ville ha, inget annat) och när damen i kassan tog betalt för böckern… eh, BOKEN (såklart, vad trodde ni?) så frågade hon
”Ska jag stoppa ner en bokreakatalog i påsen också?”
”Nej. Jag kan den redan” svarade jag
”Ah. Du har detaljstuderat den. Vad tycker du då?”
”Njä…” [gulp, vad ska jag SÄGA? jag kan ju inte tvärsåga kedjan hon jobbar för]
”Lite tunt va?” [puh, hon sa det själv, jag är räddad]
Jag bekände att jag gillade Stället för att det var Stället och faktiskt inte alls såg fram emot att det skulle förstöras av bokrean. Hon förstod mig. Ni FATTAR inte hur skönt det var! (jo, det gör ni ju, en del av er)
Johanna – hittade du något när du mellanlandade i Paradiset på väg hem förra veckan?
Jo. Besatt var det. Det krävs så lite ibland. T ex att man läser Ann-Sofis roliga text om just ”De besatta”. Elif Batuman. Låter ljuuuuvligt, och jag vill ha ha HA! Jag väntar tio minuter. Vill jag fortfarande ha den då så köper jag den. Um.
OJ. Det har gått tio minuter. Nu är den på väg hem till mig. OJ!
Eller så vill man ha en bok som är snudd på omöjlig att få tag i, efter att ha hunnit läsa fem meningar om den hos Bokmoster. Som Under the Dome, men liiiiite coolare (”ensam” kontra ”helt samhälle”). Den finns på tyska på adlibris men mitt tyska självförtroende är inte nog stort än. Å andra sidan så tror jag att det faktum att filmen är på gång gör att en återutgivning är tämligen given (pun intended).
Och så twittras det om Glattauer. DAMN! Jag måste sluta paus-surfa på rasterna. Dyraste lunchen på länge, och jag har inte ens köpt en handväska eller ett par skor eller nåt annat kapitalförtärande som man kan klä sig i.
Ja, det är hårt att vara besatt. Men mina smygköpta påsar KLIRRAR åtminstone inte.
Nytt kul format
Tack ANNA, detta var roligast på länge: Twitterrecensioner är det nya svarta
…om man skulle testa själv? Kanske. Ska klura på saken (typ nästan 55 tecken)
Bokresa, kan det va nåt?
JAAAAA, det kan det:
– 26 trevliga bokälskare
– massor av god mat och dryck
– grymma – GRYMMA – goodiebags [bild kommer]
– ohemult vacker omgivning (”i Roslagens famn”)
– valfrihet: diskutera eller bara slappa och läsa? gruppläsa med spridda fniss och kommentarer?
…sist men inte minst, vi (Suzann, Ros-Mari, Hanna och jag) vann den otroligt prestigeladdade bok-quizen. Jag är ohemult mallig och kommer helt skamlöst att gå runt och skryta om detta ÄNDA till nästa bokresa.
————————-
Det var inget dåligt byte vi fångade:
(det blev några dubletter – jag ska förhandla med regeringen och se om jag får lotta ut nån av dubletterna till er som läser här)
skilda världar
den är min min MIN – underbara röda fina espressomaskinen
Jag undrar ibland om jag borde engagera mig mer i Kristoffers intressen. Han följer ju t ex oreserverat med mig till Syringe på bokresan nästa helg. Men idag är han i Sätra Brunn och åker skidor. Längdskidor. Ni vet – stelfrusna fötter och bakhalt (det är mina enda minnen av längdskidor, men de är desto starkare).
Vad gör jag? Jo, jag sitter hemma med senaste boken om Dexter, en dubbel espresso och två svarta katter som värmer mina ben (det finns förvisso fyra katter här hemma i huset, men de två andra har placerat sig i en varsin fåtölj). Inte värst solidariskt. Det är tur att han har sportiga kompisar. Också. Och han gillar ju faktiskt böcker.
Ett gemensamt intresse är det där med resor. En gemensam kärlek är den till London. I mitten av maj åker vi dit igen. Fem dagar paradis. Vi ska bo i Islington, vi ska äta gott, promenera mycket, åka älskade tunnelbanan, kanske titta på fler kyrkogårdar (Highgate är underbar men det finns ju fler) men vi ska INTE köpa böcker. Tänkte jag. Först.
”Det är ju billigare på Amazon, då får man dem dessutom hemskickade” sa jag förnumstigt – men
Uff. Jag glömde visst The Book Warehouse. Där kan man göra de mest absurda och underbara fynd som tänkas kan, för inga pengar alls. Butiken i Islington ligger tio hus från vårty hotell. Jag har ALDRIG bott så nära en butik i den kedjan förr. De har öppet till 21, VARJE DAG. Snacka om ”slinka-in-på-hemvägen-(ja, den ligger naturligtvis mellan vårt hotell och tuben)-läge. Aaaaaargh.
Men vadå. En tung väska är bra mot gäddhäng. Och vi FÅR ju faktiskt dra hem drygt 20 kg var för SAS 😉
(inte så) Anonyma Biblioholister 