Kråkan Bråkan
Överlevnadskit denna sommar: bok, penna, brevblock. Te.
Om en triad. Pappan, Kråkan och Pojkarna (ja, de är en enhet, behandlas som en enhet – när vi bara hör en röst vet vi ändå inte vems).
Mamma är död. Pappa är en annan utan sin partner. Kråkan sveper upp far och söner i sin märkliga fjäderfamn. Kråkan knasar och kraar, många år hanteras på få sidor men någonstans ska det bli en nyorientering.
Som ett skrivet kollage. Ibland en lek med rytm och ljud, inte sällan visuellt med hjälp av layout, ibland korta ”normala” texter, noveller kokade ner i några få meningar. Några stycken är svindlande vackra, spot on. Andra är äckliga. Eller knäppa.
Max Porters Grief is the Thing with Feathers är ett märkligt projekt orkestrerat i meta-takt. Det underlättar om du har lite koll på Ted Hughes och hans Crow, men boken talar lite till oss i Team Plath också. En intressant pusselbit. Titeln är också en lek med Dickinsons ”Hope is the thing with feathers”. Meta sa jag! Så mycket meta att det riskerar att sippra meeeeta ut ur öronen om man läser för snabbt.
Jag är kluven. Å ena sidan fascinerad över det märkliga. Samtidigt läste jag ett omdöme på goodreads som var så sant för mig: ibland är det som en märklig installation som doftar mer prestation än riktig känsla.
Den här skickar jag in i poesirutan på min botns16-bricka.
I stand in awe
Jenny Lindh, den fantastiska, svarar på frågan om huruvida böcker är bundna i människoskinn
I never knew that about Tarzan…
Jag är rätt usel på att hitta roliga listor med knäppa bilder (det mesta roliga serveras jag av K som har bättre koll på sånt), men det lönar sig att ha ”rätt” instanser i facebook-feeden. Tack vare Strand Book Store hittade jag en länk till åtta galna bokomslag som får en att undra vad formgivaren tänkte. Enjoy!
min första Castillon, men långt från den sista
Jag har sneglat på hennes böcker. Länge. Plötsligt dök Insekt upp i byteshyllan på jobbet och jag högg som en kobra.
Man SER den här boken, vare sig man tycker om insekter eller ej. Frågar du mig så är det en utomordentligt snygg bok. En snygg bok som döljer nitton absurda noveller skrivna med ett likaledes utomordentligt snyggt språk.
Samtliga noveller behandlar mor-dotter-förhållanden. ”En del noveller bär även spår av kärlek” står det på omslaget (*. Make no mistake. Detta är en bok om GALNA mor-dotter-förhållanden. Osunda. Våldsamma. Sorgliga. Castillon tar till storsläggan, jag har läst kritik mot henne där man menar att det tar udden av det hela, att man blir avtrubbad, att hon borde ha slutat i tid, det är inte snyggt (go on endlessly) men jag håller absolut inte med. Det är storsläggan som gör det. HUR hon just svingar galet. Bajset skvätter (eller sprutas åtminstone in i en dotters vener).
”Mina böcker berättar om sådant som folk inte har lust att se hemma hos sig.”
Nu ska jag leta upp fler böcker av Claire Castillon att förälska mig i. Jag ska skicka den här boken till en analytisk vän så att vi kan diskutera den (vandringsböcker ftw), sedan behöver jag införskaffa ännu en Castillon. Jag tror minsann att det blir Därunder ett helvete.
Jag tänker mycket på den sura recensionen jag läste. Jag tänker inte länka till den här, den innehåller alldeles för många spoilers, men jag kan inte låta bli att känna ett litet surt ”ja, för kvinnor – speciellt docksöta, som Claire – behöver vara lagom, de ska inte vara galna eller bombastiska, de ska veta att sluta i TID”. Fast jag har väl genusglasögonen på mig igen, de där som alltid förgiftar oss feminister. Tänker lite tankar om att någon hade bett t ex Charles Bukowski att tona ner och vara lite mer lagom, men släpper genast den förfärliga tanken igen.
*) jaa, precis lite som varningen ”kan innehålla spår av nötter” på chokladkakor
#Blogg100 – 35
ormar och piercing
Jag skrev om min bokrika torsdag i förrgår. Ett av bokpaketen kom från Suzann. Det är sällan den kvinnan skickar något slätstruket, så icke heller denna gång. Suz lägger dessutom ofta vikt vid att hitta Det Perfekta Kortet (om så för att det är sällsynt förfärligt ibland) och den här gången var kombon extra intressant. Kina möter Japan. Chi Peng och Hitomi Kanehara.
Denna fascinerande bok måste du bara läsa, skrev hon. Jag är en lydig boktok (öh… ah… nä, men när det gäller fascinerande absurda böcker är jag stundtals lätt att övertala), så det gjorde jag. Försökte sortera mina tankar. Ta in. Svårt.
I Ormar och piercing möter vi en nihilistisk ungdomskultur i konflikt med det traditionella. Lui är nitton år och öppen för allt, en tjej på drift i en fascinerande värld där en avtrubbad generation måste klyva tungor, pierca eller tatuera sig för att över huvud taget känna någonting. I saklig ton beskriver hon möten med män och kvinnor i ett Tokyo där krocken mellan lustdrift och dödsdrift ofta blir smärtsam. Ormar och piercing är samtidigt ett triangeldrama som får hisnande konsekvenser.
Jag läste vad Tim Andersson skrev om boken på dagensbok.com och insåg att där står det, allting, vad kan jag tillägga?
Inte mycket, mer än att du absolut inte ska hoppa över Ryū Murakamis efterord. Jag brukade inte alltid läsa förord eller efterord förr, men nu gör jag det alltid, och finner (heureka) att det nästan alltid är värt det. (duh. ja. jag vet.) Hitomi Kaneharas Ormar och piercing, alltså. Boken finns med i årets bokreautbud. Vågar du? Vill du? Jag kunde inte läsa utan att rysa. Boken gör fysiskt ont att läsa, och det är ingen bok för dig som vill ha svar på dina frågor. Det är bara att åka med och förbli undrande men aldrig uttråkad.
”Jag förstår verkligen inte Japan” tänkte jag när jag läste, men insåg i samma stund hur otroligt dumt jag tänkte. Det är nog en hel massa japaner som skulle vara minst lika undrande om de läste den här boken. Jag förstår ÄNDÅ inte Japan, men det vete tusan vilken icke-japan som gör det. Jag har jobbat mycket i Asien, men aldrig i Japan, bara med japaner. Jag gjorde några månader vardera i Kina och Sydkorea 1998 och 1999. Kina var på ytan så främmande i den fattiga provins där jag var. Sydkorea var så mycket mer som hemma på YTAN, men när jag talade med mina lokala kollegor där jag arbetade kände jag mer igen mig i Kina än i Sydkorea. DÅ. På Sri Lanka delade jag några år senare kontor med en japansk transformatorexpert från Mitsubishi. Han var 55 år och färgade håret knallrött och berättade att alla hans jämnåriga manliga vänner gjorde detsamma. ”Vi är mycket fåfänga!” log han. Jag var 32 och färgade också håret knallrött, men hade aldrig tidigare lärt känna en 55-årig man som gjorde det. Allra helst inte en transformatorexpert 😉
Tio år senare återvände jag till Kina igen, det blev fyra resor på drygt ett halvår till en rik stad i en rik provins. Det går inte att generalisera detta gigantiska land, än mindre klumpa ihop och tala om ett ”Asien”. Att semesterresa är dessutom en sak, att arbeta där är en annan. Jag älskar hur man kan tala med sina kolleger. Man lär känna varandra och förtroendet gör att samtalen efter ett tag blir annorlunda än de blir när man turistar.
Ytan i Qingdao 2009 var mer lik vår (storstadsyta, för man kan ju inte generalisera lilla Sverige heller), men jag insåg att jag aldrig kommer att förstå. Men vem säger att jag måste?
Min sambo har ofta varit sugen på Tokyo. Många är det. Jag vet inte riktigt varför jag sällan har varit det, men suget ökar. Nu gjorde jag en bokresa. Bokresor kontra fysiska resor – ja, de går inte att jämföra men jag älskar båda sorterna. Speciellt som bokresorna stundtals tar mig till platser som jag aldrig skulle våga besöka på en fysisk resa. Ormar och piercings är en sån resa. Jag skulle aldrig våga göra den utan att den filtreras genom tryckta ord i en bok.
(nej, det är inte TOKYO jag är rädd för, men det förstod du förhoppningsvis ändå)
Att behöva känna smärta för att känna något alls är långt från något unikt för den här boken, det behöver man inte besöka nihilistiska japanska ungdomar för att förstå. Jag hade en vän som skar sig. Äsch. Formulera om: jag har många vänner som har skurit sig i perioder, men just den här vännen – om hon hade levt idag så hade jag velat ge henne den här boken.
Det fantastiska vykortet av Chi Peng som gjorde boken sällskap i kuvertet från Suzann kommer från Secret Love-utställningen på Östasiatiska. Vi borde verkligen gå och se den före 31/3 då den stänger, dags att inleda förhandlingar med den bättre hälften (som förvisso sällan är svårövertalad när det gäller spännande utställningar).
#Blogg100 – 32
Under(Helsing)fors
Jag har fått så många tips om den här boken: Underfors av Maria Turtschaninoff. YA, urban fantasy, Helsingfors – boken plockar många poäng på förhand redan där. Pinsamt nog så har jag vansinnigt svårt att minnas författarens efternamn (ja, fortfarande, trots att jag tagit anatomimetoden(* till hjälp för att försöka memorera), så när jag nu väl bestämde mig för att det var dags att läsa den så var det lite trixande innan jag googlade rätt på Maria, fantasy och Finland (jag kan tippa på att hon är vaaaansinnigt less på att folk kommenterar hennes efternamn, men… ja). Klantigt av mig!
Jag har länge lekt med en idé om att starta ett i evighet uppdaterat inlägg där jag listar alla tips jag vill minnas, men jag är rädd att den listan skulle bli pinsamt lång, en sorts hög av teoretiska dåligt-samvete-hyllvärmare och det är ju på vissa vis det sista jag behöver. Att läsa är min avkoppling, min tröst. Att läsa ska aldrig bli en stress (så länge det inte handlar om arbete eller studier, där är stressen snudd på oundviklig och det är väl bara att tugga i sig).
”Ända sedan Alva var liten har hon sett till att alltid ha full kontroll över sin omgivning hemma i Helsingfors. Hon kommer ihåg alla hon möter, memorerar flyktvägar, är den som ser utan att bli sedd. Men varför hon gör så vet hon inte. De första tre åren av sitt liv kan hon nämligen inte minnas.
Därför blir hon inte misstänksam när läderklädda Nide dyker upp. Hon dras ohjälpligt till honom. Han kommer från hennes förflutna och han vill visa henne vem hon egentligen är. Nide för henne ner till Underfors, staden där hon är född – och där kommer hennes minnena ikapp henne. Men lite försent. Nide är inte den han ser ut att vara. Till att börja med har han svans…
Joel går i Alvas parallellklass och har varit hemligt kär i henne hur länge som helst. När han ser henne försvinna med en läderklädd främling tvekar han inte att följa efter. Tillsammans blir de indragna i ett halsbrytande äventyr där de måste kämpa mot en ofattbar ondska samtidigt som tiden håller på att rinna ut.
Underfors handlar om våra fäders synder och hur de påverkar våra öden. Vem är jag, vem vill jag vara, vem får jag bli? Dagens Finland möter varelser ur vår folktro i en berättelse där kärlek och lojalitet spelar en stor roll.”
Just det där med varelserna ur den nordiska folktron uppskattar jag mycket. Väldigt mycket. Vi har många fina folksagor att rota i, många spännande oknyttisar som är halvt bortglömda och det är alldeles oförtjänt. Jag hoppas och tror att Underfors kan agera lite avsmakningsmeny där, att den unge som läser blir sugen på att läsa mer om den där Bäckahästen, den där Lunkentussen, de där trollen. Triangeldramat, åtrån, kärleken… ja, det var inte riktigt min kopp te, men där känner jag att jag som cynisk 44-åring är lite felsorterad rent målgruppsmässigt. I övrigt så kände jag mig faktiskt aldrig för gammal för den här boken. Den var spännande. Jag kommer helt klart att läsa mer av Maria Tur… Turtsch… av Maria!
Bonus: omslagsbilden! underbar! den tittade jag länge på.
*) en del benbitar var svårare än andra att få in i skallen, men nu kommer jag nog aldrig att glömma processus pterygoideus. jag satt på dåvarande 804:an och sa det – högt – igen och igen, stavelse för stavelse. Jag skrev det, för hand, plitade noga, och sa det högt (minst) tio gånger till. jag hoppades alltid att bussbullret överröstade mitt grekiska latin (jäss, det är alltid de jävligaste namnen, de latiniserade grekiska prylarna), för det måste ha låtit ganska vansinnigt det där.
den första gången…!
Min första ljudbok! Tomas Bolme får äran att läsa Mästaren och Margarita för mig. Så kan det gå när tålamodet inte räcker för att leta rätt på den gamla pocketbok som jag ska ha, någonstans.
Västerås Stadsbibliotek – my loooove.
(avdelningen bokomslag man kan tänka sig att rama in och sätta upp på väggen…! gissar att det finns en hel del behemoth-memorabilia att köpa i Moskva, så det ska nog ordna sig!)
NACKDELEN med att närma sig den ryska litteraturen medelst ljudbok är det där med alla dessa (för min hjärna ovana) namn. Det HADE varit skönt att kunna bläddra fram och tillbaka vid behov.
ännu mer planering
Ingen kan påstå att fröken Sexualupplyserskan och jag är smala i våra synsätt. Åtminstone inte ALLTID.
Vi ska på bokmässeäventyr tillsammans i fleeera daaagar (första gången som jag är där mer än bara över en dag! det kändes så underbart boknördigt att ansöka om semester för att åka till BOKMÄSSAN!) och i dag anlände ett smarrigt Jolly-Roger-tejpat paket med seminarieprogram samt en läsutmaning:
…vi ska läsa varsin Kittybok, på fullt vuxenallvar, och diskutera. Jag tror att året var 197x senast jag läste en Kittybok, så det ska bli JÄTTEKUL.
Bara av en slump så fick jag min första KLITTY-bok av samma fröken Sexualupplysare för många år sen. Det har blivit en hel bunt Klittyböcker avverkade efter det. Vulgosmartunderbart.
Seminarieprogrammet vållar bekymmer. Nu sitter vi på varsin kammare, med pennan i högsta hugg, och markerar vad vi vill lyssna på. Jag har tredubbel täckning på de flesta slottar – 😦 (positivt att det finns intressanta grejor. negativt att inte kunna klona sig i tre delar) – gissar att det ser ungefär likadant ut för fröken Sexualupplysare. Ser fram emot träff inom snar framtid. Vi bör synka våra program. Nu är vi såna att vi unnar varandra att få välja OLIKA ibland (det var därför jag älskade att åka på bokkollo med Lia och Suzann, och enbart därför jag kan tänka mig att hänga med dem heeela bokmässan också. gemenskap med självständiga inslag, för den som önskar, när den så önskar.) men större delen av tiden befinner vi oss nog på samma seminarier (…som vi sen ska analysera sönder över en varsin strawberry daiquiri på kvällen).
PS om någon vill sponsra oss med mässbiljetter så är vi så slampiga att vi säger JAAAA TACK utan att blinka. Vi är inte bokhoror, men bokslampor. ungefär.
cinco de mayo
Aaaaaaargh, nu har jag halkat efter igen, jag har massor av lästa böcker som förtjänar att skrivas om men solen skiner och skräphögarna i trädgården har lockat mer än bloggande, tro det eller ej.
Nu när jag har er på tråden så vill jag i alla fall promota Avståndet mellan, en samling noveller som liksom hänger ihop med varandra. För det är en kollektivroman. Om kollektivtrafik, eller snarare om resenärerna. Den lilla snygga boken samlar ett stort antal kända och mindre kända författare, och den är ett utmärkt sätt att få upp ögonen för skribenter som man tidigare kan ha missat.
I brev, tankegångar, betraktelser – ja, t o m via en incidentrapport – får vi små skärvor ur många olika människors liv. Det är snyggt så snyggt och något jag absolut vill ha mer av.
Jodå. Den innehåller lite lite tågnörderi också.
Väntan på ett rån. Och en kille på hembesök. En förälskad fabriksarbetare. En incidentrapport. En gatupoet. Kaffesump. Ett telefonsamtal. En betraktare. Stora plastkassar fulla med tyg. En konsertcellist i Drömmandet. En docka. Fri vilja. En ofödd. En möhippa. En bror, en syster, en pappa. Ett brev hem. En smutsfläck. (Och en jacka.) En backpacker i främmande land. Köpa säng. Ett av dom patetiska sönderskurna indiekidsen som Henric de la Cour pratat om? Juliàn. Efter olyckan. Prostatacancer. Två flugor på en kebab. Den som väver världen. En hämnare utklädd till mumie. En skräckfylld IT-krasch. Två månar.
Drömbokh… eh, DRÖMBOKEN! eller ”varför en del bokomslag förtjänar fullbredd”
(vill ha!)
Den före detta vagabonden Ivan och den italienska arvtagerskan Francesca öppnar en minst sagt ovanlig bokhandel, där deras litterära drömmar kan få fritt spelrum. De gör uppror mot bästsäljarhysterin genom att bara erbjuda bra romaner: ett stort antal litterära mästerverk har valts ut av en topphemlig kommitté bestående av likasinnade litteraturkännare. Till Ivans och Francescas förvåning visar sig drömbokhandeln bli en succé. Men då börjar också problemen. De utsätts för anonyma hot och giftiga kommentarer om bokhandeln på internet, men när tre av de åtta medlemmarna i den hemliga urvalskommittén blir attackerade, bestämmer de sig för att kontakta polisen. En efter en faller de olycksbådande pusselbitarna på plats och det blir alltmer tydligt att Ivans och Francescas drömmar kommer att bemötas med småaktighet, avundsjuka och våld.
torkat blod är brunt (det är choklad också) men påsken måste vara färskt blodig. också.
Jag har ju lagt upp ett antal chokladiga gottebilder för monsterdiggare (och för all del alla andra också), men monsterdiggare tarvar BLOD också.
Kläggigt.
Sån’t som får en att tänka ”ouch”.
Tom Bakers The boy who kicked pigs kallas kultklassiker när jag läser om den i efterhand, och antingen så är det en väldigt generös benämning eller så har jag nollkoll, för jag hade aldrig ens hört talas om den innan blicken föll på den i ”folk som köpte x köpte y också, det borde du också göra”-fältet på amazon. Jaa, för detta var ännu en få-ihop-till-25-pund-bok.
Den sparkande pojken heter Robert Caligari och är minst sagt sjuk i huvudet. Genom-ond.
Att sparka spargrisar är väl ganska harmlöst (även om en av sparkarna resulterar i att en polis får hjärnskakning, och lite annat), men sparkandet eskalerar och Robert utvecklar ett genuint hat gentemot mänskligheten. Fortfarande intet nytt under solen. Psykopater har vi sett förr.
Däremot har vi sällan sett så blodiga följder av en liten liten pil som sänds iväg i ett hästarsel. Massivt! En massmördare med stil. Straffet… straffet. Det är när straffet kommer som jag säger ”ouch” och för första gången (detta kallas ändå skräck!) ryser.
Det har sagts ”Grotesque and depraved and above all very funny” och ja, den är sjuk. Och rolig. Och vansinnigt knäpp. Jag såg att boken någonstansminnsintevar kallades BARNBOK, och oj – ja, vill man lära barnen en osedvanligt tuff läxa så, ja visst (straffet. STRAFFET!). Annars, njäe va. Spar den här boken några år, trots de roliga illustrationerna (kudos till David Roberts). Det är en liten tunn bok som du läser i ett nafs, den är helt sjuk och känns emellanåt tveksamt genomtänkt i all sin galenskap, men är man på rätt humör så är den alldeles perfekt.
…och vad den åsikten säger om mig vill jag inte ens fundera på. He. Glad påsk!
…but is he really a wallflower?
Stephen Chbosky. The perks of being a wallflower. Ännu en berömd coming-of-age-roman avklarad.
”Standing on the fringes of life offers a unique perspective. But there comes a time to see what it looks like from the dance floor.
This is the story of what it’s like to grow up in high school. More intimate than a diary, Charlie’s letters are singular and unique, hilarious and devastating. We may not know where he lives. We may not know to whom he is writing.
All we know is the world he shares. Caught between trying to live his life and trying to run from it puts him on a strange course through uncharted territory.
The world of first dates and mixed tapes, family dramas and new friends. The world of sex, drugs, and The Rocky Horror Picture Show, ” when all one requires is that perfect song on that perfect drive to feel infinite.”
Jag försöker minnas om jag läste någon liknande modern klassiker som fjortis (nej, jag läste inte Räddaren i nöden, jag var nog över 30 innan jag kom på att jag borde läsa den), men minnet sviker mig. Minns ni vad ”vi” läste på vår tid? Läste ni nån sån här bok alldeles precis när ni behövde det som mest?
Jag funderar också på om jag verkligen hade tyckt att den här boken hade gett tröst, hopp och mod i barm runt 1984 när jag kände mig som allra mest sugkass (nej, alltså, just den här boken var inte ens skriven då, men någon liknande bok alternativt att jag vore en fjortis som kände mig sugkass NU).
Njä. Tveksamt. För Charlie blir ju plötsligt-rent-av-ganska-SNABBT cool (fast det kanske är det hoppet – att trots allt plötsligt bli cool – som man ska få när man läser) och får både hångla och hänga med på roliga fester och… ja, så där. Jag misstänker att den här boken kanske hade fått mig att känna mig ÄNNU mer misslyckad om jag hade läst den på den tiden när jag också förtvivlat ville få hångla med nån snygg. När jag ville få VARA snygg. Eller åtminstone lite cool. Eller SEDD.
Det jag MINNS – apropå det där med att hitta den perfekta låten när man är ute och åker bil med en vän – är hur coola E (se där, jag HADE ju en cool kompis. tråkigt nog fick jag ändå hångla alldeles för sällan ;)) och jag åkte runt och lyssnade på Billy Idol under många långa sommarnätter. E fick körkort tidigt och fick låna familjens sköna Merca nästan så ofta som hon ville. Alldeles just då var allt finfint. En stund.
Nåja, nu ska vi inte gräva i min gamla tonårsangst. Bortsett från det jag just skrev så är det en mycket bra bok (nej, ingen femma, men en fin fyra) och extrabonusen är att det förekommer en del musik- OCH boknörderi och det gillas alltid. Den här boken kunde absolut funka som e-bok komplett med soundtrack och allt (i min lite utbyggda e-boksvärld, där man får mer än bara texten).
Bokens clou är att den berättas i brevform. Charlie skriver brev till någon (vem?). Jag glömmer mycket snart bort att det ”bara” är brev, alltihop. Det är bara ett väldigt väldigt bra sätt att få ta del av hans liv. Historien flyter fint och det är ett utomordentligt fint sätt att få krypa in under skinnet på Charlie.
The perks of being a wallflower nämns ofta som ett tips till den som har läst och älskat Mark Haddons historia om hunden i natten i… äh, ni vet (jag glömmer alltid den exakta titeln). Ja. Tja. Jo. Den kommer INTE upp till samma nivå som hunden i natten ELLER Extremely loud and incredibly close (eller vad nu DEN heter – extremely close?), men för all del. Lite åt det hållet är den nog.
”Extremely…” har blivit film, och The perks of being a wallflower är också på gång. Litterära historier om och med unga och udda nördar kanske går en ny vår till mötes på filmfronten? Det är en bra trend i så fall.
Ännu mer bonus: Omslaget. Jag kan titta på det LÄNGE.
att resa i tanken är aldrig fel…
…att göra det med hjälp av ljuuuuuuvliga bilder är ännu bättre. Åh, det var en ren slump att jag fick upptäcka Miroslav Saseks reseböcker för barn. Ja, för barn och för vuxna som älskar vackra bilder. Och vackra städer. Och roliga bildtexter.
(um, nu när jag tänker efter: finns det folk som inte älskar sånt?)
Det är Stället som har slagit till igen. Bok-oulet-paradiset i Sigma, Västerås.
Jag hade lyckats hålla mig därifrån i flera dagar när kollegan Anette ropade på mig. ”Kom och kolla!”. Med sig hade hon Miroslav Saseks böcker om Rom och Paris. Jag bläddrade och ni vet hur det sägs: ”you had me at hello” – ja, han fick mig på första bilden. Böckerna producerades under sent femtiotal och tidigt sextiotal, så jaaaa, stilen är helt rätt. Mad Men goes travelling.
30 kronor styck kostade de. Ännu har jag bara hittat just Paris och Rom, men jag vill ha böckerna om London och New York också (…märkligt nog så är det LÅNGT från de roligaste eller snyggaste bilderna de har lagt upp på den där hemsidan, men bildgoogla på Miroslav Sasek så ska du få se på grejor…!). MINST.
Som tur är så finns de till fullpris på både amazon och adlibris om min magiska butik för en gångs skull skulle fallera.
Sasek skrev allt som allt 18 böcker i serien ”This is…”. Man borde ha dem alltihop, även om en del titlar lockar mer än andra. Jag vill rent av köpa TVÅ av varje, en att bläddra i och en att slakta för att göra massor massor av små underbara tavlor av. Favoritplatser i snygg tolkning, det är bästa sortens food for thought.
Som extrabonus så är han en jäkel på att teckna katter också, och han smyger in dem både här och var. Katter, tåg och tunnelbana. Det är han extra bra på.
Fem tummar upp. Jag älskar detta! GRATTIS Tukan Förlag som ger ut böckerna igen – hoppas hoppas att det blir en succé. Jag återvänder till Sigma så snart som möjligt, de här böckerna ska jag samla på hög. Bättre gåvor till barn (både såna som är 6 år och såna som är 36, 46, 56 år… ja, ni hajar, ALLA som har känsla för BRA saker) är svåra att hitta.
Förkunnaren
(vadå? känns det som om jag tokuppdaterar nu när jag äntligen har både tid och frid att göra det? jodå, precis så är det.)
SOM jag längtade efter den: Förkunnaren, Unni Drougges andra bok om den sköna journalisten Berit Hård.
Berit, kvinnan som alltid alldeles magiskt hamnar mitt i smeten, mitt i kleten, men som också alltid med list och Svea rikes skönaste oneliners tar sig ur det allra mesta.
I denna den andra boken är det delar av den nutida självhjälps- och healing-trenden (eller snarare dess utövare) som håller på att ta livet (!) av henne. Man behöver inte direkt vara jätteinne i Sveriges skvallerkretsar för att ana Mi… eh, di Le… eh, Bodstr… öh, ja, en misshandelsanklagad popstar, en snorrik självhjälpskvinna och en exminister med kvinnotycke bakom en del av Unnis karaktärer. Hon gör det med ett par ton humor och dinglar detaljer framför näsan på en på ett sätt som kan få t o m den mest skvallerointresserade att undra vad som är sant och vad som är kryddat.
”En folkkär artist som predikar om kärlek och förståelse men bränner Koranen. En högt uppsatt socialdemokratisk politiker som jagar väljare men inte kan hålla fingrarna i styr. En självhjälpsbransch som hyllar lyckan men där allt bara handlar om pengar.
Den här gången har Berit Hård, dekadent och överviktig skandaljournalist, hamnat i en riktig soppa. Efter att ha hoppat av arbetsförmedlingscoachens kramkurs får hon i uppdrag av konsultbyrån Lyckan att skriva ett stort personporträtt på artisten Lotuz af Love. Byrån Lyckan ägs av Stina, före detta tjackhora som efter succén med sin självbiografi är en populär lyckoguru. Plötsligt befinner sig Berit mitt i chakraträsket på ett ashram i Indien tillsammans med Lotuz och hans mystiska fästmö, och snart har hon dragits in i en rafflande historia som trots allt prat om kärlek och respekt handlar om det gamla vanliga: sex, pengar, makt och våld.”
Jag är så glad att Massolit har tagit vara på Unni Drougge! Jag har en tendens att höja hennes skrivande till skyarna, men hur kan jag INTE göra det? Jag brukar skryta med att jag talar flytande sarkastiska. Unni, hon kan ge LEKTIONER i ämnet. Hennes förmåga att ta snackisar och vrida om dem i en Drouggesk twist är sällsynt skön, och jag kommer inte riktigt på någon annan svensk författare som gör det hon gör.
Extrabonus också för de nya, mycket vassare, omslagen. ”Don’t judge a book by its cover”, jojo, men de nya omslagen HOPPAR fram ur hyllan och doftar av de sköna skrönor som de ÄR, dessa roliga böcker om Berit. Förkunnaren kommer aldrig upp till samma höjder som Bluffen, men det är good enough. Skriv mer, Unni. Snabbtsnabbtsnabbt.
Stockholm Rosé
Stockholm Rosé. Stureplan-å-shopping – lite Rudbergskt, misstänkte jag. Vägrade länge. Njä njä, knappast värt att spendera energi och tid på? Så läste jag någonstans-men-minns-inte-var att den var så förbaskat kul, och då var den ursäktad. Jag bokade den på bibblan – man kan ju alltid snabbreturnera det som visar sig vara skräp – och skrattade mig sedan halvt fördärvad medan jag läste. I en tid då man annars känner aningens kräkkänslor mot allt Stureplanigt så är den här en dystopisk stekar-komedi av klass. Kissie borde läsa den, fast den kanske är för svår.
”Du tar dig igenom det här, Desdemona. Ända sedan vi förväxlade din mammas aborttid med bilbesiktningen så har du inte gjort något annat än överlevt. Slår man upp överlevare i en ordbok så hittar man en bild av dig.”
26-åriga Desdemona ”Destiny” Ohlsson blir lämnad av sin pojkvän Ludwig på det som skulle ha varit deras förlovningsfest. Medan Ludwig istället roar sig i Dubai tillsammans med den 19-åriga dykinstruktören Bambi sitter Destiny ensam i den nyinköpta våningen som går i kaffekulörer och funderar ut en plan i sex steg för att få Ludwig tillbaka. Tillsammans med vännerna Daphne, Tessan och Tessans lillasyster parerar hon bakfylleångest, åldersnoja och begynnande livsleda med flärd, förmiddagscocktails och champagne samtidigt som hon gör allt i sin makt för att omvandla sex-stegs-systemet till praktik.
Men en tablettmissbrukande glamourmodell som återvänder från Los Angeles, ogifta gifta män med klotformade presenter och Destinys pappas pojkvän (som anser att hon bör anpassa sin livsstil efter sin ekonomi) riskerar att komplicera, inte bara Destinys framfart, utan även hela sex-stegs-systemet.
Stockholm rosé är en rolig och fräck roman om en livskris. Och om skor.
Tack Sophia Wolf Lösnitz. Skriv gärna mer! Rudberg och alla de andra är så attans distanserade nu, det är så här det ska göras. Smarrigt, sarkastiskt och skitkul. De flesta av oss lantisar är ganska stekarskeptiska, men förpackat på det här viset så är det alldeles alldeles ljufvligt. Jag skulle inte köpa den inbunden, men detta borde bli en pocketsuccé.
Omslaget? Cassandra Rhodins blasébrudar är underbara, även om stilen kanske påminner aningens mycket om Watkins mästerverk.
reclaima kluddandet
Det där med svarta katter, det är något alldeles speciellt. Jag är, som jag skrev i kommentaren en bit ner, sugen på att rippa Gaiman-omslaget till en egen tavla men det skulle bara vara FÖR billigt. Svarta katter i relief har jag förvisso ändå målat ganska många de senaste två åren, men ingen i blåtoner… det blir absurt nog (eftersom det är så långt från mina egna färger man kan komma) mest tokgult, rosa, rött, orange – ja, som sagt: allt utom mina normala älsklingsfärger. Jag antar att jag behövde färg. Jag började måla när jag var som allra mest ledsen över liten död bebis för två år sedan, men den här sommaren har det bara blivit trädgårdsröj för hela slanten hittills.
unge Mr Spock vill gärna ha det till att han coachar mig i målandet
japp. Rex-katter, och dito bastarder, har en ganska annorlunda profil
don’t jugde a book by its cover
eller jo, GÖR det, åtminstone om du befinner dig på sf-bokhandeln
svart katt
Neil Gaiman
69:-
*katjing*
den är min
(inte så) Anonyma Biblioholister 