På hajk i Weißensee
Jag har en luuuuugn och fin staycation. Mycket läsa. Mycket promenera. Mycket lyssna på musik, plocka och bara VARA. Jag önskar att jag kunde säga ”mycket sova” också, men lillkatten väcker mig kl sex varje morgon (utom en extra minnesvärd dag då han tyckte att jag skulle vakna FEM). Sen somnar de om så gott igen. Jag skulle ju kunna gubbsova, men so far so good: inga tuppisar (däremot ganska tidigt i säng om kvällarna).
Imorse tyckte Izzy att det var skönt att knörvla in sig med mig, trots att hon fick agera bokstöd. Jag letade inspiration i Holger Lehmanns Berliner Ausflüge, en riktigt trevlig bok (ja, ”trevlig” SKA läsas på det medelåldersaktiga viset ;)). Den är lite som en historiebok och en guidebok i ett – men mest historia. Den fokar på vad som ansågs vara Trevliga Utflykter back in the days (för drygt hundra år sen), den innehåller förvisso en del nyare bilder också, men de gamla tecknade vykorten är charmiga!
Det syns inte riktigt på bilden (tror jag), men som rubriken anger så traskade jag upp till Weißensee, med några rejäla kringelikrokiga omvägar i min egen stadsdel först.
Jag är sist på bollen av olika skäl, men nu kollar jag Weißensee och ville gärna se själva sjön där en del fina scener filmats.
Jag har sett lite av stadsdelen förut och har tyckt att det ser trevligt ut, en ganska lugn och diskret kusin till Prenzlberg (och mycket riktigt förutspås den bli en av de nya it-stadsdelarna som står på tur att riskera söndergentrifiering). Hit vill jag definitivt gå fler gånger! Det finns en småstads/by-charm här som är svårslagen. Det är en konstig känsla att tänka att det vara är några km ner till röriga fula Alexanderplatz. Det finns en del gamla Altbaus som överlevt kriget är också, men de är lägre än de typiska pampiga femvåningshusen i mina hoods. Framförallt finns här många snygga gamla stenvillor, om än många förfallna. GISSA om det kliade i fingrarna när jag passerade en del av dem?
Man passerar många Plattenbaus också (sånt som du nog tänker på som DDR-lådor), även om jag inte lägger upp bilder av dem just här (de finns dock i mitt instaflöde). Vägen upp till sjön är väl inte alltid jätteinspirerande, men det är en ganska enkel promenad i denna snudd på platta stad och det är rätt kul att gräva sig igenom alla lager av öst. Plattenbaus, orenoverade sekelskiftesbyggnader, parker med enstaka gamla röda hjältar kvar på piedestal… ja, det är värt att gå och se sig omkring.
Så sjön då. Sjö och sjö. Väl på plats känns den mycket liten! Om du inte har lust att promenera dit kan du ta M4 mot Falkenberg (jäpp!) från Alexanderplatz, hoppa av vid Berliner Allee/Indira-Gandhi-Str så är du alldeles alldeles vid sjön.
Solen hade gått i moln när jag väl slog mig ner på badet vid sjön (OK, hade inte solen gått i moln så hade jag aldrig hittat en ledig solstol vart fall), men det var ändå fint med lite Ostalgi-strandkänsla. Sjön är inte mycket mer än en glorifierad pöl, men det är en fin liten park. I lummig sommargrönska är det nog riktigt fint!
Det roliga var att väl som jag satt där råkade en av ungarna som lekte i närheten drulla ner sin skateboard i vattnet, det ropades på någons pappa och mannen som kom och fiskade upp brädan var väääääldigt lik Florian Lukas som spelar den snälla brodern Martin i Weissensee. Han föddes förvisso i Prenzlberg/Öst-Berlin 1973, men att inbilla sig att han BOR och håller till i närheten av sjön numera också är väl lite väl…!
Boken? Matt Haig. En uppslagsbok om oss människor, menad för aliens. Purt fantastisk. En smutta-på-ibland-bok. Somligt är allvarligt filosofiskt, tänkvärt. Annat (beskrivningen av mänskliga könsorgan) får mig att garva rakt ut. Perfekt handväskbok. Äntligen hade jag dessutom kommit ihåg att köpa små överstrykningspennor som alltid kan få ligga i väskan.
…och den grå himlen – tvåååå dagar på raken, trots löften om sol och värme! – är mitt fel. Förlåt alla turister. Jag har begått jeansjackepremiär. Klart det ska bli gråmulet då! Lite snålblåst, då är det skönt med stora bulliga lurar med ljudbok i (jag fortsätter mitt Wennstam-maraton).
Fortsatt jullov
Hehe. När jag tog ner broderilådan (en av bingorutorna, jag fortsatte med mina gamla kvinnokampstecken från fuldesign.se) igår så rasade den här ner i skallen på mig, en av de första böckerna jag köpte på tyska när jag precis kom hit. Saken är biff liksom. Men viiiiiilken gäspig bok! Det är inte de vassaste humoristerna som skickat in sina dråpligheter till den här direkt #jullovsbingo
(den lilla berättelsen om lokföraren som ibland öppnar rutan och hojtar ett ”ursäkta, jag är vilse, är detta vägen till München?” till nån på perrongen var en av de roligare. ni hajar.)
Den går till bokträdet! Att rensa ut böcker och magasin för att lämna en jättelast i bokträdet var en av de rutor som fick stryka på foten när jag i ett plötsligt anfall av verklighetsanpassning skalade ner bingobrickan från 36 till 25 rutor. Nu blir t o m (drygt) två rutor om dagen tuffa att nå med tanke på att tio av dem är träningspass och jag tajmade in den mycket traditionella julförkylningen i år också. Jag har varit ganska sänkt vilket har varit en utmaning att våga grotta ner sig i med tanke på att det långsamt gått upp för mig att en bra människa i bekantskapskretsen har fått ALS. Perspektiv…
Gammal favorit-design
Jag hade hört mycket om The Affair. Jag hoppar inte på serie-hyper så ofta numera, men jag blev nyfiken. Fancy that – de två första säsongerna fanns på amazon tillsammans med ett erbjudande om att prova gratis streaming i 30 dagar.
Oh, vilken hatkärlek. Snyggt snyggt snyggt koncept – en whodunnit där varje avsnitt berättas ur två personers perspektiv. Mycket stekhett sex. Snygga människor och spännande miljöer. Men – alla blåser alla (kanske inte, men oftast), alla har ohemuuuuult många s t o r a hemligheter och en av seriens absoluta huvudpersoner (författaren Noah, 50% av det par som ”har” The Affair – men nej, det är inte han som avbildas ovan, mannen här uppe är en märklig men mycket vacker kirurg som egentligen bara har en biroll än så länge) ska förmodligen vara en riktig kvinnomagnet men jag finner honom bara egoistisk och motbjudande, inte ”ens” fysiskt attraktiv.
Och gratis streaming i 30 dagar lät ju bra, att ”bara” betala 7.99 euro i månaden sedan också – men 1) jag får välja mellan detta och netflix, jag ska inte ha båda 2) allt är i dålig och grynig kvalitet, för bättre kvalitet betalar man extra per film/serie 3) ah, och det var nästa grej, för de senaste säsongerna av många serier/de senaste filmerna kostar också extra.
Ja, men såklart. Det är inte välgörenhet de håller på med.
Så, nu har jag haft min bingewatchingvända, hoppas jag. Nu kan jag göra annat.
en nörd är en nörd är en nörd
När min vän C började tala lyriskt om Chef’s Table fattade jag i n g e n t i n g.
Jaha, toppkockar?
Går det inte tretton program på dussinet om kockar numera?
Detta är something else. Det är filosofiska NÖRDAR. Jag trodde aldrig att jag skulle älska att lyssna på en tämligen halvgalen amerikansk man som passionerat söker efter en metod att odla det perfekta VETET. Första avsnittet – där Massimo Bottura försöker rädda en massa jordskalvs-skadad parmeggiano – talade mer omedelbart till (det ostälskande… :)) hjärtat, men vete?
I love it. Denna serie är så bra att jag ransonerar tittandet och nu får jag inte se mer ikväll. *gnager knoge*
Nästa C-tips att beta av är Jiro dreams of sushi. Fördelen med att ha en vän som är en kreativ nörd själv är att han har näsa för kvalitetsnörderi de luxe.
Den brända jordens taktik
Ni kanske minns den stora skogsbrasan i somras? Som värst var den drygt en mil från vårt hus, det läskiga var att det blåste hårt och en stund spred den sig snabbt på grund av vinden och hoppade t o m över en sjö. Nu gick det bra för oss men blev en tragedi för andra.
Bara någon vecka efter att det värsta hade släckts postade någon en bild på facebook. Bland förkolnade skogsrester blommade en näva – tror jag att det var – som gör just det: växer upp väldigt snabbt efter en brand. Svedjebruk nyttjades förr. Det blir fin jord av det.
Detta har ingenting med den brända jordens taktik att göra (åtminstone ingenting som jag har lust att analysera sönder just nu) men det var en överskrift omöjlig att motstå vart fall. Kan inte påstå att jag blommar heller men jag tänker på den där Brandnävan och hoppas att min jord blir näringsrik också på nåt vis av att behöva bryta upp från Sverige. All in på Berlin!
Just nu varvar jag en fantastisk bok om Hannah Arendt med en extremt snyggt exekverad Nesser (jag kan se det rent tekniskt, men orkar inte ta mig in i den), men läsningen går trögt så det tar nog en stund innan jag kläcker ur mig några långa omdömen igen. Istället hetskonsumerar jag House of Cards i DVD-form. Älskar. Har tråkigt nog vräkt i mig hela säsong två snart så vi får se vad jag klämmer efter det. Blir nog Breaking bad. För några dagar sedan muttrade jag över att Netflix måste ses via VPN i Tyskland (förresten påstår många att de bara har skit ändå?) men dagen efter kom nyheten att Netflix lanseras i… Tyskland.
Berlinvintern är grå och kall, men på nåt vis ska jag nog sysselsätta mig. Har två middagsdejter inplanerade med två unga snygga män kommande veckor, men innan du spärrar upp ögonen vill jag meddela att de redan har… pojkvänner. Jag får bli chic lit-klyschan – ni vet, alla bögar ska ha åtminstone en tjock och flåshurtigt rolig singelväninna med snuskig humor. Det är jag det.
ja, varför BLEV Mary Ingalls blind egentligen? [varför vi älskar nördar som inte släpper taget]
En del saker, allra helst minnen av böcker och film/TV, sitter verkligen hårt i sedan barndomen. Ibland inbillar jag mig att det sitter extra hårt i oss som nu är medelålders (och äldre). Det fanns förvisso många böcker när jag var liten också (vi hade just övergivit kilskriften och det blev enklare att transportera det skrivna ;)) men utbudet (och hur lätt det var att få tag i det utbud som fanns) går inte att jämföra.
(nej, jag ska inte älta det där med svartvita tjeckiska skuggfigurer. det är så gjort.)
Minns ni Lilla huset på prärien? Det kanske är en generationsfråga, men för mig som är född 1968 var det en OTROLIG grej, jag var elva år när TV-serien gjordes. Både mamma och jag satt klistrade. Jag älskade böckerna, jag älskade TV-serien. Jag läste böckerna igen och igen och igen och igen. Och igen.
En av de där dramatiska sakerna som satte sig var när Lauras storasyster Mary blev blind. Scharlakansfeber alltså. Jag som var barn och visste att det var en barnsjukdom blev livrädd, men mamma lyckades väl mumla nåt om ”inga mediciner på den tiden och hum hum hum”.
ÄNTLIGEN har nån grävt i hur det EGENTLIGEN gick till.
Dr. Beth Tarini, one of the co-authors of the paper, became intrigued by the question as a medical student.
”I was in my pediatrics rotation. We were talking about scarlet fever, and I said, ‘Oh, scarlet fever makes you go blind. Mary Ingalls went blind from it,'” recalls Tarini, who is now an assistant professor of pediatrics at the University of Michigan. My supervisor said, ”I don’t think so.”
Tarini started doing research. Over the course of 10 years, she and her team of researchers, pored over old papers and letters written by Laura Ingalls Wilder, local newspaper accounts of Mary’s illness and epidemiological data on blindness and infectious disease in the late 19th century. What they found was intriguing…
Vad? Nej du. Lösningen på mysteriet får du läsa själv!
Tack till J som länkade till lösningen! 🙂
#Blogg100 – 14
Du missar väl inte…? – uppdaterad
(Men alltså: Shanti Roney som Paul Hjelm? njäääääe…? det låter alldeles fel, men vi får väl se hur resultatet blir)
————-
Jag tyckte att Jenny Tunedal skrev en ganska bra och rolig text om Misterioso – men fascineras över de kommentarer hon får på sin text. Den ska f*n vara kritiker, tydligen. Ena av de ”bästa” kommentarerna var från nån som hellre ville bilda sig en uppfattning genom att titta på serien själv. Man undrar vem som tvingade den människa att klicka på Tunedals rubrik.
Jag antar Jan Arnalds approach tror jag – jag ser serien som en sak och böckerna som en annan. Han tyckte nämligen också att hans A-grupp var förvriden till något oigenkänneligt och jag håller med. Jag älskar böckerna, serien var OK. Det är lite som med Dexter, med skillnaden att jag älskar BÅDE serien och böckerna, trots att de är väldigt skilda från varandra.
Varför det är så viktigt att bokbilderna i mitt huvud ska speglas i TV-serien? Jo, men A-gruppen, de karaktärer de ÄR, de är ovanligt viktiga, en ovanligt viktig del i serien för mig. Fallen är snudd på sekundära (och så är det långt från alltid, jag är ingen privatlivsfanatiker som vill läsa om oändliga polis-fikapauser ;)) och det kanske är tur med tanke på att de ofta är så intrikata att en läsare med krav på någon form av realism skulle sparka bakut 🙂
Eftersom Misterioso är min ofavorit de luxe (det var den första Arne Dahlaren jag läste, efter det gick det flera år innan jag läste nästa del just bara för att Misterioso kändes så rörig och knäpp) i serien om A-gruppen så ser jag fram emot vad som händer härnäst. Att säga ”det kan bara bli bättre” låter fel (SÅ kasst var det inte), men lite så.
TV-karaktärerna? Paul, fortfarande helt fel. Kerstin, för ung. Gunnar, helt OK. Chavez, också ganska OK. Arto, mer än OK. Övriga? Ingen riktig åsikt.
WTF?
Är det inte första SEPTEMBER i dag? Man kan tro att det är första APRIL…
jag kan knappt bärga mig…!
Snart, snart, snaaaaaart kommer säsong två av The Walking Dead.
ajajaj, denna illasinnade marknadsföring
Det är inte bara Amazon som vet hur de ska locka mig. Fraktfritt, minsann… jag VILL ju spara pengar till kommande renovering av huset, men allra mest sparar jag ju om jag inte köper Dexter. Alls. *gnager knoge*
fredagskväll i trädgården: det är väl lika bra att gå till botten med triffiderna också
Jag har rivit ogräsbuskar i kväll också. Jag börjar ligga risigt (pun intended) till för triffidinvasion. Jag fortsätter därför envist att tvinga på Kristoffer en massa åttiotalskult. Åttio och åttio, bland det första jag gjorde när vi började dejta – eller nääää, vi hade väl känt varandra ett halvår, men ändå – var att tvinga honom att se Världsrymden anfaller. Ja, den från 1956. Jag såg den som barn (nej, inte 1956, men gissningsvis 1976) och den satte outplånliga spår. Femtiotalskult sålunda.
Har du en sån här pryl under sängen? Somna inte. Då blir du piratkopierad.
Världsrymden anfaller var – i sitt ursprung – ett resultat av den rådande tidsandan, den amerikanska kommunistskräcken. Jag har inte grävt ner mig i några analyser av triffiderna, men ska vi gissa på veganskräck? Nej, den var dålig. Sorry. Faktum är att skräcken för Sovjet inspirerade även denna bok – vi talar om kalla krigets dagar.
Åter till åttiotalet alltså, för trots att John Wyndhams postapokalyptiska bok om triffiderna (nej, jag har ännu inte läst den) kom redan 1951 så är det triffiderna i BBCs upplaga från 1981 som har satt sig i min skalle (triffiderna har – precis som de lömska kokongerna i Världsrymden anfaller – filmats många många gånger). Jag såg den som trettonåring och den var en smärre sensation i vänkretsen trots de paltigt råddade skumgummiplantorna. Alla fick vi vara uppe sent och titta de dagar då den sändes, ty detta var på den tid då vi bara hade två TV-kanaler i Sverige, så man var fullständigt borta från alla diskussioner om man missade en serie som denna.
Jag kan redan ge lektioner i zombieslakt. Nu känner jag att triffiderna, det är nästa Grej med stort G att ladda för. Kom ihåg vad jag har sagt: när ni vaknar och inget ser, men hör knattrande blommor irra runt i faggorna, då är det mig ni ska ringa till.
Eller så köper ni en egen DVD och lär er allt själv. Den kostar typingentingalls på amazon.com.
Be careful out there. Do it to them before they do it to you.
—
Update: Hade serien åldrats med värdighet? Njäej, kanske inte. Läskig är den definitivt INTE längre (triffiderna skumpar fram som rara vegetariska jätteankor), men ändå roande. Hela den där hur-bygger-vi-en-ny-vettig-civilisation-nu-då-grejen – som jag älskar – finns ju där. Var den värd pengarna? Ja, definitivt. Både för nostalgin, och för den ”time-stamp” den är för den tid som var då.
Nu är det aningens svårt att inte råka beställa boken, det måste jag medge. Penguins nyutgåva kostar strax under £6. Jag hämtade ut ett ganska stort bokpaket i veckan, så jag får stilla mig lite, men vem vet vad som händer senare i sommar? 😉
goda nyheter x 2
Yay! Kalla fötter kommer eventuellt tillbaka (jag älskar den serien!), men återuppliva Rachel? Njä, det skulle bli konstigt.
…och så hade jag fått brev från doktorn i dag. Jag är clearad. Fri! Slipper cellgifter! Äntligen kan jag gå och göra mig snygg i håret igen 🙂
(inte så) Anonyma Biblioholister 