Berlin Ringbahn
Ibland blir det ändrade planer, det som skulle bli en helg i Stockholm med litteraturfestival och kompis/mosterhäng förvandlades till en dags hemester (det är för knöligt att ändra redan godkänd semester, lita på att det går att krångla till sån administration i det här blankettglada landet!). Flygbiljetten kunde jag boka om för en liten (nåja) peng, nu har jag biljetter som tar mig till Sthlm i tid för att se Kraftwerk i sommar istället. Gott så.
Jag är utslut och har arga bihålor. Jag flög och for i samma tillstånd förra våren, det resulterade i en långdragen otäck mediaotit, jag hade endast 20% hörsel (!) i en månad och lock för sämsta örat i tre månader, kvarstående hörselnedsättning än och… nej, jag riskerar inte en liknande vända denna sommar. Satsar på att bli frisk inför nästa helgs resa till Amsterdam istället!
Killen nedan är glad att jag är hemma. Vi har precis nåtts av nyheten att Berlin-zoos rara bögpingviner (ja, var annars om inte i denna stad, en fristad för homosexuella sedan Weimarrepublikens dagar även om de mörka åren på 30- och 40-talet utgjorde en katastrof även för HBTQ-människor) Stan och Olli har tvångsförflyttats till Hamburg eftersom de inte hade lust att skaffa småpingviner med pingvindamerna här (de kom hit för att fräscha upp genpoolen, det hade de inte alls nån lust med, Berlins schwulem Pingu-Paar <— älska tyska språket) och nu ska jag inte tvinga in Spockissen i något fack – eller ut ur nån garderob – men han tröstar sig iallafall med sin pläd och sin rosa fågelkompis.
————-
Meeeeen, över till MINA kinks. Några av dem. Tåg. Stationer. Allt runtomkring.
Ring frei! är en otroligt snygg och smart bok om den nästan fyra mil långa ringbanan och alla stationer utefter den. Den är dessutom fyndigt paketerad i ”ringband” så att boken också går att läsa utan början och slut – man bläddrar runt runt på samma vis som jag eventuellt *harkel* har åkt ringbanan runt runt ett par gånger.
Om du har varit i Berlin några gånger så kanske du har tröttnat på Brandenburger Tor, KaDeWe och hipsterbutiker. Eller så tänker du att det ena behöver ju inte utesluta det andra. Från ringlinjen (S41/S42 beroende på om du åker medurs eller moturs) kan du förvisso ofta se TV-tornet (om du tittar åt ”innervarv”), men du har också möjligheten att se ett vardagsberlin som du missar annars. Ringlinjen var bruten under de delade åren, men delar av den rullade både i öst och i väst även om väst-Berlinarna ofta bojkottade och vägrade använda S-Bahn eftersom även de delar som opererade i väst ägdes av DDR.
Du kan se den gamla flygplatsen Tempelhof, du ser skog, du ser vatten och massor massor av fula höghus. Fint och fult. Underskatta heller inte hur kul det kan vara att studera sina medpassagerare.
Varje station har sitt (ganska korta, men de får in förvånansvärt mycket information i litet omfång) kapitel, konceptet serverar inte så mycket information om stationerna i sig (det är inte så jääääättemånga stationer utefter ringlinjen som är snygga eller sevärda), det är snarare information om livet runtomkring som är grejen.
Många av kapitlen har snygga snygga kartor (här nedan dyker min första adress i Berlin upp förresten!) med hänvisningar till eventuella sevärdheter i kvarteren runt stationen.
Underbart snygg bok rent grafiskt alltså, och jag gillar mixen av historia och nutid. Jag kommer att använda den som inspirationsbok för utflykter i sommar.
Fem stora feta boktoksflin av fem möjliga. Jag ÄLSKAR den här boken!
Jag hittade min på Thalia (stor kedja), men tippar på att du kan hitta den lite varstans i Berlin om du blir sugen. Ja, den är på tyska. Nej, det kanske inte är nog många bilder för att du ska ha nöje av den ”bara” som bilderbok om din tyska är dålig/ickeexisterande, men bläddra i den om du åtminstone kan lite. Läs och se. Kanske kan den bli en instegsbok?
36 timmar
”Hamilton som kvinna?” tänkte jag redan efter några minuter. Konceptet fångade mig. David Bergman, 36 timmar.
Sverige i en framtid som på vissa vis känns avlägsen, men ändå inte. Det är en mörk framtid. Ett Sverige där riksdagen antagit lagar som i sin förlängning får förödande konsekvenser för saker vi tar för givna: åsiktsfrihet, rätten att demonstrera, medias rätt att rapportera.
Nationalsäkerhetslagen tycktes ju så bra. Först. Den organiserade brottsligheten sjönk radikalt. Den nya säkerhetspolisen gjorde ett segertåg. Men den glider allt längre från den vanliga poliskåren och samhället i övrigt. En midsommarhelg urartar det.
Johanna Lindström lever ensam med dottern Madeleine. Dottern är femton år och plötsligt nås Johanna av ett nödrop, dottern har dragits med i en initialt oskyldig demonstration och är nu i fara. Klart mamma rusar till dotterns försvar! Just den här mamman råkar dock vara general, chef för Försvarsmaktens operativa verksamhet samt utrustad med sitt tjänstevapen. Oops. Innan kvällen är slut är många demonstranter döda. Och oj. På gatan ligger en bunt döda svartklädda personer också. Säkerhetspoliser. Och det var Johanna som höll i vapnet. Sitt tjänstevapen.
Den här boken är mycket spännande, och jag som hardcorenörd älskar (nästan) alla detaljer – men boken hade vunnit mycket på hårdare redigering. Eller, det beror i och för sig på, men om författaren (som bl a har officersutbildning, jag har dock ingen koll på grad eller vapenslag) hade velat vinna en bredare publik så hade boken tjänat på att manglas av en redaktör som vågat utmana och skala bort en fet skvätt floskeldoft och fläckvis svårartad adjektivsjuka.
En del saker (vi nördar kan en del om ballistik redan, övriga läsare kanske inte bryr sig RIKTIGT i den detalj som förloppet beskrivs här?) känns ovedersägligen som ett kunskapsmässigt revirpink. Jag känner ganska snart att ”yes, vi hajar, vi VET att du har koll på himla många spännande saker” och när det upprepas ofta tar det tyvärr fokus från det som är bra. Det är synd. Jag anar att boken fått några riktiga hardcorefans i den skara som aldrig kan få nog av detaljer i technothrillers, men vi andra suckar lite till slut (och nej, det har inte med mitt kön att göra). Somligt visar på rätt kass koll. Kärnkraft tillhör t ex inte författarens primära kompetens, känner jag mot slutet av boken.
Det är mycket mandom, mod och morske män (och kvinnor) och militärerna är de moraliska vinnarna här. Persongalleriet är aningens polariserat och draget in absurdum i vissa fall. Jag hade nog gillat Johanna ännu mer om hon inte varit så förbövlat perfekt i alla avseenden (tänk er en mix av Hamilton och Salander, och så fyrdubblar ni det). Och hon är inte ensam.
Synd på rara ärtor – men med det sagt: jag hade mycket kul när jag lyssnade på den här boken. Jag gjorde precis som Johanna mitt första manuella hopp över Karlsborg. Jag älskade (men OK, igen, för många detaljer för medelläsaren tror jag) beskrivningen om hur man ”spottar” inför ett hopp och framförallt beskrivningen om hur man utför en perfekt flär (hade nån kunnat förklara det så på den tiden när jag hoppade så hade jag besparat mig själv några onödigt hårda landningar i början). Och där bryter jag, för nu låter jag snudd på lika revirpinkande själv. Temat i sig, att vi får inse hur ”lätt” ett i övrigt upplyst samhälle kan bli totalitärt när bollen väl satts i rullning, förtjänar att funderas på. Det har hänt förr (inte minst – under två olika regimer dessutom! – i staden där jag bor) och det händer igen. Turkiet, nån? Ryssland?
Den här boken kom 2013, ska man tro Davids twitterkonto så kommer det mer i mitten av september. Jag läser när det som ska komma kommer. Kanske har han fått en tuffare redaktör denna gång!
PS Hur jag hittade den? Jag sökte på Alexandra Rapaport som inläsare. Så kan det gå!
PPS Vem kan övertala Robert Karjel att skriva mer? Jag hungrar efter honom nu.
————
Såna här gånger kan jag trots allt sakna mitt gamla Luftwaffe-ex (det händer inte speciellt ofta annars), det finns så mycket med handlingen i den här boken som jag vill diskutera med honom. Både för att våra jobb har så mycket gemensamt (psykologi, strategi, analyser och team effectiveness-övningar), och för det vi inte har gemensamt (jag är inte flygstridsledare/bevakare, tack och lov). Jag kan ibland bli otroligt avundsjuk över all spännande utbildning han fått, men jag hade å andra sidan inte velat betala priset – de uppdrag han brukade få i skarpt läge. Nu är det nog lugnare. Nu sitter han i ett kontrollrum nån timme söder om Berlin och häckar. Där kan han väl ha det så kul då. Och han har aldrig känt ”yay, det funkade den här gången också”-känslan när man tittar upp och ser en lyckad öppning av kalotten.
Det både retade och roade honom att dejta mig, misstänker jag.
Avd. för grubblerier
Ni vet, jag är fortfarande så fascinerad och fixerad vid att jag plötsligt LYSSNAR på så många böcker. Jag har fortfarande inte lyckats börja tycka om e-böcker, så jag trodde jag var för evigt förlorad till pappersdito. Det är ju lite orättvist mot själva HISTORIEN detta, men livet är inte rättvist. ”Bang bang!” som Rammstein så poetiskt och finstämt uttrycker livets mystik i Feuer Frei.
(nej, låten har ingenting med boken att göra, jag bara kände att det var alldeles för länge sen jag promotade Rammstein och alla kan behöva tömma skallen ibland – Feuer Frei är bra på att blåsa ut det mesta)
När det gäller Avd. för grubblerier av Jenny Offill så var den fin och tänkvärd att lyssna på, men den var för avancerad (för mig!) att ha som pendlarbok. Så många fina detaljer, så många briljanta formuleringar att förmodat läsa igen och igen (och stryka under), så lätt att missa något och tappa bort sig. Grubblerier var ordet, sa Bull. Det är som att få traska runt inne i någons hjärna. Och hjärta.
(apropå hjärta – omslagsbilden! så fin!)
Om ett äktenskap som inte blev som tänkt, varvat med tankar om filosofi, om rymden, om astronauter och kosmonauter, om Voyager (min barndoms FASCINATION! G-u-l-d-s-k-i-v-a-n!), ja om så många ultranördiga ting som jag gillar! Det är på något vis en lärd bok, det är lite av samma beståndsdelar som gjorde att jag älskade Bodil Malmstens loggböcker så mycket. Funderingar, fakta och allt så fint så fint. Ibland förstår jag inte alls i vilken riktning den tar vägen, men jag följer villigt med.
Detta är verrrrrrkligen den sorts bok som tvingar mig att vara sträng mot mig själv med mina fulla bokhyllor i åtanke. Detta är en bok att äga, att som jag skrev ovan stryka under i. Jag har hittills lyckats undvika att springa till Dussmann och köpa den. Jag vill försöka fortsätta att låta bli att göra det. Men det blir svårt. Mycket svårt.
Going down
Long time no U-Bahn! DET måste vi åtgärda! Jag fick lite hjälp på traven av en f d chef (född i Berlin, URBERLINARE [ja, med STORA BOKSTÄVER], inte lika galen i tåg som jag, men dock) som utmanade mig – ”hur nördig ÄR du egentligen?”
…och jag fick 21 av 25, det skulle en del tycka är JÄTTEBRA (och inte ens alla urberlinare skulle klara det, har ännu t ex inte hört Sebs egna score om han nu gjorde testet, men hans kommentar till mitt resultat var ”you will kick ass in this city”) men jag gnisslade tänder. Ja, seriöst. Det är en av mina fula sidor.
Samtidigt kunde jag konstatera att stationerna jag missade var stationer jag ännu inte passerat (vi har 173 st här, och ett gäng till är under uppbyggad), och ”det finns faktiskt ingen bok med alla”, för den bristen hade jag konstaterat för några år sen minsann. Grejen var att den bristen hade en annan inflytting också konstaterat så nu FINNS det en bok med alla stationer (och snygga renditions av de tre som byggs för att överbrygga luckan mellan U55 och U5). Den är INTE lika snygg som Buschmanns bok U-Bahnhöfe Berlin, men den boken har lite andra ambitioner (och kostade definitivt mer att producera). Buschmann fokar djupt på 20 av stationerna, Robert Schwandl har verkligen text och bilder om alla – men inte alls samma fotokvalitet och detaljrikedom (såklart, hans bok kostar bara EUR 14.50!).
MEN, se där, inte ens Schwandl hade med full säkerhet kunnat hjälpa mig, för stationsskyltarna är inte alltid jättetydliga. I övrigt då? Ja, jag hade mycket kul med den här boken, han lyckas få in massor av information på 160 sidor (igen: 173 stationer på 160 sidor – ni hajar). Han pressar in förvånansvärt mycket fakta om varje linje: när varje station kom till, hur man tänkte, vilka stationer som avvecklats (många var tillfälligt förslutna under de delade åren) och vilka planer som fanns som aldrig blev. Bilderna är inte direkt av Berlinstagram-kvalitet men de är bra nog för att jag ska kunna bilda mig en uppfattning om vilka stationer jag ska prioritera och vilka som kanske inte är lika roliga.
Vad? Varför? Jo ett av mina drömprojekt är att kunna göra Berlinversionen av Lotta Jernströms bok om Stockhoms tunnelbana. Jag snackade med ett svenskt förlag om andra grejor i höstas och till slut kom vi in på drömmar också projekt snubben som äger förlaget sa ”VÄLDIGT bra idé och det finns garanterat en köparkrets, men den skulle också bli VÄLDIGT dyr att producera”. Jo, så är det. Jag tänker alternativa sätt nu. Och drömma bör man!
Vi får se om jag går RIKTIGT djupt ner i nörderiet och köper de specialböcker som finns om fyra av linjerna. Ibland köper jag den här typen av bok som belöning till mig själv. Eller tröst. Det finns värre sätt att köpa tröst 😉
PS att jag är sugen på den här behöver jag inte gå närmare in på va? men den har ju inte HELLER alla :´-(
———–
Nu blir det annan sorts kultur! Jag ska trotsa ösregnet och ge mig iväg västerut, till Anton Corbijn . Retrospective. Vi är ett gäng som är ute lite i sista minuten, den stänger imorgon, men bättre sent än aldrig. Jag såg Inwards and Onwards på Fotografiska för fyra år sen, den var mycket bra!
Fortsatt jullov
Hehe. När jag tog ner broderilådan (en av bingorutorna, jag fortsatte med mina gamla kvinnokampstecken från fuldesign.se) igår så rasade den här ner i skallen på mig, en av de första böckerna jag köpte på tyska när jag precis kom hit. Saken är biff liksom. Men viiiiiilken gäspig bok! Det är inte de vassaste humoristerna som skickat in sina dråpligheter till den här direkt #jullovsbingo
(den lilla berättelsen om lokföraren som ibland öppnar rutan och hojtar ett ”ursäkta, jag är vilse, är detta vägen till München?” till nån på perrongen var en av de roligare. ni hajar.)
Den går till bokträdet! Att rensa ut böcker och magasin för att lämna en jättelast i bokträdet var en av de rutor som fick stryka på foten när jag i ett plötsligt anfall av verklighetsanpassning skalade ner bingobrickan från 36 till 25 rutor. Nu blir t o m (drygt) två rutor om dagen tuffa att nå med tanke på att tio av dem är träningspass och jag tajmade in den mycket traditionella julförkylningen i år också. Jag har varit ganska sänkt vilket har varit en utmaning att våga grotta ner sig i med tanke på att det långsamt gått upp för mig att en bra människa i bekantskapskretsen har fått ALS. Perspektiv…
Gammal favorit-design
Jag hade hört mycket om The Affair. Jag hoppar inte på serie-hyper så ofta numera, men jag blev nyfiken. Fancy that – de två första säsongerna fanns på amazon tillsammans med ett erbjudande om att prova gratis streaming i 30 dagar.
Oh, vilken hatkärlek. Snyggt snyggt snyggt koncept – en whodunnit där varje avsnitt berättas ur två personers perspektiv. Mycket stekhett sex. Snygga människor och spännande miljöer. Men – alla blåser alla (kanske inte, men oftast), alla har ohemuuuuult många s t o r a hemligheter och en av seriens absoluta huvudpersoner (författaren Noah, 50% av det par som ”har” The Affair – men nej, det är inte han som avbildas ovan, mannen här uppe är en märklig men mycket vacker kirurg som egentligen bara har en biroll än så länge) ska förmodligen vara en riktig kvinnomagnet men jag finner honom bara egoistisk och motbjudande, inte ”ens” fysiskt attraktiv.
Och gratis streaming i 30 dagar lät ju bra, att ”bara” betala 7.99 euro i månaden sedan också – men 1) jag får välja mellan detta och netflix, jag ska inte ha båda 2) allt är i dålig och grynig kvalitet, för bättre kvalitet betalar man extra per film/serie 3) ah, och det var nästa grej, för de senaste säsongerna av många serier/de senaste filmerna kostar också extra.
Ja, men såklart. Det är inte välgörenhet de håller på med.
Så, nu har jag haft min bingewatchingvända, hoppas jag. Nu kan jag göra annat.
en nörd är en nörd är en nörd
När min vän C började tala lyriskt om Chef’s Table fattade jag i n g e n t i n g.
Jaha, toppkockar?
Går det inte tretton program på dussinet om kockar numera?
Detta är something else. Det är filosofiska NÖRDAR. Jag trodde aldrig att jag skulle älska att lyssna på en tämligen halvgalen amerikansk man som passionerat söker efter en metod att odla det perfekta VETET. Första avsnittet – där Massimo Bottura försöker rädda en massa jordskalvs-skadad parmeggiano – talade mer omedelbart till (det ostälskande… :)) hjärtat, men vete?
I love it. Denna serie är så bra att jag ransonerar tittandet och nu får jag inte se mer ikväll. *gnager knoge*
Nästa C-tips att beta av är Jiro dreams of sushi. Fördelen med att ha en vän som är en kreativ nörd själv är att han har näsa för kvalitetsnörderi de luxe.
Breakfast Book Club på vift i Köpenhamn och på Louisiana
Sommarens resa för mig – en helg i Köpenhamn! Löst häng med delar av Breakfast Book Club, massor av god mat, sol sol sol från knallblå himmel och en av de mysigaste sommarstäderna jag vet. TOPPEN!
Jag vore ju inte jag om jag inte gick ut hårt med en bild av den vackra Hovedbangården i Köpenhamn. Snyggt både inne och ute! Det är så smidigt att ta sig till och från Kastrup, det går att ta vanliga tåg eller metro – jag testade såklart båda varianterna 😉 Vanligt tåg går snabbast (runt sju minuter) men metron är kul för en tågnörd, på den här linjen har de nämligen förarlösa tåg.
TW alla boktokar – Arnold Busck uppe vid Rundetårn är en grym bokhandel. Jag kan stolt säga att jag inte gjorde av med så mycket som en spänn här, men det var en rolig butik att titta runt i.
Rent generellt: ditcha Ströget! Njut av Latinerkvarteren (runt just Rundentårn) istället. Och Christianshavn.
Vad jag gjorde mer än åt? Jag gick. Gick gick gick gick. Spridda intryck nedan, gott om båtar och vatten.
Louisiana då, själva Litteraturfestivalen och boksnacket? (tips: Anna skriver bra om festivalen) Tja, jag var inte jättesugen på seminarieprogrammet men jag VAR jättesugen på att se konstmuséet (det är en så otroligt bra idé att gifta ihop boktok och konst – de flesta boktokar jag känner gillar nämligen båda grejorna), både de fasta utställningarna och en del av de tillfälliga som bjöds nu. Första intrycket: det var mindre än jag trodde, men det som fanns var utsökt (och museishopen…. aaaaargh). Nedan bl a Giacometti, Miró och Kennermeyer. Precis som Anna föll jag dessutom som en sten för Terry Winters grafik.
Åter till Köpenhamn och åka BÅT! Det kostar 80 DKK, tar ungefär en timme och är så mysigt [iallafall i det kalasväder som det alltid varit när jag gjort det]. Maggan, Marie, Ann-Sofie och jag tog en tur under sen eftermiddag och det var nyyyyydelig. På bilden nedan synes Olafur Eliassons Cirkelbron, snyggsnyggSNYGG och alldeles nyinvigd när vi passerade under den. Det regnade ännu serpentiner!
Dronningens lilla jolle till vänster.
Herr Andersen måste jag ju hälsa på, såklart!
….till sist: min nya ring. Jag hade bestämt att Min Souvenir (om jag hittade den) från Köpenhamn skulle bli en ring. jag visste PRECIS hur den skulle se ut. Jag har ofta liknande planer, men hittar nästan aldrig det jag bestämt mig för. Den här gången gjorde jag det! I museishopen i Louisiana låg den och väntade på bara mig ( 😉 ), priset var mycket lägre än jag trott (210 DKK) och nu sitter den på min högerhand och glänser. Ett fint minne av en fin helg!
———–
Whut? Vad jag tyckte om boken/långnovellen/kortromanen vi diskuterade på bokfrullen? Det kommer i ett eget inlägg. Stay tuned.
Berlin Staycation 15 – pt 3, Go West!
Jag är en heders-Ossi i själen. Eller bara inskränkt. Jag arbetar på att vidga vyerna.
Det är bara så att mina favoritplatser i Berlin ligger (nästan) alla i forna öst. Prenzlberg där jag bor, Mitte, Fhain. MYYYYSIGT! Områden som klarade sig förvånansvärt fint från att bombas under WWII och därför är fyllda av Altbaus (alla dessa tjusiga gamla hus), fik, små hak av alla de slag. Till stor del har de också undgått att bombas av de stora butikskedjorna (med viss reservation för delar av Mitte). Joooo, det finns vackert i väst också men mycket av det jag verkligen avskyr i Berlin ligger i väst. Försöker då och då att lära mig gilla Kreuzberg och Neukölln (där finns också fina Altbaus och roliga hak) men jag har lite att jobba på där. Området kring Savignyplatz, jodå. Delar av Charlottenburg ÄR fina.
NATUR saknar jag. Alltid. Det just nu förbrända gräset i innerstadens parker gör ingen glad, åtminstone inte mig. Jag sitter ofta vid floden i Monbijoupark med en bok i handen, men lilla Spree – nä, sorry. Jag vill ha vattenblänk från stöööööörre vatten. Djupare.
S Mexikoplatz – oooh, visst ser det ut som nåt hoberna skulle kunna bygga om de åkte S-Bahn? JA, jag tog S1 till sjöarna, klev av en station för tidigt för jag ville se stationen och en del av de vackra villorna på väg till Schlachtensee.
Tack vare mina nya böcker har jag börjat leta mig utåt igen. Bortåt. Wannsee är ett säkert kort – men hur är det med Zehlendorf? Nära Wannsee, men ändå LITE närmare stan (runt 20 minuter med S-Bahn från Potsdamer Platz). Där finns mycket fint att upptäcka. Arkitektur (grandiosa villor signerade Mies van der Rohe, Walter Gropius m fl), en spännande kyrkogård (ännu inte gjort) och inte minst några sjöar (Schlachtensee, Krumme Lanke) där det faktiskt sägs att man INTE behöver känna sig som en inlagd sill. (man säger så på tyska också, eller åtminstone nästan: ”Extrem-Sardinen-Dosing” skrev en kollega under en talande bild efter att ha genomlidit en trång strand i Jungfernheide förra helgen)
Vad jag fann! En för att vara Berlin ganska glesbefolkad plats (kanske p g a ”dåligt” väder efter några stekheta veckor, det var nog inte mer än 25 C igår ;)), en plats med fint vatten (fötterna blev glaaada av att få dingla i det medan jag fortsatte läsa min Dahlgren) OCH som bonus – runt hela Schlachtensee går ett jättefint skogsspår på perfekta 5,5 km! Det ska gå att gå runt Krumme Lanke också, men det spåret är ”bara” 2,5 km. Ni hör ju, för oss svenskar är detta blott och bart mer än tjärnar, men för mig var denna del av stan en LJUVLIG oas att hitta.
Jag åkte alltså S-Bahn ut, men tog en annan (tunnelbane-)väg hem, dels för att det var närmare till U Krumme Lanke från SJÖN Krumme Lanke, dels för att jag verkligen gillar en del av stationerna utefter U3. Alla stationer som slutar på -platz är tjusiga! Stan ovanför en del av dem är rätt trist (sömniga bostadsområden) men gillar du att titta på pampiga armaturer och tjusigt gammalt kakel är detta linjen för dig! (gör inte alla det? :-O :-D)
För den som är nyfiken på att se fina detaljfoton från några av Berlins metrostationer kan jag rekommendera Ulf Buschmanns bok U-Bahnhöfe Berlin. Jag önskar mig fortfarande en bok med ALLA stationer. BÅDE metro och S-Bahn. Och med mer skriven information. Om jag bor kvar i Berlin när jag blir pensionär så skriver jag den boken själv 😀
att packa upp
Vad köpte jag då i Sverige? Jo, jag begränsade mig till fem pocketböcker.
(jag vet att det bara är fyra på bilden, den femte, Emilsson, har jag redan skrivit om.)
Jag hade LITEN väska. Jag vet hur det blir annars och jag har en LITEN lägenhet. Say no more.
…fast den där lilla lilla kabinväskan upptogs ändå till cirka en sjättedel av…
Hur många tåg av trä en människa behöver? No comments. Det blev bra.
——————
Dagen i övrigt har bjussat på en apoteksvända för att hämta penicillin, och när jag ändå var ute passade jag på att preppa för svysk midsommar också. Denna firas dock utan kapten S som snart drar från Bayern till Polen. Å andra sidan är jag såpass hängig och asocial att jag nästan tänker att det är tur, ty vi är ännu i det rosaluddiga (nej autocorrect, jag VILLE inte skriva rostskyddsgaranti) stadium då snubben ännu adresserar mig ”dir Engel”. Illusioner brister med tiden ändå 😉
Jag ska sooooova mig genom resterande vecka och helg. Högaktningsfullt.
nej, jag har inte rymt!
Overload med mycket jobb och intensiva utbildningar gör att till och med en fantastisk helg med Breakfast Book Club i Helsingfors ännu förblir oomskriven. Satsar på att få ihop något till helgen.
Under tiden – lika mycket till mig som till er: massiv vill-haaaaaaa-känsla efter att ha kollat in ett reportage om snygga kartor över Berlin.
Själv umgås jag med tanken på att starta upp en kulturnördskarta. Vi får se när jag får tid och ork till det!
Bis Freitag, tror jag. Oder Samstag.
detta med multinörderi
Att kombinera historia med tunnelbana med arkitektur med design – voila!
Bülowstrasse har inga roliga skyltar, men det är en snygg station för den som liksom jag älskar fackverk, och kvarteren runtomkring bjussar på mycket snygg gatukonst. I måndags tog jag en lunchpromenad utefter den där sträckan som jag missade i söndags.
tågnörden älskar Roberta Nateri
Jag ÄR faktiskt inte färskast i stan, även om det ofta känns så. Den italienska fotografen och illustratören Roberta Nateri flyttade hit i juli. Jag älskar att se det hon ser, hennes stil att teckna. Jag har fortfarande inte satt upp en enda tavla, jag vill känna efter och bestämma mig för hur jag VERKLIGEN vill ha det innan jag börjar (slag-)borra i dessa massiva väggar som stått pall för två världskrig.
Takhöjden i mitt gryt är generös men flera väggar täcks redan av skåp och bokhyllor. Jag får fundera ordentligt på om jag verkligen verkligen behöver en tavla till, men hennes Der Zug skulle sannerligen glida in fint i det tågtema som genomsyrar många av mina tavlor. Vi får se. Tills vidare tänker och drömmer jag. Planerar. Jag MÅSTE ju inte direkt äga allt jag älskar. Jag kan surfa in och glo på hennes bilder så ofta jag vill ändå.
(flinade stort åt Club Mate-bilden – a l l a under 40 går runt med såna flaskor, speciellt när det är varmt, och jag blev såklart otroligt nyfiken. stod emot några månader men köpte sedan en flaska för att testa, tog en klunk och spottade sen ut innehållet lika snabbt igen. uff. inte min kopp te (sic!))
Att ha kul på jobbet
”Vifta med din MBA i ansiktet på mig och jag viftar tillbaka…
…med ett kinesiskt snabbtåg i ansiktet på dig”
/ond kärring, mycket nöjd ond kärring
I stand in awe
Jenny Lindh, den fantastiska, svarar på frågan om huruvida böcker är bundna i människoskinn
Boknördshumor
Som boktok blir jag alltid lika nyfiken när jag ser tåginje S2 till Buch (bok på tyska). Nu får jag chansen att kolla läget, för att bli en laglig invånare måste jag nämligen registrera mig och köpa ett stämplat papper på att det är gjort. Det ska göras på speciella kontor med klent tilltagna öppettider så det enda som fanns ledigt var en tid på Bürgeramtet i Buch om två veckor. Det här med att byta land är en seg men intressant process.
Jag mötte Lassie rock de luxe
Min stora tyska rockidol är inte bara en galen rockstjärna. Han har givit ut två poesisamlingar också. När jag flyttade ner till Berlin sa min kära vän sexologen att hon ville sitta vid mina fötter och se lydig ut medan jag läste högt ur hans diktsamlingar.
Jag flyttar in i en sunkig lägenhet i en fyramiljonersstad. Jag lyckades hyra en lägenhet i det hus där sagda bohemiska rockstjärna och poet har sitt kontor. Oddsen…!
Vi är valpbukisar. Vi kelar med samma valp han och jag. Jag skriver autografer varannan onsdag 😉
En lördagskväll i Berlin
Det är ingen hemlighet att jag är både tågnörd och i viss mån infrastrukturnörd. Jag är svag för logistik och arkitektur som kopplas till de där tågen. Hur möjliggörs passagerarflöde? Hur väljs stil och utsmyckning? Vem SER utsmyckningen? De flesta av oss står nog och halvsover på väg till och från jobbet. ”Våra” stationer kan vi så att vi knappt ser dem just därför, och de där som susar förbi om vi ens tittar ut när vi passerar. .. nej, de flesta av oss missar nog mycket.
Berlins tunnelbana är kanske inte lika känd som Londons eller Moskvas, men här finns en del att upptäcka. Det finns just nu 173 stationer, men det händer mycket än.
Ulf Buschmanns bok U-Bahnhöfe Berlin koncentrerar sig på 20 av dessa 173, han väljer gamla (drygt 100 år gamla) och nya. Bundestag från 2009 är färskast. Måste nog åka dit imorgon. Hum. Bland de äldsta finns en bunt vackra stationer signerade svenske Alfred Grenander. De som följer mitt instagramflöde bombades med bilder av hans vackraste stationer, Wittenbergplatz och Nollendorfplatz, idag. Det lär bli fler bilder 😉
Mycket lite text men vackra bilder. Varje station får 2-3 färguppslag, vi serveras översiktliga bilder såväl som små detaljer som annars lätt skulle missas. Jag tokgillar! Möjligen skulle jag vilja ha en bok med ALLA stationer (förmodligen helt otippat), men den här boken är en mycket bra början och inspirerar till utflykter till platser som jag nog skulle strunta i annars. 17 euro för 93 sidor kan låta dyrt, men för mig är den värd varenda öre. Gissar att sambon också kommer att sluka den när han kommer ner.
And she went bananas at Kulturkaufhaus Dussmann
Så det… ja, så det BLEV? Klev av på Friedrichstrasse idag. Äntligen skulle jag kolla Dussmann. Oh. OH.
en lyckad kampanj
Jag lämnar mina älskade tåg om en månad, men det är väl klart att jag vill ha en sån här poster i biblioteket!
nästa milsten
Vi har varit i Paris förr, men aldrig tillsammans. Om drygt fyra månader bär det av. Nu har jag en finfin lista med Parisrelaterade böcker som ska avnjutas. Jag borde nog börja med att läsa ut Viviane Élisabeth Fauville – jag begriper inte hur jag kan ha så svårt att avsluta en så bra bok? Jag kan inte ens skylla på separationsångest.
Vi har metrotema på hallväggarna (den här hängde vid trappan ner till källaren förut, vi är sååå roliga) och bilden av Abbesses är lite extra kul eftersom det är en av de mestrostationer jag har spanat in lite extra inför vår resa. Den bjussar jugend de luxe och jag lär bränna av en och annan bild där. Hum. På Place de Abbesses ovan jord finns dessutom Le Mur des Je t’aime som jag också kan tänka mig att titta lite på.
Det var naturligtvis en ren slump att jag bokade oss på ett hotell vid Gare du Nord också. Det har ingenting alls med nån snabbtågs- eller fackverks-fetish att göra. Nope nope.
Vi ska naturligtvis kolla lite cykelrelaterade prylar också. Mina hjältar från tidigt åttiotal vet vad det rör sig om. PS älskling – här är det ingen jäkla kolfiber!
den där texten som leder in i något annat
Ni vet hur det kan vara när det känns lite som om Kosmos konspirerar. Jag har sneglat lite på Paris, tänker tankar om en sen vårweekend nästa år – och plötsligt är Paris överallt, till och med i min Ru (nåja, med tanke på att fransmännen härjade såpass länge i Vietnam så är det inte helt otippat). En äldre släkting tar oss dit i drömlika sekvenser och som så ofta i denna bok så räcker det med några få meningar för att jag ska vara DÄR.
Paris bjuder på dubbla tillfällen att nörda. Jag är svag för gamla kyrkogårdar och Père Lachaise är kyrkogården av alla kyrkogårdar (OK, pyramiderna i Giza är möjligen fetare, men de spelar lite i en annan division), t o m Highgate sägs vara inspirerad av denna plats. Père Lachaise kan inte erbjuda samma trolska miljö, men det är en utomordentligt vacker plats och jag känner som kyrkogårdsnörd att det är en nödvändig skalp att plocka.
Highgate har Marx, men Père Lachaise trumfar stort med Oscar Wilde. Åh Oscar! Topp tio på onelinermästarlistan genom alla tider, dessutom i topp på listan över drömbloggare och aldrig aldrig slutar han att vara aktuell. Numera går det inte att kyssa hans grav, alla de läppstiftsbemängda läppar som nuddade stenen höll alldeles på att sabotera gravplatsen så numera är den invallad.
Vackra kyrkogårdar är underbara. Att leta upp författaridoler på desamma är en riktig favoritsport. Det är en mycket mycket roligare jakt än det där som pågår på burken nu – ni vet när 22 vuxna människor jagar en stackars lädertrasa…
Bokmässelördag hela vägen in i kaklet
Alla som har varit på Bokmässan en lördag vet hur galet mycket folk det är. Under flera år har jag valt att lämna mässan de värsta timmarna. Ut i friska luften, bort från trängsel. I år hittade vi en lugn hörna där det gick att stämma träff för en kopp kaffe och lite snack. En plats där en kan börja tjuvläsa en del av nyinköpen och få tips om saker som inte bör missas.
I år har vi varit på fler seminarier än vanligt. Vi brukar ha skyhöga ambitioner. I år hade jag knappt läst programmet på förhand. Resultatet blev två vändor med Julia Skott (i en av dem flankerades hon av Nina Hemmingsson och Johanna Koljonen), en skvätt David Wiberg och sist men inte minst så lyssnade vi på ett samtal mellan Caroline Krook och Eva F Dahlgren (se ovan) om undermåliga kvinnor. Jag biblioteksköar på Evas senaste bok Fallna kvinnor, men efter detta samtal är jag väldigt sugen på att KÖPA boken istället.
Finns det något coolare än människor som brinner för saker? Jag hade förmånen att få lyssna på (och för all del delta i) ett samtal mellan Suzann och Bengt Dagrin. Dagrin är kanske mest känd för Fula ordboken och det var just om fula ord som Suzann ville intervjua honom.
Jag lovar, ni hade velat höra det samtalet. Vi kom in på allt och intet, men en sak som fick mig att garva var att Bengt berättade om sitt förflutna som tunnelbaneförare. Ni vet hur det är när en tänker på vad en INTE ska säga? Mycket riktigt. Bengt råkade ropa ut ett Fitta i Fittja. Han blev anmäld.
Vi talade också mycket om både kontext och tidevarv, hur något är fult men sedan blir OK och vice versa och jag fick slå fru sexolog på fingrarna genom att vara den som visste vad bola betyder. Bengt var vänlig nog att kalla mig för allmänbildad ung dam. Som förtappad vulgärateistisk ingenjör tycker jag snarare att det är normalvokabulär. He.
Snabbhejade på Pål Eggert och Socialist-Simon mellan två seminarier, men vi hade alldeles för bråttom. Igen. En annan gång….1
Sist men inte minst – god och trevlig bokbloggarmiddag: tapas på Pinchos. Många drog vidare till Park, men vi for hem och hade som vanligt nattlinnet på före 22. Nästa år, då…!
det kan aldrig finnas för många olika sätt att boknörda
Min vän Camilla är främst – i mina ögon – en förträfflig naturvetenskapsnörd, hon är utan tvekan en av de smartaste människorna jag vet. Grejen är att hon kan humaniora också. Litteratur, filosofi (nu vet förvisso nästan alla naturvetare att steget från matematik och fysik till filosofi är ganska kort, men ALLA har ju inte sett ljuset); you name it, she can discuss it.
Mitt i allt är hon nagellacksnörd. Det finns många såna numera. Camilla tar det emellertid ett steg längre, bland de klassiska ”posa-med-flasken-bilderna” smyger hon dessutom in bilder där hon matchar naglarna med böcker. ”Wooohoooo” säger jag och rekommenderar härmed bloggen Colorbyte.
jagskaintejagskainte
Jag skulle ju inte, men som Marie skrev: det stod faktiskt Siv på den där boken.
(inte så) Anonyma Biblioholister 