Lesereise? Nöööö…
Jag tänkte sju ensamma tysta dagar och packade nio böcker. Men bredvid mig på planet satt ju fru C. Hon är van att resa ensam på ett annat sätt än jag är (jag är van vid att ha roligt ensam, hon är van vid att hitta nya vänner att ha roligt med :)) och gav mig sitt kort när vi gick ut från ankomsthallen. ”Hör av dig!”
Det gjorde jag, så hittills har vi hängt varje dag.
Skallen snurrar av alla språk. Skriven portugisiska är nog lik mina gamla sorgliga rester av inlärd spanska för att jag ständigt ska försöka läsa all text jag ser. Vi bubblar bara på tyska efter att fru C konstaterat att ”hörru, lägg av, du kan mycket mer tyska än du vill erkänna” så efter alla timmars oavbrutet tjöt får jag tänka efter för att prata engelska igen med alla utom henne. Och så skriver jag svenska här. Snart löser hjärnans överhettningsskydd.
den här är kul, korta tyska texter om Madeira/ resor hit. fnissade när jag läste första, någon fick spunk på vinter-Tyskland och åkte hit bara för att inse att det är vinter här med etc etc
Fru C pratar fortfortfort om avancerade saker så jag är lite slut i rutan och kämpar på med mina konjunktioner (wenn? weil? als?) men det går fortfarande bra. Hennes dialekt är enkel att förstå. Blev lite stukad under julen när jag såg en Doku om Bayern och fattade noll och intet, men sen har jag hört många tyskar säga att den rotvälskan förstår knappt de heller 😉
16 C men jag kunde inte stå emot: morgonsimtur i Atlanten – check!
balkongprepp inför dagen i Monte igår med min tyska Reiseführer
Igår tog vi linbanan upp till Monte, det var kallt och lite blåsigt. Inte såååå fantastiskt som det sägs, men vi njöt av vackra växter och språkade med en rolig tupp som hängde med oss länge. Linbanan var också cool, men det lilla roliga var ju över på tio minuter blankt. En bra dag med måååånga backar. Motion får vi!
Tår i sand känns gjort! Martens i Atlanten är the shit! Tänkte kanske inte bli riktigt så närgången men en extrastor våg ville annat.
Långt där nere ligger Funchal. ”Ormbunkarna” var 3-4 meter höga. Tankar på triffiderna ekade i skallen.
vino e libri
Igår kväll testade jag äntligen Vino e libri på Torstrasse, det stället har stått på to do-listan hur länge som helst utan att bli av (har ofta passerat på söndagar bara för att gång på gång inse att de inte har öppet för bok och kaffe/vin på eftermiddagen).
Vino e libri. Vin och böcker. Optimalt enligt stora delar av #boblmaf. Jo, foajén (med tre små bord för den som inte vill äta) var ombonad, väggarna var täckta av välfyllda bokhyllor. Fint! Men vinet? Tja, för den som inte ville beställa in en hel putell (det ville inte vi) fanns endast TVÅ sorters rött att välja på i glas, ”husets” och nåt sardinskt. Klent! OK, nu är ”vino” singularis, stället heter inte _Vini_ e libri – men dock. Vi blev paffa. ”Husets” visade sig vara gott, som tur var.
Mitt sällskap var en italiensk advokat som numera bor mitt i maffialand (…jag förstår att han valde civilrätt när det blev dags att välja :-/) men som ofta är i Berlin och ska flytta hit permanent i januari. Jag har bara bytt tåg i Neapel så jag bleknade en smula när jag fattade e x a k t hur mycket maffian styr. Jag behöver nog läsa Saviano ändå. Vi talade språk och politik, allt på en salig blandning av tyska, engelska, italienska och norska (!), ty han har jobbat i Oslo också. Hans norska är snudd på bättre än engelskan.
Samtal om hur ”vanliga” människor kan rösta på Berlusconi trots allt, om klimatfrågan, om hur kalla kriget påverkade våra respektive länder way back then, om hur det är att försöka lära sig ett nytt språk i vuxen ålder när man glömt allt om ordklasser och satsdelar, om Il Duces mindre erkända GODA sidor, om Sverige, Norge och Tyskland (och om den där fascinerande tendensen att högljutt vilja uppfostra andra som t ex går mot rött oavsett hur tom gatan är – jag blev visst [orättvist såklart ;)] gapad på i fredags och råkade visst gapa tillbaka, oh ni aaaanar inte hur befriande det kan vara att gapa tillbaka på tyska).
Alla dessa människor och samtal. Så värdefullt.
Idag blir det fler samtal! Första mötet med min nystartade bokklubb! Vi som möts idag (om alla föranmälda kommer) kommer från Australien, UK, Egypten, Spanien, Polen, Rumänien, Indien och Tyskland. GULD! I dagens samtal ska vi tipsa varandra om böcker (skön- såväl som facklitteratur) som har anknytning till Berlin. Jag tar med mig en hel säck! Meningen är att vi ska hitta framtida bokcirkelböcker. Efter denna kombinerade sena lunch och boktoksession tar jag med mig hugade spekulanter till Kulturbrauerei där det bjussas på svenskt luciatåg idag. Jag misstänker att det kan bli knökat så vi får väl se om vi kommer in.
wish me luck
BBC har frullemöte i Sthlm nu. Själv har jag just startat brunch’n’books på Internations ;-O
– så det blev! Hittills är vi en britt, en tysk, en australiensare och jag (Bellman spelar däremot svår och har inte reggat sig. Än.) och då är gruppen inte ens officiellt annonserad på forumet än. Wish us luck!
Koncept: en söndagsbrunch med diskussion om nån form av Berliniana per månad.
In Transit
En av alla mina pågående handväskböcker just nu har några år på nacken – Märta Tikkanens Män kan inte våldtas. Det kan tyckas brutalt att njuta god mat med en så tung bok, men ibland är det alldeles så det ska och måste ske.
Jag testade Transit (krypavstånd från Rosenthaler Platz) förra helgen och blev inte besviken. Som nån sorts asiatiska fusion-tapas – du kan beställa många smårätter eller en stor – bra utbud vare sig du vill ha vego eller kött. Inte jättebilligt (med Berlinmått mätt) men gott. Lite rörig miljö, men snyggt ställe. Jag gillade det även om det nog inte kommer att bli något nytt stamställe.
Cindy Sherman på me Collectors Room Berlin
Den här helgen uppgraderade jag från Siv_ver_4.6 till Siv_ver_4.7, men jag brukar vilja ta det ganska lugnt och gärna förtiga dagen på förhand. Mina närmaste vänner låtsades inte veta om det men bjöd hem mig på middag, det blev en låååång ljuvlig tillställning med god mat, vin och vid tolvslaget kom en av dem in med glass och champagne :’-)
Jag kan då inte tänka mig ett bättre sätt att vaka in ett nytt år – och det bara fortsatte. Under kvällen började vi tala om konst och det visade sig att både G och jag gillar Cindy Sherman. Jag visste att det just nu finns ett galleri som visar delar av hennes produktion, så vi bestämde oss för att det fick lov att bli en konstsöndag! (den tredje deltagaren velade fram och tillbaka, inte helt övertygad om Shermans storhet, men eftersom en av dennes favorityogis var i Berlin samtidigt så tog han en session där och sammanstrålade med oss efteråt).
Sherman visas på me Collectors Room Berlin, ett fantastiskt men/och genomkommersialiserat galleri på mysiga Auguststrasse. Här kan du se konst (nähä), fika, shoppa (fiiiin liten museibutik) och faktiskt hyra galleriet om du vill hålla en middag mitt bland all konst med dina vänner/kollegor/kunder. Hur försäkringarna ser ut för att nån ska tordas ge sig på det kan man undra (jag den torra teknokraten).
Sherman var såklart magisk, 65 av hennes verk finns att se fram till april 2016 och utställningskatalogen blev en födelsedagspresent till mig själv. Jag kanske återvänder och köper mer nästa helg. Det som gör Sherman unik är hur hon använder sig själv i iscensatta bilder, hon porträtterar kvinnoklyschor och föreställningar om vad en kvinna är (oftast, men ibland intar hon en närmast maskulin persona också) och förändrar sig själv med hjälp av smink, maskering, styling – men också med hur hon egentligen för sig och poserar. Helt otroligt. Många av bilderna är sådana som man kan stå och fantisera länge om. Bilden ovan – en av hennes mest kända – fick oss att gemensamt hitta på en historia som växte och förändrades. En fin stund med en fin vän!
Det som gjorde mig förvånad var att hon inte ansåg sig vilja skicka något politiskt budskap med de här bilderna. Hon är kontroversiell och omtalad, och för mig ÄR konst politisk (om inte konst är politisk så är det ”bara” bilder/former för mig – det är inte ”konst”) men jag vet inte om hon var ironisk när hon sa det, eller om jag missuppfattade något. En del i utställningen var en intervjufilm med henne men den hann vi inte se denna gång. Jag kommer garanterat att återvända innan utställningen är till ända, så det blir fler chanser.
Den riktigt häftiga överraskningen var deras Wunderkammer, ett kuriosakabinett i renässans-stil med groteska, fascinerande, skrämmande, vackra, fula, motbjudande och bara-gapa-och-se-ut-som-en-fågelholk-saker – ja, alla ting du kan tänka dig. Allt antikt.
Sist men inte minst: ett finfint fik! Ja, det är härliga lokaler och de tycks ständigt ha påkostade och intressanta events. Inträde plus fin utställningskatalog/bok gick loss på EUR 21.80 (enbart inträde EUR 7) och det var värt varenda öre.
—————
Efter utställningen mötte vi upp med A och gick och fikade innan jag tog en promenad hem, det var en ljummen höstkväll i Mitte/Prenzlauer Berg så det blev många stopp för att njuta på vägen. Knock yourself out! Jaaaa, en del av bilderna är sönderfiltrerade – alternativt tillkonstlade – det är ju svårt att inte se ett konstverk i varenda buske efter en så inspirerande eftermiddag. Den sista bilden ska helt opretentiöst (lol!) erbjuda en liten känsla av Hockney going Berlin 😉
Höst i Berlin
Dagarna trillar på och november drar allt närmare.
Förr avskydde jag allt bortom augusti. Vinterångesten var så stor att jag inte förmådde njuta hösten. Så sträckte jag mig till mitten av september. Sen ett ”OK, mitten av oktober”. Nu stretchar jag det lite till. En perfekt Berlinhöst – ja, då kan man sitta i solen i bara t-shirt (gyllene höst heter det här, men vi fick inte riktigt den värmen i år) även under den senare delen av månaden.
Men livet är kort och det gäller att hitta #njutvarjeminut (courtesy of Katarina) utan sol och värme också.
Camus sägs ha sagt att ”Hösten är en andra vår, där varje löv är en blomma.” Oh! Ja! Fint sätt att se det. Nu behöver jag bara hitta nåt fint med nästa fas också, den långa perioden då så många träd står nakna, kala och svarta. Oavsett korrekt färgton så SER de svarta ut när de är blöta som de så ofta är här mellan november och mars.
En sak som jag njuter av oavsett årstid är god mat och dryck, alternativt fika. Och boklådor!
Igår hade jag ett otroligt intressant och inspirerande möte i Café Wintergarten i Literaturhaus. Mycket vackert ställe, inte så dyrt som det ser ut (åtminstone inte för oss svenskar som är vana vid en generellt ganska hög prisnivå). Anständigt kaffe, men när Suzann och jag åt lunch där en gång så var mackorna trista och flaskvattnet ljummet och illasmakande. Sedan dess har jag inte gett dem nån chans att erbjuda mer än bara kaffe, men det kanske är läge att våga språnget igen nån gång.
I källaren under restaurangen finns en urtrevlig boklåda, Kohlhaas & Company. Mysig miljö, intressant utbud (speciellt om du letar Berliniana) och massor av fina vykort!
Egentligen borde jag åka till Literaturhaus mycket oftare, det händer mycket spännande där, men det ligger i ”fel” del av stan för mig, det tar lång tid att ta sig dit och det är svårt att undvika Ku’damm (kaosgata på helgerna). Det är lätt att bli lat!
—————
Mina hoods, Schönhauser Allée, i skymningstimmen.
—————
Att mysa hemma med katterna är också en bra grej varenda årstid. Tråkigt nog är det snart ”katten” och inte ”katterna” som gäller. Tant Izzy, närmast kameran, har mycket dåliga njurar nu och måste snart få hoppa vidare över regnbågsbron. Alla som haft husdjur vet hur hjärtat brister oavsett hur icke djurälskare tror att ”det är ju bara en katt/hund/undulat/råtta/hamster” etc.
—————
…och hur var filmen då, undrar ni? Er ist wieder da? Ja, det undrar jag med. Tre timmar innan jag skulle sticka landade nämligen ett oplanerat måstejobb på mig och det var bara att snällt skippa filmen och jobba kväll istället. Sånt är livet!
jag läsäter mig genom Berlin – del 538475634587, denna gång med Ida Bäckman som sällskap
Förra söndagen var en strååålande höstdag (gott om såna här just nu, det är jag ganska glad över) och jag ägnade mig åt min favoritgrej: traskade runt stan med en bok i väskan. Jag hade tänkt att jag skulle unna mig både fika och utemat, men i slutändan stod jag mig så länge på fikat att jag traskade runt runt runt och lagade mat hemma istället.
Häng med!
Dagens första depåstopp gjorde jag på Princess Cheesecake på Tucholskystr i Mitte. Jag har varit sugen på att fika där länge, men det har alltid varit helt fullknökat förut – äntligen fick jag plats. Ooooh, utbudet, helt fantastiskt. Åt en toffe-tårta som var gudomlig, och allt är ekologiskt. Mysig liten gata, lite gömd, och bra spanläge! Hit kommer jag att återvända.
Efter fikat tog jag en låååång solig promenad i Mitte, Fhain och Prenzlberg. Med en bok i väskan har man sällan tråkigt i den här stan. Att helt sonika traska runt och glo på folk och leta gatukonst, sen sätta sig ner på random fik och äta och dricka läsandes en bra bok, det är ett av de bästa sätten att njuta Berlin om du frågar mig.
grå grå grå grå
Det är söndag. Det ska regna hela dagen. Tackar, kära söndag, lediga dag, låtsashemesterdag. Hur tänkte du nu? Jag skulle ju till Wannsee idag, jag skulle plocka med picnic, vandra i skogen och kanske till och med bada lite? Jag ville ju få in lite Sommarlov-med-kulturkollo-vatten denna helg!
(OK OK, vatten som kommer uppifrån är ju också vatten, jag kanske helt enkelt inte var tillräcklig tydlig när jag önskade ”vatten” ;))
Planera om.
Läste just att ”Sommer in Berlin ist keine Jahreszeit, sondern ein Lebensgefühl.”
Sommar i Berlin är inte en årstid, utan en [livs-]känsla. Känsla av liv. Ja, mycket sant. En sån känsla måste man ju försöka fånga också en regnig söndag. Man kan ju läsa? Jag har just gjort mitt första amazonklipp på 1,5 år (vojne, det var ta tre böcker för tio pund” så det blev den del…), så läsning saknas inte. Fast jag är för dagen inte lässugen. Nåja, vi får se. Medan tvättmaskinen snurrar kan jag ju försöka skriva lite om de böcker jag HAR läst. Speciellt om den som jag älskade.
Marie Hermanson, Himmelsdalen. NU förstår jag varför många som nyss läst Skymningslandet blev så besvikna (jag tyckte ju att den var alldeles OK), Himmelsdalen var bara… något ännu mer. Jag älskade den! Galen, spännande, mindboggling.
Himmelsdalen var min handväskbok – men jag kunde inte hålla mig till att ”bara” ha den i handväskan, den var hemmabok också. Här njöts den dock med en Flammkuche på mitt stamställe Gugelhof. Ljuvlig dag.
”Dalen mellan bergen i Schweiz är ett paradis på jorden. Eller åtminstone ett paradis för människor med vissa psykiska åkommor, som behöver vila upp sig i lugn miljö med hög luft, god mat och professionell omvårdnad. Så ser det i alla fall ut.
Men varför är det då så förtvivlat svårt att ta sig därifrån? Och vad har alla patienter gjort för att ta sig dit?”
Daniel kommer till ”kurorten” Himmelstal för att besöka sin tvillingbror Max. Trots att de är tvillingar har de alltid varit mycket olika i sinnet, om än lika exteriört. De växte inte upp tillsammans – kanske är det därför de är så olika? Eller kanske inte? Nåväl, Max ber Daniel om en tjänst. Max behöver lämna dalen ett tag för att fixa pengar till klinikräkningen, men läkarna vill ju inte skriva ut honom. Voj voj, what to do? Kan inte Daniel och han byta liv i några dagar? Jodå.
Normalt skulle ju en smart kille som Daniel börja undra lite, tänker jag, men nu går han med på dealen och finner snart att denna dal är väldigt väldigt underlig.
”OM du har den boken oläst gratulerar jag dig” skrev Majsan när hon såg en av mina första instagrambilder på det som då var mina nya handväskbok. Jag är böjd att hålla med. Perfekt sommarbok! LÄS!
Sommarlov med Kulturkollo – läsplatta
Den uppmärksamme noterar att det inte kom något Sommarlovmedkulturkolloinlägg igår. ”Jaja, nu jobbar hon igen, nu slappar hon till sig?”
Jo, ja, nja, nej, inte bara.
Läsplatta och jag. We had a rocky start. Först var jag anti läsplatta bara för att. Bara för att jag tyckte mer om pappersböcker. Mest. Men också för att jag… äsch jag vet inte. jag köpte iallafall ingen. De få e-böcker jag läste läste jag på dator eller telefon, trots att jag insåg att RÄTT läsplatta kunde vara smidig, underbar, kanon, yadayada.
Så överraskade exet mig med att ge mig en läsplatta i julklapp. Jag blev stel. Glad över hans omtanke (han är sån som läser test efter test och hade med stor sannolikhet valt ut den noga) men ändå stel. Om ”många” är nåt i stil med ”jo, men såna saker vill jag helst välja själv” så är jag extrapolerad ad infiniti, ”jag vill välja SJÄLV [och lita på att jag läst läst läst men ännu inte hittat DEN läsplattan för mig]. Kände mig så otroligt otacksam och obekväm (vi hade sagt att vi som vanligt skulle köpa något runt hundralappen och så blev det så här?). Läsplattan blev till en angstplatta. Vi åkte till Vietnam ihop, plattan och jag, men vi klickade inte trots att jag definitivt såg fördelarna med den.
————-
Alla som läser bokbloggar/i bokbloggarforum vet dock att jag är LÅNGT från ensam om att älta rätt läsplatta in absurdum, men för vanliga normalboktokiga människor kanske vi verkar underliga, vi som ältar läsplattor. Det är OK.
————-
Så, jo, jag jobbade igår, men jag angstade också om huruvida jag tordes exponera mitt bortskämda kluvna förhållande till min stackars numera djupt vilande läsplatta.
Och så hängde jag en stund med Maggan från Breakfast Book Club! Det trumfade ”gå hem och skriva neggigt läsplatteinlägg”.
Breakfast Book Club är ju egentligen alla vi som hänger med på frullar och resor, i diskussioner på nät och i köttrymd, men det finns några personer som jag räknar som DAME BBC I, II, III etc. Maggan är en av dem, och hon är också den som bloggar allra mest på BBC-sidan för stunden. Det lustiga – eller egetligen inte – är att samtliga kvinnor som jobbar lite extra med BBC är så jäkla coola. Vi (n b detta ”vi” innebär inte att jag inkluderar mig i ”den coola skaran som jobbar lite extra med BBC”, det innebär att jag listar varför jag trivs att få vara ett temporärt ”vi” med dem när tillfälle ges vid resor etc etc) är alla i samma härad åldersmässigt, vi jobbar med heeeelt olika saker, men alla älskar vi böcker. Skulle dessutom vilja påstå att samtliga i olika grad också gillar ost och vin och Berlin, så naturligtvis var det just ost, vin och några av mina mysigaste kvarter i Berlin som jag släpade med Maggan på.
Vid Arkonaplatz nära mitt gryt ligger lilla Platzhirsch. Mysigt inne, utebord med kvällssol, alltid fint utvalda råvaror och i mina ögon mycket prisvärt. Den fick det bli igen! Kvällssolen försvann snabbt, det drog ihop sig till oväder. RIKTIGT oväder. Donnerwetter! Som tur var så hade vi ätit klart och var nöjda och glada. Bokmänniskor alltså. Tänk att de allra flesta är så otroligt trevliga.
Sommarlov med Kulturkollo – #vänskap (uppd)
Den här posten ville jag påbörja omedelbums, så den kommer med stor sannolikhet att fyllas på under dagen.
Det har blivit lite julkalenderfeeling att kolla nästa dags tema (jag ”får” bara kolla en dag i taget :)) på kvällen. Igår satt jag på en restaurang vid Spree och suktade efter flammkuche (när jag fortfarande inte ens hade fått beställa 25 minuter senare gick jag igen, fortfarande lika hungrig – nej, det var inte ens mycket folk, men servicen på en del ställen här är ”lite” speciell. Very Berlin. Det där ska vara ett rätt fint ställe, då har jag ännu sämre tålamod med nonchalans. Det blev indisk middag på ”mitt” grannplejs istället, batura och mattar paneer – pure bliss i sig.) när jag läste.
Först upp i skallen kom INTE böcker denna gång. Nope. Det som kom upp var: Suzann, Stefano, Alex.
Suzann, hur träffades vi? Jag ska inte dra upp hur det kom sig att jag först visste vem hon var, men när jag först lade märke till henne (vi kan uttrycka det lite diskret på det viset) hade hon rosa hår och försökte utbilda unga muppskallar i feministiskt tänk samtidigt som hon själv erhöll lektioner i ”nutidssvenska” av kiddo som skulle lära henne snacka ghetto. Nåt/några år senare var vi båda bloggare och började ”prata” böcker, men inget mer än så. Ännu lite senare, 2003, möttes vi av en slump via en gemensam bekant. Suzann bjöd hem mig på middag och med mig på fest, kvällen slutade med att jag sov över i tioåringens våningssäng (jag var aprak, det var ett under att jag inte slog ihjäl mig när jag skulle upp) och efter det var saken biff, liksom. Tioåringen har stort skägg sedan många år. Suzann? Ja, hon fixade t ex signerat ex av Livets frukt till mig. Ni hajar ju. Vi har överlevt en session på Livets ord, vi har delat ett garderobsstort rum i Göteborg utan att slå ihjäl varandra, vi har ätit gott och druckit gott och pratat om allt och bokstavligen gått tusen mil tillsammans. Suzann är energisk, mångsidig och har jordens sämsta lokalsinne.
Stefano. Åh, för drygt åtta år sedan började vi på samma avdelning samtidigt. En av mina första tankar var ett lite lössläppt ”gode gud, låt honom ha en tvillingbror” (jag älskade det jag såg från första stund, men han var mycket stadgad trebarnsfarsa) och si det visade sig att det HAR han, men de är inte lika på de vis som är viktiga (det där lät som om hans bror inte är bra, men det är han) och även brorsan var stadgad sedan länge. OK. Nog om det. Stefano. Vi har ofta varit båsisar och under några år var jag hans team lead i flera projekt (och han är FORTFARANDE min vän ;)). Han var den som kunde dimpa ner på besöksstolen och servera smarta tekniska lösningar parat med en stunds befriande nonsenssnack. Han var den som gav mig en kram och FÖRSTOD när han hittade mig vid skrivbordet klockan sju en måndagsmorgon när jag satt där med tårarna droppande ner på blocket för att mamma fått cancer IGEN. Hans mamma hade dukat under för samma sjukdom. Han har alltid funnits där, men att han skulle bli den som klev fram och räddade vett och sans (samt en del barndomsprylar som jag inte kunde ta med mig till Berlin) när bajset träffade fläkten i höstas hade jag inte vågat hoppas på. Det är många som har tankar och tror saker om oss (han är inte stadgad längre) men för mig är han först och främst en vän och en av de finaste människorna jag känner. Ohotat. Stefano är lojal, varm och en sann livsnjutare som förstår GOD MAT.
Alex. Där har vi slumparnas slump som gör honom så ännu mer till ett superfynd. Jag hamnade i Hennigsdorf av en slump (det var inte tänkt så), min gamla GM från Sverige hamnade där samtidigt av en slump (det var inte tänkt så heller), och när vi nu båda var där samtidigt så blev det så att min gamle GM bad att få låna mig på deltid. En av hans nya underställda skulle göra något han aldrig hade gjort förut, jag hade nyss tvingat fram samma grej i Sverige – kunde jag bistå med pepp, lessons learned och allmän ”expertis”? Det kunde jag. Jag fick ett namn och ringde. Fick en inbjudan till uppstartsmöte redan samma dag. Pep iväg, nervös. Vågade inte säga ett pip om att jag kanske inte var beredd att förstå briefing på tyska redan dag ett, men ppt-presentationen var på engelska så jag hajade ändå, och det VAR verkligen precis det jag hade gjort bara några månader tidigare i Sverige. Efter mötet sa jag ”Herr X [man är ännu mycket formell här och duar inte förrän det är överenskommet], please book an appointment so that we can get started” och den unge skäggige mannen framför mig log brett, lade handen på bröstet och sa ”Please, I’m Alex” och det var det liksom. Sen hade vi många långa möten i hans lilla rum, han fick bra mycket mer än de 10% han skulle få och vi halkade alltid in på knasiga diskussioner om allt mellan himmel och jord men gled sedan faktiskt lika snabbt tillbaka till jobb igen och gjorde ett strålande jobb tillsammans. ”I learn so much from you!” utbrast han och det värmde min just då tilltufsade jobbsjäl så gott. Alex brukar aldrig bli privat med sina kollegor. Brukade. Han har aldrig skaffat vänner på jobbet. Förut. Jag fick bli hans första VÄN från jobbet, han är min bästa Berlin-vän. Och igen, innan någon drar slutsatser: även hans käresta är en god vän till mig. Alex är sarkastisk, kärv, brutalt ärlig och en av de ohotat roligaste människorna jag känner.
———————
Vänskap i böcker? Det första som kom upp var böckerna om Harry Potter. Speaking of – jag lämnade hela serien till Myrorna när jag flyttade till Berlin. Ibland tänker jag ”men huuuuur dum var jag?” men igen: fjorton Billysar skulle bli fem-å-en-halv. Jag ville prioritera alla de underbara OLÄSTA böcker jag hade (många, men kanske hälften fick följa med) samt en massa skön facklitteratur som jag hade svårt att släppa.
Andra författare som skrivit underbart om vänskap (lustigt nog är det mest böcker från barndomen som kommer upp): E Nesbith, C S Lewis, ASTRID (såklart!), Enid Blyton… jag kan fortsätta hur länge som helst. Det är ändå bara välkända namn som kommer upp. När jag lät blicken svepa snabbt över hyllan för att finna något relativt nytt om vänskap fastnade jag för Code Name Verity.
———————
Och så har jag nyss svept säsong tre av OITNB på Netflix. Också: vänskap. Förvisso motsatsen också, men åh.
———————
Feministbiblioteket levererar – HUUUUUUR kunde jag glömma Stekta gröna tomater?
———————
LITE tillägg blir det – jag köpte lite böcker igår (ehum…) och en av dem kvalade på vissa vis in i dagens tema, även om en del skulle tycka att det är långsökt. Jag intresserar mig för politiska teorier, speciellt de som kopplar lite extra till Berlin – och herrarna Marx och Engels springer man onekligen på lite här och var här, även om det förmodligen var ännu mer påtagligt före 1989, åtminstone i min del av stan. Marx och Engels förhållande till varandra visste jag i stort sett ingenting om, jag började läsa mer om det idag och det var ju OCKSÅ intressant. Ibland blir jag exalterad som en liten unge (på det bra viset, förhoppningsvis) över allt som finns att lära sig om man bara letar. Nåt som leder vidare till nåt som leder vidare till nåt som…
(skickade btw en bild av dagens bok med orden ”enjoying the lighter stuff today” till min käre DDR-pv idag, men han liksom iggade det ;))
Marx, Engels och lite mer från kvällens promenad (Berlin är ju också min vän… igen, efter en vinter när vi tyckte sådääääär om varandra ;)) . Det var fortfarande 37C klockan 20.00. Puh…!
Sommarlov med Kulturkollo – en #blommig söndag (triggervarning, jätteinlägg. meeeeget Berlin)
Dagens Kulturkollotema var #blommig, och ni kommer snart att se att jag tog det till snudd på Luke Rheinhartska proportioner…
(PS är jag sist i världen om att INTE läsa om Maj?)
———
Först letade jag upp mina någotsånär blommiga böcker. Gick inget vidare. Jag fick vara lite generös när jag tolkade ”blommigt”.
En blommande ljuuuuuuuvlig hjärna i En levande själ. Ypsiolon. En av de bästa böcker jag vet och en för mig snudd på helig författare.
Ljuvlig bonsai-Otsuka, When the Emperor was Divine
Tapetblomma? Vet ej, men fin fin FIN bok (och film)
….OCH en blommig Bröggerbok som ännu är oläst. Ooohoho.
———
Min köksvägg blir också mer och mer blommig. Nu också med en snutt Rammstein. Liebe is für alle da. Skivan som bl a gav oss mästerverket Pussy. ”Ein Blitzkrieg mit mein’ Fleischgewehr” och ”Mein Bratwurst in dein’ Sauerkraut”. Say no more.
(google translate. eller strunta i det.)
I krukan? Rosmarin. Pur nyttoväxt.
———
Kapten S chockade mig härom kvällen. Han är en (för mig ännu oförutsägbar) blandning av obotlig romantiker och svårartad cyniker. När det kom till blommor: uppenbarligen romantiker. Min blomstergalna lillkatt ser det som en godisbuffé. ”Men matte, jag kan väl få nooooosa lite? Bara liiiite?”
———
Vet ni hur mycket det kostade en lätt autistisk matchningsfanatiker att INTE ta med den här boken som dagens handväskbok? Notera dessutom klänningen. #blommig.
Yours truly. I orange kofta. Övermindödakropp för inte såååå många år sen. Den här stan gör nåt med mig. Eller så är det kulturtantshormoner. Who cares.
———
Jag sa Luke Rheinhart. Kulturkollo fick mig att t o m plocka #blommig väska.
———
Jag har fortfarande en naaaaaasty infektion i båda öronen, men jag orkade inte sitta hemma längre. Hade inte gått ut sen S åkte hem i fredags morse. Tog M10 till Boxhagener Platz. Loppis varje söndag. Gillar MYCKET mer än Mauer Park. Avskyr Mauer Park.
Ooooooh. Kolla Hermanson! Köpte dock INTE.
Ni vet bombhundar? Knarkhundar? Detta är en berlinsk bestsellersniffare TM.
Jodå. Men ni får vänta en stund till på VAD påsen döljer. Finfin påse. SPARAS.
———
Dagens första depåstopp blev en sen brunch på Simon Dach Str. Det blev Suzanne Brögger som fick äran att bli dagens blommiga handväskbok. Jag slog upp boken till min honungs- och mandelgratinerade getost men…kom just ingenvart.
———
Ny loppis. RAW vid Revaler Str 99. Inga fynd alls men ett paradis för den som gillar grafitti och allsköns sköna fik/klätterhak/allt du kan tänka dig (och lite till TM).
———
Nytt försök. Solstänkt mur vid Landwehrkanal.
Nej.
Fortfarande ingen koncentrationsförmåga.
———
Middag. Varierad kost? Not so much. Ostostost.
Jag är som sagt halvdöv, och lite till, än. Svenskarna vid bordet bredvid (jag försökte blocka dem när jag njöt min fantastiska ostbricka på Arkonaplatz) som diskuterade allt från Mycket Livskraftiga Spermier till kollegors otrohet i Miami (borde de be Patrik i rummet bredvid om ursäkt för sin högljudda kärleksakt!?) hade jag dock gärna sluppit höra. Det slutade med att jag fick berätta för dem hur de skulle komma hem till hotellet igen (20 minuters promenad).
———
HÄR har ni dagens loot! Unboxing (unbagging?) som proffsbloggarna säger.
Siegessäule (queermagasin) – Graaaaatis.
En för mig okänd bok av Roche. Hennes Våtmarker var fascinerande på många vis.
En liten tunnis om varför läsning gör en lycklig. TAGET!
Väggen. Haushofer. Älskade på svenska. Vill äga på tyska.
Jag hör som sagt mycket dåligt nu (har jag förresten berättat att jag hör dåligt??) och kvinnan som sålde de splitter nya men utrangerade pocketböckerna för ingapegaralls utbröt i en snabb snabb harang.
På tyska.
Vi är i Tyskland.
Det är lätt att glömma det i Berlin ibland.
Steffen fnyser ofta när jag försöker tycka saker om Tyskland och det tyska, men det där med att Berlin inte är (som resten av) Tyskland, det håller han med om. Kors i taket 😉
Jag hörde ingenting utan log mest fåraktigt. Jag hade snappat nåt om bästa-boken-hon-läst men ORKADE inte. Hon såg min frågande min (jag som trodde jag såg cool ut?)
”Du kanske inte har läst Haushofer?” sa hon.
”Jo, jag har läst, men ännu bara på svenska” svarade jag lättat.
”Ah. Då VET du!” sa hon.
Det gör jag.
Nio ynka euro gick det loss på, detta byte. NIO. Det fanns otroooooligt många bra böcker, men jag begränsade mig. Jag. I did it!
Se, DET var väl en finfin blommig dag?
Det gröna skafferiet (och sorry, en massa mer)
Snacka om att jag kände mig ”ööööh, jahaaaaa” när jag insåg att min favoritmatbloggare alla kategorier, Karoline Jönsson, hade skrivit en BOK. En bok som dessutom prisats fint. Jag uppskattar att Karoline aldrig någonsin hymlar när hon samarbetar med specifika märken eller leverantörer.
Jag är patologiskt oförmögen att följa recept till punkt och pricka. Ibland är det för att jag har glömt något på listan och affären är stängd (som till nyår, när jag tack vare det upptäckte att prosecco funkade liiika bra som vanligt vitt vin i den LJUVLIGA soppan med rostad blomkål och salvia) eller så är det bara för att jag helt enkelt SER recept som inspiration snarare än lag. Ibland är somligt svårt att hitta här i Berlin. Västerbottensost finns GARANTERAT någonstans (damn you IKEA, varför har inte NI det? ni har ju slaskiga giftgröna dammsugare och Marabou) men orrrrka!
Västerbotten var ju liksom huvudgästen i det godaste jag gjorde förra veckan. Fast där bytte jag ena zucchinin mot en aubergine. Västerbottensosten fick av ovan nämnda praktiska skäl (igen: orrrrrka leta!) bli en standard parmesan. Vanlig flagad och rostad mandel blev till hackad, saltad och honungsrostad dito. Citron hade jag glömt att köpa, så jag stänkte på lite limesaft. Mitt resultat smakade också otroligt bra och jag kommer att göra varianter igen och igen.
Annat kul som jag testat nyss var en fruktpizza. Jag vet att det är en svordom för somliga, och det är inte direkt your friendly neighbourhood capricciosa, men den blev fantastiskt god. Läste om persikopizza med fetaost, ”I can do better” tänkte jag och drog ihop en liten pizzadeg, grundade med ett tunt lager riven mozzarella, lade på två-tre (minns inte) skivade såna där vita plattpersikor (ganska säker på att de finns i Sverige också) och bytte fetaosten mot getost. Ingenting kan gå snett med getost! Drog över mer mozzarella och klippte över lite rosmarin (jag förenar nytta med nöje och har en lite buske på köksbordet). In i ugnen, 200C, tills allt fått bra färg. GUDOMLIGT. Ingen tomatsås alls, så lite pizza bianco? Det är det jag oftast gör.
Mitt köksbord med den röda rosmarinkrukan är en story i sig. ”Det är aldrig för sent att bli 22 år i Berlin” skrev jag på insta för några dagar sen. Köksbordet bar jag två km på fullsmockade trottoarer en random vardagskväll tidigare i våras. Ena köksstolen räddade jag från kastaborthörnan på vår innergård. Den andra köpte jag av en mer autentisk 22-åring på Rosenthaler Platz (däremed bars den 1,5 km på inte riktigt lika fullsmockade trottoarer, men dock) för några dagar sedan. Snart har jag likadana stolsdynor dock, en besökare har lovat att smuggla en till (jag hade bara en köksstol när jag hittade den nya favvodynen på Åhléns förra helgen), det kanske är lite mer medelålders igen 😉
Tavlan (Marimekko Unikko av Maija Isola, mönstret firar 51 år i år!) är också lite medelålders. Jag borde bara släppa tanken på det där huset jag tvingades ge upp i Sverige, men kökstapeten där hade jag drömt om i SÅ MÅNGA ÅR. Jag snodde helt sonika med en halv överbliven rulle ner till mitt nya liv och ramade in en bit. Ska man behålla något av det gamla så ska det göras på rätt sätt!
Sommarlov
Jag ska försöka joina Sommarlov med Kulturkollo, även om det med största sannolikhet blir både en och annan lucka i rapporteringen. Jag känner mig själv.
Första posten handlar om #semester. Jag är fortfarande ofrivilligt hemma sjukskriven med min grisiga mediaotit, det känns som allt annat än semester (och jag har jobbat några timmar redan, men nu får jobbdatorn vara ifred till efter lunch… bara att slippa kontorsbuller är vila i sig, lite läsa, skriva och tänka funkar i stillheten hemma), men någon gång under juli ska det kanske bli lite ledigt.
Kärestan och jag visste ju redan från början att detta inte skulle bli lätt, men so far so good, vi försöker vara flexibla och tänka ”kvalitetstid” när vi väl kan ses. Kvalitetstid är ett bra koncept i ALLA lägen, men förr eller senare kommer ju den dag då nån av oss känner sig off den dag vi kan eller ska ses, då gäller det att inte trilla ner i ”tindra för HELVETEEEE, nu ska vi TVÅNGSMYSA”-fällan utan bara ta det också som det kommer.
Jag ska ha två veckors semester nån gång under juli, han hoppas på detsamma, men om det kan bli samtidigt vet vi inte än. Krakow (Krakau på tyska) är en gemensam dröm som vi försöker få in. Det är nog nära dit för att vi ska kunna ta tåget och unna oss nån eller några hotellnätter. Krakow sägs vara en fantastisk stad och det är nära till Auschwitz.
———————-
Annat kul att göra på sommarlovet/semestern: A Mighty Girl postar som alltid underbara bokrelaterade tankeövningar. De tipsar också om äventyr och underbara pysselprojekt – som här och här. Literary signposts! ÄLSKAR’T! Det är ingenting som funkar i min lilla lägenhet, men tänk så roligt det vore att smyga upp Berlinlitteratur-(eller för den delen fantasy)-relaterade skyltar i nån park som literary guerilla street art.
Kungamördaren
Ibland blir livet en rolig slump. När jag kom hem alldeles för seeeent från Sverige i söndags kväll var jag ännu fylld av Västeråsnostalgi. Ändå var det annorlunda den här gången. Förut har jag alltid lekt med tanken på att ge upp, flytta ”hem” igen. Den här gången var det annorlunda. Jag är alltid rädd för att jinxa, men: jobbet går bra, Berlin börjar bli mer min stad och jag har plötsligt en oväntad men ljuvlig tysk man, även om det där med distansförhållande är knöligt och svårt (lägg därtill en och annan liiiten kulturskillnad).
Denna helg strövade jag längs Mälaren, jag glodde på beachvolley på snyggfixade Löga strand, vi drack en god kopp kaffe vid Öster Mälarstrand. Stan öppnar upp sig på nya vis, så såg den inte ut den 26/12 1989 när jag flyttade dit (inte för att jag skulle vara sån som minns detaljer ;)). Det blev 25 år i stan, det hade jag aldrig trott. Där finns såklart mycket att sakna, inte minst alla vänner, men det jag riktigt ylade efter denna gång var Mälaren. Stort vatten. Himmel möter blänk. Nydeligt.
Ja, den där slumpen då. Jag kånkade upp väskan och klev fram till postfacket. Tjockt eftersänt kuvert. Huh?
I kuvertet låg en bok från Kalla kulor, Hans-Olov Öbergs senaste bok Kungamördaren. Snacka om vältajmat! Jag kunde fortsätta min Västeråsnostalgi! Kungamördaren är den fristående sista delen i en trilogi om Elias Fagervik och Benny Modigh. Benny, den sköna och smarta snuten. Elias, den osköna och smarta seriemördaren.
Det är bara ett halvår kvar till millennieskiftet. Benny Modigh tar farväl av polishuset i Västerås för att tillträda en ny tjänst på Rikskriminalen i Stockholm, med starkt ökade möjligheter att lösa komplicerade brott. Samtidigt kan han inte släppa tankarna på sitt stora, personliga misslyckande: brottslingen som kom undan.
Elias Fagervik återvänder till Sverige från en brutalt avslutad karriär i New York och tvingas inse att hans dagar som självutnämnt underbarn sedan länge är över. Det är dags att växa upp och ta tag i de stora, viktiga frågorna. Samtidigt kan han inte släppa tankarna på att någon hela tiden bevakar honom.Ett oväntat möte mellan de två utlöser en rad märkliga händelser i huvudstaden.
Allt utvecklas till en surrealistisk katt-och-råtta-lek mellan Benny Modigh kommissarien som enligt rykten kan se runt hörn och den grandiost laglöse Elias Fagervik: mannen som ingen någonsin kunnat binda vid ett brott.I centrum för uppgörelsen: den svenska kungafamiljen.
Trots att jag stått och blängt på de tidigare böckerna i trilogin – många gånger – så var detta den första jag läste. Nu måste jag läsa resten också. Varför inte förut? Jag talar om det ofta: hur less jag är på svenska kriminalromaner. Nu är förvisso Öberg en sån som nämns som alternativ för just oss som lider av den där tröttman, och jag kan delvis hålla med. Han serverar en skönt torr humor a la LGWP som jag uppskattar mycket. Språket är effektivt och sparsmakat utan att vara torftigt, redan på sidan 14 kom en passage om Bennys mentala inkorg och utkorg som var så snyggt formulerad att jag gjorde ett hundöra på sidan och läste den flera gånger. Det hemtama (men också några stänk Stockholm och New York). Gott om tidsmarkörer – kanske lite väl många? det är inte mycket jag vill gnälla på, men ibland blir det smått övertydligt – mycket mycket igenkänning. Mitt i allt en cool plot som slingrar åt oväntade håll. Du tror du vet. Det gör du inte.
Yes, I want more. Den här boken har gjort mig sällskap på tåg och i väntrum hos doktorn (dubbelsidig mediaotit, doktorn säger att om jag har tur så hör jag snart lika bra som en nittioåring igen) och den har varit perfekt för ändamålet. Kudos också för snyggt omslag. Jag såg många snegla på boken när jag plockade upp den ur väskan.
Juldagen
Skulle köpa på mig lite böcker i Sverige inför julen men har inte kommit mig för, så nu blev det gratisbok från Femina (packade grejor för åtta dagar i handbagage, inkl julklappar, så bokhög fick inte plats). Kristina Ohlsson är alltid bra, men min tröttma på svenska deckare håller i sig. Den är OK men jag ser fram emot att kunna ta en vända Akademibokhandeln imorgon.
Julen hos min halvsyster är luuuuugn. Igår åt vi god julmat, barnbarnen kom hit och jag trasade sönder ena axeln när jag kastade runt en viss ung man. Shit happens! Ibumetin ftw 😉
God fortsättning! Katten Alma hälsar!
”det finns ingenting löjligt med god mat”
Jullovets första dagar har jag spenderat med den där människan som varit min bästa vän de senaste månaderna. Vi har pratat och pratat och bakat och lagat mat och ätit och bara haft det fantastiskt. Ikväll (eller rent tekniskt igår lväll) åt vi en italiensk avsmakningsmiddag med milt jultema på restaurang Limone i Västerås. Det var overkligt gott, men det kostade långt mer än jag normalt lägger på ett restaurangbesök även om det var värt varenda öre.
”Egentligen kanske det är löjligt att lägga såna pengar på utemat, men…” började jag med mitt bortslösat dåliga samvete, och Stefano dräpte till med ett ”det finns _ingenting_ löjligt med god mat”.
Ja jävlar. Därmed basta.
the thing from the future
Möljer genom en hel bunt tidigare olästa glossiga magasin i väntan på att kunna köpa nya (två veckor. TVÅ VECKOR!), i ett av dem läser jag en fantasieggande Koljonen-krönika om ett relativt nytt kortspel som heter The Thing From The Future. Det låter huuuuur intressant som helst, men det kräver nog sina medspelare. Jag har svårt att tänka annat än att delar av den dystopiälskande #boblmaf-skaran skulle vara perfekta i sammanhanget. Någon som testat?
——–
Min LBaG-trilogi är no longer future but a feature of the past. Jag genomled en tämligen sömnlös natt igen, så när jag inte chattade med min käraste vän (som var på tääääämligen blöt fiesta, he) så läste jag ut boken. Tja. Mja. Jag får en känsla av att LBaG mest vill knyta ihop säcken och bli av med det här gänget, boken är dessutom tunn (om än tjock) jämfört med första och andra delen. Nu vinner ju kvalitet över kvantitet i de flesta sammanhang, men det var inte den bästa av de tre heller. Med tvekan godkänt, men den får kudos för att den åtminstone blev avslutad alls, de flesta böcker jag börjar på numera går annars ett oläst öde till mötes.
Tänkte försöka klara av att packa en veckas klädbehov i ett handbagage (lycka till Siv…) så att jag kan hinna med flygbussen till V-ås så snabbt som möjligt den 20/12, OM jag lyckas få ner den så tar jag med den här boken hem till vännen Titti som fått de första två delarna också. Böcker skall icke förfaras, böcker jag inte vill behålla skall helst adopteras bort. Bokträdet i all ära, men Titti är prio 1 på den här boken.
——–
Breakfast Book Club börjar samlas i Berlin nu! Vill du se vad de (vi) hittar på kan du kolla taggen #bbcberlin på twitter och instagram.
Mr Spock, dandyesque ordförande i Föreningen Kränkta Svarta Katter, står i fönstret och undrar var tanterna är. ÄR de inte här enkom för att beundra honom, alltså? Whuuuuuuut?
excesser en masse
Jag har haft ett par böcker i excess-format liggande i olästa-böcker-högen ett tag, jag började lite halvhjärtat på två av dem för ungefär ett år sedan, men fastnade inte riktigt för formatet då. Pappret kändes läskigt tunt och lätt att riva sönder och en del av böckerna har varit svårlästa eftersom texten har legat för nära mittuppslaget. Nu ville jag ändå testa igen så jag tog med mig en av dem som pendlarbok, det lilla lilla formatet gör ju att boken lätt slinker ner i väskan. Jag valde syskonen Holts Flimmer.
Jo. Boken var perfekt som handväskbok och den här gången uppskattade jag formatet – men nu var det ju inte formatet i sig jag ville promota (eller jo, kanske lite).
I Flimmer har Anne Holt alltså tagit hjälp av sin bror, Even. Even är läkare, så du kanske kan gissa att Flimmer tangerar den medicinska världen. Det var just det medicinrelaterade som fick mig att plocka ner boken i väskan boken trots att jag egentligen har tagit en lååååång paus från nordiska deckare.
”Hjärtspecialisten Sara Zuckerman behärskar avancerade ingrepp till fullo. Trots en god prognos dör ändå en av hennes patienter två dagar efter genomförd operation.
Kort därefter dör ytterligare en patient. Det visar sig att det lilla chip – hjärtstartaren – som opererats in i patienterna har varit infekterat av ett datavirus. Någon har medvetet manipulerat den digitala tekniken.Stora ekonomiska värden står på spel och det framgångsrika amerikanska företaget Mercury Medical, liksom dess grundare och ägare Otto Schultz, ställs inför en annalkande katastrof…”
Familjetragedier, ljuvliga jobbnörderier (en av huvudpersonerna är både läkare och ingenjör, det kallar jag nydelig kombo), ekonomiska tricks och ljuv ljuv hämnd står på menyn. Det var aningens för många trådar och personer för att jag skulle hänga med till 100%, men det har nog mer med mitt fragmentariska läsande än med historien i sig själv att göra. När boken var slut fann jag mig sakna Sara Zuckerman. Jag vill veta mer om henne. Jag har läst att det ska bli en serie om henne, men har ännu inte hittat någon mer Zuckerman-bok utgiven på svenska.
—————————
Om två veckor sammanstrålar delar av Breakfast Book Club på mitt favoritsöndagshäng Gugelhof. Stefano och jag var naturligtvis tvungna att göra en kvalitetscheck idag 😉
Tala om excesser. Vi hade bestämt att det skulle bli en helg fylld av god mat och dryck, mycket prat och planlöst njut-irrande. Vi lydde våra egna planer. Fantastisk helg. JISSES så vi har ätit, jag tror att jag kommer att vara mätt i en vecka, men det är så otroligt roligt att hänga med nån som är så skönt vidöppen för nya intryck vare sig det handlar om mat, Dussmann eller skumma/mysiga bakgårdar.
Min stad har varit råkall men mycket vacker den här helgen. Idag tittade solen fram och det blev lite varmare en stund. Jag längtar redan efter våren…
“Feet, what do I need them for, if I have wings to fly?”
Mexico City har inte bara ett spännande metrosystem, där finns dessutom La Casa Azul – Frida Kahlos forna hem, nu ett museum över henne och hennes konst.
Frida VAR konst. Hon levde konst. Hennes sätt att klä sig och smycka sig var ett uttryck i sig och nu ställs delar av hennes garderob ut efter många många undangömda år.
When she died, her husband Diego Rivera ordered her clothes be locked up for 15 years. When Diego passed three years later, a philanthropist, art collector and old friend of the couple, Dolores Olmedo became the manager of their houses. She kept all of Kahlo’s belongings secretly guarded under lock and key for decades until she too passed away in 2004 and the fashion time capsule of an icon; a treasure chest, was finally unlocked.
–
–
–
The intimate exhibition will feature 300 different items of clothing, headpieces, jewellery and corsetry. Many of the clothes which were locked up in trunks and wardrobes for so long still carry the scent of the late artist’s perfume and cigarette smoke or stains from painting. Entitled “Appearances can be Deceiving”, the exhibition importantly highlights the sadder, truer side to Kahlo’s flamboyant style.
Nu vet jag inte om så värst många kan ha missat ”the sadder, truer side” av alla vackra bilder. Det krävs inte att en ser så värst många Fridatavlor för att börja inse. Lägg därtill en smula kunskap om hennes liv, om all smärta.
En sak som ofta sägs om t ex Mona-Lisa på Louvren är att folk blir så förvånade över att tavlan är så liten. I Fridas fall finns inte mycket att förvånas över. En del av de mest kända verken målade hon liggande i sängen. Polio som barn och en svår trafikolycka som vuxen, hon var svårt handikappad och hade ofta mycket ont. Relationen till Diego Rivera, hennes man och livslånga kärlek, tycks inte heller ha varit någon lugn och fin promenad i parken. Nu vill ju inte alla ha lugna och fina promenader i sina liv, men jag tippar på att deras gemensamma liv – inklusive älskare och älskarinnor – serverade många toppar och dalar, där dalarna ibland var så djupa att topparna inte alltid räckte till för att kompensera. Hon blev 47 år.
Vi reste runt en del på norra Yucatán-halvön när vi var i Mexiko, men från Yucatán är det långt till Mexiko City. Mycket långt, det är ett enormt land trots att det kanske inte ser så ut när det hukar under USA på kartan.
Vi tyckte mycket om de delstater vi såg och kan mycket väl tänka oss att återvända för att se andra delar av landet någon gång, men det lär nog inte ske de närmaste åren. Att besöka Frida Kahlos hem får förbli en fin fin dröm i ett antal år till. Vackert så. I det fallet blir Fridacitatet i rubriken (yttrat när hennes ena ben måste amputeras) högaktuellt. Jag måste inte vara där. Med internäääätet behöver vi inte ens vingar för att se intressanta saker långt bort. Vi behöver bara wifi. Eller sladd.
Men det är klart. Den kvardröjande doften av henne, den går inte att surfa sig till.
—————————————————–
Och så var det det där med samband och slumpartade möten. För några dagar sedan postade Pål en bild av Evelyn McHale på facebook. Det är en bild som trollbinder i all sin förfärlighet, en ung kvinna ligger död men till synes oskadd – en närmare titt på biltaket som sluter sig tätt runt hennes kropp ger dock vid handen att fallet var högt. Hon hoppade från Empire State Building och det var en ödets ironi att en fotostudent tog den där berömda bilden, för Evelyn skrev i sitt avskedsbrev att hon inte ville att någon i hennes familj skulle behöva identifiera hennes döda kropp.
Först trodde jag att Fridas tavla The Suicide of Dorothy Hale också föreställde henne, att det var namnförvirring bara, men Dorothy Hale var en annan kvinna som också kastade sig från en hög byggnad i New York.
…och det kan tyckas smaklöst att skriva om dessa livsöden under en rubrik om vingar, att flyga. Jag menar inget illa. Jag lever bara en söndag med ett antal samlade intryck från veckan som gick och många av dem vill komma ut på en och samma gång.
—————————————————–
En lång rant från förr, inklusive några av mina finaste böcker om och av Frida.
Sista timmen
Försöker läsa min Ali men kelar i ärlighetens namn mest med Banarne.
Garderar upp med Tell the Wolves I’m Home i handväskan om jag skulle råka vara pigg nog att läsa ut Untold Story under natten. #inteutanminbok
baka bokliga julklappar?
Jag är en aning skeptisk till julens konsumtionshets. Jag köper gärna julklappar till barn, mycket böcker men också prylar (Lego är bra prylar! Rita-och-måla-grejor också). Vuxna får – tadaaaa! – oftast böcker, eller något annat som går att konsumera (jag plockar gärna ihop mys-kit med stearinljus, choklad, raggsockor och badskum till stressade människor som behöver värme och avslappning). Inte en råsaftcentrifug så långt ögat kan nå!
I år blir jag allt sugnare på att baka en del av julklapparna! De flesta jag känner är tämligen julstressade och de senaste åren har hetsen ökat en aning (tycker jag – men jag kanske är färgad av min grundmurade julskepsis?), det syltas och saftas och grejas på sätt som sällats setts på den här sidan femtiotalet. Det stöps ljus och smygklonas tomtar och banne mig om inte folk ska börja föda upp sin egen sill också (nej, OK, där skojade jag kanske lite).
Missförstå mig rätt, mycket av det låter otroligt kul, speciellt det där med att stöpa ljus, men ibland doftar det nästan lite tävling på vissa håll och jag vet många som känner sig otillräckliga (hur onödigt DET är kan vi avhandla en annan gång). Om jag kan underlätta för en människa, eller två, genom att ge dem något hemfixat som de kan bjuda vidare på så vore det kul.
Dags att plocka upp Mattias Kristianssons succé Bake my may. Första budordet (skapar-evangeliet enligt Mattias) är ”HA KUL”. Det märks.
I en tid när det känns som om varenda TV-kändis – oavsett vad de blev kända för från början – ska släppa någon form av livsstilsbok (som det ärligt talat ibland inte ens känns som om de har varit i närheten av att skriva själva) så är Kristianssons bok så befriande skön. Mattias är en multibegåvning. Han komponerar, bakar, fotograferar, skriver och layoutar. Ingen detalj känns ogenomtänkt. Underbart!
Mattias bjussar inte bara på recept och fina bilder, längst bak i boken hittar du bland annat mallar till dekorationer och en bild som visar vilka prylar och böcker som har inspirerat honom själv. Han tänker utanför lådan, det står klart: filmerna Kill Bill 1 & 2 ligger också i den ljuvliga inspirationshögen. En detaljerad bildserie om hur enkelt (nåja) det är att göra proffsiga marsipanrosor får mig också att drömma om kommande stor(bak)verk. NÅGON gång kanske jag får chansen att dekorera med vanliga rosor och inte BARA rosenljuvliga vaginor (det blir så ofta något åt det hållet när den hulda Suzann och jag gör saker tillsammans…)
Jag tycker om Mattias mod! En del av bakverken sticker ut och kan vara kontroversiella för den som råkar röra sig i konservativa kretsar (han visar bl a begravningsfika med fantastiskt söta små kistor fyllda med vit chokladtryffel), det gör att boken lyfter. Vacker design i all ära, men detta är den clou som verklien får mig på fall. Andra inspirerande bakverk är Armageddon, Beach 20XX och Rubiks kub. Tro mig. Du BEHÖVER bläddra i den här boken.
————————————————————–
Min far var konditor ända tills hans astma satte stopp för det när han var i femtioårsåldern. Jag var bara ett barn när han dog, så jag hann aldrig pumpa honom på tips och tricks, men en av de saker som jag sparade från mitt barndomshem när jag blev tvungen att tömma det var hans finaste lärobok. Mattias underbara bok fick mig att återigen bläddra i denna gamla ”Konditorns Uppslagsbok” från 1940-talet och det tackar jag lite extra för. Det är dumt att fastna i det förflutna, men en visit då och då skadar inte. Bjussar på en bildkavalkad, kanske är det någon mer än jag som tycker om gamla böcker med lite suddiga och handkolorerade bilder?
Recepten är klassiska och det mesta skulle med stor sannolikhet funka finfint än – men för julens bak föredrar jag nog ändå Mattias uppdaterade varianter! Nu ska jag bara bestämma mig. Fast en sak vet jag. Jag ska ha kul.
serendipity, när zombier möter Star Trek
Plötsligt händer det. Jag upptäcker av en slump att TV6 förgyller min snuviga fredagskväll i november genom att skicka på Star Trek-filmen från 1979 och jag går ännu en gång i spinn över Uhura. Professor Balthazar i all ära, men när jag växte upp i två-kanaler-på-tv:n-och-Nygammalt-regerade-Sverige på 70-talet så var lyckan fullständig när mamma och pappa var hos nån kompis och jag glömdes bort ensam framför TV:n så att jag kunde kolla på Månbas Alpha och Star Trek. Jag satt så nära rutan att näshåren sprakade. Uhura var coolast av alla och Mr Spock var min drömman (jag skojar inte, mamma och pappa undrade vad som var fel med, pja, Björn Skifs? Björn Ulveaus? Stenmark? Donny Osmond?). Det är inte direkt en slump att min storörade katt också heter Spock.
lycklig nybliven Uhuraägare vid ett köksbord hos faster och farbror på Widells väg i Malmö – dockan ville emellertid inte vara med på bild. wooohoooo, radion, kolla radion!
När det skulle till att köpas bonusjulklapp på Caroli City (avd. ”stunder jag aldrig glömmer”) svek jag ändå drömmannen – Spock-dockan var så ful att jag bad om Uhura. Numera är hon också tyvärr ganska ful eftersom jag någon gång under 197x bestämde mig för att frisera henne själv och sådant är ju sällan en bra idé.
När jag tömde mitt föräldrahem för två år sedan så var det två dockor som fann nåd, som fick överleva och som numera bor i mitt penselställ (!). En Barbie så gammal att hon var HELT ute när jag var barn för hon kunde inte böja en enda kroppsdel (pappa hade fått den hängd på ytterdörren av en försmådd kvinna någon gång i mitten av 60-talet, innan jag ens var född) och min Uhura. Frisyren var inte RIKTIGT så illa som jag mindes den. Vi kanske kan kalla det sidecut?
Vad vill jag med allt detta då, förutom att vädra en medelålders puff av nostalgi? JO. Det är nu de enorma och spretiga högarna med olästa böcker kommer in, för vad fann jag väl inte där? Night of the Living Trekkies. Zombier OCH Star Trek. Natten var räddad. Insert cliffhanger. Jag berättar mer om boken i morgon.
Lördagskväll
Brasa, födelsedagsbok och några stänk av Rigas svarta balsam.
Detta borde ju vara rena rama hälsokuren. Vi får väl se…
next station Notting Hill Gate
Hemmareser igen. Ruth Rendell tar mig med till Portobello Rd. Inte en typisk Rendell per se, men än så länge är jag mycket mycket nöjd. Minns inte om boken var ett tiokronorsfynd eller om jag fann den i byteshyllan, men efter lång tid på jobbet så fick den följa med hem i fredags.
Extralyx: gårdagens lösgodis och sooool. Hörde jag någon viska ett ”paradis”?
(inte så) Anonyma Biblioholister 
