märkligheter

Kråkan Bråkan

 Överlevnadskit denna sommar: bok, penna, brevblock. Te. 

Om en triad. Pappan, Kråkan och Pojkarna (ja, de är en enhet, behandlas som en enhet – när vi bara hör en röst vet vi ändå inte vems). 

Mamma är död. Pappa är en annan utan sin partner. Kråkan sveper upp far och söner i sin märkliga fjäderfamn. Kråkan knasar och kraar, många år hanteras på få sidor men någonstans ska det bli en nyorientering.

Som ett skrivet kollage. Ibland en lek med rytm och ljud, inte sällan visuellt med hjälp av layout, ibland korta ”normala” texter, noveller kokade ner i några få meningar. Några stycken är svindlande vackra, spot on. Andra är äckliga. Eller knäppa. 

Max Porters Grief is the Thing with Feathers är ett märkligt projekt orkestrerat i meta-takt. Det underlättar om du har lite koll på Ted Hughes och hans Crow, men boken talar lite till oss i Team Plath också. En intressant pusselbit. Titeln är också en lek med Dickinsons ”Hope is the thing with feathers”. Meta sa jag! Så mycket meta att det riskerar att sippra meeeeta ut ur öronen om man läser för snabbt.

Jag är kluven. Å ena sidan fascinerad över det märkliga. Samtidigt läste jag ett omdöme på goodreads som var så sant för mig: ibland är det som en märklig installation som doftar mer prestation än riktig känsla.

Den här skickar jag in i poesirutan på min botns16-bricka. 

Annonser

The Vegetarian

  
Det var Ela i min berlinska bokklubb som nämnde den först: Han Kangs The Vegetarian. Ingen mer än jag (förutom Ela) ville läsa den, jag var också tveksam, men är glad att jag gjorde det som resultat av ett spontaninköp en sen fredagskväll på Dussmann (bokhandel öppen till midnatt, härligt härligt men farligt farligt).

Yeong-Hye och hennes man lever i ett stillsamt och opassionerat äktenskap. Den dåliga känslan i magen kommer redan efter någon sida, när jag läser om hur de träffades. Mannen tänker att han valde henne för att hon inte direkt var nåt märkvärdigt, men hon gör åtminstone inte en massa väsen av sig. Att fördelen med att de aldrig varit förälskade är att man inte saknar förälskelsen sen, efter några år, när det ändå blir tråkigt. Ändå kommer hon att göra honom besviken.  Hon får mardrömmar om kött. Om att äta döda djur. Hon blir vegetarian. Detta är dramatiskt i den här familjen, och hennes vägran att lyda och äta kött blir inledningen till en mardröm av den typ som man inte bara har när man sover.

Våld, våldtäkter, svek. 

Boken har tre delar. Kvinnan Yeong-Hye står i centrum i den första. Sedan hennes svåger. Slutligen hennes syster. 

Den första delen får mig att tänka på koreanska skräckfilmer. Många tänker japanskt om skräck, men jag har alltid tyckt att de koreanska filmerna är snudd på värre. Andra delen kallas av många ”erotisk”. Jo, där förekommer samlag, men allt är så svart. Det enda sensuella är målade blommor. Den tredje delen knäcker mig, snudd på.

Våld från andra, våld mot andra, våld mot sig själv.

”Fantastiskt exekverat, men v i l k e n feel-bad! Uuuuhuhu!” skrev jag i botns16-gruppen på fejjan. Inte så tjusigt och analyserande, men mycket sant. För mig var det en arbetsseger att orka läsa hela boken. Boken är skenbart tunn, sparsmakad, men innehåller m y c k e t (jag vet, klyschvarning på den meningen, men den är sann).

Jag har ju jobbat lite här och var i världen, men månaderna i Sydkorea 1999 var märkliga och skrämmande, det är ohotat mitt mest främmande land hittills i livet. Ett rikt land, på ytan toppmodernt, men så patriarkalt och hierarkiskt. Jag skulle kunna skriva en hel berättelse i sig om det, men det får vänta tills jag har tillgång till dator. Det var naturligtvis omöjligt att INTE läsa med de glasögonen på, men Han Kang berättar i en podcast (tack C för tipset!) att hon vill skriva om våld i VÄRLDEN, i människan – inte specifikt om Sydkorea. Hon berättar om hur människor i andra länder hittar sina egna referenser till våldet och förtrycket i boken.

En mycket välskriven bok. Den här historien kommer jag att tänka på länge.


jag soffreser

På fejjan och instagram njuter jag just nu bilder från Tasmanien, Thailand, Barcelona och Österrike. Drömmer om egna kommande resor (två inbokade under 2016, om än inte riiiiktigt lika långväga och exotiska!). Och så har jag ljudboksrest, från Nigeria till Finland. Eller från livet som kvinna till livet som mumintroll. Nu är det inte samma lika att vara kvinna i Nigeria, London, New York eller Berlin, men en del ganska grundläggande upptäckter går genom alla kulturer fortfarande. Och att vara mumintroll? Oh, det är min vardag 😉

Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie var från början ett TED-talk och är sålunda en ganska kort och kärnfull text, runt 40 minuter bara. Jag lyssnade på den uppläst av Katarina Wennstam. I tryckt form delas den ut till alla andraringare i gymnasiet. Det är bra! För oss redan frälsta är texten tämligen basic, men ändå väl värd att lyssna på.

Första gången författaren Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år. ”Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen – det var en ton som hade passat ett yttrande som: ‘Du är ju för terrorism.'” Istället för att värja sig mot ordet bestämmer sig Chimamanda Ngozi Adichie för att göra det till sitt, och strunta i omgivningens invändningar om att alla feminister är olyckliga och ogifta manshatare, att feminism är något i grunden oafrikanskt och att riktiga feminister inte bär läppglans.

Julens bästa bokliga upplevelse hittills fick jag tack vare Tove Jansson, jag är så glad att Scylla påminde och att boken bara fanns där, redo att lyssnas på – omedelbar behovsuppfyllnad igen.

Trollvinter. Jag föll inte för mumintrollen som barn. Det var nog för blekt och subtilt för mig då. Jag ville ha Narnia och Katla, flygande drakar och talande mumier. Bokliga fyrverkerier! Men nu är det ju så att Janssons böcker har lager, så många lager, och NU njuter jag dem. Böckerna. Lagren.

Om att vakna mitt i vintern när hela familjen sover sin vintersömn. Om att inte kunna somna om och om att tro att man är ensammast i världen, i stort sett utan familj (även om mumintrollets familj ju ska vakna igen så småningom). Om att upptäcka, bit för bit, att så inte är fallet. Om att hitta oväntade vänner. Om att ta hand om varelser som kommer över bergen för att det är kallt och det inte finns mat där de bor annars. Ja, man kanske tömmer hela mammas syltförråd men det är ingen katastrof. Man kan koka mer sylt. Om att vara väldigt väldigt introvert och försöka lära sig att hantera en Hemul så extrovert att man för en stund tror att man MÅSTE åka skidor för att den övertygande Hemulen säger så, men att till slut lära sig ett förhållningssätt till det också. Om integritet. 1957 eller 2015, det är egalt. Vilken fantastisk historia.

Ännu en kort lyssning, bara lite över tre timmar, och fint läst av Mark Levengood.


Välkommen till den här världen

valkommentilldenhar

Ibland är jag skoningslös och ditchar en bok med en gång. Eller – inte alldeles med en gång, men säg att jag ger den femtio sidor, sen går den till bokträdet (eller tidigare: byteshyllan på jobbet) om den inte har lyckats fånga mig. Fullknökade hyllor gör sånt till och med med en samlare som jag.

Jag lade ner Amanda Svenssons Välkommen till den här världen en gång, men jag behöll den. Världen jag välkomnades till kändes för långt från min egen. För ung. För strulig. För galen och märklig. Trots utomordentligt vackert språk så o r k a d e jag inte. Språket – som till och med skapade en ny kategeori (som jag egentligen saknat länge) här i bloggen – var det som räddade då. #ljuvligtspråk-alert
Språket och kombon Malmö-Köpenhamn-Berlin.

Amanda har i sak överlevt TVÅ utrensningar, för i slutet av september när jag var hemma i Sverige och hade några galna och ledsna dagar på mig för att försöka sortera ut vad av allt jag ville/kunde behålla och ta med till Berlin så låg Amanda kvar i halvlästa-böcker-högen vid sängen. Hon blev INTE nerpackad när jag tvingades sortera ut böcker för att reducera fjorton Billysar till fem och en halv. Men så var jag hemm… (jag MÅSTE sluta tänka ”hemma” om Sverige, åtminstone på obestämd framtid) i Sverige igen två gånger i november, och det var någon av de gångerna som mina ögon föll på boken igen och jag började läsa. Mitt eget liv hade inte blivit yngre per se (* men plötsligt räckte Berlinreferenserna i Gretas liv till för att jag skulle bli sugen igen. Mitt liv var onekligen galet nog för att jag skulle relatera. Berlin ist shräg. Det som hade hänt mig var schräg. Den gången fick Amanda plats i den sprängfyllda väska som jag släpade ner till Berlin igen.

”Välkommen till den här världen: utspelas på en avgränsad plats där tre människor rör sig och formar en triangel bland flera tusen andra. De är tre små plastjuveler i en låda och locket är himlen som hänger över havet. Där är Köpenhamn och där är Malmö. Där är den nagelbitande Greta som är i wokbranschen och skriver dagbok om såren ingen nånsin sett. Hon som tänker att det finns andra former av lidande som är värre, sår man inte kan stoppa in fingret i och veta varför det gör ont. Hon som har astma men tänker på skenande hästar i stället för att ta sin medicin. Hon som bor i ett kollektiv med självupptagna, mesiga pojkar som tycker pärlplattor är en storslagen konstform. Allt desperatare behöver hon en förändring i sitt liv.

Så en dag träffar hon Simon som sysslar med art works och är bäst av alla i hela Köpenhamn på att rita trianglar. Samtidigt är han inte som andra. Som barn läste han Svindlande höjder och allt gick åt skogen. Nu spelas ljuden från hans hjärta och hjärna i dubbel hastighet. Men med Simon kommer också Claus som älskar konceptualitet och vars ljudspår snarare spelas i överljudshastighet. Snart blir det uppenbart att det inte handlar om en gyllene triangel utan en som obönhörligt måste spricka. Någon måste bort, frågan är bara vem.”

Det är galet, det är drama, det är vackert och trasigt. Hur vansinnigt det än snurrat i min skalle det senaste halvåret så känner jag mig luuuuugn i jämförelse med Greta, Simon och Claus. Det är där jag som cynisk medelålders ingenjör ibland kan sucka lite – jag har svårt att känna en koppling till allt detta oförklarade übertrasiga, det blir LITE för trasigt. Fast det är väl en lyx att kunna tänka så. Men jag som stundtals är hård och kall just på grund av att jag OCKSÅ kommer från en familj med många många trasigheter kan känna att det i en viss sorts generationsroman snudd på koketteras med trasigheter på ett sätt som… driver mig halvt till vansinne. Den här boken virvlar nära den gränsen för mig, och det var därför jag fick ge den flera försök. Jag har dessutom ofta ett behov av att kunna relatera något till åtminstone NÅGON i boken och där blev det också #massive fail, men då såg jag det som träning på det där viktiga som läsning ger – ”ahaaa. vidga vyerna, tanten! det svänger!” – och det funkade.

”Jag åker tillbaka imorgon. Min vilja är likt stål obändig. Oändlig.
Han har sagt att han älskar mej. För den han tror jag är.
Det måste vara värt mer än att bli ömkad för vad man varit.”

Nu har jag gnällt. Nu vill jag hylla. Språket. Ibland tänker jag att jag redan från början borde ha sett den tämligen fragmentariska historien som en speciell sorts poesi, för en sån som jag som inte ens är någon höjdare på att njuta lyrik. Svensson leker med ord och meningar, det är referenser till andras verk (sångtexter, romaner) omvartannat med fantastiska alldeles alldeles egna ordlekar. Hon ger de tre huvudpersonerna alldeles egna röster.

Välkommen till den här världen är inte lika lättillgänglig och omedelbar som Allt det där jag sa till dig var sant, men den var väl värd en andra (jaja, tredje) chans. Den KOMMER att gå till bokträdet, mycket för att jag har trångt i hyllorna men också för att jag tror att det är alldeles precis den bok som en lite yngre svensk turist kanske kan älska att ta hem från sitt första besök i ett berusande Berlin (ja, nu hittar jag på en mottagare, i verkligheten kanske boken plockas upp av en överårig surdegskultiverande hipster som bor i något dyrt vindsvåningsaktigt vid Kollwitzplatz, men huvudsaken är ATT den plockas upp)

*) Yngre? Har Berlin gjort mig yngre? Ska man tro en del av mina vänner: ja. Jag har en bekant som jobbar med mode. Hon är skoningslös i retrospektiv. Vi möttes strax innan jag flyttade ner, ja snudd på exakt för ett år sedan, vi möttes sedan igen i november under en av mina resor hem <—- aaaaargh, till SVERIGE, och hon utbrast "herregud människa, du ser tjugo år yngre ut, vad har du gjort?”.

Vad har jag gjort? Skrattat mer. Dansat mer. Varit jag mer. Blommat ut. Plötsligt tas fler delar av min kompetens tillvara på jobbet och jag får vara jag, mitt knäppa jag, mitt lite icketraditionella [för miljön] jag, detta till trots att jag dansar på väldigt högt uppspända linor rent ”statusmässigt/hierarkiskt i organisationen”. Jag har inte gråtit mycket rent faktiskt, det borde jag kanske ha gjort, men jag har haft mycket ont i hjärtat också, jag har känt mycket rädsla, misstro och stress. Det kanske borde ha gjort mig tjugo år ÄLDRE men nu blev det inte så. Sist men inte minst, det där man ”egentligen” inte får säga: men jag har tagit mycket mycket bättre hand om kroppen än förut. Ätit bättre. Promenerat miltals. Tränat upp mina muskler igen. Utan träningen hade jag behövt antidepressiva igen, det är jag övertygad om.