vampyrer

Joe Pitt – hej du!

Vampyrer känns lite trötta, jag överdoserade för många år sedan (hej Anne Rice!) och sen hann jag liksom aldrig hämta mig innan jag drabbades av den för mig i populärkultursammanhang allomstörtande ZOMBIEKÄRLEKEN. Jag har bara plats för en sorts mörksens varelser åt gången i hjärtat, tycks det *host*

Så öppnade den underbara outlet-butiken som jag alltid tjatar om (och som – jag kan inte älta det många gånger nog – STÄNGER om drygt en vecka).

I en av packlårarna låg en bunt pocketböcker med snyggsnyggSNYYYYYGGA omslag i svart, vitt och rött. På en av böckerna fanns t o m ett TUNNELBANETÅG, och inte från vilken jäkla tunnelbana som helst utan från New York Subway.

Enter Charlie Huston och hans böcker om Joe Pitt. Tråkigt nog så var det bara bok 2-4 som låg och gonade sig i tiokronorslådan, men jag tokchansade och köpte alla tre baraföratt.

Seriens första bok – Already Dead – hittade jag på SF-bokhandeln och jag var nästan skraj när jag började läsa den, tänk om den var aptrist nu när jag hade investerat HELA 30 SPÄNN på bok 2-4.

Det var den ju inte. Charlie själv kallar sin genre för Pulp Noir, och visst är det mörkt. Det är ett New York som av förklarliga skäl för det mesta levs på kvällen och natten (vampyrer, ni vet – allergi mot sol ;)), ett New York som man mycket väl känner igen men där Gossip Girl byts mot gangsters, knarkare och gängvåld. Ja, för vampyrer bildar också gäng, och de allra värsta gängen lyder under rika ”finvampyrer”. De som har resurser.

På något vis så är Joes sjukdom (vampyrismen, alltså) en bisak. Han är en privatdetektiv som letar efter en galen seriemördare och som naturligtvis röker för mycket och spenderar för mycket tid på sunkiga barer och så försöker han mitt i allt att inte bli dödad själv och att heller inte försumma sin HIV-positiva flickvän (som inte ens vet att han är vampyr).

Tufft.

Kolsvart humor, massor massor av New York, fläckvis rätt slaskiga mord och en lite ny twist på hela vampyrprylen. I like it. LOVE it.

(uppföljaren ”No Dominion” som jag läser nu är än så länge aningens segare, men… Joe Pitt är värd att följa. Helt klart.)

Annonser

Vad får man för 260 spänn nuförtiden?

Jo, detta (om man shoppar på rätt ställe):

En del vilda chansningar, en del som jag varit sugen på (bl a Netherland, Shakespeare Undead, Anathem) ganska länge, en del säkra kort som jag köper för att ge bort (mina två främsta bokstorasystrar behöver lära sig nåt nytt).

2-6-0 kronor.


julklappar

K och jag försöker avskaffa det där med julklappar vuxna människor emellan, men det lyckas inte riktigt. Kvarvarande släkt tycker att vi är tråkiga. Och HELT sant är det ju inte hemma hos oss heller, men vi bestämmer tillsammans vad vi gemensamt ska införskaffa till hushållet/oss själva (i år blir det en gymbänk och en matberedare, men nu hördes det rykten om att vi ska strunta i matberedaren för nån av jultomtens nissar ska ha fixat en sån till oss).

(märkligt nog så hade IZZY köpt en massa fina tuber med akrylfärg till mig igår… inte illa. vems visakort snodde hon?)

Jag är BIG fan av ”köpa julklappar till sig själv”. Det har t o m hänt att jag fått dem inslagna. Innan vi åkte till Egypten beställde jag ett gäng böcker från amazon – till mig – med den fasta övertygelsen att jag skulle ha hunnit glömma VILKA böcker jag beställde innan de kom fram (det hade jag).


En av dessa julklappar var Ben Aaronovitchs ”Rivers of London”. Kolla det underbara omslaget! Den underbara Londonkartan signerad Stephen Walter, en detalj av hans konstverk The Island. Det känns som en bild jag skulle kunna se på MÅNGA timmar och ändå hitta nya saker hela tiden. Perfekt tapet till utedasset (om än väldigt dyr, och vänta nu – vi har inget utedass!)

Jag köpte boken ”on a whim” – enbart baserat på att den poppade upp som ett tips på amazon (”people who bought this book also bought…” – en fuktion som ännu aldrig gjort mig besviken!). London, CSI a la urban fantasy. Hur kan det INTE vara bra? För fyra pund kan man chansa!

Det VAR bra. Annorlunda, ljuvligt mycket London och.. ja, det var BRA. Inte fantastiskt, men väldigt bra. Som tur var – 😉 – kan jag genast fortsätta med nästa bok i serien (”Moon over Soho”), ty jag chansade och köpte BÅDA böckerna osedda.

”My name is Peter Grant and until January I was just probationary constable in that mighty army for justice known to all right-thinking people as the Metropolitan Police Service (as the Filth to everybody else). My only concerns in life were how to avoid a transfer to the Case Progression Unit – we do paperwork so real coppers don’t have to – and finding a way to climb into the panties of the outrageously perky WPC Leslie May.

Then one night, in pursuance of a murder inquiry, I tried to take a witness statement from someone who was dead but disturbingly voluable, and that brought me to the attention of Inspector Nightingale, the last wizard in England. Now I’m a Detective Constable and a trainee wizard, the first apprentice in fifty years, and my world has become somewhat more complicated: nests of vampires in Purley, negotiating a truce between the warring god and goddess of the Thames, and digging up graves in Covent Garden …and there’s something festering at the heart of the city I love, a malicious vengeful spirit that takes ordinary Londoners and twists them into grotesque mannequins to act out its drama of violence and despair.

The spirit of riot and rebellion has awakened in the city, and it’s falling to me to bring order out of chaos – or die trying.”

Jag läste omdömet ”som om Harry Potter blivit vuxen och sökt jobb vid Metropolitan Police” nånstans. Neeeej. Inte så. Harry är Harry och Peter är Peter.

PS jag vill också bo i The Folly


bokdagbok Egypten, 3-17/12 2011

Egypten var väldigt kallt och blåsigt (”välkommen till Alaska” – ja, fast på engelska då – sa en av snubbarna nere på stan till oss första kvällen… det var dubbla tröjor, halsduk och jacka som gällde när man skulle jaga kvällsmat, det hade inte blåst så mycket på över hundra år [men kite-surfarna var VÄLDIGT glada!]) men låg man i lä och struntade i att bada så fungerade det väääääldigt bra som läsplats! Hotellet hade två egna kameler (!) som strövade förbi med jämna mellanrum. ”Swosh swosh” sa det när de gled förbi med sina underbara barbapapa-tassar.

Jag hade – för en gångs skull – INTE tagit med något jätteöverflöd av böcker, så jag blev attans glad över att finna att hotellet hade ställt in ett antal bokhyllor i gymmet (!). Det mesta var på franska, ryska och tyska, men det fanns nog många svenska och engelska böcker för att jag skulle överleva och hitta en del riktigt sköna fynd. Lämnade kvar en del av mina böcker till hugade spekulanter. Boktokar, unite – alla som älskar att läsa vet ju hur eländigt det är att vara boklös.

Anna Bovallers ”Svärmaren”, inte hennes bästa men ganska OK. Denna fick bo kvar i El Gouna och var faktiskt borta redan dagen efter att jag ställt den i gymme… eh, biblioteket.

Blåsigt men solsäkert. Havet höll temperaturen 17 grader, fick vi veta av ett gäng dalmasar som tagit med termometer (typiskt svenskt? :)). Detta var det coolaste men också det kallaste lässtället, en smal landtunga mellan hav och lagun. Nydelig.

Den här boken hade jag ENORMA förväntningar på…

…jag kämpade i ett par dagar men, nej, den var inte alls vad jag trodde. Inte dålig, men bara alldeles fel just då. Jag hade hoppats på något svartare, mörkare, mer Metro 2033-2034. Gav upp efter 300 (!) sidor, men återupptar den med stor sannolikhet senare. Nån gång.

(här njuter jag av bok och mojito inne i Hurghadas marina, det var så kallt och blåsigt att vi skippade stranden helt denna dag)

Men den HÄR då? Jo, alldeles OK, men inte i närheten lika fantastisk som ”Bleeding Heart Square”. Hade jag HELT misslyckats med urvalet denna gång?

Nej, det hade jag INTE, för denna lilla rookiepärla var oväntat fantastisk. Nördig, mysig – ja, fantastisk. Både K och jag älskade den, och köpte ett ex i julklapp till Ks boktokiga moster. Det är ett gott betyg.

Var vi möjligen sist av alla i hela Sverige om att läsa den här då? Jag vet inte HUR länge den har legat oläst, men när en bok blir så otroligt upphaussad törs jag nästan inte läsa den. Den lät på förhand lite väl mycket klämkäck buskis för min smek, men den var ju smårolig. Stark trea.

(denna fick också bo kvar i El Gouna, och försvann också ganska snabbt från hyllan)

Herr Koontz femte del om Frankenstein då? Tja. Ja. Njä. Jag var plötsligt sugen på CHICK-LIT! TACK alla engelsktalande våp ( 😉 ) som hade lämnat godsaker som jag kunde låna.

Jenny Colgan är ett säkert kort. Inte fantastisk, men en trevlig stund. Det tog en dag på stranden att läsa den, sen var den tillbaka i lånehyllan.

DETTA var en oväntat kul bok, måste jag säga. Jag har skytt den som pesten förut, jag trodde att den bara var ”mushy mushy” och mittendelen (i Indien) var väl aningens… ja, lite väl flummig, men resten var ganska kul. Elizabeth Gilbert har skön humor, jag blev glad när jag kom ihåg att jag har en oläst bok av henne (Stern Men) här hemma..

Yes yes yes YES! Tess Gerritsen visade sig vara ett storfynd. Författande läkare med känsla för sjyssta kriminalromaner i sjukhusmiljö. Jag kommer att leta upp ungefär varenda bok jag kan hitta av henne i fortsättningen.

…och till sist Jane Fallons senaste. Inte lika rolig som de jag har läst av henne förut, men inte tokig alls. Har halva boken kvar (det råkade komma annat emellan), men kommer helt klart att läsa ut den.

Så var det. Det blev en del läst, trots att vi faktiskt FICK en dag i Kairo och två i Luxor (då blev det inte mycket läst). Inte den bästa semestern någonsin, men väldigt väldigt skön och välbehövlig på sitt vis.

God jul!


oh, the disappointment


Min kära sambo hade den goda smaken att ge mig ett presentkort giltigt på amazon i födelsedagspresent, men jag shoppade faktiskt INTE upp hela på en gång.

En av måste-prylarna som jag beställde var en bordsalmenacka för 2012 med zombietema. Den kom i dag, men jag blev ganska besviken över att den är KLINISKT befriad från bilder 😦 Jag tog bara för givet att det skulle vara en såndär dag-för-dag-almenacka med både små bilder och kul text. *sniff, snörvel*

…och så landade sista delen i The Strain-trilogin av Del Toro/Hogan (samma presentkort, tack K!). Tja. Mja. Den är lite tjatig hittills, men jag hoppas att den tar sig! Den har i ärlighetens namn fått rätt dåliga recensioner, men jag ville ändå envist knyta ihop säcken när den nu fanns till bra pris.


lösgodis

Har en flexdag hemma från jobbet efter en jobbig vecka i Berlin (samt ett antal blodiga kattslagsmål som jag kan berätta mer om någon annan gång – eller inte).

Jag måste ta ett litet uppsamlingsheat. En litterär lösgodispåse. Jag har läst en hel del som jag inte har hunnit (…/orkat/prioriterat att – man kan alternera ordvalen efter dagsform, men samtliga ordval är eller har varit aktuella) skriva om, och det är synd. Somligt är fantastiskt och BÖR nämnas. Ju. Lite sött, lite salt, lite syrligt. Lite kladdigt? Något hårt. Jag tuggar ändå, sådär så att det knastrar, ända tills någon kastar en äcklad blick åt mitt håll (visste ni att det finns – fanns åtminstone för något år sedan – en facebook-grupp som angriper alla oss som inte kan låta bli att tugga på hårt godis?). Ja, så ser min perfekta lösgodispåse ut, och bara som av en SLUMP (moaaaahaha, yeah right) är det så den senaste tidens läsning har sett ut också.

Salt, syrligt och hårt:
John Ajvide Lindqvists ”Låt de gamla drömmarna dö”. ÄNTLIGEN landade den på bibblan med en lapp med MITT lånekontonummer på!

I boken samlas noveller och manus, tidningsföljetonger och… ja, det mesta. I like. Jag gillar inte allt lika mycket (två av novellerna förstår jag inte ens, jag känner mig aningens stukad…!), men genomsnittsbetyget blir högt och det jag riktigt gillar – ja, det älskar jag.

Många är vi som längtat efter att få veta vad som hände med Eli och Oskar. Novellen som har gett namn åt boken, ”Låt de gamla drömmarna dö”, tar vid där debutromanen ”Låt den rätte komma in” slutar. Jag läste någonstans att den hett efterlängtade upplösningen skulle vara förvånanade, men utan att avslöja hur det blir så kan jag säga att novellen slutar som jag trodde och framförallt HOPPADES att den skulle göra. Bra så.

En annan text som jag tyckte mycket om var manuset till Ajvides sommarprogram från back in the days (2006 lanske? jo, det stod naturligtvis i boken, men den är återlämnad till biblioteket sedan länge). Varför missade jag programmet när det sändes tro? Ajvide är inte direkt någon ny idol. Nåväl, det var trevligt att läsa texten också, även om jag inser att helheten med tonfall, musik och stämning ger något alldeles extra.

Sött, syrligt och stundtals aningens kladdigt:
Candace Bushnells ”Summer and the City”, del två i Carrie-dagböckerna ”pre-Sex and the City”.

Minns ni hur jag bekämpade påskangsten med skräck a la Anders Fager? Många föreslog att jag borde komplettera med chicklit. Jag är en lydig flicka. Nej, det är jag ju inte alltid, men i det här fallet var jag inte svårövertalad. Den här boken fick bli uppföljningen till ”Samlade svenska kulter” (”helgerån” säger någon, ”kul blandning” tänker någon annan – tror jag).

”Summer is a magical time in New York City and Carrie is in love with all of it—the crazy characters in her neighborhood, the vintage-clothing boutiques, the wild parties, and the glamorous man who has swept her off her feet. Best of all, she’s finally in a real writing class, taking her first steps toward fulfilling her dream.

This sequel to The Carrie Diaries brings surprising revelations as Carrie learns to navigate her way around the Big Apple, going from being a country ”sparrow”—as Samantha Jones dubs her— to the person she always wanted to be. But as it becomes increasingly difficult to reconcile her past with her future, Carrie realizes that making it in New York is much more complicated than she ever imagined.

With her signature wit and sparkling humor, Candace Bushnell reveals the irresistible story of how Carrie met Samantha and Miranda, and what turned a small-town girl into one of New York City’s most unforgettable icons, Carrie Bradshaw.”

…och tadaaa! Bokens sista sidor sammanför Carrie med en preppy-tjej vid namn Charlotte också. Bam! Ska vi gissa på att det kommer en dagbok nummer tre om sisådär ett år, där kvartetten blir till en komplett SATC-enhet under roande och oroande former?

(jag känner mig som ett geni nu. inte.)

Nåja, detta är som rubriken antyder aningens sött och lite kladdigt (nåja, den unga Carrie är redan utrustad med rapp och vass tunga, så det blir några stänk av uppfriskande syrligt också), men som SATC-maniker kan jag inte låta bli att sluka detta också. Bok tre? Hell yeah. Give it to me! Snabbt!

Det blir ändå aningens absurt när man tittar bakåt. TV-serien Sex and the City baseras löst, mycket löst, på Bushnells novellsamling med samma namn. Eller – ”baseras på” är egentligen också fel att säga ens om man säger ”mycket löst”, det är snarare ”inspireras av” som är det bästa ordvalet. Jag läste den efter att ha sett första TV-säsongen (kanske, jag minns inte exakt) och blev besviken för det var ju TV-seriens tjejer jag ville möta! Nu skriver hon alltså Carries ungdomsdagböcker i efterhand, när TV-serien är avslutad (men stundtals lite krampaktigt återupplivad i form av inte helt lyckade långfilmer), och dessa dagböcker är fullständigt anpassade till TV-serien. Så det kan bli? Money rules, men i det här fallet: inte mig emot.

Och så måste jag invända mot baksidestextens inledande ord. Sommaren i NYC är magisk? Jag har inte testat den, men efter att ha spenderat en vecka i slutet av september i NYC en gång, och känt hur tryckande varmt, fuktigt och stinkande det var då, så har jag svårt att tänka mig att åka dit mitt i stekheta sommaren. Men det är ju jag det. Jag har nog inte fattat GREJEN!

Um… och här skulle jag ju skriva lite kort om ännu några böcker (jag utlovade en hel påse smågodis!), men jag har pinsamt nog glömt vilka jag tänkte skriva om. Det var glasklart så sent som för en timme sedan, nu är det borta. Uff! Jaja, jag säger som Arnold: ”I’ll be back”.


det är ett hårt jobb, men någon måste göra det

Det är alltid jäääääätteläskigt att ge sig på något hypat. Nu gör jag det ändå. I’m brave.

Jag har börjat läsa Justin Cronins ”The Passage” och nej, du kanske inte har hört talas om den (om du inte heter Sara ;)), men i horrorälskarkretsar är den hypad. Ju.

Verkar den bra? Tja, hade jag varit LITE mindre vuxen än jag är så hade jag läst hela natten och skolkat i dag. Såpass!