”lappar var ju som alla visste små och klena, inte väldiga och starka”

Plötsligt så händer det: man snubblar över en bok, av en ren slump, som är så fantastisk att man bara gapar. Alldeles precis det hände mig i kväll. Jag scannade adlibris efter nya böcker att reservera på bibblan, fastnade för titeln ”Rekviem för en vanskapt” av Mattias Hagberg, fastnade ÄNNU mer för beskrivningen jag fann – och resten är, som det heter, historia.

Mitt bibliotek hade den bara som e-bok – men desto bättre, jag ville ju ha något bra att läsa framför kvällens brasa. Jag laddade ner och började omedelbart att läsa.

Hon kallades Stor-Stina. Hon var ett monster, ett medicinskt mirakel, en samisk kvinna av gigantiska proportioner. Under några år i början av artonhundratalet visades hon upp på varietéteatrar i Sverige och på kontinenten.

Vid samma tid väcktes också vetenskapens intresse för det abnorma. Avvikande kroppar skulle ge svaren på mänsklighetens gåta.

När Stor-Stina oväntat återvänder till hembyn efter att ha rest i impressarion Wolfgang Wolfensteins sällskap är hon stum och tillbakadragen. Hon bär på en hemlighet. Under en enslig skidtur blir hon slagen av en björn och avlider i kallbrand. Men döden är bara ännu en hållplats på Stor-Stinas resa.

Rekviem för en vanskapt är lika mycket en skräckroman som en idéroman om normalitetens makt och rasbiologins födelse. Samiska myter blandas med en provinsiell kristendom och obduktionens dystra ritual. De nyss avlidna lever tätt inpå de levande, och döden fördelar ordet.”

Läs ett utdrag ur boken

Bra? Bra räcker inte. Vilken fantastisk bok! Jag stammar från en mamma född i Lappland, en sextondel av mig är same (*, många många somrar (och ett år efter gymnasiet) har jag spenderat i södra Lappland. Det samiska intresserar mig (trots att fadern var från Skåne, det ena utesluter inte det andra…!), gamla legender intresserar mig – svensk folklore är underskattad. Vårt skamliga förflutna med rasbiologi, förtrycket när samerna skulle kristnas. Medicinhistoria! Teratologi!

Språket. Det är vackert, suggestivt, skrämmande, förfärligt. Trolskt. Sa jag att jag är såld på det här?

LäsläsläsläsLÄÄÄÄÄÄS! Det här påminner om Karin Johannisson när hon är som bäst. Kommer också att tänka på Armand Marie Lerois pärla Mutants. Nej, vare sig Johannisson eller Leroi skriver skönlitterärt – det gör Hagberg – men ändå; det finns där. Säg så här då: gillar du Hagberg och vill ha mer – testa Karin och Armand Marie.

När Rekviem för en vanskapt kommer ut i pocket står jag först i kön för att köpa ett ex att skicka till Houston – detta måste du läsa, Cecilia (fast du kanske också kan låna hem svenska e-böcker? funkar det?).

Stor-Stina är en historisk person, hon har funnits på riktigt. Kraken.

Stekenjokk – en av de vackraste platserna jag vet

PS jag undrar fortfarande hur jag kunde missa den här boken BÅDE hos Swedish Zombie och hos Bokstävlarna – men så är det. Tur att jag hittade den ändå, då.

*) Jag vet – fånigt lite, så lite att man kan undra varför jag ens vet det, men jag vet det bara för att vi i alla år INTE trodde att vi hade samer i släkten, vi blev nästan less på att alla tog för givet att vi var samer bara för att vi var korta och hade små ögon och höga kindknotor. Så skrev en släkting en bok, han hade grävt lite mer, och *flomp* där fanns Bränn-Anders några generationer uppåt.

Annonser

2 svar

  1. Ping: vad man hinner när man inte ser på TV « (inte så) Anonyma Biblioholister

  2. Ping: minneslistan, igen | (inte så) Anonyma Biblioholister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s