Sommarlov med Kulturkollo – skugga och augusti

Sommaren i Berlin har gått upp och ner i en hastighet som är svår att hänga med i. 38 C kl 22 på kvällen, sen 15 C och regn i några dagar, så uppåt de 30 igen. Den gångna veckan var kall och regnig – nu ska det bli varmt igen. Idag ”lagom” (26 tror jag), fr o m imorgon drar det över 30 några dagar igen. Vad far jag efter även om det blir långsökt?

Skugga. Jag har ingen vacker bild på skugga att posta (tänker annars skira och somriga drömbilder i termer av den där grönskimrande skuggan under lövträd, eller skugga under ett parasoll, eller skugga för att solen skyms av nån man tycker så mycket om att man hellre ser den människan än skaffar sig ännu fler fina fräknar i solen) men jag har under veckan som gick plöjt två vackra böcker som också kvalar in under begreppet skugga.

Först ut var E Lockharts We Were Liars (jodå, finns på svenska: Kanske är det allt du behöver veta, nu också i pocket)

Ni ser ju, det var inte bara jag som älskade den boken. We Were Liars beskriver den sortens familj som jag egentligen inte är så intresserad av att läsa om: the all American family Sinclair. Gamla pengar, men ändå anständigt röstande demokrater. De är långa, blonda, förmodligen har alla jämna kritvita tänder – och de har en egen Ö. En egen sommar-ö. En patriark och hans tre döttrar, alla har de sina egna hus på ön. I centrum för berättelsen står barnen, eller snarare ungdomarna. Patriarkens barnbarn. De börjar se den fula baksidan av det förment blanka och tjusiga, och de vill göra något åt det. Mot det. Det slutar i katastrof.

Möt Cadence Sinclair Eastman, ta del av hennes somrar på ön. En ö som går från barnsligt sommarparadis, till en plats där hon möter den första kärleken, till… Den är STARK, snudd på förgörande, denna ö. Den ÄR förgörande. När du läser den här boken får du händelserna serverade på ett snyggt snyggt sätt – det låter ju inte så tjusigt när jag uttrycker det att det är som att skala en lök, men lager på lager av lögner skalas bort. Du serveras en bit i taget. Du börjar förstå i takt med att Cadence börjar förstå.

Ouch.

Läs! Den är fin. Jag gav den en fyra på Goodredas, men för mig en det en fyra-och-en-halva.

Att Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj inte skulle vara någon sunnanbris var lätt att inse. När jag slog igen den var det med ett ”oh fuck” (ja, förlåt mig, jag pratar engelska hela dagarna, jag pratar till och med engelska med mig själv ibland) och en stunds stirrande ut i luften. Den var tung men inte tung. Den var vacker och mycket mycket mer lättläst än du kanske tror när jag skriver om mitt ”oh fuck”. Kapitlen är korta och lätta, förmodligen för att prosan i sig är så vacker.

Beckomberga: alla vi i vår generation minns väl hur vi tänkte? En plats av ångest där ingen borde behöva vara. Men så vet vi hur det gick efter psykiatrireformen. Kanske är det inte så enkelt att alla mår bäst av att vara ”fria”? Beckomberga tillhandahöll trygghet också. En av de trådar i historien som smärtar mest är den om Olof som varit där sedan han var barn och som också är en av de sista som lämnar bygget. Han vill inte.

(jag tänker lite på en av personerna Funder talade med när hon skrev Stasiland, en av männen som längtade tillbaka till sitt trygga DDR och sa något i stil med ”nej, vi fick inte åka till Mallorca, men det kan jag ju inte nu heller, jag skulle aldrig ha råd” – och att det DDR han längtade tillbaka till kanske delvis var en illusion: tja, det är/var väl samma med Beckomberga, och så många andra saker ur det förflutna. ni vet det där med svart, vitt, och alla gråzoner däremellan…)

Alice Teodorescu (av alla) använde ett bra ord i sitt sommarprogram. Arvssorg. Inte arvssynd, den är vi less på (åtminstone jag, speciellt om min endometrios kommer av det där SATANS äpplet som Eva åt, kunde hon inte ha gjort cider av det istället eller nåt? eller ätit ett körsbär? det är godare än äpplen.) Arvssorgen vilar tung i den här boken, framförallt runt flickan Jackie och hennes föräldrar Lone och Jim. Jim är den som ofta är på Beckomberga. Han super och har ångest. Lone reser som en galning och lämnar den unga Jackie ensam, så Jackie gör Beckomberga till sitt hem också, sitt egna sorts daghem. Där skaffar hon vänner och finner trygghet. Någon sorts glädje, allt är inte nattsvart. Men arvssorgen, går den att stoppa?

Den här boken tassade in i mig på speciella sätt. Många vet redan hur min familj såg ut, att där också fanns psykisk sjukdom och självmedicinering med både alkohol och droger, tabletter, röka, sprutor. Alla de mina är döda nu och jag vill tro att jag åtminstone på något vis har brutit vår familjs kedja av arvssorg och lyckats skaffa mig ett helt annat liv (som är långt från fritt från sorg, men det är åtminstone inte på DET viset). Fast nu har jag inga barn heller, så det skulle ändå inte ha funnits någon som kunnat ärva min sorg. Som /behövt/ skapa sin egen sorg på grund av vad min sorg ställt till med. Katternas existensiella grubblerier är förmodligen mer av typen ”blir det fisk- eller lammsmak på godiset jag får nu?” och det hanterar de fint, verkar det som.

MEN, till följd av min egen uppväxt (på grund av bl a missbruket inte direkt strösslad med monetära rikedomar), tänker jag ofta ”men hur har de RÅD?” när jag läser den här boken. Hur har Lone råd att resa så mycket, hur har Jim råd att köpa en hus vid havet i södra Europa efter alla år av ångest, missbruk och hospitalisering? Jag vet att det är en petitess i en stor stor historia, men jag fastnade där, i det, ofta. Man får aldrig riktigt förstå vilket (vardags-)liv de lever bortanför Beckomberga. Jim går ibland till ett ”kontor” (där han somnar vid fikabordet). Nåja. Bygones.

Se där, två skuggiga men/och vackra böcker. Båda är definitiva keepers! De får bo kvar i mina bokhyllor.

——————-

Augusti – det är idag det. HJÄLP! Sommaren, sakta ner, jag hinner inte med! Å andra sidan så får jag semester de två sista veckorna i augusti, och till semestern är det ju svårt att inte längta!

Mitt i min semester åker jag till Köpenhamn för att träffa BBC. Började läsa A Long Winter (från Mothers and Sons) som vi ska diskutera i på litteraturfestivalen. Oj. Voj. ÄNNU mer skugga, och det under vad som blev en av årets jobbigaste dagar hittills. Nej, den får vila några dagar innan jag ger mig på den igen!