lyckan när man finner det DÄR… DET.

Vet du vart vattenbuffeln i slutet av vår gata tog vägen, eller den där dykaren som vi hittade nära den underjordiska gången? Vet du varför hundar skäller om natten och vad som blir av alla dikter som ingen läser?

Jag läste om Shaun Tans Berättelser från yttre förorten och tänkte ”Hm…! Hm…?”

Varför hundar skäller om natten kan man ju gissa, vattenbuffeln i slutet av gatan – ja, det är kanske normalt i Australien (vi ser det sällan här i Brukshåla! vi har kossor nån kilometer utanför stan, men det är ju inte riktigt samma sak. nån kringirrande dykare har jag inte heller sett på länge) – men killen har ju fått en massa prestigefyllda PRISER, det måste ju finnas nåt där. DET.

Oh yes. ”Det” är bland annat illustrationer. VILKA illustrationer. Spännvidden, de olika uttryckssätten, idéerna. Det låter sig inte riktigt beskrivas, du behöver faktiskt slå upp boken och titta själv.

Ibland är illustrationerna just det vi vanligtvis tänker om en illustration, en liten bild som visar en scen ur berättelse, men minst lika ofta ÄR illustrationerna berättelsen.

Lever han bara på sina fantastiska bilder då? Nej. ”Det” finns också i berättelsen, hur han lyckas sätta ord på hur annorlunda man tänkte och tolkade saker när man var barn. Verkligheten tar lite andra vägar i ett barns huvud, även om det är lätt att glömma det som vuxen (men nu när jag läser så minns jag nåt som de vuxna sa var en rot – vi VISSTE att vi hade grävt fram en del av ett skelett från stenåldern vid tomtestugan i Mariebegrsskogen! hur en sten som enligt mor och far satt fast i marken faktiskt kunde flyta iväg ut i en sjö så att man satt där på stenen och var alldeles otroligt skeppsbruten i flera timmar. TACK Shaun Tan för att du fick mig att minnas mina egna absurditeter från 197x).

Jag faller som en sten för vattenbuffeln i slutet av gatan (Uppsynen. UPPSYNEN!). Det absurda, en del skulle kanske säga poänglösa. Vi tänker ofta att en historia måste ha en poäng, ett katjing, en tydlig slutpunkt, ett ”aha!”. Jag blir normalt frustrerad när det där tydliga saknas, även om jag börjar lära mig. Många av Tans historier är… ja, inte poänglösa, men inte helt glasklara heller. De bara ÄR, och när jag skriver det så vet jag att jag inte kan förklara det på ett sätt som en skulle ha fått mig själv att vilja läsa.

Jag antar att jag egentligen inte tillhör den primära målgruppen. Kanske är barn bättre på att ”ta” det där som jag initalt ser som det absurda och poänglösa eftersom de inte har drunknat i den vuxna platta ”verkligheten” än? Fast nu spelar det ju ingen roll om jag tillhör målgruppen eller inte. Jag faller, som sagt, som en sten. Den här boken går inte in i bokhyllan efter läsning. Den ligger kvar framme och bläddras i OFTA. Preciiiis så här önskar jag att jag kunde skapa.

Jag tror att en del av historierna kan vara lite för svåra eller otäcka för mindre barn (stickgubbarna, de är läskiga, uff), men bläddra i boken kan man göra med vilken unge som helst. En del av uppslagen inbjuder till en lång lång stund av betraktande. Det är väldigt lätt att hitta sina egna sagor i Shaun Tans bilder.

Katjing. En solklar hemma till Shaun Tan från mig. FYND.

PS han jobbade med Wall-E också. Bara en sån sak.

Annonser

4 svar

  1. Kul att du skriver om honom nu, vi har valt en av hans böcker till nästa gång bokcirkeln jag är med i här i byn träffas.

    9 september, 2012 kl. 18:00

    • Kan det möjligen vara ”Ankomsten”? Den är jag nyfiken på!

      9 september, 2012 kl. 18:48

  2. Jomenvisst!

    10 september, 2012 kl. 15:24

  3. Ping: Pretty Monsters « (inte så) Anonyma Biblioholister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s