The New Hunger
”Men, har du inte läst UT den där än?” retades Marie när jag lagt upp umpte bilden på raken där Isaac Marions The New Hunger halkat in nånstans på ett hörn.
Mhmmmmpf. Det var ingen dålig bok, men att vara handväskbok hos mig när jag samtidigt har en bra ljudbok i telefonen – det är inget lätt liv. Dessutom: du ser ju bilden. ”Min” gräsmatta i parken på andra sidan gatan ser så postapokalyptisk ut att det snudd på gör ont att LÄSA om postapokalyps också.
(det ösregnade igår kväll och inatt. ooooh, jag hoppas att det inte bara studsade på marken och rann undan. Berlin är kruttorrt! vi BEHÖVER vätska nu! marken! djuren! och kanske kanske tvättades en del av den varma pisslukt som förstört promenadupplevelserna de senaste stekheta veckorna bort nu. hoppas.)
The New Hunger är en s k prequel (”vad hände innan…?”) och det vete tusan om Marion egentligen tänkte ge ut den på papper – men så blev det iallafall. Nån tjatade väl hål i huvudet på honom. Kanske t o m hans egen skrivpanik? Han skriver ju på uppföljaren till den utmärkta Warm Bodies och kanske behövde lite monetär skrivro. Vad vet jag. Det är inte direkt en roman, mer en ”novella” (så, medboktokar, vad säger vi på svenska? är det långnovell som gäller?).
Det är alltså en liten bok med stor text och ymnigt förekommande (snygga) anatomiska bilder av gammeldags slag. Tre spår, tre stories tar oss genom ett zombieinfesterat postapokalyptiskt Nordamerika. Tolvåriga Julie och hennes mamma och pappa. Sextonåriga Nora och hennes lillebror. Och en nymornad Zombie. Fast han är inte som alla andra zombier. Han TÄNKER. Han är förvirrad. Och huuuuungriiiig… Samtligas spår korsas redan här. Det gör mig ont att jag bara minns huvuddragen av det som hände i Warm Bodies – så jag minns utan-att-gå-in-på-spoilande-detaljer inte ens alla överlevare av personerna som nämns i denna prequel. ska jag behöva läsa om Warm Bodies? (Det var en av ganska FÅ lästa böcker som överlevde Utrensningen i september, så mycket tyckte jag alltså om den att den fick flytta med till Berlin när 14 Billysar blev 5,5…!)
Marion skriver alltså på en uppföljare, THE uppföljare, den som ska knyta ihop säcken. Det har han gjort länge nu. Oroväckande länge. Jag läste en bloggtext (bloggen tycks sova gott nu) där han avhandlade 1) skrivarvånda (nähä?) 2) förvåning över hur boken svällde ut och blev jääääättetjock. Warm Bodies är en ”vanlig” roman rent formatmässgt, men ovanligt tunn för att vara PA.
Hoppas att han får bra redaktörshjälp. Jag vill få säcken hopknuten. SNART. Genomtänkt. Med KVALITET.
(ack oh ve, kräsna kvinna)
Jag skulle inte rekommendera The New Hunger till nån som inte läst Warm Bodies. Jag skulle nog bara rekommendera den till Redan Övertygade Fans, eller Troliga Blivande Fans som har möjlighet att läsa den i nära anslutning till Warm Bodies. Jag tyckte om den, men den kändes lite som om nån skulle sätta fram ett fat med fantastiska ostar, fikonmermelad, lyxiga päron och kanske lite valnötter och ett fint fint vitt vin och sen säga ”varsågod, du får ta en bit inplastad hushållsost och en Pripps Blå”. Pripps blå kan vara gott en varm dag när intet annat finns och man kanske längtar efter något som förknippas med SVERIGE (hushållsost däremot finns det aldrig några ursäkter för). RETLIGT är ordet jag far efter. Nåt som kunde vara så mycket mer, man känner doften av det, reduceras till en halvhjärtad budgetvariant. Tur för Marion att han har en trogen följare i mig ändå 😉
—————————–
(och DAMN you, Kulturkollo – Station Eleven har jag ju fingrat på länge nu, jag försöööööker ju att dra ner på bokinköpstakten men det vete tusan om inte jag behöver den här boken nu när jag klivit ner i PA-träsket igen…)
hemester med söndagsjobb
Jag kanske inte behöver fler böcker om Berlin – eller så GÖR jag det 😉 – men jag går mycket, jag har fortfarande ambitioner att försöka gå åtminstone NÅGON tidigare icke utforskad gatsnutt varje gång jag går längre sträckor (!) och framförallt så lurar jag ju fortfarande på att göra egna föreslagna fotopromenader att lägga upp här, så jag behöver alla tips och all inspiration jag kan få. Roligt med de här böckerna är dessutom att de också täcker stadsdelar som inte alltid förekommer i de ”vanligaste” guideböckerna. OCH, igen: de är på tyska. Jag behöver lura mig själv att läsa tyska.
Den lille illbattigen Herr Spock tyckte dock att jag borde ha köpt lite FLER böcker. ”Det platta paket som kom denna gång kvalar ICKE in som riktig LÅDA” lät han meddela innan han lade sig ner och försökte ge mig fingret (det gick sådär, han ar inte den korrekta innerveringen i sin lilla tass för att kunna klara det ;)).
Idag ska jag gå lite nya gator igen, eller åtminstone en snutt gata som jag inte gått tidigare. När jag såg att det bara var 3,8 km till dagens arbetsplats i Wedding så tänkte jag att det är ju ett utmärkt sätt att få lite motion, så jag tar och traskar dit. Vill inte dega ihop alldeles nu när jag inte ”behöver” gå hem från jobbet på kvällarna.
Jobb idag med? Jo, men idag ska jag göra mitt första volontärjobb i Berlin, vi ska måla väggar i ett youth community center. Bra sätt att 1) få hjälpa till 2) lära känna nytt folk 3) ja, bara bryta den vanliga inslagna RUTTEN. Stuck in a rut. Så känner jag mig ibland.
semessssteeeeeeer!
ÄNTLIGEN har eder boktok semester, om än ”bara” två veckor!
OM jag ska läsa? Halva nätterna? Jaaaa!
Förutom helg med BBC i Köpenhamn så ska jag dessutom läsäta mig runt Berlin även på vardagar! Det ska regna en hel del fr o m imorgon (såklart :)) men fördelen med att älska böcker är ju att det finns en hel del att göra oavsett väder. I denna fantastiska kaffe-å-mat-stad går det ju att sitta inne också.
Skulle gärna få in en resa till Sachsenhausen också.
Å andra sidan görs det nog helst med en vän…
——————
Dagens kulturkollotema är höst, och jag som just har gått på semester vill ju helst inte tänka på det ordet (vill dessutom – förhoppningsvis utan att jinxa hösten 15 – framhålla fördelen med att bo LITE söder om Sverige – förra hösten satt jag i en backe och drack öl i t-shirt så sent som den 19/10…).
Officiellt så är sommarlov med kulturkollo över nu – men jag har flera oskrivna taggar kvar, så jag drar ut på det göttiga lite till!
Min höst? Oh, idag köpte jag en snygg snygg SNYGG höstjacka trots att det blev uppåt 35 C innan kvällen var över, men det köpet gjorde jag
1) för att solsäkra min semester
2) för att jag inte vågade chansa på att nåt som satt SÅ som en smäck ska finnas kvar senare när det blir mer lagom att köpa höstjacka
Äsch, jag orkar inte spekulera, ingenting blir nånsin som man tror vart fall. Jag bestämmer mig ändå för att se hösten an med tillförsikt. Stearinljus, böcker och kaffe kommer alltid finnas. Resten är bara bonus!
Sommarlov med kulturkollo – #hopp, det känner man lätt med A J Fikry i väskan
nej, det är inte en vääääldigt liten bok, det är väääääääldigt stora blåbär! å goda var’om serru!
Kopplat till ordet ”hopp” skriver Carolina om en mig mycket välbekant syn. Hopptokarna på Alex. Vojne. Missförstå mig rätt, jag är gammal simhoppare OCH fallskärmshoppare, båda sporterna får en del att mumla ”dåre” (* – men det där de pysslar med på Alex, nej tack.
Men nu skulle jag skriva om Fikry. A J Fikry. Alla boktokar mumlade om denna metaboktok de luxe, jag roffade åt mig sista exet på Thalia uppe vid Schönhauser tidigare i vår. Kastade mig över. Men… men… men… den där Fikry, han kändes lite som Ove. En amerikansk bokhandels-man-som-inte-heter-Ove-men-är-rätt-sur-och-bitter-och-ni-hajar. Jag tillhör den lilla skara som INTE föll pladask för Ove. Min och A J Fikrys start var seg. Boken fick ofta ofta vara handväskbok, men det blev sällan så värst mycket läst. I teorin var den ju PERFEKT, vad var fel?
A. J. Fikry s life is not at all what he expected it to be. He lives alone, his bookstore is experiencing the worst sales in its history, and now his prized possession, a rare collection of Poe poems, has been stolen. But when a mysterious package appears at the bookstore, its unexpected arrival gives Fikry the chance to make his life over–and see everything anew.
Jo, det lossnade till slut. Det blev aldrig en lääääängta-till-bok, men den var bra! Klart läsvärd.
Alltså, uuuuhuhu, det händer så mycket tragiskt i den här boken, ändå ÄR den snudd på feelgood. Märklig känsla (eller så är jag bara ovan vid den typen av böcker). Den är bitterljuv på ett sätt som jag nog inte skulle ha uppskattat om det inte varit just så där mycket metaboktok med.
Och: den ger hopp. På något vis så gör den det. Drama, tragedi, bra sak. Drama, tragedi, bra sak. Repeat. Som livet. Och hopp om livet, hör ni, det måste vi faktiskt ha.
Den finns på svenska också. Livet enligt Fikry. Zevin.
—————–
*) innan man ska få börja ta sitt fallskärmscert måste man genomgå en hälsoundersökning – hjärta kollas, blodvärden, yadayadayada, och jaaaa, det finns faktiskt en liten ruta för mental status också. ”är du rädd?” frågade syster Håkan strax innan han skulle venpunktera mig. det var innan jag började med blodgivning, jag var svårstucken och ämlig. ”ja, detta gillar jag inte” svarade jag sanningsenligt. doktorn bredvid mig frustade till. ”du ska alltså BETALA för att kasta dig ur flygplan med en glorifierad ryggsäck på ryggen, men du är RÄDD FÖR ATT TA ETT BLODPROV?”
”jaa?” pep jag.
”lessen serru men då kan jag og inte kryssa i rutan om att du verkar mentalt frisk”
(höhöhö, kul kille. men jag fick mitt intyg.)
att läsäta sig runt Berlin del 8576108565, att pudla uruselt exekverad Sommarlov-med-kulturkollovecka och lite till
Förlåt mig bloggen, ty jag har varit en dålig bokbloggare. Vädret är varmt, hjärnan är seg (och har bitvis upptagits av annat grubbel än bokrelaterat dito) och semesternöden är STOR. EN VECKA KVAR, sen… sen får jag semester! I två veckor. Jaja.
Tonår! Oh, tonår. För en vecka sen satt jag på Ständige Vertretung (populär restaurang, TYSK, med tysk mat – jag åt en Flammkuche med fläsk och kantareller och det där fläsket förstörde den för mig, det borde jag ha förstått. jag äter allt mindre kött och FLÄSK har nog aldrig varit min grej) med en nyinköpt Levithan. Den ska hänga ihop lite löst med den fantastiska Every Day och det lockelsen kunde jag naturligtvis inte stå emot!
För några år sedan läste jag en bok där kändisar skrev brev till sig själva som tonåringar. Konceptet är ju fantastiskt, fantasieggande. Utförandet – i den boken – var sådär, en del var finfint och annat var fantastiskt. Somligt var klyschigt och oinspirerat. Och så skrev jag ett brev till mig själv, såklart. Det mesta stämmer än, men den där mannen som jag beskrev som snäll och snygg finns inte längre i mitt liv. Förra veckan gifte han sig – efter tio månader – med kvinnan han bedrog mig med. Häpp! ”Skrattar bäst som skrattar sist” säger de flesta av mina vänner om det, men jag vill inte skratta, varför ska jag önska dem olycka bara för att han betedde sig omoget? Gjort är gjort. Han ställde till en jävla röra för mig rent praktiskt och det vore väl dumt och den röran vore bortkastad med ännu fler trasiga hjärtan som följd? Jag orkar inte vilja hämnas.
—————-
Helena skriver fint om längtan och jag känner igen mig mycket i hennes tankar. I dessa dagar längtar jag ut, varje dag. Och jag skrev om semesterlängtan (NÖÖÖÖÖD) en bit upp. Jag längtar efter att få dyka ner i en knallblå pool. Den friska känslan, kanske 21-22 grader i vattnet (nu när det drar uppåt 40 C i skuggan här i Berlin igen känns den längtan lite extra). Eller längtan efter hav. Att få knorvla ner fötterna i sand. Och så längtar jag efter de där vanliga sakerna. Trygghet. Kärlek. Don’t we all?
”På väg till fikadejt i Wedding!” skrev jag hurtigt för en vecka sen när jag tog den här bilden på U Friedrichstrasse. Jag hade mycket längtan och mycket rastlöshet i kroppen den dagen, men en låååång eftermiddag med två kompisar lindrade en del av den JOBBIGA delen av de känslorna. Vi talade om nån som min bästa kompis inte är så imponerad av, men så sa min vän ”men han gav mig DIG, det kommer jag alltid att vara honom tacksam för” och där och då smälte mitt hjärta igen. Då kunde jag plötsligt se den POSITIVA delen av längtan igen. Den som Helena skriver fint om. Att ha tillförsikt. Att luta mig mot min kompis och njuta den och andra vänskaper.
—————-
KÄRLEK, hör ni! Vad vore vi utan den, i alla dess former?
Min kärlekshistoria med och till Berlin är ett ständigt återkommande ämne här. I söndags stoppade jag ner den lilla kart-och-adressdelen av min Kreativ Reise Berlin i väskan, jag skulle ju till Neukölln, minsann! Jag skulle följa den föreslagna rutten i boken. Butikerna skulle inte vara öppna (Berlin är en mycket mycket söndagsstängd stad) men jag kunde ju fönstershoppa och spana in fik och restauranger. Se nya gator, nya platser, nya konstverk. Boken tipsar om lite av varje, kreativitet avhandlas med brett anslag.
Jahaja. Nähänä.
Så blev det inte, för jag hoppade av en station tidigare än planerat och tog en dag vid och omkring Osthafendelen av Spree istället.
Först tittade jag närmare på Molecule Man av Borofsky – jag har bara sett den på håll förut. Maffig! Den ligger väldigt nära S Treptower Park om du vill se den. Eller så tar du en båt förbi, det är nog ett av mina bästa sommartips i Berlin. Båta! Båta båta båta! Det finns flera rederier som kör olika turer, hyggligt prisvärt.
Reederei Riedel
Stern und Kreis
Jag vandrade vidare neråt Kreuzberg och sprang på denna oemotståndliga uppmaning. It’s time to dance! Det är det alltid! Det var alldeles för länge sen jag dansadee på lokal, men hemma dansar jag ganska ofta. Ibland med en förbryllad katt i famnen.
Vandrade vidare upp mot Oberbaumbrücke. Klassisk vy! Och ja, jag vet att jag filtrar sönder en del av mina bilder så att de ser ut som handkolorerade vykort från sextiotalet. Jag gillar den looken just nu 🙂
När man går över (eller under, eller mittemellan – valven du ser är under tunnelbanespåren men ovedersägligen över vattnet) bron från Kreuzberg (ofta förkortat Xberg) hamnar man i Friedrichshain (ofta förkortat Fhain). Där går det utmärkt att förlora sig en stund. Många fina gamla hus, många roliga småbutiker, mycket gatukonst och gott om fik och restauranger.
Den här gången hamnade jag på restaurangen vid Kino Intimes. Jag avnjöt en gooood anatolisk veggotallrik (det där var en förrätt, jag kan avslöja att jag blev MER än mätt av den), ett glas sval lambrusco (det var vaaaaaaarmt) och min Ty riket är ditt. Och där landade vi i kärlek igen! Min kärlek till boken, och framförallt temat i boken.
K ä r l e k. Tillintetgörande dito. Uppoffrande kärlek. Förtärande.
Låt mig säga det med en gång, Therese Granwald har skrivit en sån bok som jag saknar nu när jag har läst ut den. Den var PERFEKT som handväskbok, både formatmässigt och innehållsmässigt.
Vad händer om man bestämmer sig för att ge upp sig själv fullständigt för någon annan, och hur hänger det ihop med kärlek? Vilken är den totala hängivelsen? Vad sker när man lovar att stanna oavsett vad? Vem är man när man gett upp sitt eget rike?
En Eva, en Sara, en Anna. Två av dem känner du garanterat redan till.
Eva var bara tonåring när hon träffade mannen hon till slut kom att offra sitt liv för. Tillsammans med. Jag tror inte att någon av oss riktigt kan förstå vad Eva Braun såg i Hitler, men Thereses tolkning av hennes tankar tycker jag mycket om.
Sara, ja Sara. Sara blev hjärntvättad, nedbruten, påverkad i en klassisk normaliseringsprocess. Hon trodde sig vara utvald, fortsatte tro det även när hon på någon vis också såg påtagligt att hon var en i raden. Att hon blev ersatt. När hon blev ersatt blev det ännu viktigare att göra det hon måste göra: att mörda för hans skull. Hon måste rädda honom och sig själv. Ja, du minns skotten i Knutby.
Anna lämnar sitt vanliga liv för en sommar på landet långt bort från Stockholm. Hon slutar höra av sig till vänner och familj. Hon följer HONOM. Han är konstnär, musiker, ett geni. Han är också en plågoande. Han torterar. Anna vet kanske innerst inne att det här inte kan vara rätt, men hon har ju lovat att aldrig lämna honom? Anna är alltigenom fiktiv, men lika lätt att knyta an till som Eva och Sara.
”Jag trodde nog att det kunde vara en bok för dig” sa Ulrica och ack så rätt hon hade. Den är vacker, den rör något i mig – men ändå är den inte sentimental på det sätt som jag är aningens överkänslig för (böcker som t ex Livet efter dig av Jojo Moyes får mig att uääääärgha lite, trots att”alla” andra älskar dem). Klar fyra-av-fem-bok, jag hoppas att den hittar många läsare. En keeper! Den här kommer INTE gå till bokträdet, den här boken får mig att gå Gollum och jag väser ”oh, preciousssss, du sssstannar hossss miiiiig”.
Sommarlov med kulturkollo – sommarmusik
Egentligen hör ALL musik sommaren till, men jo, det finns speciell sommarmusik (UTMÄRKT val av Linda, jag älskar Island in the sun!) som det vete tusan om jag skulle stå ut med året runt. Nåt extra gladfånigt. Gärna dansvänligt. Nä, stryk det – ALLTID dansvänligt.
Detta är min sommarlåt i år. Flo Rida med Robin Thicke och Verdine White – I don’t like it, I love it.
Sommarlov med Kulturkollo – skugga och augusti
Sommaren i Berlin har gått upp och ner i en hastighet som är svår att hänga med i. 38 C kl 22 på kvällen, sen 15 C och regn i några dagar, så uppåt de 30 igen. Den gångna veckan var kall och regnig – nu ska det bli varmt igen. Idag ”lagom” (26 tror jag), fr o m imorgon drar det över 30 några dagar igen. Vad far jag efter även om det blir långsökt?
Skugga. Jag har ingen vacker bild på skugga att posta (tänker annars skira och somriga drömbilder i termer av den där grönskimrande skuggan under lövträd, eller skugga under ett parasoll, eller skugga för att solen skyms av nån man tycker så mycket om att man hellre ser den människan än skaffar sig ännu fler fina fräknar i solen) men jag har under veckan som gick plöjt två vackra böcker som också kvalar in under begreppet skugga.
Först ut var E Lockharts We Were Liars (jodå, finns på svenska: Kanske är det allt du behöver veta, nu också i pocket)
Ni ser ju, det var inte bara jag som älskade den boken. We Were Liars beskriver den sortens familj som jag egentligen inte är så intresserad av att läsa om: the all American family Sinclair. Gamla pengar, men ändå anständigt röstande demokrater. De är långa, blonda, förmodligen har alla jämna kritvita tänder – och de har en egen Ö. En egen sommar-ö. En patriark och hans tre döttrar, alla har de sina egna hus på ön. I centrum för berättelsen står barnen, eller snarare ungdomarna. Patriarkens barnbarn. De börjar se den fula baksidan av det förment blanka och tjusiga, och de vill göra något åt det. Mot det. Det slutar i katastrof.
Möt Cadence Sinclair Eastman, ta del av hennes somrar på ön. En ö som går från barnsligt sommarparadis, till en plats där hon möter den första kärleken, till… Den är STARK, snudd på förgörande, denna ö. Den ÄR förgörande. När du läser den här boken får du händelserna serverade på ett snyggt snyggt sätt – det låter ju inte så tjusigt när jag uttrycker det att det är som att skala en lök, men lager på lager av lögner skalas bort. Du serveras en bit i taget. Du börjar förstå i takt med att Cadence börjar förstå.
Ouch.
Läs! Den är fin. Jag gav den en fyra på Goodredas, men för mig en det en fyra-och-en-halva.
Att Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj inte skulle vara någon sunnanbris var lätt att inse. När jag slog igen den var det med ett ”oh fuck” (ja, förlåt mig, jag pratar engelska hela dagarna, jag pratar till och med engelska med mig själv ibland) och en stunds stirrande ut i luften. Den var tung men inte tung. Den var vacker och mycket mycket mer lättläst än du kanske tror när jag skriver om mitt ”oh fuck”. Kapitlen är korta och lätta, förmodligen för att prosan i sig är så vacker.
Beckomberga: alla vi i vår generation minns väl hur vi tänkte? En plats av ångest där ingen borde behöva vara. Men så vet vi hur det gick efter psykiatrireformen. Kanske är det inte så enkelt att alla mår bäst av att vara ”fria”? Beckomberga tillhandahöll trygghet också. En av de trådar i historien som smärtar mest är den om Olof som varit där sedan han var barn och som också är en av de sista som lämnar bygget. Han vill inte.
(jag tänker lite på en av personerna Funder talade med när hon skrev Stasiland, en av männen som längtade tillbaka till sitt trygga DDR och sa något i stil med ”nej, vi fick inte åka till Mallorca, men det kan jag ju inte nu heller, jag skulle aldrig ha råd” – och att det DDR han längtade tillbaka till kanske delvis var en illusion: tja, det är/var väl samma med Beckomberga, och så många andra saker ur det förflutna. ni vet det där med svart, vitt, och alla gråzoner däremellan…)
Alice Teodorescu (av alla) använde ett bra ord i sitt sommarprogram. Arvssorg. Inte arvssynd, den är vi less på (åtminstone jag, speciellt om min endometrios kommer av det där SATANS äpplet som Eva åt, kunde hon inte ha gjort cider av det istället eller nåt? eller ätit ett körsbär? det är godare än äpplen.) Arvssorgen vilar tung i den här boken, framförallt runt flickan Jackie och hennes föräldrar Lone och Jim. Jim är den som ofta är på Beckomberga. Han super och har ångest. Lone reser som en galning och lämnar den unga Jackie ensam, så Jackie gör Beckomberga till sitt hem också, sitt egna sorts daghem. Där skaffar hon vänner och finner trygghet. Någon sorts glädje, allt är inte nattsvart. Men arvssorgen, går den att stoppa?
Den här boken tassade in i mig på speciella sätt. Många vet redan hur min familj såg ut, att där också fanns psykisk sjukdom och självmedicinering med både alkohol och droger, tabletter, röka, sprutor. Alla de mina är döda nu och jag vill tro att jag åtminstone på något vis har brutit vår familjs kedja av arvssorg och lyckats skaffa mig ett helt annat liv (som är långt från fritt från sorg, men det är åtminstone inte på DET viset). Fast nu har jag inga barn heller, så det skulle ändå inte ha funnits någon som kunnat ärva min sorg. Som /behövt/ skapa sin egen sorg på grund av vad min sorg ställt till med. Katternas existensiella grubblerier är förmodligen mer av typen ”blir det fisk- eller lammsmak på godiset jag får nu?” och det hanterar de fint, verkar det som.
MEN, till följd av min egen uppväxt (på grund av bl a missbruket inte direkt strösslad med monetära rikedomar), tänker jag ofta ”men hur har de RÅD?” när jag läser den här boken. Hur har Lone råd att resa så mycket, hur har Jim råd att köpa en hus vid havet i södra Europa efter alla år av ångest, missbruk och hospitalisering? Jag vet att det är en petitess i en stor stor historia, men jag fastnade där, i det, ofta. Man får aldrig riktigt förstå vilket (vardags-)liv de lever bortanför Beckomberga. Jim går ibland till ett ”kontor” (där han somnar vid fikabordet). Nåja. Bygones.
Se där, två skuggiga men/och vackra böcker. Båda är definitiva keepers! De får bo kvar i mina bokhyllor.
——————-
Augusti – det är idag det. HJÄLP! Sommaren, sakta ner, jag hinner inte med! Å andra sidan så får jag semester de två sista veckorna i augusti, och till semestern är det ju svårt att inte längta!
Mitt i min semester åker jag till Köpenhamn för att träffa BBC. Började läsa A Long Winter (från Mothers and Sons) som vi ska diskutera i på litteraturfestivalen. Oj. Voj. ÄNNU mer skugga, och det under vad som blev en av årets jobbigaste dagar hittills. Nej, den får vila några dagar innan jag ger mig på den igen!
Sommarlov med Kulturkollo – ljud
Jag klarade som bekant inte Född fenomenal, så jag laddade ner Bombmakaren och hans kvinna istället. Reine Brynolfsson som uppläsare. Ooooooh! Oh för både återgång till LGWP och för Reine (ny uppläsare för mig). LGWP var Ställföreträdande Husgud i nästan tio år, men de senaste böckerna har jag inte läst. Jag tappade sugen när Lars-Martin dog. Nu hittade jag sugen igen och kan nog tänka mig att klämma även bommade böcker framöver.
Ljud. Sommarljud. Ja, ljudböcker använder jag ju gärna för att slippa höra tågslammer och turister, men det finns ju ljud man VILL höra också.
Svalor! SVALOR! Jag hör dem här också. Koltrast likaså. Ett ljud som det däremot är alldeles för länge sedan jag hörde är havsvågor mot strand. Det lär jag inte få höra inom snar framtid heller, tyvärr. Det finns en tid för allt, plötsligt kan jag få njuta sådant igen, vi får se!
En annan sorts ljud är ju ljudet av svenska. Jag är återförälskad i sommarprogrammen som jag lyssnar på via sr.se. Jag har hört många fina program denna sommar, de senaste dagarna är det främst två program som fastnat i sinnet, två sanna rockstjärnor (för mig).
Edvard Moser – ja, OK då, detta är norska, men vacker sådan. Edvard har fått nobelpris tillsammans med sin fru för upptäckten av var i hjärnan lokalsinnet sitter (och genom heeeela programmet tänkte jag på en viss god vän med mycket alternativt dito… men nu ska vi inte gå in på vem ;)) och det kan ju tyckas som en trivial kunskap, men si det är den typ av grundforskning som öppnar dörrar till ännu mer kunskap som vi verkligen verkligen VERKLIGEN kan ha nytta av.
Johan Rockström, professor i miljövetenskap. Herreminje. Går det att lyssna på karln utan att bli lite distanskär?
Sommarlov med kulturkollo – trött
Jag hajade först inte att det var sjusovardagen idag, jag kom iväg i tid till jobbet, men jag var vääääldigt trött så dagens tema var ju smart valt som så ofta i fallet Kulturkollo (de där töserna alltså, de är suveräna).
Jag hade för dagen en ny ljudbok i luren, Josefin Bornebuschs Född fenomenal, men det var kanske inte helt rätt idag, en dag som var VÄLDIGT mycket måndag. Jag tycker normalt att Bornebusch är en lysande komiker men denna fiktiva dagbok författad av förnumstig femtonåring fick mig att stänga av efter tjugo minuter, trots huvudpersonens enorma intresse för Anne Frank. Det blir en DNF! Kanske tar upp den igen. Vi får se.
Född fenomenal var kanske inte rätt bok att följa upp den fantastiska We Were Liars med. Mer om Lockhart imorgon. Hoppas jag. Det beror på hur trött jag är efter jobbet. Just nu känns fjorton arbetsdagar till semester som något oooööööverstiiiiigligt.
Nu blir det LGWPs senaste som pendlarlyssning. Spännande med Reine Brynolfsson som uppläsare, det blir min första Reine.
att läsäta sig runt Berlin, del 5460295625
Dagens Kulturkollotagg handlar om GLÄDJE! Jag går stundtals under öknamnet Pollyanna Andersson – works fine for me – för jag kan brista ut i ohemul glädje mitt i en massa bajs. Jag har tränat jättemycket på att försöka se det jag har istället för det jag inte har, och si redan där anar jag irriterat rynkade pannor här och var. Det är OK.
En sak som bereder mig glädje är mat, och det faktum att jag har råd att äta den. I Berlin är det BILLIGT att äta ute (speciellt jämfört med hur det ser ut i höga nord) så på sommaren gör jag det ofta. Gör jag det i sällskap med människa så är det mysigt, finns det ingen människa att ta med så går det lika bra med en bok! Jag läser mig runt Berlins uteserveringar från påsk till oktober varje år. NJUTNING!
Igår försökte jag ännu en gång att bli kär i Kreuzberg. Gick sådär, som vanligt. Vandrade både nya gator och ”säkra kort” som Bergmannstrasse. Nu när jag gått i Bergmannkiez många gånger minns jag inte längre riktigt varför jag tyckte att gatorna där var så mysiga från första början, men där finns onekligen många fik och restauranger. Igår blev det en mixad veggotallrik på Knofi, det var rätt gott men jag blev fullständigt avtänd av hur otrevlig en i personalen (t o m ägaren?) var. Jag klarade mig, men han var så otroligt sur och otrevlig mot andra gäster, speciellt de som inte talade tyska.
Oh, bejb, du har en uteservering på en av de turisttätaste gatorna i Berlin. Vad TROR du? Dit går jag inte igen. Stan är fullsketen med bra turkisk mat. Jag väljer att äta den på trevliga ställen.
Idag på förmiddagen var det svalt och molnigt – annars hade jag ALDRIG fått bord för brunch på grannhaket Fleur de Sel. Jag valde en Brunch de Jardin, många små smakebitar av allt trädgården ger, och två riktigt fina ostar. Hög kvalitet, men också (för Berlin) högt pris för relativt lite mat (även om det ser mycket ut på bilden). Jag blev lagom mätt!
Lustigt nog talar många franska på Fleur de Sel, inte bara personalen. Expats som längtar efter hemlandets delikatesser? Mysigt är det vart fall, men jag saknar det där med att fnissa åt Glory(w)hole-skylten som satt här förut. Det fiket testade jag aldrig, det roliga namnet till trots.
En lyx man kan ägna sig åt när man inte har andra man måste ta hand om är ju att göra det fint ÄVEN om man bara är ensam hemma (och även om sakerna på tallriken kommer från [underskattade] Lidl ;)). Jag fjäskar ofta för mig själv på det här viset. Jag älskar det. OK, fikonbrödet kom inte från Lidl, men det är enkelt att göra själv. Köp torkade fikon, mosa, blanda med mandel tryck ihop till kaka, förvara svalt, skär när det ”stelnat”. Gott och snyggt till ost.
Jag hade tänkt promenera MASSOR idag också, men ännu en intensiv vecka tog ut sin rätt (och med närmare nitton tusen snittade promenerade steg per dag måndag – lördag kanske jag behövde en vilodag) så efter brunchen gick jag hem, skulle ”bara läsa” en stund och somnade sen i fyra timmar. Var seg och tackade nej till en promenaddejt med en man som verkar trevlig. Det kommer fler dagar. Och (i värsta fall) fler män 😉
Lockhart är f ö tokbra, men det är inte bara jag som blir trött av den. Även den unga generationen klipper med sina söta små ogonlock 😉
Sommarlov med Kulturkollo – smultronställe
Alla Kulturkollotexter om detta sommarlov är välskrivna – men den om smultronställe fick mig att flina lite extra. That’s dedication! Älskar’t!
—————-
I min f d trädgård drällde det av smultron, ända in i december ett år (!). Ja, hela trädgården var ett smultronställe. Vi behöver inte gå in på hur mycket jag saknar den.
I Berlin har jag inte sett ett enda smultron. Inga bokstavliga smultronställen med andra ord, men väl ett par av den där typen som vi menar oftast (tror jag) med ordet ”smulstronställe” numera. Marie skickade över den här länken som dräller av bra tips (en del av dem passeradejag under gårdagens långpromenad i Xberg).
Here goes, några av mina bästa:
* Att sitta/ligga uthälld i en av stolarna vid dansbanan i Monbijoupark. Kanske sipprar lite tango från dansgolvet (men denna sommar har det nästan varit mer lindy hop än tango, trenden kanske svänger igen?), båtar puffar förbi på floden. Jo, Spree är ju en flod även om de flesta grenarna som löper genom centrala Berlin är så ynkliga att vi svenskar som veeeerkligen kan vatten (nu är jag kanske lite sarkastisk igen) snarast tycker att den är som en bäck. Möjligen en å. Så hittar du dit —> pjoing
* Rosengarten har jag redan skrivit om den här helgen. En liten del av Volkspark am Weinbergsweg. Där finns rosor (duh), uppbyggeliga östfresker på en mur OCH en bar. Jag har varit i den baren tre gånger sedan i fredags kväll, så den håller nog på att rendera smultronställestatus officiellt nu. Igår förvånade jag mig själv (det är alltid bra) genom att stämma spontanträff med en nybliven instagramkompis som är i stan på semester. Vi tog en kopp te i parken (den är mysig även upplyst av kulörta lampor i mörker) och pratade feminism, böcker och annat som vi båda brinner för. Sverige är litet, det visade sig att vi har en del gemensamma bekanta i boksvängen och jag blev otroligt glad över att kunna skicka med henne min utlästa Kaninhjärta som annars skulle ha gått till bokträdet och därmed riskerat att hamna i ett hem där man INTE älskar böcker på ”rätt” sätt 😉 Så hittar du dit —> pjoing
utsikt från ett köksbord. den som kan sitt Berlin kan gissa var jag bor. kvällsljuset, hör ni! otroligt! igår var det magiskt, MEN också en påminnelse om hur mycket mörkare det redan är på kvällarna. i Berlin kan vi iofs oftast ha dagar som är som svenska sommardagar (då menar jag inte de där kalla och regniga svenska sommardagarna som många skrivit om på sistone) en bit förbi mitten av oktober. men ändå. uuuuhuhu.
* Mitt köksbord! Det har väl inte undgått nån att jag spenderar mycket tid där numera. Radio, kaffe, något annat gott att äta eller dricka, något att läsa. Hur du hittar dit? Det får bara goda vänner veta 😉
Köksbordet figurerarar oooofta på bilder. En av de böcker som plåtats där på sistone är Candace Bushnells senaste bok Killing Monica.
I Killing Monica möter vi P J Wallis, skaparen av Monica – en hjältinna som gjort folk galna av begär. Monica har förvisso gjort P J rik, Monica har blivit en hel galen business med film(er), merch, skor – allt. Monica har blivit ett monster.
P J vill ju skriva annat, hon kan så mycket mer än att bara skriva om en ung kvinna som gillar party, män och snygga skor. Grejen är den att vare sig hennes rådgivare ELLER hennes ekonomiska situation vill att hon ska göra annat än att fortsätta mata på med Monica, Monica, Monica. För jo, P J har tjänat bra, men hon har råkat få en karl på halsen som kramar pengar ur henne.
Huuuuur ska det gå? Voj voj.
Den här boken har blivit toksågad av Bushnellfans, men jag tycker inte att den var så himla tokig. Den bjöd på en del roliga passager och vändningar, den bjöd också på den bittra kalken att kvinnor kan skapa saker, men det är sällan kvinnorna som drar in den stora cashen på det skapade. Fortfarande.
Det är naturligtvis OMÖJLIGT att inte undra om Bushnell önskar att hon kunde lustmörda Carrie (OCH om hon haft något förhållande med en gravt narcissistisk kock med moderskomplex ;)). The Carrie Diaries indikerar nästan att hon hamnar i samma rävsax som P J, eller så VILLE hon alldeles frivilligt mjölka ur SATC-konceptet lite till genom att skriva om Carries tonår. Vad tror ni?
(jag gillade tonårs-Carrie också, men New York Och Allt Som Skriva Om Den Stan – ja, med stora bokstäver – hade kanske mer med det att göra än den litterära kvaliteten per se)
Sommarlov med Kulturkollo – vatten, fantasi, intryck, gemenskap, grön, värme, utekväll
#vatten spelar på många sätt en stor roll i Therese Bohmans Den drunknade. Ja, redan titeln hintar ju vatten, på det ickemysiga sättet. Bohman blev mitt sällskap i öronen på väg till och från jobbet denna vecka, vädret har varit bra så det har blivit många långa promenader. Tåg till jobbet. Oftast promenad hem.
”Mitt i den allra hetaste högsommaren åker Marina till Skåne för att hälsa på sin äldre syster Stella. Nu får Marina för första gången besöka Stellas nya hus och träffa hennes sambo, författaren Gabriel. Runt Marina, Gabriel och Stella tar ett lika lågmält som intensivt kammarspel form. I mitten av står de två systrarna, som på en gång är själsfränder och inte förmår nå varandra. Under de kvalmiga sommarveckorna blir Marina alltmer övertygad om att Stella inte är trygg i förhållandet. Det är något som hon vill berätta, men ingenting blir sagt. Men också Marina döljer någonting – den allt starkare attraktionen mellan henne och Gabriel.”
Ja, det känns ganska tidigt att det är triangeldrama och en lätt dysfunktionell syskonrelation som står på menyn (eller dysfunktionell – men många år av avund, av att inte riktigt kunna eller orka förstå varandra, av komplex och – tja, ni hajar), det är inte (den uteblivna) överraskningen i det som är grejen. Det är Thereses sätt att ta oss genom den. Varje dag. Thereses språk. Thereses ovilja att smickra oss med vad vi kanske vill ha, vill se. Har sett många som hatar slutet. Jag tycker att slutet funkar bra.
Den här boken bekräftar min Bohman-kärlek. Upptäck henne! Strössla pengar över henne så att hon kan skriva mer och mer och mer.
Jag har stundtals gnällt på uppläsare. Nu vill jag göra tvärtom. Viktoria Flodström! En pärla!
Jag HADE tänkt att mitt vatteninlägg skulle handla om en ljuvlig dag i Wannsee, med picnic i det gröna, härlig frisk luft och till och med lite runtlufsande i vattenbrynet, men nooooo. Trots tidigare utlovat fint söndagsväder förra helgen så fylldes dagen av ett REJÄLT #sommarregn
inte vad man vill se en söndag när man planerat sol och bad
Jag stannade hemma och tjurade. Det får man också göra ibland. Läste, lyssnade på Sommar i P1, klappade katter, tvättade – tja, det VAR väl ingen bortkastad söndag även om den inte blev som jag hade tänkt. ANDRA snygga bilder av vatten får jag servera en annan gång. Just nu hoppas jag på Wannsee IMORGON. Vi får se!
—————
Berlin, min stad, är min ständiga källa till glädje OCH stress. Stans stundtals förfärliga och ofta omtumlande historia stimulerar alltid min #fantasi. Jag vandrar mil efter mil och undrar hur det var. Läser namnen och årtalen på Stolpersteine och undrar vem han eller hon var, den där människan som mördades av nazisterna. Funderar över muren. Jag tjatar om det ofta, den gick alldeles utanför mitt fönster. Det moderna huset ni ser på bilden ovan står mitt i det som var dödsremsan mellan murarna.
Jag får ofta frågan ”vad ska jag göra i Berlin?” av folk som är på väg hit. Jag har en del stående svar men ett som är underskattat är det som ändå är mitt bästa tips: sätt dig nånstans, ta en kaffe, en öl, en läsk, en Flammkuche eller vad du nu är sugen på, och GLO PÅ FOLK. Berlin gör en grej av att vara en galen stad, med galna människor. Det är på vissa vis sant. Att sitta och betrakta, eller för all del promenera och göra detsamma, är fantastiskt i all sin enkelhet – den här stan kan servera så många olika #intryck.
undertecknad på långpromenad förra lördagen, jag samlar på ännu otrampade gatstumpar och jag fick mig några till denna ljuvliga sommarkväll
ni vet ju redan – tunnelbanan och jag. också ett fantastiskt medel för att samla intryck. för att ta sig till platser när fötterna värker, för att titta på folk, för att njuta vacker stationsarkitektur – här stationen på Schönhauser Allee
Förra lördagens glo-på-folk-ställe blev den lilla familjerestaurangen Fleur de Sel på Oderberger Strasse. Bra spanställe! Ändå hade jag som vanligt en bok med mig. Ibland kan en bok vara perfekt om man vill spana diskret, lite över kanten på boken sådär 😉
—————
Det är många som bloggat och postat ljuvliga bilder kopplade till ordet gemenskap. Vår bokbloggargemenskap. Annan gemenskap. Jag har denna vecka kombinerat #gemenskap, #värme och #utekväll på LJUVLIGA vis.
Normalt har jag inte jättemycket tid eller ork att hänga med besökare – Berlin är min vardag, jag jobbar mycket och jag har bekanta och kollegor i stan faktiskt varenda vecka – men den här veckan har varit underbar ur hänga-med-kul-folk-trots-mycket-jobb-aspekten. Kollega Helle och jag tog en lååååång promenad och en fin middag på Onkel Ho i måndags och i onsdags hängde jag med Ulrica och hennes man på kvällen, det blev Onkel Ho igen (Onkel Ho är bra och eftersom jag skriver om det stället så ofta vill många som kommer hit testa :)).
Ulrica och jag hade gjort upp om byte på förhand (hon fick två böcker som jag tror att hon kan gilla av mig i utbyte mot ett av de glossiga magasin som jag saknar från Sverige) men hon överraskade med en hel påse – jag fick inte bara det utlovade magasinet utan en påse svenskt smågodis OCH Therése Granwalds Ty riket är ditt också.
Kastade mig över boken. Älskar. Mer om den en annan dag.
Berlin är en förvånande #grön stad, många många parker (om än inte alltid så välskötta, Berlin är nämligen en mycket FATTIG stad också).
Boken jag fick av Ulrica är min handväskbok den här veckan och igår gjorde den mig bl a sällskap i Rosengarten. I feel a new stamställe coming up 😉 Jag passerar Volkspark am Weinberg ofta, men jag har aldrig tidigare stannat till i baren uppe i rosenlunden. Vad kan jag säga? Kvällssol, 26 grader varmt, sjuttiotalsfunk/soul i högtalarna och bekväma stolar. Gårdagskvällen var fiiiin!
grå grå grå grå
Det är söndag. Det ska regna hela dagen. Tackar, kära söndag, lediga dag, låtsashemesterdag. Hur tänkte du nu? Jag skulle ju till Wannsee idag, jag skulle plocka med picnic, vandra i skogen och kanske till och med bada lite? Jag ville ju få in lite Sommarlov-med-kulturkollo-vatten denna helg!
(OK OK, vatten som kommer uppifrån är ju också vatten, jag kanske helt enkelt inte var tillräcklig tydlig när jag önskade ”vatten” ;))
Planera om.
Läste just att ”Sommer in Berlin ist keine Jahreszeit, sondern ein Lebensgefühl.”
Sommar i Berlin är inte en årstid, utan en [livs-]känsla. Känsla av liv. Ja, mycket sant. En sån känsla måste man ju försöka fånga också en regnig söndag. Man kan ju läsa? Jag har just gjort mitt första amazonklipp på 1,5 år (vojne, det var ta tre böcker för tio pund” så det blev den del…), så läsning saknas inte. Fast jag är för dagen inte lässugen. Nåja, vi får se. Medan tvättmaskinen snurrar kan jag ju försöka skriva lite om de böcker jag HAR läst. Speciellt om den som jag älskade.
Marie Hermanson, Himmelsdalen. NU förstår jag varför många som nyss läst Skymningslandet blev så besvikna (jag tyckte ju att den var alldeles OK), Himmelsdalen var bara… något ännu mer. Jag älskade den! Galen, spännande, mindboggling.
Himmelsdalen var min handväskbok – men jag kunde inte hålla mig till att ”bara” ha den i handväskan, den var hemmabok också. Här njöts den dock med en Flammkuche på mitt stamställe Gugelhof. Ljuvlig dag.
”Dalen mellan bergen i Schweiz är ett paradis på jorden. Eller åtminstone ett paradis för människor med vissa psykiska åkommor, som behöver vila upp sig i lugn miljö med hög luft, god mat och professionell omvårdnad. Så ser det i alla fall ut.
Men varför är det då så förtvivlat svårt att ta sig därifrån? Och vad har alla patienter gjort för att ta sig dit?”
Daniel kommer till ”kurorten” Himmelstal för att besöka sin tvillingbror Max. Trots att de är tvillingar har de alltid varit mycket olika i sinnet, om än lika exteriört. De växte inte upp tillsammans – kanske är det därför de är så olika? Eller kanske inte? Nåväl, Max ber Daniel om en tjänst. Max behöver lämna dalen ett tag för att fixa pengar till klinikräkningen, men läkarna vill ju inte skriva ut honom. Voj voj, what to do? Kan inte Daniel och han byta liv i några dagar? Jodå.
Normalt skulle ju en smart kille som Daniel börja undra lite, tänker jag, men nu går han med på dealen och finner snart att denna dal är väldigt väldigt underlig.
”OM du har den boken oläst gratulerar jag dig” skrev Majsan när hon såg en av mina första instagrambilder på det som då var mina nya handväskbok. Jag är böjd att hålla med. Perfekt sommarbok! LÄS!
Sommarlov med kulturkollo – the weekend edition
Jaaa, jag ligger efter å det grövsta med att redovisa mitt faktiskt högt älskade sommarlov med Kulturkollo, men det har varit en grym jobbvecka. Min närmaste kollega drog på kurs med kort varsel och mailade över det hen skulle ha gjort denna vecka på fredag eftermiddag innan hen drog, utan att ha pratat med mig först. Det var ju inte direkt som att min egen to-do-lista var tom. Om vi säger så. Så kan det vara, det är baksidan av den förment tjusiga titeln jag har på jobbet 😉 MEN, något kort om varje liten punkt om denna ”sommarlovsvecka” ska jag nog få till!
—————-
Veckans pendlarläsning – när jag inte ljudbokar – är Tove Janssons novellsamling Resa med lätt bagage. Som alltid med Jansson är det vackert men allt annat än insmickrande. Jag kan inte sträckläsa. Perfekt handväskbok för korta tågturer!
—————-
Tja, jag har lyssnat klart på Almedalen har fallit nu, Lewin vilar sannerligen inte på lagrarna. En terrorattack mot Almedalsveckan skapar kaos på en nivå vi ännu aldrig skådat i Sverige – eller ens i Europa. Folk mördas i parti och minut!
Intressant upplägg, men det fungerade sådär för mig (och neeeej, det beror inte på att jag är en soft brud som inte fattar krig och strid, jag förvånade ofta kapten S med mina kunskaper ;)). Dialogerna var minst sagt styltiga (och där funkade uppläsningen rätt dåligt för mig dessutom), jag har hört många säga att den var paltigt skriven – men dåligt språk rent grammatiskt studsar inte lika omedelbart för mig när jag lyssnar istället för läser. Jag är nog väldigt mycket tuffare när jag läser. Det var absolut inte bortslösad tid, men det är heller ingen ”du-mååååste-läsa-den-här”-bok. Författaren ”kan branschen”, möjligen känns det stundtals som om han borde ha anammat ”less is more” för nu är det som om han vill GNUGGA in somliga detaljer. Jaha, off the top of your heads – vilken organisation/nation skulle ni förvänta er vara kapabla att attackera Sverige på detta vis?
—————-
Vandring. Åh, vandring. Jag är en vandrare av rang. Gärna i skog, även om det sällan blir av numera (men jag kanske borde åka till träden och vattnet i Wannsee imorgon!), gärna i stad. Berlin är perfekt som vandringsstad (jag har nog tjatat om det förut va? ;)) för allt går så snabbt här. Om man som jag är intresserad av gatukonst så ligger det både tjusning och förtvivlan i att konstverk man älskar kan vara here today, gone tomorrow. Plötsligt är något snyggt förstört, eller så är nåt gräsligt övermålat med något bättre. Ni hajar.
Man kan ju temavandra också. Som så ofta när jag vill ”belöna” mig så råkade jag komma hem med en bok. Denna bok lovar både att den ska kunna tjänstgöra som guide till butiker/happenings/gallerier drivna av kreativa människor, FÖR kreativa människor, men den utlovar också DIY-tips. Jag har bara snabbläddrat och kan säga att den är suuuuupersnygg och ser mycket lovande ut. Återkommer när jag plöjt den!
—————-
#semesterkänsla är det ont om! En rejäl jobbtopp är inte vad man drömmer om mitt i sommaren när andra människors ljuvliga semesterbilder duggar tätt i feeden, men jag försöker leva i så dagtäta rum som jag kan och skapa hemesterkänsla på alla upptänkliga vis på helgerna (än så länge vägrar jag jobba under sommarhelger – vi får se hur länge den föresatsen håller).
Igår; dumplingmiddag med två goda vänner på lilla Lecker Song. ”Lecker” på tyska betyder utomordentligt god (jaja, ”läcker” ;)) och vare sig det är en ordlek eller ej (ingen aning, men Song är ett icke helt ovanligt kinesiskt namn) så blev jag förtjust! Fräscht och billigt. Nu har jag TVÅ bra dumplingsställen inom 1,5 kilometers radie i min god-mat-portfolio. Yay! Det andra? Yumcha Heroes nära Rosenthaler Platz. Större, inte lika personligt, men också mycket god mat.
Efter middagen ville vi gå på bar med uteservering (det var över 30 C fortfarande på kvällen) men att hitta utebord på bar i Prenzlberg En Perfekt Sommarkväll (TM) är rätt kört, så vi gick till en Späti vid Helmholtzplatz och satte oss helt sonika på en parkbänk med en varsin öl i handen. Så FÅR man ju göra i Berlin 😉
Veckans ljudbok serverar om inte semesterkänsla så åtminstone sommarkänsla. Svensk sommar! Jag hade fått förhandsinfo från agenthåll 😉 om att Therese Bohmans Den drunknade skulle återlanseras i ljud- och e-form snart så jag blev glaaaaaad när den dök upp hos Storytel!
…och, jag räknar BBC-helgen i Köpenhamn som semester, såklart! Det blir nog av olika rutiga och randiga min semester denna sommar. För några dagar sedan hade min beställda bok landat hos Dussmann, vi ska läsa Colm Toibins En lång vinter, men när jag insåg att den publicerats i en textsamling vid namn Mothers and Sons så beställde jag den istället.
Mitt cafébord i köket ger också hemesterkänsla, åtminstone på helgen när jag hinner och orkar göra mig till med finfrulle. Denna morgon blev det ost och fikonmarmelad – samt E Lockharts We Were Liars. ”Alla” tycks ha älskat den boken så nu dyker jag ner i förment lyxiga sommardagar på en privat ö nära Martha’s Vineyard.
Sommarlov med Kulturkollo – samlingpost för flera suuuura dagar då wordpress vägrat ta mina bilder
#nyutgivet – jag lyssnar just nu på Erik Lewins Almedalen har fallit. Tja. Ja. Real Life Almedalen klarade sig dock i år också. Tur det.
Nyutgivet som jag HUNGRAR efter?
Mina 500 bästa vänner känns egentligen som ett måste av lätt insedda (Berlin-)skäl.
Och så läser jag Wolfgang Hansson av lika lätt insedda skäl. Inte nyutgiven, men kommer snart i pocket!
#klassiker – ja, just den HÄR boken är inte någon klassiker – än – men TOVE är det, hela hon. Vad kan vara bättre pendlar/handväskbok än en bok med noveller om resor, ur det breda perspektivet?
#fredagsmys – ja, jag köpte påsen p g a
1) coola tanter
2) MATURE cheese
(jag älskar ost, har jag nämnt det? ;))
BORDE jag köpa chips efter fem veckors sjukdom och därmed träningsuppehåll/tröstätande/surande? Nej, och universum såg raskt till att jag hällde ut 90% av påsen på golvet (min chipsälskande lillkatt blev glad, senare vääääldigt törstig ;)). Det lilla som var kvar var ganska gott, men inte lika gott som påsen var kul. Lessons learned. Köp annat redagsmys.
#fredagsmys – så jag fick laga mat istället (vilken tur). Mitt fredagsmys blev veggowok, ny bok (hej, den kvalar också in under #nyutgivet!) och matchande vin. Det som inte syns i bild är radion, att sitta vid köksbordet och lyssna på radio är en riiiktig favoritaktivitet på helgerna. Jag älskar numera mitt kök. För bara några månader sedan var det en no-go-area, endast till för förvaring och tillagande av mat. Nu är det DA PLEJS.
Notera tygservett, trots att jag var ensam. Handendärkommer imorgon kväll. Tolv timmar får vi (då ska vi hinna sova också), innan han sätter sig på en red-eye till Köln. Så kan det vara.
#fredagsmys …och strax hade jag tänkt tanken ”ensaaaaaam” så kom den där hårbollen som ser sig som Mannen Nummer Ett i mitt liv och hoppade upp bredvid mig. Han tyckte nog att jag skulle sluta yla. Han är det perfekta sällskapet, om han får säga det själv.
…och kolla, jag fick in min rosa Bushnell som #chicklit också! PLUS jååååsa hundmugg!
#sommarkväll Timme noll, ostbrickan, en fin Riesling och jag på det som håller på att bli mitt nya stamställe (tre besök på tretton dagar börjar bli något som liknar vana). Fin sommarkväll om än molnig.
Der Platzhirsch. Prisvärt och mysigt nära Arkonaplatz.
Sommarlov med Kulturkollo – läsplatta
Den uppmärksamme noterar att det inte kom något Sommarlovmedkulturkolloinlägg igår. ”Jaja, nu jobbar hon igen, nu slappar hon till sig?”
Jo, ja, nja, nej, inte bara.
Läsplatta och jag. We had a rocky start. Först var jag anti läsplatta bara för att. Bara för att jag tyckte mer om pappersböcker. Mest. Men också för att jag… äsch jag vet inte. jag köpte iallafall ingen. De få e-böcker jag läste läste jag på dator eller telefon, trots att jag insåg att RÄTT läsplatta kunde vara smidig, underbar, kanon, yadayada.
Så överraskade exet mig med att ge mig en läsplatta i julklapp. Jag blev stel. Glad över hans omtanke (han är sån som läser test efter test och hade med stor sannolikhet valt ut den noga) men ändå stel. Om ”många” är nåt i stil med ”jo, men såna saker vill jag helst välja själv” så är jag extrapolerad ad infiniti, ”jag vill välja SJÄLV [och lita på att jag läst läst läst men ännu inte hittat DEN läsplattan för mig]. Kände mig så otroligt otacksam och obekväm (vi hade sagt att vi som vanligt skulle köpa något runt hundralappen och så blev det så här?). Läsplattan blev till en angstplatta. Vi åkte till Vietnam ihop, plattan och jag, men vi klickade inte trots att jag definitivt såg fördelarna med den.
————-
Alla som läser bokbloggar/i bokbloggarforum vet dock att jag är LÅNGT från ensam om att älta rätt läsplatta in absurdum, men för vanliga normalboktokiga människor kanske vi verkar underliga, vi som ältar läsplattor. Det är OK.
————-
Så, jo, jag jobbade igår, men jag angstade också om huruvida jag tordes exponera mitt bortskämda kluvna förhållande till min stackars numera djupt vilande läsplatta.
Och så hängde jag en stund med Maggan från Breakfast Book Club! Det trumfade ”gå hem och skriva neggigt läsplatteinlägg”.
Breakfast Book Club är ju egentligen alla vi som hänger med på frullar och resor, i diskussioner på nät och i köttrymd, men det finns några personer som jag räknar som DAME BBC I, II, III etc. Maggan är en av dem, och hon är också den som bloggar allra mest på BBC-sidan för stunden. Det lustiga – eller egetligen inte – är att samtliga kvinnor som jobbar lite extra med BBC är så jäkla coola. Vi (n b detta ”vi” innebär inte att jag inkluderar mig i ”den coola skaran som jobbar lite extra med BBC”, det innebär att jag listar varför jag trivs att få vara ett temporärt ”vi” med dem när tillfälle ges vid resor etc etc) är alla i samma härad åldersmässigt, vi jobbar med heeeelt olika saker, men alla älskar vi böcker. Skulle dessutom vilja påstå att samtliga i olika grad också gillar ost och vin och Berlin, så naturligtvis var det just ost, vin och några av mina mysigaste kvarter i Berlin som jag släpade med Maggan på.
Vid Arkonaplatz nära mitt gryt ligger lilla Platzhirsch. Mysigt inne, utebord med kvällssol, alltid fint utvalda råvaror och i mina ögon mycket prisvärt. Den fick det bli igen! Kvällssolen försvann snabbt, det drog ihop sig till oväder. RIKTIGT oväder. Donnerwetter! Som tur var så hade vi ätit klart och var nöjda och glada. Bokmänniskor alltså. Tänk att de allra flesta är så otroligt trevliga.
#läserjustnu – och lyssnar på
Äntligen åter på jobbet, äntligen lite lunchläsning (i lite svalare väder – bara 24 idag, imorgon ska det upp på 33 igen). Jag är KÄR i Himmelsdalen!
…och äntligen hör jag såpass att jag vill lyssna på sommar igen. Två bokfavoriter har jag bölat till idag:
Nina Hemmingsson
Terese Cristiansson
Sommarlov med Kulturkollo – #vacker
Här skulle jag skriva världens kärleksförklaring /jaja, för umpte gången i ordningen/ till den fantaaaaaatiska Frida Kahlo under taggen #vacker – och så dog uppkopplingen i flera timmar (tippar på att Primacoms servrar tog ledigt en stund efter två dagar med uppåt 40 grader? Fick – jag kan inte avslöja detaljer, då måste jag lönnmörda er och äta upp era datorer – indikationer på att viktigare ”myndigheter” än så haft systemstrul p g a värmen idag…). Det är sent och imorgon ska jag jobba för första gången på tre veckor. Det blir kort-kort idag.
FRIDA! Hon var den första som kom upp i sklalen när jag tänkte ”vacker”. Hennes konst. Hon själv. hela hennes stil. Hennes värld (fylld av smärta, men åh huset, hur hon levde allt!). Hennes spännande umgänge. Hennes DAGBOK! Kronan i min Frida-samling.
Detta mexikanska ”dödsskåp” föreställande Frida och Diego köpte jag i Mexiko. Jag gillar det mexikanska förhållandet till döden! Det är kitschfint, det enda jag funderar över – alltid – är varför tittskåpsmakaren låter Rivera stå och måla på ett av Fridas självporträtt. Han var också konstnär, men hans bombastiska muraler är nåt heeeeelt annat.
————————-
Mer Fridaskrivet från förr
Sommarlov med Kulturkollo – #vänskap (uppd)
Den här posten ville jag påbörja omedelbums, så den kommer med stor sannolikhet att fyllas på under dagen.
Det har blivit lite julkalenderfeeling att kolla nästa dags tema (jag ”får” bara kolla en dag i taget :)) på kvällen. Igår satt jag på en restaurang vid Spree och suktade efter flammkuche (när jag fortfarande inte ens hade fått beställa 25 minuter senare gick jag igen, fortfarande lika hungrig – nej, det var inte ens mycket folk, men servicen på en del ställen här är ”lite” speciell. Very Berlin. Det där ska vara ett rätt fint ställe, då har jag ännu sämre tålamod med nonchalans. Det blev indisk middag på ”mitt” grannplejs istället, batura och mattar paneer – pure bliss i sig.) när jag läste.
Först upp i skallen kom INTE böcker denna gång. Nope. Det som kom upp var: Suzann, Stefano, Alex.
Suzann, hur träffades vi? Jag ska inte dra upp hur det kom sig att jag först visste vem hon var, men när jag först lade märke till henne (vi kan uttrycka det lite diskret på det viset) hade hon rosa hår och försökte utbilda unga muppskallar i feministiskt tänk samtidigt som hon själv erhöll lektioner i ”nutidssvenska” av kiddo som skulle lära henne snacka ghetto. Nåt/några år senare var vi båda bloggare och började ”prata” böcker, men inget mer än så. Ännu lite senare, 2003, möttes vi av en slump via en gemensam bekant. Suzann bjöd hem mig på middag och med mig på fest, kvällen slutade med att jag sov över i tioåringens våningssäng (jag var aprak, det var ett under att jag inte slog ihjäl mig när jag skulle upp) och efter det var saken biff, liksom. Tioåringen har stort skägg sedan många år. Suzann? Ja, hon fixade t ex signerat ex av Livets frukt till mig. Ni hajar ju. Vi har överlevt en session på Livets ord, vi har delat ett garderobsstort rum i Göteborg utan att slå ihjäl varandra, vi har ätit gott och druckit gott och pratat om allt och bokstavligen gått tusen mil tillsammans. Suzann är energisk, mångsidig och har jordens sämsta lokalsinne.
Stefano. Åh, för drygt åtta år sedan började vi på samma avdelning samtidigt. En av mina första tankar var ett lite lössläppt ”gode gud, låt honom ha en tvillingbror” (jag älskade det jag såg från första stund, men han var mycket stadgad trebarnsfarsa) och si det visade sig att det HAR han, men de är inte lika på de vis som är viktiga (det där lät som om hans bror inte är bra, men det är han) och även brorsan var stadgad sedan länge. OK. Nog om det. Stefano. Vi har ofta varit båsisar och under några år var jag hans team lead i flera projekt (och han är FORTFARANDE min vän ;)). Han var den som kunde dimpa ner på besöksstolen och servera smarta tekniska lösningar parat med en stunds befriande nonsenssnack. Han var den som gav mig en kram och FÖRSTOD när han hittade mig vid skrivbordet klockan sju en måndagsmorgon när jag satt där med tårarna droppande ner på blocket för att mamma fått cancer IGEN. Hans mamma hade dukat under för samma sjukdom. Han har alltid funnits där, men att han skulle bli den som klev fram och räddade vett och sans (samt en del barndomsprylar som jag inte kunde ta med mig till Berlin) när bajset träffade fläkten i höstas hade jag inte vågat hoppas på. Det är många som har tankar och tror saker om oss (han är inte stadgad längre) men för mig är han först och främst en vän och en av de finaste människorna jag känner. Ohotat. Stefano är lojal, varm och en sann livsnjutare som förstår GOD MAT.
Alex. Där har vi slumparnas slump som gör honom så ännu mer till ett superfynd. Jag hamnade i Hennigsdorf av en slump (det var inte tänkt så), min gamla GM från Sverige hamnade där samtidigt av en slump (det var inte tänkt så heller), och när vi nu båda var där samtidigt så blev det så att min gamle GM bad att få låna mig på deltid. En av hans nya underställda skulle göra något han aldrig hade gjort förut, jag hade nyss tvingat fram samma grej i Sverige – kunde jag bistå med pepp, lessons learned och allmän ”expertis”? Det kunde jag. Jag fick ett namn och ringde. Fick en inbjudan till uppstartsmöte redan samma dag. Pep iväg, nervös. Vågade inte säga ett pip om att jag kanske inte var beredd att förstå briefing på tyska redan dag ett, men ppt-presentationen var på engelska så jag hajade ändå, och det VAR verkligen precis det jag hade gjort bara några månader tidigare i Sverige. Efter mötet sa jag ”Herr X [man är ännu mycket formell här och duar inte förrän det är överenskommet], please book an appointment so that we can get started” och den unge skäggige mannen framför mig log brett, lade handen på bröstet och sa ”Please, I’m Alex” och det var det liksom. Sen hade vi många långa möten i hans lilla rum, han fick bra mycket mer än de 10% han skulle få och vi halkade alltid in på knasiga diskussioner om allt mellan himmel och jord men gled sedan faktiskt lika snabbt tillbaka till jobb igen och gjorde ett strålande jobb tillsammans. ”I learn so much from you!” utbrast han och det värmde min just då tilltufsade jobbsjäl så gott. Alex brukar aldrig bli privat med sina kollegor. Brukade. Han har aldrig skaffat vänner på jobbet. Förut. Jag fick bli hans första VÄN från jobbet, han är min bästa Berlin-vän. Och igen, innan någon drar slutsatser: även hans käresta är en god vän till mig. Alex är sarkastisk, kärv, brutalt ärlig och en av de ohotat roligaste människorna jag känner.
———————
Vänskap i böcker? Det första som kom upp var böckerna om Harry Potter. Speaking of – jag lämnade hela serien till Myrorna när jag flyttade till Berlin. Ibland tänker jag ”men huuuuur dum var jag?” men igen: fjorton Billysar skulle bli fem-å-en-halv. Jag ville prioritera alla de underbara OLÄSTA böcker jag hade (många, men kanske hälften fick följa med) samt en massa skön facklitteratur som jag hade svårt att släppa.
Andra författare som skrivit underbart om vänskap (lustigt nog är det mest böcker från barndomen som kommer upp): E Nesbith, C S Lewis, ASTRID (såklart!), Enid Blyton… jag kan fortsätta hur länge som helst. Det är ändå bara välkända namn som kommer upp. När jag lät blicken svepa snabbt över hyllan för att finna något relativt nytt om vänskap fastnade jag för Code Name Verity.
———————
Och så har jag nyss svept säsong tre av OITNB på Netflix. Också: vänskap. Förvisso motsatsen också, men åh.
———————
Feministbiblioteket levererar – HUUUUUUR kunde jag glömma Stekta gröna tomater?
———————
LITE tillägg blir det – jag köpte lite böcker igår (ehum…) och en av dem kvalade på vissa vis in i dagens tema, även om en del skulle tycka att det är långsökt. Jag intresserar mig för politiska teorier, speciellt de som kopplar lite extra till Berlin – och herrarna Marx och Engels springer man onekligen på lite här och var här, även om det förmodligen var ännu mer påtagligt före 1989, åtminstone i min del av stan. Marx och Engels förhållande till varandra visste jag i stort sett ingenting om, jag började läsa mer om det idag och det var ju OCKSÅ intressant. Ibland blir jag exalterad som en liten unge (på det bra viset, förhoppningsvis) över allt som finns att lära sig om man bara letar. Nåt som leder vidare till nåt som leder vidare till nåt som…
(skickade btw en bild av dagens bok med orden ”enjoying the lighter stuff today” till min käre DDR-pv idag, men han liksom iggade det ;))
Marx, Engels och lite mer från kvällens promenad (Berlin är ju också min vän… igen, efter en vinter när vi tyckte sådääääär om varandra ;)) . Det var fortfarande 37C klockan 20.00. Puh…!
Sommarlov med Kulturkollo – #sommarläsning
Jag hade inte tänkt plocka ihop någon hög med sommarläsning i år – jag vill inte sätta press på mig själv – men så blev det ändå som det blev. Och, öööööh, ett besök på Dussmann sen högen plåtades medför eventuellt att den har vuxit lite till.
Som alltid: vilt blandat, allting vunnet.
Sommarlov med Kulturkollo – #upptäckarlust
Upptäckarlust. Upptäckarlust is ME. Spot on, Kulturkollo!
”Curious” – jag har det på min LinkedIn-profil, jag har/hade det på de dejtingsidor jag befolkat. Upptäcka, på alla sätt. JA! Det är meningen med livet. 42 kommer på andra plats.
Jag skulle kunna skriva en jättepost, men det är för varmt och jag blir så lätt övertydlig. Jag hade en kollega som brukade följa mig på Instagram (nu vet jag inte ens om han använder det längre) och han sa en gång ”ja, plötsligt ser man att ‘nu är Siv ute och går igen’ och då är det bara att scrolla”. Å ena sidan förstår jag vad han menar, ibland när jag är ute på mina promenader så blir det många bilder postade, men jag tyckte samtidigt att det var rätt oförskämt. Man har Instagram för att använda det. Det är frivilligt att följa. Men OK.
(semestersiv heter jag där)
Never judge a book by its cover? Döm inte hunden efter håren (det kanske inte ens är en hund)?
#upptäckarlust är nämligen också att spontanköpa en skiva för att man dyrkat omslaget/”bandkattbilden” i över ett år – utan att ha MINSTA aning om hur det låter, och så låter det huuuuur bra som helst och jag känner dessutom igen många låtar (lokal stjärna) från radion. High five på den! Men OK, det var inte HELT tokchansande och otippat eftersom den fanns under etiketten klubbmusik, och jag brukar oftast gilla house/trance/electronica.
Du kan lyssna HÄR
Att jag gärna nördar loss upptäckarlusten med allsköns reseböcker/specialintresseböcker vet ni redan, så det kanske jag inte behöver orda så mycket om 😉
Detta är en BRÅKDEL. Min skattkista. My preciousssssss…
Ibland slås jag av insikten att där med att försöka planera resor med Steffen är att vänta till döddagar (varför bara vara yrkesmilitär på [lite mer än] heltid när man kan vara borgmästare i sin lilla stad OCKSÅ?) så jag kanske tar saken i egna händer och övertalar annan vän att åka med. Efter 25 år med mycket ensamupptäckande i samband med många och långa tjänsteresor så gillar jag sällskap i resandet, även om jag är otroligt kräsen i urvalet.
Jag gjorde slag i saken igår. Jag köpte mig en guide om Krakow. Och när jag nu har pratat reselitteratur tidigare så kan jag erkänna att Eyewitness är min favoritserie för ”vanliga” guideböcker.
Ett nytt pråk är ju också en sorts upptäckarlust även om jag är besviken på mig själv över hur lite tyska jag har orkat ta till mig. Det har varit så mycket annat. Bygones!
Sakta men säkert övergår jag från att umgås med andra expats till att hänga med tyska vänner. Alex och jag lärde känna varandra på engelska på jobbet, så det har liksom blivit vårt språk, men det lustiga är att när vi är ute på våra ökända cocktailkvällar så börjar vi alltid prata tyska när vi är lite smålulliga, och då går det skiiitbra 😀
Steffen och jag varvar engelska och tyska. Mest engelska, men ibland blir det bara tyska. Jag ber om mer, men då fnyser han att han vill ju faktiskt förbättra sin engelska också. Han uppfostrades rent språkligt av sin mormor som var av adlig släkt som ogift, en strikt och verbal dam som färgade honom mycket. Jag blir uppläxad ibland när jag använder slang/ugly words (det uppskattar jag kanske inte, även om jag uppskattar det också, för vare sig jag eller de flesta andra expats jag känner fattar riktigt hur OTROLIGT fult det är att säga ”scheisse” på tyska och jag vill ju inte förolämpa nån i onödan). Jag inser ofta att han inte är bra på tyska enbart i form av att vara tysk, han är otroligt verbal och har en mycket bra språk (lite som att alla svenskar inte direkt har femma i svenska – men han bör ha haft utomordentligt bra betyg i tyska, jag har dock aldrig frågat).
Kopfkino har jag nog redan talat om. SUPEBRA ord.
Jag har den hårda vägen fått lära mig att när man säger ”jaja” i samma tonläge som vi lite överseende gör i Sverige så betyder fortsättningen ”und leck mir…” – ja, i princip kyss mig i röven. Jaja 😉
Min tredje språkfrämjande vän Andreas är yrkespolitiker och OCKSÅ otroligt verbal, men han är Steffens raka motsats. Mycket slang, många four-letter-words. Igår lärde jag mig ordet Klugscheiss/Klugscheisser av honom. ÄLSKAR! Perfekt ord för mig. En Klugscheisser är en smart-ass, lite floskelgenerator kanske.
Sommarlov med Kulturkollo – #läsro
Läsro. Vackert ord – but I ain’t got it! Jag har dragit mig för att börja på den här posten hela dagen just därför. Försökt tänka platser, tillfällen. MÖJLIGEN morgonpendlingen med tunnelbana, men egentligen inte till fullo då heller: för den där läsron, den finns inte i SKALLEN! Jag har aldrig läst så lite som det senaste året.
Det är synd. Fast jag väljer att tänka att jag gör så mycket annat nu som jag inte riktigt har gjort FÖRE det senaste året.
Den kanske kommer tillbaka. Den kommer med största sannolikhet tillbaka! Men en massa av det jag gör och kan göra nu, det kanske inte kommer tillbaka. Se där, så fick jag till sist ro med min brist på läsro.
Sommarlov med Kulturkollo – #juli
Ja, som ni ser i rubriken: dagens tema är JULI. Jo, det är väl inte så dumt att brainstorma kring det temat den sista skälvande junikvällen (HUR gick det så fort? alldeles nyss var det januari och jag trodde aldrig ens det skulle bli april…) även om det var länge sedan jag var så clueless över sommaraktiviteter som nu.
<— Först av allt – jag är ju ändå fortfarande SVENSK: VÄDRET. Juli börjar varmt, som synes. Juli är ofta varm i Berlin och jag skojar inte när jag säger att 35 C kan vara lite påfrestande i en fyramiljonersstad som är byggd på ett träsk. Stans avlopp är gamla och det stinker. Spree gör sitt bästa, men lika iskalla som vindarna är på vintern, lika stillastående uhääääävarmt kan det bli på sommaren. MEN, jag är glad över sommar!
Gladgladglad.
——————–
Osnygg realitycheck: strax juli, nästan 30C, allt ruttnar ursnabbt. Mamma pratade alltid rötmånad hit, rötmånad dit. Rötmånad it is! Fick rensa bort hälften. Köpte NYSS. Tröstar mig med att saker som faktiskt ruttnar har sluppit åtminstone NÅN liten giftig kemikalie då.
Tvingades hetsäta det som var kvar.
Oh misery.
Not.
——————–
Juli. Jo, kanske lite semester, fast jag vet inte när än (!). Högst två veckor blir det. S har inte fått veta om han får ledigt i juli än, men han ska jobba minst en vecka i Köln under månaden så vi får se om vi får in den där efterlängtade resa till Krakow eller ej.
Förr om åren har jag samlat en stor läshög inför sommarsemestern. Så icke i år. Min läsro är fortfarande DÅLIG så jag törs inte på minsta vis försöka sätta upp några måsten, jag är glad om jag lyckas läsa alls, vad det än månde vara.
TÄNK om juli 2015 ändå blir månaden då jag lyckas läsa ut min mest envist svåravslutade handväskbok någonsin? Den är INTE dålig. Den är fläckvis fantastisk, men den är också tung och det ruvar något över den som gör att jag nästan inte vill eller vågar läsa vidare ibland. A smell of doooooom. Den mycket vildvuxna gräsmattan på bilden (jo, det ”ska” vara en gräsmatta :)) blir nog sommarens läsplats för mig. Slänten i Mauerpark. Andra sidan gatan från det som är hemma. Har redan en fläck som känns min. MinminMIN.
——————–
Till sist idag: 0707 – är det sant? NEEEEEJ!
Sommarlov med Kulturkollo – #hemligheter
Dagens Kulturkollo-tema – #hemligheter – kan tolkas på så många spännande sätt! Idag gjorde jag det enkelt för mig och valde bara ett.
Det är kopplat till det som brukade vara ett av mina största intressen. Fel, det är det än, jag bara GÖR det inte lika mycket längre.
Reser.
Förhoppningsvis kan det bli ändring på det, även om det kanske inte blir som åren med exet då vi sparade allt vi kunde till att resa, resa, resa och resa. Mannen jag umgås med nu älskar också att resa, och gör det mycket både i jobbet och privat, men vi är på tok för färska som konstellation för att boka stora projekt tillsammans redan. Vi har lösa småplaner på weekendresor dock, men han jobbar två helger av tre så det vete tusan hur det ska gå till. Nåja. Det om det.
Jag reser samma resa minst tre gånger.
– Jag älskar att förbereda. Plugga på.
– Jag reser på resmålet (duh, men jo – det är intensiva resor och det är sällan mer än 50% av tiden spenderas på stranden ens på traditionella sol-och-bad-resmål, till renodlade dylika skulle jag nog heller aldrig åka, det måste finnas mer – historia, kulturskatter, konst, kul grejor inom nära räckhåll!)
– Jag reser efteråt. Igen. Bläddrar. Skriver. Minns.
Jaha, vad har denna (långt från fullständiga, men jag vill inte vissa min nördighet i full blom än ;)) packe ord om resor (samt bild på packe böcker) med hemligheter att göra?
Jo, den där trestegsraketen med resa, den företas delvis (speciellt före och efter) med hjälp av bok. Guidebok. ALLRA helst en som har något med ”secret”, ”unusual” eller ”derelict” i titeln. Det kan vara städer, slott, kyrkogårdar eller (surprise) tågstationer. Har man väl börjat knarka ”secret/unusual/derelict/hidden [x]” är man oftast fast.
Nu inser vi ju att ”secret” liksom spricker lite när det finns en bok om det. ”Hidden” eller ”unusual” kanske är bättre. De där små små detaljerna som jag annars skulle ha missat. Som är kul att berätta för nån annan som också gillar detaljer.
Jag har testat lite olika serier genom åren och har hittat en del favoriter:
Metro Publications Ltd gör många små handväskvänliga guider om London där jag har hittat MYCKET bra! Jag har två om hidden walks, en om cemeteries. De kostar sällan över tio pund (och finns ofta att fynda ännu billigare hos t ex Book Ware House), innehåller massor av information och ofta många färgbilder. Jag vill ha allihop!
Jonglez är ett annat riktigt favoritförlag – det enda trista är att böckerna har varit svåra att få tag på ibland. Jag har Secret London och Secret Paris.
Duncan J D Smiths ”Only in…”-serie har jag tyckt lite so-so om. Stora och relativt tunga böcker (jämfört med de andra), lite traditionellt och tråkigt upplagda (jämför med de andra :)), men inte dumma alls ändå. Jag har Berlin och Budapest, skulle gärna ha Prag också. Prag är bara tre timmar bort med tåg – och halva den resan (från Dresden till Prag) är ljuvligt ljuvligt vacker.
Ja, förutom de här serierna har jag massor av fristående böcker. Väldigt ofta har jag köpt dem på plats, som/istället för mer traditionella souvenirer. Jag har två hyllmeter reserelaterade böcker, då ska ni veta att det fanns nån hyllmeter till som jag gjorde mig av med när samlingen skulle skalas ner inför flytt till Berlin. Jag gjorde mig mest av med gamla Lonely Planet – de åldras inte riktigt med samma värdighet (innehållsmässigt m a p shoppingtips och restauranger etc) som böckerna som beskriver mer beständiga saker som arkitektur och roliga detaljer.
———————–
PS jag skuuuuuulle kunna börja sniffa efter guider om t ex Krakow… eller Dresden, eller Köpenhamn. Men jag vill inte jinxa 😉
(inte så) Anonyma Biblioholister 