Inlägg taggade “#sommarlovmedkulturkollo

The New Hunger

ziiinewhunger

”Men, har du inte läst UT den där än?” retades Marie när jag lagt upp umpte bilden på raken där Isaac Marions The New Hunger halkat in nånstans på ett hörn.

Mhmmmmpf. Det var ingen dålig bok, men att vara handväskbok hos mig när jag samtidigt har en bra ljudbok i telefonen – det är inget lätt liv. Dessutom: du ser ju bilden. ”Min” gräsmatta i parken på andra sidan gatan ser så postapokalyptisk ut att det snudd på gör ont att LÄSA om postapokalyps också.

(det ösregnade igår kväll och inatt. ooooh, jag hoppas att det inte bara studsade på marken och rann undan. Berlin är kruttorrt! vi BEHÖVER vätska nu! marken! djuren! och kanske kanske tvättades en del av den varma pisslukt som förstört promenadupplevelserna de senaste stekheta veckorna bort nu. hoppas.)

The New Hunger är en s k prequel (”vad hände innan…?”) och det vete tusan om Marion egentligen tänkte ge ut den på papper – men så blev det iallafall. Nån tjatade väl hål i huvudet på honom. Kanske t o m hans egen skrivpanik? Han skriver ju på uppföljaren till den utmärkta Warm Bodies och kanske behövde lite monetär skrivro. Vad vet jag. Det är inte direkt en roman, mer en ”novella” (så, medboktokar, vad säger vi på svenska? är det långnovell som gäller?).

Det är alltså en liten bok med stor text och ymnigt förekommande (snygga) anatomiska bilder av gammeldags slag. Tre spår, tre stories tar oss genom ett zombieinfesterat postapokalyptiskt Nordamerika. Tolvåriga Julie och hennes mamma och pappa. Sextonåriga Nora och hennes lillebror. Och en nymornad Zombie. Fast han är inte som alla andra zombier. Han TÄNKER. Han är förvirrad. Och huuuuungriiiig… Samtligas spår korsas redan här. Det gör mig ont att jag bara minns huvuddragen av det som hände i Warm Bodies – så jag minns utan-att-gå-in-på-spoilande-detaljer inte ens alla överlevare av personerna som nämns i denna prequel. ska jag behöva läsa om Warm Bodies? (Det var en av ganska FÅ lästa böcker som överlevde Utrensningen i september, så mycket tyckte jag alltså om den att den fick flytta med till Berlin när 14 Billysar blev 5,5…!)

Marion skriver alltså på en uppföljare, THE uppföljare, den som ska knyta ihop säcken. Det har han gjort länge nu. Oroväckande länge. Jag läste en bloggtext (bloggen tycks sova gott nu) där han avhandlade 1) skrivarvånda (nähä?) 2) förvåning över hur boken svällde ut och blev jääääättetjock. Warm Bodies är en ”vanlig” roman rent formatmässgt, men ovanligt tunn för att vara PA.

Hoppas att han får bra redaktörshjälp. Jag vill få säcken hopknuten. SNART. Genomtänkt. Med KVALITET.

(ack oh ve, kräsna kvinna)

Jag skulle inte rekommendera The New Hunger till nån som inte läst Warm Bodies. Jag skulle nog bara rekommendera den till Redan Övertygade Fans, eller Troliga Blivande Fans som har möjlighet att läsa den i nära anslutning till Warm Bodies. Jag tyckte om den, men den kändes lite som om nån skulle sätta fram ett fat med fantastiska ostar, fikonmermelad, lyxiga päron och kanske lite valnötter och ett fint fint vitt vin och sen säga ”varsågod, du får ta en bit inplastad hushållsost och en Pripps Blå”. Pripps blå kan vara gott en varm dag när intet annat finns och man kanske längtar efter något som förknippas med SVERIGE (hushållsost däremot finns det aldrig några ursäkter för). RETLIGT är ordet jag far efter. Nåt som kunde vara så mycket mer, man känner doften av det, reduceras till en halvhjärtad budgetvariant. Tur för Marion att han har en trogen följare i mig ändå 😉

—————————–

(och DAMN you, Kulturkollo – Station Eleven har jag ju fingrat på länge nu, jag försöööööker ju att dra ner på bokinköpstakten men det vete tusan om inte jag behöver den här boken nu när jag klivit ner i PA-träsket igen…)

Annonser

hemester med söndagsjobb

150815a

Jag kanske inte behöver fler böcker om Berlin – eller så GÖR jag det 😉 – men jag går mycket, jag har fortfarande ambitioner att försöka gå åtminstone NÅGON tidigare icke utforskad gatsnutt varje gång jag går längre sträckor (!) och framförallt så lurar jag ju fortfarande på att göra egna föreslagna fotopromenader att lägga upp här, så jag behöver alla tips och all inspiration jag kan få. Roligt med de här böckerna är dessutom att de också täcker stadsdelar som inte alltid förekommer i de ”vanligaste” guideböckerna. OCH, igen: de är på tyska. Jag behöver lura mig själv att läsa tyska.

150815b

Den lille illbattigen Herr Spock tyckte dock att jag borde ha köpt lite FLER böcker. ”Det platta paket som kom denna gång kvalar ICKE in som riktig LÅDA” lät han meddela innan han lade sig ner och försökte ge mig fingret (det gick sådär, han ar inte den korrekta innerveringen i sin lilla tass för att kunna klara det ;)).

Idag ska jag gå lite nya gator igen, eller åtminstone en snutt gata som jag inte gått tidigare. När jag såg att det bara var 3,8 km till dagens arbetsplats i Wedding så tänkte jag att det är ju ett utmärkt sätt att få lite motion, så jag tar och traskar dit. Vill inte dega ihop alldeles nu när jag inte ”behöver” gå hem från jobbet på kvällarna.

Jobb idag med? Jo, men idag ska jag göra mitt första volontärjobb i Berlin, vi ska måla väggar i ett youth community center. Bra sätt att 1) få hjälpa till 2) lära känna nytt folk 3) ja, bara bryta den vanliga inslagna RUTTEN. Stuck in a rut. Så känner jag mig ibland.


semessssteeeeeeer!

semester15

ÄNTLIGEN har eder boktok semester, om än ”bara” två veckor!

OM jag ska läsa? Halva nätterna? Jaaaa!

Förutom helg med BBC i Köpenhamn så ska jag dessutom läsäta mig runt Berlin även på vardagar! Det ska regna en hel del fr o m imorgon (såklart :)) men fördelen med att älska böcker är ju att det finns en hel del att göra oavsett väder. I denna fantastiska kaffe-å-mat-stad går det ju att sitta inne också.

Skulle gärna få in en resa till Sachsenhausen också.
Å andra sidan görs det nog helst med en vän…

——————

Dagens kulturkollotema är höst, och jag som just har gått på semester vill ju helst inte tänka på det ordet (vill dessutom – förhoppningsvis utan att jinxa hösten 15 – framhålla fördelen med att bo LITE söder om Sverige – förra hösten satt jag i en backe och drack öl i t-shirt så sent som den 19/10…).

Officiellt så är sommarlov med kulturkollo över nu – men jag har flera oskrivna taggar kvar, så jag drar ut på det göttiga lite till!

Min höst? Oh, idag köpte jag en snygg snygg SNYGG höstjacka trots att det blev uppåt 35 C innan kvällen var över, men det köpet gjorde jag

1) för att solsäkra min semester
2) för att jag inte vågade chansa på att nåt som satt SÅ som en smäck ska finnas kvar senare när det blir mer lagom att köpa höstjacka

Äsch, jag orkar inte spekulera, ingenting blir nånsin som man tror vart fall. Jag bestämmer mig ändå för att se hösten an med tillförsikt. Stearinljus, böcker och kaffe kommer alltid finnas. Resten är bara bonus!


Sommarlov med kulturkollo – #hopp, det känner man lätt med A J Fikry i väskan

ajfikry
nej, det är inte en vääääldigt liten bok, det är väääääääldigt stora blåbär! å goda var’om serru!

Kopplat till ordet ”hopp” skriver Carolina om en mig mycket välbekant syn. Hopptokarna på Alex. Vojne. Missförstå mig rätt, jag är gammal simhoppare OCH fallskärmshoppare, båda sporterna får en del att mumla ”dåre” (* – men det där de pysslar med på Alex, nej tack.

Men nu skulle jag skriva om Fikry. A J Fikry. Alla boktokar mumlade om denna metaboktok de luxe, jag roffade åt mig sista exet på Thalia uppe vid Schönhauser tidigare i vår. Kastade mig över. Men… men… men… den där Fikry, han kändes lite som Ove. En amerikansk bokhandels-man-som-inte-heter-Ove-men-är-rätt-sur-och-bitter-och-ni-hajar. Jag tillhör den lilla skara som INTE föll pladask för Ove. Min och A J Fikrys start var seg. Boken fick ofta ofta vara handväskbok, men det blev sällan så värst mycket läst. I teorin var den ju PERFEKT, vad var fel?

A. J. Fikry s life is not at all what he expected it to be. He lives alone, his bookstore is experiencing the worst sales in its history, and now his prized possession, a rare collection of Poe poems, has been stolen. But when a mysterious package appears at the bookstore, its unexpected arrival gives Fikry the chance to make his life over–and see everything anew.

Jo, det lossnade till slut. Det blev aldrig en lääääängta-till-bok, men den var bra! Klart läsvärd.

Alltså, uuuuhuhu, det händer så mycket tragiskt i den här boken, ändå ÄR den snudd på feelgood. Märklig känsla (eller så är jag bara ovan vid den typen av böcker). Den är bitterljuv på ett sätt som jag nog inte skulle ha uppskattat om det inte varit just så där mycket metaboktok med.

Och: den ger hopp. På något vis så gör den det. Drama, tragedi, bra sak. Drama, tragedi, bra sak. Repeat. Som livet. Och hopp om livet, hör ni, det måste vi faktiskt ha.

Den finns på svenska också. Livet enligt Fikry. Zevin.

—————–

*) innan man ska få börja ta sitt fallskärmscert måste man genomgå en hälsoundersökning – hjärta kollas, blodvärden, yadayadayada, och jaaaa, det finns faktiskt en liten ruta för mental status också. ”är du rädd?” frågade syster Håkan strax innan han skulle venpunktera mig. det var innan jag började med blodgivning, jag var svårstucken och ämlig. ”ja, detta gillar jag inte” svarade jag sanningsenligt. doktorn bredvid mig frustade till. ”du ska alltså BETALA för att kasta dig ur flygplan med en glorifierad ryggsäck på ryggen, men du är RÄDD FÖR ATT TA ETT BLODPROV?”

”jaa?” pep jag.

”lessen serru men då kan jag og inte kryssa i rutan om att du verkar mentalt frisk”

(höhöhö, kul kille. men jag fick mitt intyg.)


att läsäta sig runt Berlin del 8576108565, att pudla uruselt exekverad Sommarlov-med-kulturkollovecka och lite till

Förlåt mig bloggen, ty jag har varit en dålig bokbloggare. Vädret är varmt, hjärnan är seg (och har bitvis upptagits av annat grubbel än bokrelaterat dito) och semesternöden är STOR. EN VECKA KVAR, sen… sen får jag semester! I två veckor. Jaja.

150808a

Tonår! Oh, tonår. För en vecka sen satt jag på Ständige Vertretung (populär restaurang, TYSK, med tysk mat – jag åt en Flammkuche med fläsk och kantareller och det där fläsket förstörde den för mig, det borde jag ha förstått. jag äter allt mindre kött och FLÄSK har nog aldrig varit min grej) med en nyinköpt Levithan. Den ska hänga ihop lite löst med den fantastiska Every Day och det lockelsen kunde jag naturligtvis inte stå emot!

För några år sedan läste jag en bok där kändisar skrev brev till sig själva som tonåringar. Konceptet är ju fantastiskt, fantasieggande. Utförandet – i den boken – var sådär, en del var finfint och annat var fantastiskt. Somligt var klyschigt och oinspirerat. Och så skrev jag ett brev till mig själv, såklart. Det mesta stämmer än, men den där mannen som jag beskrev som snäll och snygg finns inte längre i mitt liv. Förra veckan gifte han sig – efter tio månader – med kvinnan han bedrog mig med. Häpp! ”Skrattar bäst som skrattar sist” säger de flesta av mina vänner om det, men jag vill inte skratta, varför ska jag önska dem olycka bara för att han betedde sig omoget? Gjort är gjort. Han ställde till en jävla röra för mig rent praktiskt och det vore väl dumt och den röran vore bortkastad med ännu fler trasiga hjärtan som följd? Jag orkar inte vilja hämnas.

—————-

Helena skriver fint om längtan och jag känner igen mig mycket i hennes tankar. I dessa dagar längtar jag ut, varje dag. Och jag skrev om semesterlängtan (NÖÖÖÖÖD) en bit upp. Jag längtar efter att få dyka ner i en knallblå pool. Den friska känslan, kanske 21-22 grader i vattnet (nu när det drar uppåt 40 C i skuggan här i Berlin igen känns den längtan lite extra). Eller längtan efter hav. Att få knorvla ner fötterna i sand. Och så längtar jag efter de där vanliga sakerna. Trygghet. Kärlek. Don’t we all?

150808b

”På väg till fikadejt i Wedding!” skrev jag hurtigt för en vecka sen när jag tog den här bilden på U Friedrichstrasse. Jag hade mycket längtan och mycket rastlöshet i kroppen den dagen, men en låååång eftermiddag med två kompisar lindrade en del av den JOBBIGA delen av de känslorna. Vi talade om nån som min bästa kompis inte är så imponerad av, men så sa min vän ”men han gav mig DIG, det kommer jag alltid att vara honom tacksam för” och där och då smälte mitt hjärta igen. Då kunde jag plötsligt se den POSITIVA delen av längtan igen. Den som Helena skriver fint om. Att ha tillförsikt. Att luta mig mot min kompis och njuta den och andra vänskaper.

—————-
KÄRLEK, hör ni! Vad vore vi utan den, i alla dess former?

Min kärlekshistoria med och till Berlin är ett ständigt återkommande ämne här. I söndags stoppade jag ner den lilla kart-och-adressdelen av min Kreativ Reise Berlin i väskan, jag skulle ju till Neukölln, minsann! Jag skulle följa den föreslagna rutten i boken. Butikerna skulle inte vara öppna (Berlin är en mycket mycket söndagsstängd stad) men jag kunde ju fönstershoppa och spana in fik och restauranger. Se nya gator, nya platser, nya konstverk. Boken tipsar om lite av varje, kreativitet avhandlas med brett anslag.

150808c

Jahaja. Nähänä.
Så blev det inte, för jag hoppade av en station tidigare än planerat och tog en dag vid och omkring Osthafendelen av Spree istället.

Först tittade jag närmare på Molecule Man av Borofsky – jag har bara sett den på håll förut. Maffig! Den ligger väldigt nära S Treptower Park om du vill se den. Eller så tar du en båt förbi, det är nog ett av mina bästa sommartips i Berlin. Båta! Båta båta båta! Det finns flera rederier som kör olika turer, hyggligt prisvärt.

Reederei Riedel
Stern und Kreis

150808d

Jag vandrade vidare neråt Kreuzberg och sprang på denna oemotståndliga uppmaning. It’s time to dance! Det är det alltid! Det var alldeles för länge sen jag dansadee på lokal, men hemma dansar jag ganska ofta. Ibland med en förbryllad katt i famnen.

150808e

Vandrade vidare upp mot Oberbaumbrücke. Klassisk vy! Och ja, jag vet att jag filtrar sönder en del av mina bilder så att de ser ut som handkolorerade vykort från sextiotalet. Jag gillar den looken just nu 🙂

150808f

150808g

När man går över (eller under, eller mittemellan – valven du ser är under tunnelbanespåren men ovedersägligen över vattnet) bron från Kreuzberg (ofta förkortat Xberg) hamnar man i Friedrichshain (ofta förkortat Fhain). Där går det utmärkt att förlora sig en stund. Många fina gamla hus, många roliga småbutiker, mycket gatukonst och gott om fik och restauranger.

150808h

Den här gången hamnade jag på restaurangen vid Kino Intimes. Jag avnjöt en gooood anatolisk veggotallrik (det där var en förrätt, jag kan avslöja att jag blev MER än mätt av den), ett glas sval lambrusco (det var vaaaaaaarmt) och min Ty riket är ditt. Och där landade vi i kärlek igen! Min kärlek till boken, och framförallt temat i boken.
K ä r l e k. Tillintetgörande dito. Uppoffrande kärlek. Förtärande.

Låt mig säga det med en gång, Therese Granwald har skrivit en sån bok som jag saknar nu när jag har läst ut den. Den var PERFEKT som handväskbok, både formatmässigt och innehållsmässigt.

Vad händer om man bestämmer sig för att ge upp sig själv fullständigt för någon annan, och hur hänger det ihop med kärlek? Vilken är den totala hängivelsen? Vad sker när man lovar att stanna oavsett vad? Vem är man när man gett upp sitt eget rike?

En Eva, en Sara, en Anna. Två av dem känner du garanterat redan till.

Eva var bara tonåring när hon träffade mannen hon till slut kom att offra sitt liv för. Tillsammans med. Jag tror inte att någon av oss riktigt kan förstå vad Eva Braun såg i Hitler, men Thereses tolkning av hennes tankar tycker jag mycket om.

Sara, ja Sara. Sara blev hjärntvättad, nedbruten, påverkad i en klassisk normaliseringsprocess. Hon trodde sig vara utvald, fortsatte tro det även när hon på någon vis också såg påtagligt att hon var en i raden. Att hon blev ersatt. När hon blev ersatt blev det ännu viktigare att göra det hon måste göra: att mörda för hans skull. Hon måste rädda honom och sig själv. Ja, du minns skotten i Knutby.

Anna lämnar sitt vanliga liv för en sommar på landet långt bort från Stockholm. Hon slutar höra av sig till vänner och familj. Hon följer HONOM. Han är konstnär, musiker, ett geni. Han är också en plågoande. Han torterar. Anna vet kanske innerst inne att det här inte kan vara rätt, men hon har ju lovat att aldrig lämna honom? Anna är alltigenom fiktiv, men lika lätt att knyta an till som Eva och Sara.

”Jag trodde nog att det kunde vara en bok för dig” sa Ulrica och ack så rätt hon hade. Den är vacker, den rör något i mig – men ändå är den inte sentimental på det sätt som jag är aningens överkänslig för (böcker som t ex Livet efter dig av Jojo Moyes får mig att uääääärgha lite, trots att”alla” andra älskar dem). Klar fyra-av-fem-bok, jag hoppas att den hittar många läsare. En keeper! Den här kommer INTE gå till bokträdet, den här boken får mig att gå Gollum och jag väser ”oh, preciousssss, du sssstannar hossss miiiiig”.


Sommarlov med kulturkollo – sommarmusik

Egentligen hör ALL musik sommaren till, men jo, det finns speciell sommarmusik (UTMÄRKT val av Linda, jag älskar Island in the sun!) som det vete tusan om jag skulle stå ut med året runt. Nåt extra gladfånigt. Gärna dansvänligt. Nä, stryk det – ALLTID dansvänligt.

Detta är min sommarlåt i år. Flo Rida med Robin Thicke och Verdine White – I don’t like it, I love it.


Sommarlov med Kulturkollo – skugga och augusti

Sommaren i Berlin har gått upp och ner i en hastighet som är svår att hänga med i. 38 C kl 22 på kvällen, sen 15 C och regn i några dagar, så uppåt de 30 igen. Den gångna veckan var kall och regnig – nu ska det bli varmt igen. Idag ”lagom” (26 tror jag), fr o m imorgon drar det över 30 några dagar igen. Vad far jag efter även om det blir långsökt?

Skugga. Jag har ingen vacker bild på skugga att posta (tänker annars skira och somriga drömbilder i termer av den där grönskimrande skuggan under lövträd, eller skugga under ett parasoll, eller skugga för att solen skyms av nån man tycker så mycket om att man hellre ser den människan än skaffar sig ännu fler fina fräknar i solen) men jag har under veckan som gick plöjt två vackra böcker som också kvalar in under begreppet skugga.

spockhart

Först ut var E Lockharts We Were Liars (jodå, finns på svenska: Kanske är det allt du behöver veta, nu också i pocket)

Ni ser ju, det var inte bara jag som älskade den boken. We Were Liars beskriver den sortens familj som jag egentligen inte är så intresserad av att läsa om: the all American family Sinclair. Gamla pengar, men ändå anständigt röstande demokrater. De är långa, blonda, förmodligen har alla jämna kritvita tänder – och de har en egen Ö. En egen sommar-ö. En patriark och hans tre döttrar, alla har de sina egna hus på ön. I centrum för berättelsen står barnen, eller snarare ungdomarna. Patriarkens barnbarn. De börjar se den fula baksidan av det förment blanka och tjusiga, och de vill göra något åt det. Mot det. Det slutar i katastrof.

Möt Cadence Sinclair Eastman, ta del av hennes somrar på ön. En ö som går från barnsligt sommarparadis, till en plats där hon möter den första kärleken, till… Den är STARK, snudd på förgörande, denna ö. Den ÄR förgörande. När du läser den här boken får du händelserna serverade på ett snyggt snyggt sätt – det låter ju inte så tjusigt när jag uttrycker det att det är som att skala en lök, men lager på lager av lögner skalas bort. Du serveras en bit i taget. Du börjar förstå i takt med att Cadence börjar förstå.

Ouch.

Läs! Den är fin. Jag gav den en fyra på Goodredas, men för mig en det en fyra-och-en-halva.

odetill

Att Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj inte skulle vara någon sunnanbris var lätt att inse. När jag slog igen den var det med ett ”oh fuck” (ja, förlåt mig, jag pratar engelska hela dagarna, jag pratar till och med engelska med mig själv ibland) och en stunds stirrande ut i luften. Den var tung men inte tung. Den var vacker och mycket mycket mer lättläst än du kanske tror när jag skriver om mitt ”oh fuck”. Kapitlen är korta och lätta, förmodligen för att prosan i sig är så vacker.

Beckomberga: alla vi i vår generation minns väl hur vi tänkte? En plats av ångest där ingen borde behöva vara. Men så vet vi hur det gick efter psykiatrireformen. Kanske är det inte så enkelt att alla mår bäst av att vara ”fria”? Beckomberga tillhandahöll trygghet också. En av de trådar i historien som smärtar mest är den om Olof som varit där sedan han var barn och som också är en av de sista som lämnar bygget. Han vill inte.

(jag tänker lite på en av personerna Funder talade med när hon skrev Stasiland, en av männen som längtade tillbaka till sitt trygga DDR och sa något i stil med ”nej, vi fick inte åka till Mallorca, men det kan jag ju inte nu heller, jag skulle aldrig ha råd” – och att det DDR han längtade tillbaka till kanske delvis var en illusion: tja, det är/var väl samma med Beckomberga, och så många andra saker ur det förflutna. ni vet det där med svart, vitt, och alla gråzoner däremellan…)

Alice Teodorescu (av alla) använde ett bra ord i sitt sommarprogram. Arvssorg. Inte arvssynd, den är vi less på (åtminstone jag, speciellt om min endometrios kommer av det där SATANS äpplet som Eva åt, kunde hon inte ha gjort cider av det istället eller nåt? eller ätit ett körsbär? det är godare än äpplen.) Arvssorgen vilar tung i den här boken, framförallt runt flickan Jackie och hennes föräldrar Lone och Jim. Jim är den som ofta är på Beckomberga. Han super och har ångest. Lone reser som en galning och lämnar den unga Jackie ensam, så Jackie gör Beckomberga till sitt hem också, sitt egna sorts daghem. Där skaffar hon vänner och finner trygghet. Någon sorts glädje, allt är inte nattsvart. Men arvssorgen, går den att stoppa?

Den här boken tassade in i mig på speciella sätt. Många vet redan hur min familj såg ut, att där också fanns psykisk sjukdom och självmedicinering med både alkohol och droger, tabletter, röka, sprutor. Alla de mina är döda nu och jag vill tro att jag åtminstone på något vis har brutit vår familjs kedja av arvssorg och lyckats skaffa mig ett helt annat liv (som är långt från fritt från sorg, men det är åtminstone inte på DET viset). Fast nu har jag inga barn heller, så det skulle ändå inte ha funnits någon som kunnat ärva min sorg. Som /behövt/ skapa sin egen sorg på grund av vad min sorg ställt till med. Katternas existensiella grubblerier är förmodligen mer av typen ”blir det fisk- eller lammsmak på godiset jag får nu?” och det hanterar de fint, verkar det som.

MEN, till följd av min egen uppväxt (på grund av bl a missbruket inte direkt strösslad med monetära rikedomar), tänker jag ofta ”men hur har de RÅD?” när jag läser den här boken. Hur har Lone råd att resa så mycket, hur har Jim råd att köpa en hus vid havet i södra Europa efter alla år av ångest, missbruk och hospitalisering? Jag vet att det är en petitess i en stor stor historia, men jag fastnade där, i det, ofta. Man får aldrig riktigt förstå vilket (vardags-)liv de lever bortanför Beckomberga. Jim går ibland till ett ”kontor” (där han somnar vid fikabordet). Nåja. Bygones.

Se där, två skuggiga men/och vackra böcker. Båda är definitiva keepers! De får bo kvar i mina bokhyllor.

——————-

Augusti – det är idag det. HJÄLP! Sommaren, sakta ner, jag hinner inte med! Å andra sidan så får jag semester de två sista veckorna i augusti, och till semestern är det ju svårt att inte längta!

alongw

Mitt i min semester åker jag till Köpenhamn för att träffa BBC. Började läsa A Long Winter (från Mothers and Sons) som vi ska diskutera i på litteraturfestivalen. Oj. Voj. ÄNNU mer skugga, och det under vad som blev en av årets jobbigaste dagar hittills. Nej, den får vila några dagar innan jag ger mig på den igen!