Författararkiv

When the weather turns sour, I go amazon prime ;)

Jag har länge velat se Homeland säsong 5 eftersom den till stora delar utspelas i min stad. Jag har inte hunnit så långt än, men undrar hur jag kunde missa att några scener har spelats in alldeles nedanför mitt förra kontorsfönster när jag satt där 🙂 
Här hittar du en bra guide om du är nyfiken på några av de platser du kunnat se i serien.
Flera scener längre fram i serien kommer att bokstavligen utspelas på miiiiin gata i staaaaan. Missade det också. Det är helt ok 😉

Annonser

Marina, Marina


Ett vansinnigt liv, en människa med otrolig karisma, förmodligen många rövarhistorier men mest av allt: beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet – det är vad jag får med mig efter att ha lyssnat på Marina Abramovics memoarer Walk Through Walls. 

Marina har varit all the rage i min facebookfeed de senaste veckorna, MÅNGA av mina vänner köade i timtal för att möta denna performance-konstnär på Moderna.

Boken? Den första delen, om hennes uppväxt, känns aningens vansinnig, snudd på som i Monthy Python-sketchen om vem som haft det värst. Jag tänker att hela hon är en installation. Skarvat eller ej – det är bara att ta in M A R I N A. För mig blir det mer intressant när hon väl kastar loss. Finner sin grej. Sitt hörn av konsten. Performance. Det är otroligt spännande att höra hennes tankar kring hennes mest kända verk. Hur tänkte hon? Varför? Hur (igen)? Hennes brytning och hennes mäktiga röst höjer upplevelsen några snäpp till. Den här boken skulle inte läsas. Jag skulle höra HENNE.

En röd tråd i boken är passion. Kärlek. Stundtals förtärande kärlek. Hon talar mycket om två relationer och relationen till den tyske konstnären Ulay är den som stannar i mitt minne. Så googlade jag lite och hittade en film (hon talar också om händelsen i boken) där hon under en installation på MoMA (The Artist is Present) sitter på en stol, timme efter timme, och ser okända människor i ögonen. En del av dem sitter i timtal. Andra en liten stund. Hon vet aldrig vem som sitter framför henne härnäst när hon tittar upp. Och så…

(Kunde du se filmen utan att gråta? Det kunde inte jag)

Och så KVED jag inombords och vred mig i nejnejnejSNÄLLANEJ-plågor när Ledin tillägnade En del av mitt hjärta till Marina i Skavlan. Bara nej! Ledin verkar vara en fin människa på många sätt, men NEJ!


Till ön. DEN ön. Och en annan ö.

Jag har muttrat lite över Jenny Colgans böcker på sistone. Att hon mal på tomgång. Att det ibland känts som om hon har Koncept 1 A färdigt i en mall i datorn och bara byter namn på huvudpersonen, inriktning på den företagsamhet personen tvingas skapa och namn på den nya plats där huvudpersonen tvingas slå sig ner. I de fall där det blivit flera böcker om samma person har mönstret dessutom varit 

Bok 1: flytt, nytt liv, hitta boende, nyföretagsamhet, oj allt blev succé

Bok 2: trubbel i paradiset, företagsamheten äventyras, huuuuur ska det gå? (Svårtippat!)

Bok 3: oj! En BEBIS! Hur ska DET gå?

Well. Jag skulle inte gnälla om det inte vore för att jag tror att Colgan kan bättre. Alla måste leva, försörja sig, men risken man tar om man skriver böcker i en rasande fart är ju just denna: de läsare som har hängt med ett tag vädrar tomgång och drar vidare.

Sålunda var det lite av ”okej, ett sista försök” nu. Mönstret (för första boken om en person) är förvisso inte nytt. Vår hjältinna får ett till synes omöjligt jobbuppdrag på en avlägsen ö i norra (NORRA) Skottland. Colgan har valt att använda en fiktiv ö denna gång (hon har tydligen överösts av åsikter och rättelser förr, när hon skrivit om platser som finns, som hon trodde att hon ”kunde”), hon väver in folktro och det känns lite förnyat och kul trots att grundreceptet egentligen är väldigt likt det mesta hon skriver numera. Jag snudd på hoppas att denna bok får (för-)bli en solitär. Jag gillade den!

Och – den var mitt sällskap i den stad som bokens hjältinna tvingades överge. Min favoritstad! Vi gjorde en ljuvlig nördresa av det. Vi stick-nördade. Tåg-nördade. Vetenskaps-nördade. Promenad-nördade. Kort sagt: jag hade en underbar helg i London med Ann-Sofie och Marie. Jag var dessutom otroligt kontrollerad och duktig och kom hem med TVÅ ynka nyinköpta böcker, och de böckerna köpte jag för att bli av med alla mina mynt på Gatwick.


Happy 70 – with Kirchner

Idag skulle Bowie ha fyllt 70 år. Några år före sin död släppte han en väldigt Berlin-nostalgisk skiva som med facit i hand får mig att undra vad han visste eller anade om sin sjukdom redan då. 

En sak som fångade mig när jag läste boken om Bowie var hans fascination för konstnärsgruppen Die Brücke och deras frontfigur Ernst Ludwig Kirchner

   
 Nu är det så fint – seeeeerendipityyyy – att Hamburger Bahnhof just nu har en separatutställning med just Kirchners verk. Min kompis Guille är också konstintresserad, han kände inte till Kirchner alls men har ett öppet sinne och hakade på. Hurra! Konst kan man njuta ensam, men Guille har en PhD i psykologi och är fantastisk att bolla tankar och analyser med!

Vilken multikonstnär Kirchner visade sig vara! Målade verk, fotografi, skulptur… ja, det är väl väntat även om ganska få utövar alla dessa uttryckssätt, men att han dessutom ägnade sig åt textilkonst och möbelbyggande hade jag ingen aning om. Utställningen var fint kurerad, men väldigt liten, så jag blev lite sur över att det kostade 8 EUR. Funderar på att kosta på mig ett årskort till stans statliga muséer. Lyxvarianten, som täcker separatutställningar också, lönar sig om man gör ett ynka besök i månaden. Det kan nog få lov att bli ett nyårslöfte att köpa det där kortet 😉

   
 
Hamburger Bahnhof ligger en tjugominuterspromenad från mig, det är en vacker plats (och Berlins äldsta f d järnvägsstation som ännu är i bruk, om än icke med tåg) och jag går dit relativt ofta utan att gå in i utställningssalarna. De har en otroligt fin butik (maaaaaassor av böcker om konst och arkitektur) och i en del av byggnaden finns en fantastiskt vacker restaurang. Jag tror egentligen att jag skulle kunna få pengarna tillbaka för det där kortet enbart där!

Kirchner föddes inte i Berlin, men bodde här i perioder. Vi ooooh:ade och aaaaah:de åt några av hans verk från Berlin och sa båda för umpte gången i ordningen ”TÄNK att få ha sett stan under Weimar-åren!”

Berlin under 20-talet. Vi tänker dekadens, ett land i kris efter första världskriget, alla lever och festar som om varje dag var den sista. Vad vi inte alltid minns eller vet är att det inte bara var fest, konst och kultur som blommade under dessa år, krisen till trots (eller kanske tack vare) så var det en fantastisk period för vetenskapen också. Sen kom 30-talet. Nazismen. Vilken konst, vilka vetenskapliga upptäckter har vi missat på grund av all idioti under 30- och 40-talet? Det är sorgligt.

(Jag såg den där Diversity Destroyed-utställningen 2013. Den borde förvandlas till fast utställning och multipliceras, den borde resa runt världen, varv på varv på varv)

  
Oh well. Jag stod och klämde på flera böcker om Kirchner i museibutiken. Jag köpte ingen. Tänkte att jag kanske kanske kunde få åka till Den Stora Röda Butiken nere på stan för att kolla vad de hade om Kirchner, men oooooj – då hittade jag den här istället! DEN fick följa med hem. Den är underbar. 

Och jag är lycklig. Det känns inte längre som en hemläxa att läsa på tyska. Nu är det avkoppling och njutning. Den frihetskänslan är svår att förklara, men den är underbar och jag b e h ö v d e den.


Dagens tyskatraggel (mit Tokböl!)

Jag vet inte ens om den finns utanför tyska Netflix, men om – om du behöver böla, om du vill se en skvätt Tyskland utanför Berlin, om du står ut med nåt liiiiiite klyschigt (men ändå inte helt tillrättalagt): Hin und weg.

Om en ung man med en obotlig sjukdom, och om hans cykeltripp med sina bästa vänner. Ett bra sätt för mig att göra dagens tyskaläxa. Det är bra att rensa bihålorna också. Hum.


Bowie i Berlin

  
Hurraaaaaaa för den första tyska boken som jag NJÖT av, som jag kunde läsa utan att panikslaget tänka ”vojne, fattar jag allt”? 

Bowie bodde tre ynka år i Berlin, men det var tre viktiga år. Man kan debattera hans låtskatt i all oändlighet, men att Heroes är en viktig del av rockhistorien kan ingen förneka, tror jag. 

Boken skrevs innan hans död, men nu är den inte helt överraskande återutgiven, med ett nyskrivet sista kapitel. Om man tänker på allt drama skapat av ett visst svenskt rockband innan och under deras avskesturné så blir Bowies lågmälda avsked ännu mer tjusigt. Men det är ju vad jag tycker. Jag brukade gilla det där rockbandet ända till de gick upp i det där dramat. Bowie har jag gillat längre än så. Bilden nyanseras dock. Han trillar ner en smula från piedestalen. Innan han flyttade till Berlin närde han någon sorts nassefetisch som är svår att förstå. Den gick över.

  
Jag jobbar alldeles vid Hansa Tonstudio. Meistersaal var inte lika snajdig back in the days, när Köthener Str var en liten återvändsgata vid muren, men mycket har hänt sen 70-talet. U2, Depeche – många har varit här. Om du är i stan kan du kolla hemsidan, det går att få en guidad tur då och då.
PS boken finns på engelska också


Roadtrip x 2

   
 
Att jag älskar roadtrips är nog ingen nyhet – både att läsa om och att göra själv. Sålunda packade jag en bunt böcker och åkte till Visby! Har aldrig varit här förut, så ett vilsamt vinter-Visby passar perfekt.

Julens första bok blev Thommie Bayers Fallers stora kärlek. Fallers große Liebe. Två män på en roadtrip genom en (för mig) Annan Del Av Tyskland. De känner inte varandra när resan börjar. Alexander, sann bokälskare, har ett antikvariat. En dag tittar Herr Faller in. Vill Alexander köpa hans böcker?? Alexander slänger en blick och konstaterar att oj. Not within financial reach. Kan diskuteras, menar Faller. Under tiden, vill Alexander tjäna en extra slant och göra Faller en tjänst? Faller har blivit av med körkortet, men behöver göra en roadtrip. 

Två män i en Jaguar. Ingen av dem kommer ut ur detta oförändrad.

Samtal om liv, konst, litteratur. Ljuvligt!

  Min läshörna under julen
  Och jag ser haaaaaavet från mitt rum
   
   
   
    
 
Ni ser ju. Njutjul! Nu väntar jag på kaffe med Dame Breakfast Book Club!

Gooood Juuuuul!