Brecht house – one of them
I spent a lovely culture vulture day in the Brecht/Weigel-house (to get to look around in Bertolt Brecht’s library! Daaaaaat!) with a bunch of lovely people from all over the world yesterday. We took the guided tour and it was short but sweet, with an engaged and lovely guide.
We moved on to the graves of Brecht and Weigel – just outside their house, one can in fact see that part of the graveyard from Brecht’s old desk – (you’ll find the graves of Brecht’s old idol Hegel and Christa Wolf and and and… and many other important people, yours truly knows that graveyard like her own back pocket, it’s one of the best ones in Berlin, maybe THE best one) afterwards. Some lovely gravespotting, a beer in Monbijoupark and then we went on to – tadaaaaa – Dussmann.
The Brecht/Weigel love story is ANYTHING but trivial and I decided that I wanted to read Brecht’s love poems. Let’s see what they can do to a cynic like me.
In bloom
Spring is a bit late in Berlin this year, but I’m not gonna hold a grudge – it’s here now and I love it! Live it aaaand love it.
This week is all about cherry blossom and magnolias. I’ve visited many of my favorite spots – Vinetaplatz, Rykestraße, Schwedter Straße north of Mauerpark, the park outside the Carl Zeiss planetarium on Prenzlauer Allee. Well, many parts of Prenzlberg boast beautiful greenery right now, so it’s hard to go wrong. This is really really my best time of the year in Berlin. Enjoy!
Sameblod
I went to Germany’s oldest movie theater to see a Swedish movie, Sameblod, a couple of days ago. It was an unexpectedly strong experience for many reasons and I cried on and off for 1,5 hour. Das Mädchen aus dem Norden – go see it if you can, it’s a strong statement connecting to a shameful part of Swedish history.
Bonus: amazing scenery from the part of Sweden where my mother came from. Very moving. This will stay in my mind for a long time.
And I might engage in the association connected to the screening, I guess they could smell a culture vulture a mile away, so I was approached with the question “wouldn’t you want to join?”. Lass uns sehen. Let’s see.
Hopped on the S-Bahn again
One of my best friends from Sweden did a quick dash in dash out earlier this week, she’s a fairly seasoned Berlin visitor so I wanted to take her to a new place – we hopped on the S3 and headed towards Köpenick.
We said hi to the Hauptmann, ate some very brown and tasty (”the way your grandma cooked it”) traditional German food, took a walk in the Altstadt and finally sat down for a while in the sweet park by the castle.
It’s a fairly short trip, very very worth it. The small town feel, the water, the beautiful houses. The walk by the Dahme. Just do it!
I caught the S9
Not as warm as that glorious Sunday two weeks ago, but 11C was good enough for me to do a loooooot of running around. I took the train to Plänterwald and then walked back to the city, passed by lots of favourite places before getting lazy in Kreuzberg = Ubahn home. I’ll walk all the way some other day.
Frühling in Berlin. I’ve waited for this…!
Back to the Tudors
I developed a huge interest for anything Anne Boleynish around 25 years ago (maybe even more 🙄), this escalated quickly into full on Tudor fixation, with a small branch aiming at Maria Stuart too. Buuuuut, as so often, this nerd area was replaced (or put on pause) due to a new geeking out opportunity, focusing on some other area. Ahem.
I’ve had these books sitting on my TBR shelf for many years now, I finally finished them this weekend and yes – amazing. I can see that the level of detail might be confusing for those who haven’t read much about this before, but for me it was a sheer pleasure.
I will have to have some patience waiting for the third book though. Might dive into the rest of her production in the meantime.
Meanwhile in another Berlin
Unexpected hikes: Marzahn and Hellersdorf.
Did I expect to meet alpacas? No sireeeee. Contrasts galore. And some trompe l’œil.
(More about this house here)
Berlin Easter Staycation 2018, pt 1
I had heard about Strausberg in connection to the small lake (Strausee), but that it was this sweet? I had noooo idea. It must be wonderful in summer. Small town some 30 km east of Berlin, well worth a visit for someone like me who wants to exercise my ABC-Karte in other directions than the Hennigsdorf one from time to time.
The old city centre (there are still some remains of the old city wall, built in 1254) was lovely, but the big surprise came when I started walking by the lake: oh the MANSIONS. It felt like a “Zehlendorf, east edition” (sorry non-Berliners, that reference might fly over your heads). Was surprised for ten minutes before it came to my mind that YES, this was Brandenburg, former East Germany, but the city has been connected to military and weapon’s industry for a long time (Swedish military even opened a centre there in 1631), and where there’s military there’s money, even in bancrupt countries.
There are still lots of run down but potentially pretty old houses in need of a loooot of love in the old city centre, but it’s easy to see that a lot of money must have been spent on renovating that part of the city since “die Wende”. The new part, with lots and lots and lots of houses built in the sixties, is a bit depressing, but no more depressing than any area built quickly to house many people regardless of where you find yourself in the world.
I will for sure go back this summer! The beautiful old lido was built in 1925, come August I hope to be able to dive into the water from the 5 m tower outside 😉
Started walking back towards Berlin, had to laugh when I passed by an old milestone pointing just that out (“<— Nach Berlin”), but nooooo, I didn’t walk all the way back. All in all 13 km of walking, pure bliss.
Meanwhile in tinder
I need to stop using tinder, but I just can’t help it: some guys just trigger my sarcastic sides…
Att öppna en låda med somligt man glömt
Martina Haag serverar en tidskapsel för varje sextiotalist. Mycket igenkänning, även om jag i ett avseende var motsatsen: den ängsliga som gick på alla lektioner. Som fick skolans bästa betyg. Men som alltid kände sig töntig. Och som luktade illa för att föräldrarna kedjerökte hemma. Som försökte sova trots fylla och skrik. Som var rädd för en del av de äldre eleverna. Som överlevde. Flyttade nån annanstans. Och som skulle kunna skriva ett tröstande brev till mig själv. Livet går så fort. Och så långsamt.
Mycket metoo-relaterat. Triggervarning för många, tror jag.
When the weather turns sour, I go amazon prime ;)
Jag har länge velat se Homeland säsong 5 eftersom den till stora delar utspelas i min stad. Jag har inte hunnit så långt än, men undrar hur jag kunde missa att några scener har spelats in alldeles nedanför mitt förra kontorsfönster när jag satt där 🙂
Här hittar du en bra guide om du är nyfiken på några av de platser du kunnat se i serien.
Flera scener längre fram i serien kommer att bokstavligen utspelas på miiiiin gata i staaaaan. Missade det också. Det är helt ok 😉
Marina, Marina
Ett vansinnigt liv, en människa med otrolig karisma, förmodligen många rövarhistorier men mest av allt: beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet – det är vad jag får med mig efter att ha lyssnat på Marina Abramovics memoarer Walk Through Walls.
Marina har varit all the rage i min facebookfeed de senaste veckorna, MÅNGA av mina vänner köade i timtal för att möta denna performance-konstnär på Moderna.
Boken? Den första delen, om hennes uppväxt, känns aningens vansinnig, snudd på som i Monthy Python-sketchen om vem som haft det värst. Jag tänker att hela hon är en installation. Skarvat eller ej – det är bara att ta in M A R I N A. För mig blir det mer intressant när hon väl kastar loss. Finner sin grej. Sitt hörn av konsten. Performance. Det är otroligt spännande att höra hennes tankar kring hennes mest kända verk. Hur tänkte hon? Varför? Hur (igen)? Hennes brytning och hennes mäktiga röst höjer upplevelsen några snäpp till. Den här boken skulle inte läsas. Jag skulle höra HENNE.
En röd tråd i boken är passion. Kärlek. Stundtals förtärande kärlek. Hon talar mycket om två relationer och relationen till den tyske konstnären Ulay är den som stannar i mitt minne. Så googlade jag lite och hittade en film (hon talar också om händelsen i boken) där hon under en installation på MoMA (The Artist is Present) sitter på en stol, timme efter timme, och ser okända människor i ögonen. En del av dem sitter i timtal. Andra en liten stund. Hon vet aldrig vem som sitter framför henne härnäst när hon tittar upp. Och så…
https://m.youtube.com/watch?v=OS0Tg0IjCp4
(Kunde du se filmen utan att gråta? Det kunde inte jag)
Och så KVED jag inombords och vred mig i nejnejnejSNÄLLANEJ-plågor när Ledin tillägnade En del av mitt hjärta till Marina i Skavlan. Bara nej! Ledin verkar vara en fin människa på många sätt, men NEJ!
Till ön. DEN ön. Och en annan ö.
Jag har muttrat lite över Jenny Colgans böcker på sistone. Att hon mal på tomgång. Att det ibland känts som om hon har Koncept 1 A färdigt i en mall i datorn och bara byter namn på huvudpersonen, inriktning på den företagsamhet personen tvingas skapa och namn på den nya plats där huvudpersonen tvingas slå sig ner. I de fall där det blivit flera böcker om samma person har mönstret dessutom varit
Bok 1: flytt, nytt liv, hitta boende, nyföretagsamhet, oj allt blev succé
Bok 2: trubbel i paradiset, företagsamheten äventyras, huuuuur ska det gå? (Svårtippat!)
Bok 3: oj! En BEBIS! Hur ska DET gå?
Well. Jag skulle inte gnälla om det inte vore för att jag tror att Colgan kan bättre. Alla måste leva, försörja sig, men risken man tar om man skriver böcker i en rasande fart är ju just denna: de läsare som har hängt med ett tag vädrar tomgång och drar vidare.
Sålunda var det lite av ”okej, ett sista försök” nu. Mönstret (för första boken om en person) är förvisso inte nytt. Vår hjältinna får ett till synes omöjligt jobbuppdrag på en avlägsen ö i norra (NORRA) Skottland. Colgan har valt att använda en fiktiv ö denna gång (hon har tydligen överösts av åsikter och rättelser förr, när hon skrivit om platser som finns, som hon trodde att hon ”kunde”), hon väver in folktro och det känns lite förnyat och kul trots att grundreceptet egentligen är väldigt likt det mesta hon skriver numera. Jag snudd på hoppas att denna bok får (för-)bli en solitär. Jag gillade den!
Och – den var mitt sällskap i den stad som bokens hjältinna tvingades överge. Min favoritstad! Vi gjorde en ljuvlig nördresa av det. Vi stick-nördade. Tåg-nördade. Vetenskaps-nördade. Promenad-nördade. Kort sagt: jag hade en underbar helg i London med Ann-Sofie och Marie. Jag var dessutom otroligt kontrollerad och duktig och kom hem med TVÅ ynka nyinköpta böcker, och de böckerna köpte jag för att bli av med alla mina mynt på Gatwick.
Happy 70 – with Kirchner
Idag skulle Bowie ha fyllt 70 år. Några år före sin död släppte han en väldigt Berlin-nostalgisk skiva som med facit i hand får mig att undra vad han visste eller anade om sin sjukdom redan då.
En sak som fångade mig när jag läste boken om Bowie var hans fascination för konstnärsgruppen Die Brücke och deras frontfigur Ernst Ludwig Kirchner.
Nu är det så fint – seeeeerendipityyyy – att Hamburger Bahnhof just nu har en separatutställning med just Kirchners verk. Min kompis Guille är också konstintresserad, han kände inte till Kirchner alls men har ett öppet sinne och hakade på. Hurra! Konst kan man njuta ensam, men Guille har en PhD i psykologi och är fantastisk att bolla tankar och analyser med!
Vilken multikonstnär Kirchner visade sig vara! Målade verk, fotografi, skulptur… ja, det är väl väntat även om ganska få utövar alla dessa uttryckssätt, men att han dessutom ägnade sig åt textilkonst och möbelbyggande hade jag ingen aning om. Utställningen var fint kurerad, men väldigt liten, så jag blev lite sur över att det kostade 8 EUR. Funderar på att kosta på mig ett årskort till stans statliga muséer. Lyxvarianten, som täcker separatutställningar också, lönar sig om man gör ett ynka besök i månaden. Det kan nog få lov att bli ett nyårslöfte att köpa det där kortet 😉
Hamburger Bahnhof ligger en tjugominuterspromenad från mig, det är en vacker plats (och Berlins äldsta f d järnvägsstation som ännu är i bruk, om än icke med tåg) och jag går dit relativt ofta utan att gå in i utställningssalarna. De har en otroligt fin butik (maaaaaassor av böcker om konst och arkitektur) och i en del av byggnaden finns en fantastiskt vacker restaurang. Jag tror egentligen att jag skulle kunna få pengarna tillbaka för det där kortet enbart där!
Kirchner föddes inte i Berlin, men bodde här i perioder. Vi ooooh:ade och aaaaah:de åt några av hans verk från Berlin och sa båda för umpte gången i ordningen ”TÄNK att få ha sett stan under Weimar-åren!”
Berlin under 20-talet. Vi tänker dekadens, ett land i kris efter första världskriget, alla lever och festar som om varje dag var den sista. Vad vi inte alltid minns eller vet är att det inte bara var fest, konst och kultur som blommade under dessa år, krisen till trots (eller kanske tack vare) så var det en fantastisk period för vetenskapen också. Sen kom 30-talet. Nazismen. Vilken konst, vilka vetenskapliga upptäckter har vi missat på grund av all idioti under 30- och 40-talet? Det är sorgligt.
(Jag såg den där Diversity Destroyed-utställningen 2013. Den borde förvandlas till fast utställning och multipliceras, den borde resa runt världen, varv på varv på varv)
Oh well. Jag stod och klämde på flera böcker om Kirchner i museibutiken. Jag köpte ingen. Tänkte att jag kanske kanske kunde få åka till Den Stora Röda Butiken nere på stan för att kolla vad de hade om Kirchner, men oooooj – då hittade jag den här istället! DEN fick följa med hem. Den är underbar.
Och jag är lycklig. Det känns inte längre som en hemläxa att läsa på tyska. Nu är det avkoppling och njutning. Den frihetskänslan är svår att förklara, men den är underbar och jag b e h ö v d e den.
Dagens tyskatraggel (mit Tokböl!)
Jag vet inte ens om den finns utanför tyska Netflix, men om – om du behöver böla, om du vill se en skvätt Tyskland utanför Berlin, om du står ut med nåt liiiiiite klyschigt (men ändå inte helt tillrättalagt): Hin und weg.
Om en ung man med en obotlig sjukdom, och om hans cykeltripp med sina bästa vänner. Ett bra sätt för mig att göra dagens tyskaläxa. Det är bra att rensa bihålorna också. Hum.
Bowie i Berlin
Hurraaaaaaa för den första tyska boken som jag NJÖT av, som jag kunde läsa utan att panikslaget tänka ”vojne, fattar jag allt”?
Bowie bodde tre ynka år i Berlin, men det var tre viktiga år. Man kan debattera hans låtskatt i all oändlighet, men att Heroes är en viktig del av rockhistorien kan ingen förneka, tror jag.
Boken skrevs innan hans död, men nu är den inte helt överraskande återutgiven, med ett nyskrivet sista kapitel. Om man tänker på allt drama skapat av ett visst svenskt rockband innan och under deras avskesturné så blir Bowies lågmälda avsked ännu mer tjusigt. Men det är ju vad jag tycker. Jag brukade gilla det där rockbandet ända till de gick upp i det där dramat. Bowie har jag gillat längre än så. Bilden nyanseras dock. Han trillar ner en smula från piedestalen. Innan han flyttade till Berlin närde han någon sorts nassefetisch som är svår att förstå. Den gick över.
https://m.youtube.com/watch?v=Tgcc5V9Hu3g
Jag jobbar alldeles vid Hansa Tonstudio. Meistersaal var inte lika snajdig back in the days, när Köthener Str var en liten återvändsgata vid muren, men mycket har hänt sen 70-talet. U2, Depeche – många har varit här. Om du är i stan kan du kolla hemsidan, det går att få en guidad tur då och då.
PS boken finns på engelska också
Roadtrip x 2
Att jag älskar roadtrips är nog ingen nyhet – både att läsa om och att göra själv. Sålunda packade jag en bunt böcker och åkte till Visby! Har aldrig varit här förut, så ett vilsamt vinter-Visby passar perfekt.
Julens första bok blev Thommie Bayers Fallers stora kärlek. Fallers große Liebe. Två män på en roadtrip genom en (för mig) Annan Del Av Tyskland. De känner inte varandra när resan börjar. Alexander, sann bokälskare, har ett antikvariat. En dag tittar Herr Faller in. Vill Alexander köpa hans böcker?? Alexander slänger en blick och konstaterar att oj. Not within financial reach. Kan diskuteras, menar Faller. Under tiden, vill Alexander tjäna en extra slant och göra Faller en tjänst? Faller har blivit av med körkortet, men behöver göra en roadtrip.
Två män i en Jaguar. Ingen av dem kommer ut ur detta oförändrad.
Samtal om liv, konst, litteratur. Ljuvligt!
Min läshörna under julen
Och jag ser haaaaaavet från mitt rum
Ni ser ju. Njutjul! Nu väntar jag på kaffe med Dame Breakfast Book Club!
Gooood Juuuuul!
Flickan och skammen
De senaste dagarna har jag lyssnat på Lo Kauppi som har läst Katarina Wennstams Flickan och skammen för mig. Har laddat för ett jätteinlägg, men så skrev Suzann det jag ville skriva – och lite till! Hurra! Läs!
Ännu en Åsbrink
Jag har en ny idol, hon heter Elisabeth Åsbrink. Jag föll stenhårt för 1947, naturligtvis ville jag ha mer av hennes berättande alldelesbumsomedelbartpåengångnuuuuuu. Storytel kan stundtals dela ut omedelbar behovsuppfyllnad, jag gick därför vidare med Och i Wienerwald står träden kvar. En sorts brevroman, en historieskrivning, en rörande blick tillbaka till en tid då några barn kunde räddas undan judeutrotningen. En tid då nazismen var ganska accepterad i Sverige. En pojke från Wien. En pojke från Småland. En otippad vänskap. En av dem blev så småningom miljardär. Den andre fick om inte annat behålla livet.
Har du fortfarande inte upptäckt Åsbrink? Ge henne en stund. Det låter kanske tungt och svårt – tungt: ja. Svårt: nej. Åsbrink är fantastisk. Ännu en folkbildare att älska.
Flickorna i parken
Jag vet inte, det är möjligt att jag projicerade egna känslor, men jag tyckte inte Lisa Jewell såg jättebekväm ut på feelgoodminglet på bokmässan (ok, hon ler fint på min bild. men.)
Kanske var hon trött. Blyg? Eller så undrade hon som jag – hur länge ska hon kallas feelgood? Hennes böcker får mer och mer svärta. Gråskala.
Ett av mina favoritområden i London. En mysig park. En bunt invånare med vilt blandad social status. En nyinflyttad familj med en brådmogen dotter. Hennes mamma, hennes syster och hon har mer eller mindre flytt efter att deras hus bränts ner av mannen/pappan. Den nya familjen rubbar dynamiken både bland vuxna och barn.
Efter en midsommarfest hittas den brådmogna Grace livlös i parken. Blodig. Kläderna i oreda.
Pojkvännen? Den gamle snuskgubben? Den populäre Leo som kanske kysst lite för unga flickor förr? Mordbrännande far som just kommit ut från rättspsyk? Nån annan?
Nattsvart whodunnit. Kan vara Jewells bästa hittills. Fin inläsning av Leining, meeeeeen Islington har hon fortfarande inte lärt sig uttala!
Essäer ftw
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.
Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter.
Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.
Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.
Bridget Jones hoppar fram och tillbaka
Om man blir väldigt väldigt förkyld så är det rätt gött att kunna ta en tuppl… lässtund mitt på dagen. Det var irriterande att behöva ställa in en massa kul saker (barkväll på gammal flygarklubb inne på Tempelhof-området, brunch på nytt ställe och sen ett besök i Hohenschönhausen, det gamla stasi-fängelset) den här helgen, men hög feber och insikten att varenda skallkavitet är fylld av grönt gojs gör att man ger upp inför det faktum att det är vila som gäller om man ska fixa kommande vecka med massor av anställningsintervjuer (nej, det är inte jag som söker jobb) och sen en niiiiiiice resa till Rom.
Jag har haft sällskap av senaste boken om Bridget Jones. Den var tämligen tunn på flera sätt och kändes för mig mest som ett ”oj, ja, vi har ett filmmanus, va tuuusaaan – gör en bok av’et också”. Märkligt hopp tillbaka i Bridgets liv – i Mad about the boy var hon redan mor, men det finns säkert nån intervju med Fielding nånstans som förklarar saken. Oh well, detta är inte rocket science. Man vet ungefär vad man får, smårolig underhållning, kravlöst, rätt ok men inte fantastisk. Det var ungefär vad min feberinfesterade kropp orkade ta in.
Med tvekan godkänt.
—
Usch. Det var en jäkla helg för ganska precis tre år sen. Jag saknar min stora ljuvliga katt som blev så sjuk och dog då.
(inte så) Anonyma Biblioholister 
