Att öppna en låda med somligt man glömt 


Martina Haag serverar en tidskapsel för varje sextiotalist. Mycket igenkänning, även om jag i ett avseende var motsatsen: den ängsliga som gick på alla lektioner. Som fick skolans bästa betyg. Men som alltid kände sig töntig. Och som luktade illa för att föräldrarna kedjerökte hemma. Som försökte sova trots fylla och skrik. Som var rädd för en del av de äldre eleverna. Som överlevde. Flyttade nån annanstans. Och som skulle kunna skriva ett tröstande brev till mig själv. Livet går så fort. Och så långsamt.
Mycket metoo-relaterat. Triggervarning för många, tror jag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s