boktok i Berlin

Min sista semesterdag blev rent tekniskt en jobbresedag. Jag skulle vara med på ett möte utanför Berlin på måndagsmorgonen, flygtidtabellerna var ännu en smula sommarsömniga, alltså fick jag åka till Arlanda redan under lunchtid på söndagen för att komma ner i tid. En kan sura över att offra en halv söndag på jobbresa, eller så åker en ner och tar några timmars promenad på kvällen som uppladdning och avkoppling. Jag valde det senare alternativet.

Loveina rekommenderade Setterfield innan jag åkte till London och jag vet så många som har älskat den här boken, men jag har (efter 200 sidor!) fortfarande svårt för att riktigt älska den. Den fick följa med till Berlin också, men nu vete tusan hur mycket mer tid jag ska ge den. Det är ju bara så att ibland så läser jag om en bok och inser att ”detta låter verkligen som något för mig!” (det gör den) men så… nej. Något. Detta något. Som tur är så har jag hört fler säga samma sak om Den trettonde historien. Den verkar vara lite av en vattendelare – alla de där som dyrkar den, och vi som är lite clueless. Gott så!

Den här gången bodde jag nära Potsdamer Platz, så jag bestämde mig för att göra Berlin 1 A: promenera längs Unter den Linden. Det kändes – för ett vanedjur som jag – LITE utmanande att INTE åka upp till Kollwitzplatz i Prenzlauer Berg och klappa på Käthe, men jag tröstade mig med att jag ju skulle passera ett av hennes verk vid Neue Wache.

Jag bestämde mig för att gå in på Bebelplatz. Den 10/5 var det 80 år sedan bokbränningen. Jag har hört många klaga på att monumentet har varit i dåligt skick, det har inte gått att se, men jag tror att de hade fixat till det just med tanke på 80-årsdagen för nu var det i bättre skick än jag någonsin har sett det förut.

Brinnande böcker och därpå gapande tomma hyllor är ingenting vi bokälskare vill se, men Pål såg en annan sida av saken: ”Älskar bokbål. Då var man inte likgiltig för dem. Man var rädd för att böcker skulle få någons hjärta att brinna.”

…sant!

Humboldtuniversitetet pryder båda sidor av Unter den Linden i höjd med Bebelplatz, och på andra sidan gatan – alldeles utanför grindarna till huvudbyggnaden – finns oftast ett långt bokbord. Jag har sett många böcker från bokbålen på de där borden. Priserna brukar vara bra och titlarna intressanta, men det är mycket tyska (inte helt ologiskt).

Magnifika Marlene

Berlin är en stad som pudlar, pudlar och pudlar igen. FÖRLÅT OSS! VI GJORDE FEL! Otaliga är minnesmärkena över det förfärliga som skedde på 1930- och 1940-talet. Jag talar ofta med tyska kolleger om detta kollektiva ”vi”. En del avskyr det, andra finner sig i det. Ingen av dem var där personligen. En synnerligen smart och filosofisk kollega och jag har konstaterat att ”vi” inte är ”vi tyskar” utan ”vi som lever nu, oavsett hemvist”, VI måste minnas och vara vaksamma och se på vår nutid, igen och igen och igen. Världen vände i viss mån bort blicken länge då. Världen vänder bort blicken nu. Varenda dag. Plötsligt länkar alla till en förfärlig artikel om kvinnoövergrepp i krigets Kongo-Kinshasa, vi skakar bekymrat på huvudet men gör egentligen inte så mycket mer. Vi säger ”FN måste göra något åt Syrien nu!” och sen svär vi över att vi glömt köpa nya kaffefilter.

(nä, jag har inga svar, ingen lösning)

Årets utomhusutställning, Diversity Destroyed, fokuserar på den vetenskapliga och konstnärliga katastrof som nationalsocialismen innebar. Det handlar inte bara om de (främst judiska) människor som fängslades och dödades. Det handlar om alla vars uttryck kvävdes av likriktning. Det handlar om alla – då och nu – som gick miste om dessa uttryck. Vad vi GÅR miste om, fortfarande, på grund av den där tvärniten.

Under den Linden är lång och mina fötter var fyllda av blåsor. Gräsmattan framför Altes Museum är ofta fylld av människor när vädret tillåter. Jag satte mig på en mur och läste Setterfield. En man en bit bort spelade Albinonis adagio i G-moll (ett av de vackraste musikstyckena jag vet) och just då var morgondagens jobbiga möten ganska långt bort. ”Här och nu” är en tes som jag alltid kämpar med att greppa. Här och nu. Här och nu får jag acceptera att jag har förberett allt jag kan förbereda, så här och nu ska jag njuta av bok, musik och en väldigt väldigt varm kväll i Berlin.

(det går sådär, det där med här och nu, men skam den som ger sig)

Här och nu, var det ja. Nu är jag ju Ms Control Freak på gott och ont. Jag visste att jag skulle ta tåget till Hennigsdorf tidigt morgonen efter. Jag visste att jag stått på perrongen med svettig panna förr, utan växel och med icke fungerande kortautomat. Jag visste att jag inte hade lust att missa ett tåg igen. Alltså skaffade jag växel. Starbucks är rätt trist i längden (gratis wifi till trots ;)), så jag valde att slå ner ändalykten på Café Einstein istället. En vrinsur men uppfriskande (och aningens dyr) lemonad med mynta slank snabbt ner medan jag plitade i resedagboken. Jag fick min växel.

…så tog vardagen vid. Massor av möten, mycket övertid. Detta blir en tuff höst och det inverkar menligt på läsningen. Jag ser redan hur jag undviker ”utmanande” böcker och väljer sådant som flödar lätt in i skallen. Det får vara så.