En dag fylld av gråt
Jag förstod att det skulle bli jobbigt att gå och se World Press Photo 2016, men jag var inte beredd på de andra utställningarna. Willy Brandt Haus är intressant.
Du behöver visa pass/id för att komma in, men de har ofta fina utställningar alldeles gratis. Konst och foto.
Det som mötte oss på nedre botten, innan vi ens kommit till det våningsplan dit vi skulle, var dock helt oväntat och mycket drabbande. Bereaved. Rina Castelnuovo.
En serie fantastiska porträtt av möten mellan israeler och palestinier. Alla har de mist en närstående i konflikten. Alla bilder strålar av värme och förståelse. De sörjer tillsammans. Jag fick ta en snabbvända och titta lite ovanför många bilder, ni vet så där som man gör när man ser på film och inte riktigt vill SE vad som händer, för att det är läskigt eller äckligt eller… ja, man bara klarar det inte, men kan inte gå ut ur rummet heller. Jag kommer att gå tillbaka en annan dag när jag känner mig starkare. Detta vill jag se. En annan dag. Det är promenadavstånd från jobbet, så jag kan ta det på hemvägen.
Mary F Calvert har bl a gjort ett fotoreportage om offer för sexualbrott inom den amerikanska militären. Hennes bild på Debra Filter blev dagens upplevelse – det säger inte lite – för mig.
World Press Foto då? Ja, det var såklart fantastiskt. Kruxet är att det mest bara är bilder av katastrofer som premieras. Det gör mig kluven. JA, vi behöver se katastrofer, döda, brända, skjutna. Vi bortskämda västmänniskor behöver få det upptryckt i plytet. Ofta. Men är det bara det som ska premieras? Jag är ju nördig och vill se smarta kompositioner och bländande (pun intended) teknik också. Ibland kombineras det, men inte alltid. Jag blev lite kräknödig när jag såg en ”behind the scenes” från det som blev årets bild (kanske inte i denna tävling dock) för några år sen, där en hel BUNT fotografer står och fotograferar samma lilla döda flicka. Men så är det väl.
Jo, det finns kategorier för sport och natur också, men jag log ett snett leende över att förstapriset i sportklassen vanns av en snubbe som tog en häftig skidbild. Mitt i fallet. Ja, snubben på bilden fick skall- och ansiktsskador. Men visst, det blev en häftig bild.
Den GLADA överraskningen var att se en kille som gick i mitt plugg i Karlstad som andrapristagare i sportklassen. Jag visste att Jonas Lindkvist var bra, men inte SÅ bra.
Det var många svenskar representerade i år, jag köpte med mig utställningskatalogen hem. Jag är för vek för att kunna ta in allt detta på ett enda besök.
En våning ner väntade nästa överraskning, en utställning tyska bilder från det senaste århundradet.
F a n t a s t i s k t, och väldigt bra för min tyskifiering. Där fanns många bra bilder, men den som satte sig här var Herman Classens bild av en kvinna som promenerar i Köln 1947. Två år efter kriget, hör ni. Nassarna var grisar, men folket led. Alla var inte nassar. Det får man inte glömma.
-***-
Så, en fin början på denna dag. Omskakande.
Promenerade hem genom för mig nya kvarter i en del av Berlin som är oerhört ful och tråkig. Ändå finns där intressanta vinklar. Såklart. Åt en fantastisk ostbricka på en bar som jag ”alltid” velat prova nära mig sen. Gick hem en stund. Skulle ladda telefonen innan jag skulle ut igen för att njuta Tyskland – Slovakien i min tyska lagtröja.
Fast så blev det inte.
Det sista gången vi träffades pratade vi om vår stress. Han, jag och K. Vi är ett team sedan några månader tillbaka och vi blev tighta snabbt, bl a just på grund av stressen. Han ville ge mig numret till sin läkare. ”Så här kan du inte ha det”. Vi hade team-möte och han var den som införde att varje möte skulle börja med att vi gick bordet runt och berättade om dagens färg – grön, gul eller röd? Han var grön, han hade klarat av en jobbig deadline och skulle dessutom till grannlandet – sitt hemland – under helgen. Jag var röd efter ännu en ny stor uppgift som landat på bordet med kort varsel, utan att vi har de verktyg som krävs för att lösa den på ett vettigt vis. Det är mycket sånt nu. Han var den som öppnade dörren till mitt rum och frågade ”Kan jag göra något?” när jag grät av stress på kvällarna.
K var gul.
Vi pratade om hur glada vi är att vi har varandra och att vi vågar vara så öppna. Vi orkar gråta inför varandra.
Jag är glad att det sista vi pratade om var hur glada vi är att ha varandra, vi tre, men jag är ledsen att jag måste säga just det där ”det sista vi pratade om”. När jag går till jobbet imorgon är det inte vi tre längre. Han och en av hans tvillingsöner avled i en vansinnig väderrelaterad olycka på den där resan han såg fram emot så mycket den här helgen. En son överlevde men ligger på sjukhus.
När hela Berlin ekade av jubel över tre mål ikväll stirrade jag bara på väggen.
Livet är kort. Stanna och lukta på blommorna.
Det blir en helvetestid framöver igen. Det blir tomt utan J. Han blev 44 år.
Nu börjar det!
Sommar – sommar, sommar, sommar. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag uppskattar det mer än nånsin nu när jag själv pratar svenska så sällan. Årets lista har legat och kokat, nersparad i min telefon, ett tag. Jag skulle ju skriva ett låååångt blogginlägg om den. Glöm det. Men om jag måste välja fem förhandsfavoriter blir det Karin Bojs, Kerstin Ekman, Alexander Bard, Edward Blom och Stina Stoor. Förra året lyssnade jag på nästan alla program, det blev min kvällsritual att lyssna på nätet. Det blir nog samma i år. Lass uns überraschen. Jag ska låta mig överraskas.
Det fanns en tid när jag skojade om att lägga sju snygga människor under kudden för att få drömma om blommor. Vi boktokar har en annan variant. Jag såg den igår på instagram och kunde inte låta bli att skratta, samt gå in och titta på min egen säng.
Tur att jag sover ensam – och jag kan erkänna att de låg långt mer utspridda i sängen innan jag tog bilden. Bilden är dock fusk. Innan jag läste om ”sju böcker” låg bara fyra av dem rent tekniskt vid kudden. De andra tre låg staplade på golvet, inom räckhåll. (minns dock inga drömmar. alls.)
…och så har jag startat ännu en bytesbokhylla. Bokträdet vid Anna Blume i all ära, nu har vi ett bokskåp på jobbet också.
Eligible
ibland måste man vara kreativ, när man har ont om biologisk familj som kan tipsa refererar man helt enkelt till sina bokliga systrar!
“It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife.”
Känner du igen citatet? Ja, Jane Austen, Pride and Prejudice.
Curtis Sittenfeld har INTE valt att använda just den här öppningen i sin Eligible, men det kommer en liten löst tolkad blinkning till citatet på slutet, i koppling till en sexleksak. På sitt vis speglar det stämningen i boken, hennes lek med ramhistorien och hur hon anpassat den till en satir över livet idag.
Familjen Bennet – de flesta av dem – lever nu i Cincinnati. Jane och Liz har slitit sig loss och flyttat till New York, men de återvänder till hemstaden när fadern drabbas av sjukdom. Liz, miss fix it all, upptäcker många saker som behöver åtgärdas. Den bortskämda familjen lever långt långt över sina tillgångar och sjukhusräkningarna kan inte betalas. ÄNNU större anledning då för mamma Bennet att anse att hennes döttrar behöver rädda situationen genom att göra sig lämpliga och åtråvärda för giftermål med Rika Män!
In susar Chip Bingley, här (motvillig) läkare med fagert utseende och ett förflutet som hjärtekrossare i Bachelor-ripoffen ”Eligible”. Med sig har Chip den trulige Darcy, en förment torr och allt annat än motvillig (gentemot yrket, vill säga) hjärnkirurg. Sen brakar det lös.
”— They didn’t get married to spite you guys. They’re in love.”
Mr Bennet smiled wryly. ”I suppose they are, ” he said. ”But that’s a condition that’s acute and not chronic.”
Och OH så jag älskar det. ”Förälskelse är ett tillstånd som är akut, inte kroniskt.”
Det var en bok att längta hem till (hem? varför prompt hem? jo, som så många nyutgivna böcker på engelska kom denna – i alla fall i min butik – i gigantiskt, tungt och otympligt format som jag var för lat för att bära med mig i väskan) och jag kände seriös separationsångest när den var utläst.
Det finns såklart mycket att reta sig på, beroende på hur man läser. Boken är fortfarande fylld av ytliga, bortskämda och rika människor. Det är lysande satir, en svart skrattspegel. Den har fått blandad kritik och medelbetyget på goodreads just nu är förvånande lågt. För mig var det en solklar femma.
alla snubbar vill ju vara katt?
Mitt fjärde kryss i botns16-bingon blev Matt Haigs To be a cat. ”Middlegrade book, ages 8-12” hette rutan. Jo, jag tycker nog att den kvalar in.
To be a cat är en fin, lite halvsvart (snudd på Roald-Dahl-esque) saga om barns sorg, utanförskap och om nödvändigheten i att acceptera sig själv vare sig man är vuxen eller barn. Tunga ämnen (det är typiskt Matt Haig, han kan konsten att skriva om det tunga på ett vackert och i slutänden positivt vis), men ämnen som funkar fint med och för barn också.
Jag kan tänka mig att det här är en trevlig kapitelbok att läsa tillsammans, om barnen är i lägre änden av skalan (åtta), å andra sidan så tror jag att man som vuxen glömmer hur tunga böcker man själv läste som barn. Alla som läst Lindgren vet ju att både Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta är väl så tunga. Jag klämde båda när jag var åtta (pappa var bekymrad, minns jag, men han ville inte stoppa min läshunger och lät mig läsa) och reagerade inte dåligt på något vis alls.
Barney har det tufft i skolan. Han känner sig misslyckad och ful. Lägg därtill att hans föräldrar relativt nyss har genomgått en skilsmässa och att han nu inte har någon som helst kontakt med sin pappa. Pappan är som bortblåst. Omöjlig att hitta.
Huvudläraren på skolan är vidrig och när han en dag måste ta hem en Arg Lapp från henne till sin mamma kommer tanken – oh, to be a cat. Livet som katt, det måste vara enkelt och skönt. Katter är coola. Nu vet Barney kanske inte JÄTTEMYCKET om katter, de har hund hemma, men ändå. To be a cat!
Så blir allt konstigt. Världen blir så stor och Barney blir så liten. Hårig. Han är HÅRIG.
OJ. Han har blivit en katt. Väl som katt inser han att livet är allt annat än enkelt. Han har nämligen blivit en katt hemma hos skolans mobbarkung, en av hans värsta plågoandar. Det är farligt. Han lär sig fler saker också, saker som inga vuxna kan tänkas tro på, ens om han hade kunnat göra annat än att jama fram vad han vet. Det är tur att han, trots sin känsla av att vara ensammast i världen, faktiskt har en sann vän.
Går det ens att bli människa igen?
Matt Haig har skrivit en barnbok, men det är en barnbok av den där typen som vi vuxna också kan ha mycket nöje av. Den är allt annat än trivial. ”Jag vill läsa ALLT av Matt Haig” utbrast jag för några veckor sedan – det gäller än. Några av hans böcker finns på svenska, men den här har jag ännu inte hittat.
För mig är han en typisk originalspråkare, eftersom jag älskar just hur han använder orden. Det finns många bra översättare, men Matt vill jag läsa/lyssna på på engelska. Extra bonus för fin uppläsare (Chris Pawlo). Ännu en anledning att gilla Storytel – de har både svenska och engelska böcker. Om de nu bara kunde börja servera lite tyska också…!
Boktokens Berlin, del 76527
Buchhandlung Walter König har flera filialer i Berlin, men den i Mitte nere vid Spree (an der Museumsinsel, Burgstraße 27) är svårslagen. Välsorterad och labyrintlik, ofta med fina priser. Kedjan har filialer i många av stans konstmuséer också, med ledning av det kanske du kan gissa inriktningen: konst, design, arkitektur, mode (och roliga gadgets kopplade därtill). SCORE!
En fantastisk kedja helt enkelt, och om du har minsta intresse av ovan nämnda ämnen så är ett besök ett måste om du ändå är i centrala Berlin, i närheten av TV-tornet (runt tio minuters promenad bort). Bered plats i väskan och var beredd att behöva checka in den på hemvägen – här kan du hitta snygga och intressanta fotoböcker för snudd på inga pengar alls.
Darm mit Charme
Den första månaden i Berlin, innan jag hittade min första lägenhet, bodde jag på ett ganska trist hotell på Prenzlauer Allee. Hotellet hade dock en fördel: en rar indie-bokhandel i bottenplanet. Den var tyvärr aldrig öppen när jag var ledig (vådan av en dryg timmes pendling enkel resa parat med långa arbetsdagar), men jag njööööt av skyltfönstret.
Och där VAR den, den tyska snackisen våren 2014: Giulia Enders Darm mit Charme. Bara titeln – woooohoooo, en tarm med charm! – var fantastisk i sig, men du kan ju ana att en medicinnörd som jag blev sugen på innehållet också. Jag vågade dock inte ge mig på den på tyska.
Sedan kom den ut på engelska. Jag köpte den genast. IVRIG! Meeeeen som så ofta med min läsning kom något annat emellan. Och ännu något.
BOTNS-brickan är bra, den påminner om gammal TBR. Nu blev jag sugen. Nu gjorde jag. Jag gjorde en kombo: använde den som pendlingslyssning på svenska och läste/tittade på bilder i pappersboken på engelska.
Tarmens charm är mycket större än du kunde ana, misstänker jag. Jag kan mycket om anatomin i sig, minns en hel del av cellbiologin också, men JISSES så mycket ny forskning som har kommit bara de senaste åren, otroligt intressant forskning dessutom. Den som avfärdarna tarmarna som bara varandes något som bryter ner mat och dryck och stundtals låter illa har missuppfattat något. Fascinerande!
För mig blev det hela lite svart humor också. Giulia lyckades verkligen höja min uppskattning för mina tarmar, så när jag vaknade mitt i natten med en väldigt kurrande mage tänkte jag först ”åh tunntarmen du lilla/långa raring, så flitigt du städar!” (tunntarmen är magens noggrannaste städfanatiker) men några minuter senare insåg jag att det inte bara var normalstädning det var frågan om. Det var starten på två dagar av löpande till toaletten. Jag äter fortfarande mest knäckebröd och bifidusyoghurt. Så kan det gå.
Tack tarmarna. Tack Giulia. Hon förmedlar massor av kunskap på ett intresseväckande och lättsamt sätt, det som är bra är den gedigna litteraturlistan i slutet av boken – du kan lätt hitta mer information. OCH nu undrar jag såklart vad ÄNNU mer som upptäckts sedan boken skrevs…!
The Vegetarian
Det var Ela i min berlinska bokklubb som nämnde den först: Han Kangs The Vegetarian. Ingen mer än jag (förutom Ela) ville läsa den, jag var också tveksam, men är glad att jag gjorde det som resultat av ett spontaninköp en sen fredagskväll på Dussmann (bokhandel öppen till midnatt, härligt härligt men farligt farligt).
Yeong-Hye och hennes man lever i ett stillsamt och opassionerat äktenskap. Den dåliga känslan i magen kommer redan efter någon sida, när jag läser om hur de träffades. Mannen tänker att han valde henne för att hon inte direkt var nåt märkvärdigt, men hon gör åtminstone inte en massa väsen av sig. Att fördelen med att de aldrig varit förälskade är att man inte saknar förälskelsen sen, efter några år, när det ändå blir tråkigt. Ändå kommer hon att göra honom besviken. Hon får mardrömmar om kött. Om att äta döda djur. Hon blir vegetarian. Detta är dramatiskt i den här familjen, och hennes vägran att lyda och äta kött blir inledningen till en mardröm av den typ som man inte bara har när man sover.
Våld, våldtäkter, svek.
Boken har tre delar. Kvinnan Yeong-Hye står i centrum i den första. Sedan hennes svåger. Slutligen hennes syster.
Den första delen får mig att tänka på koreanska skräckfilmer. Många tänker japanskt om skräck, men jag har alltid tyckt att de koreanska filmerna är snudd på värre. Andra delen kallas av många ”erotisk”. Jo, där förekommer samlag, men allt är så svart. Det enda sensuella är målade blommor. Den tredje delen knäcker mig, snudd på.
Våld från andra, våld mot andra, våld mot sig själv.
”Fantastiskt exekverat, men v i l k e n feel-bad! Uuuuhuhu!” skrev jag i botns16-gruppen på fejjan. Inte så tjusigt och analyserande, men mycket sant. För mig var det en arbetsseger att orka läsa hela boken. Boken är skenbart tunn, sparsmakad, men innehåller m y c k e t (jag vet, klyschvarning på den meningen, men den är sann).
Jag har ju jobbat lite här och var i världen, men månaderna i Sydkorea 1999 var märkliga och skrämmande, det är ohotat mitt mest främmande land hittills i livet. Ett rikt land, på ytan toppmodernt, men så patriarkalt och hierarkiskt. Jag skulle kunna skriva en hel berättelse i sig om det, men det får vänta tills jag har tillgång till dator. Det var naturligtvis omöjligt att INTE läsa med de glasögonen på, men Han Kang berättar i en podcast (tack C för tipset!) att hon vill skriva om våld i VÄRLDEN, i människan – inte specifikt om Sydkorea. Hon berättar om hur människor i andra länder hittar sina egna referenser till våldet och förtrycket i boken.
En mycket välskriven bok. Den här historien kommer jag att tänka på länge.
Första krysset – tack Mhairi!
Min dator håller på att dö (den stänger av sig själv utan förvarning bara några minuter efter att jag startat den och den är så uråldrig att reparation inte riktigt lönar sig) och jag hoppas att jag står ut med att vänta till slutet av juli med att köpa en ny. Jag ska till Sverige då och kalla mig kinkig men jag föredrar fortfarande svenskt tangentbord också fysiskt (på jobbet har jag ett kanadensiskt – ! – men har mjukvaruställt om till svenskt, det är ändå irriterande ibland).
Sålunda är jag hänvisad till mobilbloggande. Tålamod till det har jag ibland. Oftast inte.
Mitt första botns16-kryss fick jag iallafall för att jag tog mig igenom Who’s that girl – 500 sidor och lite till.
Mhairis fjärde bok var nog den trögaste hittills att ta sig igenom. Jag skrev om Lisa Jewell för några dagar sedan, att hon skriver mindre och mindre chicklittigt, Mhairi är färskare och ännu kvar i det yngre, mer vildeskapistiska och tokroliga. Precis vad jag söker ibland, men egentligen inte nu. Utan London (huvudpersonen tvingas för en tid flytta till ursprungsstaden Nottingham) och med liiiiite för fantastiska skeenden blir det godkänt, men inte mycket mer.
Edie, 36, arbetar som copywriter i London. En kollega, Jack, har flirtat med henne lääääänge. De har blivit mycket nära vänner och Edie har berättat saker för honom som ingen annan i London fått veta. Kruxet är att Jack har en annan kvinna, som också jobbar på samma kontor. En dag inser Edie att Jack ska gifta sig med denna kvinna, tvärt emot vad han tidigare sagt.
Fine. Det är bara det att han drar undan Edie under bröllopsfesten. Han kysser henne. De blir ertappade och gissa vem som får skulden? Den moderna tidens häxprocess tar vid. Edie flyr till hemstaden för att spökskriva en biografi åt en av landets up and coming manliga skådespelare. Och sen va…
Familjehemligheter en masse, strul hit och dit, oväntade vänskaper och väntade (för oss läsare) svek. Mentalt lätt men fysiskt tungt (stor tjock inbunden bok är sällan en bra idé om man vill lustläsa). Tja.
Jag fick mitt kryss. Nu får vi se när jag fixar nästa. Jag har otroooooligt många bra böcker på vänt, men det blir mest bara littslattar. Påbörjar, lägger undan. Repeat. Nåja. ”Plötsligt händer det”, ni vet. Ljudböcker är lättare att avsluta eftersom jag tillbringar minst två timmar om dagen (ännu mer de dagar då jag promenerar hem) varje vardag med att ta mig till och från jobbet med sagda ljudböcker i öronen. Nu räknas ljudböcker OCKSÅ in i min botns16-utmaning, men jag är ännu inte lika skicklig på att hitta bra alternativ där och det är ju egeeeeeentligen de fysiska bokhögarna som behöver reduceras. Lyxbekymmer!
Har du koll på HIV?
Ibland är vetenskapen fantastisk. Alla vi som minns 80-talet och domedagsprofetiorna om AIDS – och som är uppdaterade på nuläget (det kan du snart bli, om inte annat!) – fascineras. Med det sagt fastnar jublet lite i halsen när man tänker på människor i de länder där behandling inte är lika allmänt tillgänglig.
Suzann tipsar om ett seriealbum. HIV 2.0. Det är dags att ta kunskapen om hur liv med HIV ser ut i Sverige till nästa nivå.
Självklart bör vi fortfarande skydda oss vid nya sexuella kontakter! Klamydia florerar än – syfilis är också en sjukdom man vill undvika. Du vet aldrig vem som bär på vad. Den farligaste är inte den som vet och behandlas. Farligast är okunskap.
Att tala tyska är att tala tyska är att tala tyska?
…nej, såklart inte. Alla vi som älskar ord intill nördandets gräns tänker dialekt, sociolekt – eller helt enkelt lokala manér.
På grund av de delade åren – trots att det är mer än 25 år sen muren föll – blir det extra kul här. Östslang och västslang! Lägg till det fenomenet ”Berliner Schnauze”, en attityd som Berlinarna anser vara rå men hjärtlig (vi andra ser den stundtals som helt enkelt oförskämd), och du hajar varför en kommunikationsnörd är omväxlande i himmel och helvete här.
Man kan tycka att jag borde slipa min högtyska till perfektion innan jag ger mig på den här boken, men det är fredag, jag sitter i min favoritbar och man måste faktiskt få ha kul också!
Feierabend på er allihop!
TGIF
Det firar vi med Berliiiiiin! Underbar kortfilm signerad Julien Patry för den som gillar foto, electronica och Berlin. Enjoy!
stackars Mila
Det händer då och då att svenska halvkändisar ger ut böcker. Jag blir alltid lika kluven. Nyfiken, men kan jag läsa/lyssna utan att färgas av mina gamla åsikter om personen ifråga?
Nej, det kan jag såklart inte (kan någon det, till fullo?), men det går ju att försöka.
Sålunda lyssnade jag på Bucketlist (sic!). Trots dubier. Detta skulle ju vara något nytt, enligt Zytomierska aldrig tidigare skådat på den svenska marknaden (*.
Nåt STEKHETT! S e x i g t !
Nyseparerad medelålders kvinna ger sig ut för att dejta. Hon vill ha sex! Hon skapar en bucket list med saker hon ska göra (eller inte göra – bli kär snabbt t ex) och betar sedan av den, alltmedan hon försöker marknadsföra sin succéprodukt (självklart inriktad på viktminskning) i USA.
Redan när jag hör listan känner jag ett ”aaaahahaha, oj då” (ligga med en kändis? vill man det efter att man fyllt 22? really?) men jag lyssnar vidare.
Ja. Nej. Ledsen.
Huvudpersonen Mila (som inte ska vara en replica av författaren enligt densamma – men många av oss som läser anar kanske en idealiserad självbild ändå) är inbiten Östermalmsbo. Hennes föräldrar är invandrare, de har slitit hårt och med pengarna de tjänade på sina restauranger byggde de ett liv på Östermalm. Där har Mila sedan fortsatt sitt liv också. Men Mila hatar snobbar! HATAR! Ja, det kan man göra. Men då blir det ännu fjantigare att Milas handväskor (inga superspännande märken, om du frågar min inre snobb – lol! ;)), Rolex, ”dyraste modellen av Canada Goose” etc så ofta nämns i texten. Oh well.
SEXET då?
Jag asgarvade när jag läste Tramsfrans blogginlägg om boken. JA. Han har rätt. De där femtio nyanserna doftar rätt 2013.
Hur ska jag börja? Som bloggtexten ovan säger – finns det ingen sån här litteratur på svenska? Eskapism med försök till sexig ton? Hm… Hört talas om Denise Rudberg?
Och så till mina nördiga kommentarer (jaja, en av mina närmaste vänner är sexolog, man färgas av det):
Jag tycker lite synd om Mila som inte verkar ha utforskat sin kropp på egen hand trots att det verkar ha funnits en längtan hos henne efter mer kunskap och hetare orgasmer. Men historien är kanske inte helt stringent. Ena stunden är kille X den enda som nånsin lyckats tillfredsställa Mila superbra, nästa stund talas det om Y, som också är ett fantastiskt ligg, sen är det bara X som lyckats igen. Hm. Lite tragikomisk var också historien om när X ger henne en s k G-punktorgasm och hon tänker att hon nu har fått orgasm på ”riktigt” (wtf??) för första gången. 1) PÅ RIKTIGT? Har vi inte slutat gradera vilka orgasmer som är ”riktiga”? är en orgasm som man får av klitoris-stimulans mindre riktig? 2) men kraken, Mila då – vänta på att en MAN ska ge den till en? Vad hände med att utforska sig själv? Eller räknas inte såna orgasmer heller? Att komma samtidigt verkar också vara höjden av lycka i Milas värld. Lite omodernt.
Nä, OK, nu är jag hård, men om en författare säger sig vilja ge den svenska marknaden något nytt och sexigt – ”som är roligare än chicklit” – så får man leverera.
Annat som får mig att känna mig uråldrig är när Mila önskar att hon vore mer som sina tokiga, roliga och porriga kompisar. Hon tänker så efter att en av dessa roliga porriga kompisar spottat ut bacon och ägg på Milas mage. Ja, det låter ju sannerligen som något tokroligt att sträva efter! Nån av de här vännerna har dessutom ”lärt sig att öppna upp halsmandlarna” (sov alla på biologin?) för att kunna ta penis längre ner i halsen. Att porrdansa på bord – tja, det kan man väl tycka är ballt om man vill (jag orkar inte bry mig om vad som är ballt och hinner knappt med i svängarna när det kommer till vad som är ballt för att det är ballt och vad som är ballt för att det är så fel att det är sarkastiskt ballt) – men kalla mig lantis: jag tycker mest att det låter jobbigt.
Men jag försökte! Jag lyssnade på hela. Det kommer garanterat att finnas en publik för det här, men jag blev inte direkt imponerad. Å andra sidan, Katrin har alltid levt på att vara en snackis/rå citatmaskin snarare än på att leverera kvalitet (antingen hade förlaget för ont om pengar för att anlita en tuff redaktör, eller så var redaktören rädd för Katrin). Nu bidrog jag till det snackisbruset. Det är mig veterligen första gången någonsin. Jag bjuder på det!
*) well, sen läser jag att hon aldrig läser något själv. aldrig. inte ens tidningen. case closed.
Istället för balkong
Jag bor i en mysig stadsdel, fick ett förstahandskontrakt i ett sekelskifteshus efter bara några månader. Sånt som bara inte händer i många andra huvudstäder, ni vet. Min gata är ett paradis av fina fik och mysiga kvällshak. Jag har befriande högt i tak och vackra hus på andra sidan gatan.
Men
Jag
Har
Ingen
B a l k o n g
…nu kan man som bekant inte få allt, så jag är glad att jag har en favoritpark med en favoritbar bara några kvarter bort.
Rosengarten, på gränsen mellan Mitte och Prenzlberg. Däääär är min balkong! Billigt som stryk, öppet vid fint väder, simpelt, osnobbigt, men med icke alltid helt okänd publik för den som bryr sig om sånt. En av Tysklands unga moviestars tipsade om ”min” bar i senaste Elle.
Rosor, koltrastar och en visslande bartender. Alltid gott om såväl solonjutare med bok/tidning som större kompisgäng, så ingen behöver känna sig dum.
Släpade hit min kompis Stefano när han var i Berlin för några veckor sen. Han begick sin Radler-premiär i Rosengarten och gillade det! Lättöl med citron låter kanske inte så gott, men en Gösser sitter alltid fint!
(inte så) Anonyma Biblioholister 