Gott nytt år!

Gårdagens sammanfattning på fejjan platsar här också.

Gott nytt år – Happy new year!

2015 var året då jag _landade_ i Berlin efter ett lite rörigt 2014. Att byta land som fullvuxen (med allt vad det innebär av ägande av hus mm) är inte jätte-enkelt. Speciellt inte när man gör det ensam, utan någon familjemedlem att ”bytas av med” när det gäller att stångas med regler och att försöka förstå lagar, myndigheter och helt enkelt hur saker bara FUNKAR (och INTE funkar). Det är fortfarande ingen alltigenom enkel resa, men det hade det ju inte varit i hemtama Sverige heller.

Jag har gjort massor av saker i år som jag på förhand inte trodde att jag vågade, som jag angstade över in absurdum långt i förväg, men som gick bra och ibland till och med jättebra. Jag har gjort massor av saker som INTE gick så bra också, men som gav ännu fler bidrag till upplevelsehögen som fackar in under ”tja, jag överlevde det också”.

Jag har fått nya vänner, en del av dem har försvunnit långt bort (geografiskt) för snabbt (detta är en sån stad, folk kommer och går i en faslig fart ibland) men tack vare bl a denna ofta utskällda plattform är det ganska enkelt att höras av ändå – det gillar jag. Jag har lärt mig helt nya saker om skillnaden i hur jag trodde att jag ville ha mina (kärleks-)relationer (för att man ”ska” vilja ha det så) och hur jag _faktiskt_ vill ha det och att det är tillåtet att ha det så. Där har jag utvecklat mitt tänk massor och en stor sten föll från mitt bröst när jag landade i hur jag har det nu. Jag hoppas att 2016 fortsätter lika bra där. Därmed inte sagt att jag inte kan få återvända till relationer som de såg ut för mig förut den dagen det känns som om jag vill ha det så. Alla dessa fantastiska diskussioner som har fått mig att komma hit!

Jag har läst mindre än vanligt (rastlös, rastlös!) men promenerat och lyssnat mer. Jag har köpt en TV som jag aldrig tittar på. Det kanske låter som ett dumt nyårslöfte (speciellt som jag inte gillar nyårslöften) men att försöka att komma ihåg att kolla på nyheter varje dag vore kanske inte så dumt, för jag är less på mig själv som FORTFARANDE håller mer koll på vad som händer i Sverige än i det som jag räknar som mitt hemland nu. De senaste veckorna har jag börjat åtgärda det mer medvetet. Jag ska fortsätta med det. Jag har träffat världens bästa bokklubb tre gånger i tre städer, och några av mina favoritmedlemmar har jag träffat ännu mer än så när de valt att förlägga helger här i stan. Jag har startat en ny bokklubb här, var den landar får vi se. Vi kommer från många länder och har relativt stor spridning åldersmässigt. Jag kan behöva gå från demokrati till diktatur om vi nånsin ska kunna hitta nästa bok att läsa 😉

Jag har varit för lat med att utveckla mitt nya hemlands språk. Jag behärskar det FORTFARANDE inte så bra som jag vill. Det svåra är att lägga ambitionerna på en lagom nivå. Jag är extremt verbal både på svenska och på engelska, att kräva samma nivå på tyska är att plåga sig, men jag har så svårt så svårt att hitta min godkända nivå. Det jobbiga och det enkla (på en och samma gång) är att det är bara JAG som kan påverka det här. Jag har ingen USB-port där jag kan plugga in en kabel och installera Deutsch_super_prima_toll_toll_toll. Jag har förvisso förbättrat min egen attityd till det här också de senaste månaderna, men jag får skärpa mig lite till.

Surt, sött och salt, jag är tacksam för mitt 2015. Vi var några som talade om att åldras (vi hade lite ynk-party kring det där som bl a händer med ögon med åren) och jag hävdade aningens drygt att trots att kroppen ”försämras” (både funktionsmässigt och rent estetiskt – om man ska gå efter den norm vi ofta bedöms efter) så har jag aldrig varit bättre än nu. Jag älskar att vara nu. Det är möjligt att jag både har nått och passerat krönet av mitt ”bästa”, men nä, det tror jag inte. Jag är redan äldre än min halvbror blev och är bara tio år yngre än pappa var när han dog. Det är tänkvärt. Jag kan bli gammal eller jag kan berövas chansen att bli gammal. Somligt går att påverka, annat inte. Det är väl en himla tur att vi inte vet allt på förhand! Jag drog inte högvinsten i det genetiska lotteriet när det gäller hälsomässigt arv, jag har höstat in en del kroniska sjukdomar som ställer till det i perioder, men det kan jag ju inte älta. Vem i vår ålder saknar krämpor? Igen: här och nu. Det jag kan påverka försöker jag påverka inom rimliga gränser. Jag kan göra mer, det kan alla, men jag har hittat min nivå.

Hej 2016! Jag är visserligen cynisk och rörs inte längre så mycket av att vi människor i vår del av världen har bestämt att ena dagen heter året 2015, nästa dag heter det 2016, men bring it on. The only constant is change. Mycket av det jag finner trygghet i nu kommer att rivas upp. Jag tror åtminstone inte att jag får tråkigt nästa år heller.

Ha kul ikväll, hur ni än firar! Jag hade mitt kompishäng/årsbokslut igår, mitt hörn av stan (till och med mitt hörn av kvarteret är ökänt eftersom det vetter mot Mauerpark) förvandlas till ett veritabelt fyrkerkerikaos denna dag så jag vill inte lämna djuren ensamma. Det blir god mat (till mig och dem) och dryck (till mig, sorry dandy-Spockissen, men du får bara vatten ikväll också) nån bra film och massor av bra musik för att blocka åtminstone lite av smällandet därute.

———–

(ja, nedan ser ni hur det gick. huset står kvar men nog var det ”livat” ett tag. jag blir så less på folk, vi har stora stora Mauerpark på andra sidan Eberswalder Strasse – runt femtio meter – ändå tycker många att det är en bra idé att dra av sina fyrverkeribatterier mitt bland husen)

———–

Tidigare på dagen igår tog jag ännu en av mina långpromenader i Mitte och Prenzlberg. Det slutade med att jag bar runt på möbler (jaja, möbel då, det blev bara en den här gången) igen. Jag har en dröm om att kunna få in ett litet skrivbord i sovrummet och i väntan på att Det Perfekta Skrivbordet ska dyka upp så hittade jag en bekväm och rolig stol att ha till det.  Risken finns att den blir ”chairdrobe” i väntan på skrivbordet, vi får se om jag lyckas hålla den fri från kläder.

Mitte är en stooooor stadsdel, jag vandrar oftast i de labyrintlika kvarteren mellan Alexanderplatz och Rosenthaler Platz. Jag har mitt gamla ”beting” att försöka hitta nya hörn och gatsnuttar varje dag och tro det eller ej: det går fortfarande. Ny graffiti är det lätt att hitta, det förändras snabbt på gott och ont. Plötsligt är snyggsnygga favoriter övermålade med något annat. Vissa gånger till det bättre (ja, inte om det är snyggsnygga favoriter då), ibland till det sämre. Fördelen med den snabba förändringen är ju att det finns en chans att det kommer något snyggsnyggt igen.

Berlin var länge känt för sina otaliga squats, numera är det inte lika vanligt, men några ockuperade hus finner man fortfarande. Även i dyra delar av stan där innehav av fastighet kan betyda stora inkomster står hus tomma och helt eller halvt förfallna. Ägandeförhållanden är komplicerade att reda ut efter krig och delat land.

läshörna, nån?
  

———–

…och så lydde jag min mosters tips! Hon hade läst om den vietnamesiska restaurangen District Mot och undrade om jag hade testat den. Jag har gått förbi mååååånga gånger, det ser ”ganska” galet ut från utsidan, men jag har inte tänkt mer på det. Igår gick jag in och åt! Mysigt ställe med både stora och små bord, bra musik och rolig meny. Saigoninspirerad streetfood, somligt äventyrligt, annat ganska ”normalt” – men ingenting tråkigt. Jag åt sommarrullar (icke friterade vårrullar), friterad sötpotatis och grillade grönsaker. Det var GOTT! Personalen ränner så gott de kan men det är ett populärt ställe, så man kan få vänta en stund. Jag har en ny väskbok, så mig gick det ingen nöd på.

Bäst av allt: riktigt vietnamesiskt kaffe som dessert! Det har jag saknat. Måste nog åka till den vietnamesiska marknaden och se om jag kan hitta sil (VARFÖR lämnade jag alla i Sverige? dumt dumt dumt, de var ju roliga souvenirer från vår resa för två år sen) och kaffe. Cikoria gör något med smaken som jag älskar.

(inga konstigheter)