Siri – Siv, 1 – 0

Jag vet inte HUR många gånger jag började läsa Vad jag älskade. ”Alla” sa att den var ett måste. Siri och Paul, de var själva essensen av smart och coolt och allt gott som tänkas kan.

Jag klarade ingen av dem. Jag försökte många gånger. Jag började läsa både Paul och Siri men fastnade aldrig. Jag köpte att jag vare sig var smart eller cool nog och lät mig nöja med det – det fanns ju så många andra författare som jag ”klarade”. Ingen ko på isen.

Men visst blir man nyfiken. Jag ville ju också nosa på det där braiga. Plotten i Sommaren utan män (medelålders kvinna lämnas av sin man som vill ha en paus för att testa livet tillsammans med en ung kollega, kvinna blir galen av sorg och slickar såren i den forna hemstaden tillsammans med sin mor och hennes vänner samtidigt som hon lotsar en grupp tonåriga flickor genom en skrivkurs) lät inte som en given Sivroman (för lite odödingar, en annan sorts postapokalyps… nej, jag ska inte raljera) men av någon anledning så köpte jag den ändå. Det var tur.

”En tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus. Han sa inte Jag vill aldrig se dig mer eller Det är slut, men efter trettio års äktenskap räckte det med paus för att förvandla mig till en galning vars tankar exploderade, rikoschetterade och krockade mot varandra likt popcorn i en mikrovågsugn.”

Detta är metaboktok de luxe! En bok om böcker! En bok om galna biologiska teorier! En bok med årets bästa birollsinnehavare (pensionerad och [vid första anblicken] harmlös bildlärare visar sig vara en illistigt fantastisk konstnär med fokus på subversiv textilkonst). En bok som ger hopp om att det är sant som jag tror: att man kan ha otroligt kul när man är 80 år, men också en bok som bekräftar det jag också såg hos mormor: smärtan när älskade vänner blir sjuka och dör. Tänk att vara den sista, den som blir ensam kvar! (*

En bok att skratta åt, med underbart torr och sarkastisk humor, en bok som man ska läsa med pennan i handen (NB: bara om man äger den själv då, och det ska man: äga den), en bok att sätta utropstecken i, en bok där man streckar långa stycken som man egentligen vill ta en bild av (!) och instagramma för att man inte orkar skriva av och citera hela texten själv. Jag tror att jag lätt kunde ha instagrammat 15-20 bilder av textsjok som orsakade ett katjing!, ett tänkt badababooooom eller en mental high five. En bok som påminner mig om Bodil Malmsten (husgudinna extraordinaire) när hon är som bäst. Oh Siri, ett bättre betyg kan du inte få.

Grundhistorien – hur ska det gå med Mias relation till Boris? – blir inte alls viktig för mig. Jag älskar småpratet, filosoferandet, utvikningarna, det metalitterära. Jag skrattar högt när Mia talar om Miss Brodie för just Miss Brodie var en av de första referenserna som dök upp i mitt huvud också när det gällde Mias poesikurs för de unga kvinnorna i den forna hemstaden.

I stand corrected, men jag gör det med glädje! Vem vet, snart kanske jag t o m vågar mig på Vad jag älskade igen 😉 Den finns ännu kvar i gömmorna.

Komboläsning? Detta är en strålande komboläsningsbok! Jag läste den tillsammans med Will Schwalbe. Strålande kombination. Så strålande att jag ska sluta jiddra nu, jag ska ta med mig Will ut i solen ty skatten Bokklubben vid livets slut är fortfarande inte utläst. Det är min trädgårdsbok att njuta mellan ogräsrivarsessionerna.

*) det snurrade en bild på fejjan för några dagar sedan som fick mig att gråta. Kvinna 80+ hade satt upp en lapp i någon affär, ”alla mina vänner har dött, jag vill ha någon att umgås med, fika, gå promenader”. Det låter kanske inte så rörande eller märkvärdigt men bilden satt som en knytnäve i min mage för det var precis precis den smärtan som min mormor också berättade om.