jag + värdelöst vetande = sant

 Jag gillar komboläsning – i e att läsa två böcker samtidigt som egentligen är HELT olika, men ändå tangerar samma ämne. Tänk Söderbergs ”Dr Glas” kontra Kerstin Ekmans ”Mordets praktik” (äsch, det var ett ganska dåligt exempel för de ÄR ju ganska synkade – på ett bra sätt)

Jajajaja, det jag skulle komma till var i alla fall att som komboläsning till ”Neverwhere” kör jag en helt fantastiskt kul bok som jag köpte i London, Stephen Smiths ”Underground London: Travels Beneath the City Streets” (mitt älskade Book Warehouse igen – boken har ett ”utpris” på £9.99, men i denna underbara skattkista till butik gick den loss på £3.99). Detta är en extremt ”pratig” bok om allt och lite till som finns under (och för all del somligt över) ytan i London. Övergivna tunnelbanestationer, överbyggda åar, kloaker, kyrkogårdar, romerska lämningar – you name it. Jag älskar sånt. Värdelöst vetande.

(jag är en sån där som du vill ha i ditt lag när du spelar TP. jag lovar. det är ju… KUL, men det skulle vara bra om jag vore lika bra på att minnas sånt som jag BEHÖVER minnas också. det är jag inte. shucks!)

Whittingtonkissen, oktober 2010

Nattens läs-session resulterade i alla fall i att jag fick lära mig att den gullmulligt trinda katt som jag plåtade på väg till Highgate i själva verket är en staty av Dick Whittingtons katt – och den hade jag ju hört talas om förut, även om jag inte kopplade ihop det med statyn. Jag älskar inte bara den sortens värdelösa vetande, utan också den sortens slumpmässiga sammanträffanden.

Kattens ena kind är alldeles blanksliten, jag antar att man ska smeka den på kinden för att få tur eller liknande. Jag har slögooglat lite, men en snabb check (SNABB, som sagt. du hittar säkert mer om du mot förmodan vill kolla) gav ingenting.

(om jag klappade den? vad tror du? bajsar björnar i skogen?)