Senaste

Flickan och skammen

  
De senaste dagarna har jag lyssnat på Lo Kauppi som har läst Katarina Wennstams Flickan och skammen för mig. Har laddat för ett jätteinlägg, men så skrev Suzann det jag ville skriva – och lite till! Hurra! Läs!

Annonser

Ännu en Åsbrink

Jag har en ny idol, hon heter Elisabeth Åsbrink. Jag föll stenhårt för 1947, naturligtvis ville jag ha mer av hennes berättande alldelesbumsomedelbartpåengångnuuuuuu. Storytel kan stundtals dela ut omedelbar behovsuppfyllnad, jag gick därför vidare med Och i Wienerwald står träden kvar. En sorts brevroman, en historieskrivning, en rörande blick tillbaka till en tid då några barn kunde räddas undan judeutrotningen. En tid då nazismen var ganska accepterad i Sverige. En pojke från Wien. En pojke från Småland. En otippad vänskap. En av dem blev så småningom miljardär. Den andre fick om inte annat behålla livet.

Har du fortfarande inte upptäckt Åsbrink? Ge henne en stund. Det låter kanske tungt och svårt – tungt: ja. Svårt: nej. Åsbrink är fantastisk. Ännu en folkbildare att älska.

 

Flickorna i parken

  
Jag vet inte, det är möjligt att jag projicerade egna känslor, men jag tyckte inte Lisa Jewell såg jättebekväm ut på feelgoodminglet på bokmässan (ok, hon ler fint på min bild. men.)

Kanske var hon trött. Blyg? Eller så undrade hon som jag – hur länge ska hon kallas feelgood? Hennes böcker får mer och mer svärta. Gråskala. 

Ett av mina favoritområden i London. En mysig park. En bunt invånare med vilt blandad social status. En nyinflyttad familj med en brådmogen dotter. Hennes mamma, hennes syster och hon har mer eller mindre flytt efter att deras hus bränts ner av mannen/pappan. Den nya familjen rubbar dynamiken både bland vuxna och barn.

Efter en midsommarfest hittas den brådmogna Grace livlös i parken. Blodig. Kläderna i oreda.

Pojkvännen? Den gamle snuskgubben? Den populäre Leo som kanske kysst lite för unga flickor förr? Mordbrännande far som just kommit ut från rättspsyk? Nån annan?

Nattsvart whodunnit. Kan vara Jewells bästa hittills. Fin inläsning av Leining, meeeeeen Islington har hon fortfarande inte lärt sig uttala!

Essäer ftw

  
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.

Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter. 

Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.

Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.

På vift

Gissa var? 😉

Kul att hitta den perfekta boken att ta med! Så fin. 

   
    
    
    
    
   

Bridget Jones hoppar fram och tillbaka

  
Om man blir väldigt väldigt förkyld så är det rätt gött att kunna ta en tuppl… lässtund mitt på dagen. Det var irriterande att behöva ställa in en massa kul saker (barkväll på gammal flygarklubb inne på Tempelhof-området, brunch på nytt ställe och sen ett besök i Hohenschönhausen, det gamla stasi-fängelset) den här helgen, men hög feber och insikten att varenda skallkavitet är fylld av grönt gojs gör att man ger upp inför det faktum att det är vila som gäller om man ska fixa kommande vecka med massor av anställningsintervjuer (nej, det är inte jag som söker jobb) och sen en niiiiiiice resa till Rom.

Jag har haft sällskap av senaste boken om Bridget Jones. Den var tämligen tunn på flera sätt och kändes för mig mest som ett ”oj, ja, vi har ett filmmanus, va tuuusaaan – gör en bok av’et också”. Märkligt hopp tillbaka i Bridgets liv – i Mad about the boy var hon redan mor, men det finns säkert nån intervju med Fielding nånstans som förklarar saken. Oh well, detta är inte rocket science. Man vet ungefär vad man får, smårolig underhållning, kravlöst, rätt ok men inte fantastisk. Det var ungefär vad min feberinfesterade kropp orkade ta in.
Med tvekan godkänt.

Usch. Det var en jäkla helg för ganska precis tre år sen. Jag saknar min stora ljuvliga katt som blev så sjuk och dog då.

Århundradets kärlekskrig

  
Hon och Han älskade varandra i många år. Hon undrar nog i efterhand hur ömsesidigt det var. Nu krigas det. Ljungande tirader av ord. 

(Känner att min telefon skulle behöva en verbal lavett (här tar vi inte till fysiskt våld minsann) när jag skriver detta och ”tirader” autocorrectas till ”Tinder”. Eller är det min WordPress-app som ska hutas åt? Har telefonen/appen kanske bara nån slags svart humor? Oavsett vilket, meningen jag skrev blev kul, och den kanske med något sarkastisk liten twist kan passa in här, men… nej. Tirader får det bli.)

Jag ä l s k a d e den här boken. Jag kommer att köpa den i pocket när den kommer ut. Vill gå bananas med överstrykningspennan. Pretentiösa one-liners galoooooore!

Det är naturligtvis lockande och lite barnsligt (men mänskligt? vi är alla i viss mån sensationstörstande på olika vis?) kittlande att läsa Århundradets kärlekskrig  som Horace och Ebba, Ebba  och Horace (”är han VÅLDSAM? slog han henne?”) – men jag låter bli. Jag ser det som en tribut till Tikkanen långt senare, som en tribut till MÅNGA klassiska alster. Jag ser den som en tribut till Kulturkvinnan. Hon går inte steget efter Kulturmannen (längre). Hon får, ska, stå i bredd eller förlänga steget och ta lead.