Senaste

Meanwhile in another Berlin

Unexpected hikes: Marzahn and Hellersdorf.

Did I expect to meet alpacas? No sireeeee. Contrasts galore. And some trompe l’œil.

(More about this house here)

Annonser

Berlin Easter Staycation 2018, pt 1

I had heard about Strausberg in connection to the small lake (Strausee), but that it was this sweet? I had noooo idea. It must be wonderful in summer. Small town some 30 km east of Berlin, well worth a visit for someone like me who wants to exercise my ABC-Karte in other directions than the Hennigsdorf one from time to time.

The old city centre (there are still some remains of the old city wall, built in 1254) was lovely, but the big surprise came when I started walking by the lake: oh the MANSIONS. It felt like a “Zehlendorf, east edition” (sorry non-Berliners, that reference might fly over your heads). Was surprised for ten minutes before it came to my mind that YES, this was Brandenburg, former East Germany, but the city has been connected to military and weapon’s industry for a long time (Swedish military even opened a centre there in 1631), and where there’s military there’s money, even in bancrupt countries.

There are still lots of run down but potentially pretty old houses in need of a loooot of love in the old city centre, but it’s easy to see that a lot of money must have been spent on renovating that part of the city since “die Wende”. The new part, with lots and lots and lots of houses built in the sixties, is a bit depressing, but no more depressing than any area built quickly to house many people regardless of where you find yourself in the world.

I will for sure go back this summer! The beautiful old lido was built in 1925, come August I hope to be able to dive into the water from the 5 m tower outside 😉

Started walking back towards Berlin, had to laugh when I passed by an old milestone pointing just that out (“<— Nach Berlin”), but nooooo, I didn’t walk all the way back. All in all 13 km of walking, pure bliss.

Meanwhile in tinder

I need to stop using tinder, but I just can’t help it: some guys just trigger my sarcastic sides…

Att öppna en låda med somligt man glömt 


Martina Haag serverar en tidskapsel för varje sextiotalist. Mycket igenkänning, även om jag i ett avseende var motsatsen: den ängsliga som gick på alla lektioner. Som fick skolans bästa betyg. Men som alltid kände sig töntig. Och som luktade illa för att föräldrarna kedjerökte hemma. Som försökte sova trots fylla och skrik. Som var rädd för en del av de äldre eleverna. Som överlevde. Flyttade nån annanstans. Och som skulle kunna skriva ett tröstande brev till mig själv. Livet går så fort. Och så långsamt.
Mycket metoo-relaterat. Triggervarning för många, tror jag.

When the weather turns sour, I go amazon prime ;)

Jag har länge velat se Homeland säsong 5 eftersom den till stora delar utspelas i min stad. Jag har inte hunnit så långt än, men undrar hur jag kunde missa att några scener har spelats in alldeles nedanför mitt förra kontorsfönster när jag satt där 🙂 
Här hittar du en bra guide om du är nyfiken på några av de platser du kunnat se i serien.
Flera scener längre fram i serien kommer att bokstavligen utspelas på miiiiin gata i staaaaan. Missade det också. Det är helt ok 😉

Marina, Marina


Ett vansinnigt liv, en människa med otrolig karisma, förmodligen många rövarhistorier men mest av allt: beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet – det är vad jag får med mig efter att ha lyssnat på Marina Abramovics memoarer Walk Through Walls. 

Marina har varit all the rage i min facebookfeed de senaste veckorna, MÅNGA av mina vänner köade i timtal för att möta denna performance-konstnär på Moderna.

Boken? Den första delen, om hennes uppväxt, känns aningens vansinnig, snudd på som i Monthy Python-sketchen om vem som haft det värst. Jag tänker att hela hon är en installation. Skarvat eller ej – det är bara att ta in M A R I N A. För mig blir det mer intressant när hon väl kastar loss. Finner sin grej. Sitt hörn av konsten. Performance. Det är otroligt spännande att höra hennes tankar kring hennes mest kända verk. Hur tänkte hon? Varför? Hur (igen)? Hennes brytning och hennes mäktiga röst höjer upplevelsen några snäpp till. Den här boken skulle inte läsas. Jag skulle höra HENNE.

En röd tråd i boken är passion. Kärlek. Stundtals förtärande kärlek. Hon talar mycket om två relationer och relationen till den tyske konstnären Ulay är den som stannar i mitt minne. Så googlade jag lite och hittade en film (hon talar också om händelsen i boken) där hon under en installation på MoMA (The Artist is Present) sitter på en stol, timme efter timme, och ser okända människor i ögonen. En del av dem sitter i timtal. Andra en liten stund. Hon vet aldrig vem som sitter framför henne härnäst när hon tittar upp. Och så…

(Kunde du se filmen utan att gråta? Det kunde inte jag)

Och så KVED jag inombords och vred mig i nejnejnejSNÄLLANEJ-plågor när Ledin tillägnade En del av mitt hjärta till Marina i Skavlan. Bara nej! Ledin verkar vara en fin människa på många sätt, men NEJ!

Till ön. DEN ön. Och en annan ö.

Jag har muttrat lite över Jenny Colgans böcker på sistone. Att hon mal på tomgång. Att det ibland känts som om hon har Koncept 1 A färdigt i en mall i datorn och bara byter namn på huvudpersonen, inriktning på den företagsamhet personen tvingas skapa och namn på den nya plats där huvudpersonen tvingas slå sig ner. I de fall där det blivit flera böcker om samma person har mönstret dessutom varit 

Bok 1: flytt, nytt liv, hitta boende, nyföretagsamhet, oj allt blev succé

Bok 2: trubbel i paradiset, företagsamheten äventyras, huuuuur ska det gå? (Svårtippat!)

Bok 3: oj! En BEBIS! Hur ska DET gå?

Well. Jag skulle inte gnälla om det inte vore för att jag tror att Colgan kan bättre. Alla måste leva, försörja sig, men risken man tar om man skriver böcker i en rasande fart är ju just denna: de läsare som har hängt med ett tag vädrar tomgång och drar vidare.

Sålunda var det lite av ”okej, ett sista försök” nu. Mönstret (för första boken om en person) är förvisso inte nytt. Vår hjältinna får ett till synes omöjligt jobbuppdrag på en avlägsen ö i norra (NORRA) Skottland. Colgan har valt att använda en fiktiv ö denna gång (hon har tydligen överösts av åsikter och rättelser förr, när hon skrivit om platser som finns, som hon trodde att hon ”kunde”), hon väver in folktro och det känns lite förnyat och kul trots att grundreceptet egentligen är väldigt likt det mesta hon skriver numera. Jag snudd på hoppas att denna bok får (för-)bli en solitär. Jag gillade den!

Och – den var mitt sällskap i den stad som bokens hjältinna tvingades överge. Min favoritstad! Vi gjorde en ljuvlig nördresa av det. Vi stick-nördade. Tåg-nördade. Vetenskaps-nördade. Promenad-nördade. Kort sagt: jag hade en underbar helg i London med Ann-Sofie och Marie. Jag var dessutom otroligt kontrollerad och duktig och kom hem med TVÅ ynka nyinköpta böcker, och de böckerna köpte jag för att bli av med alla mina mynt på Gatwick.