Den som väntar

(jag tänkte inte på det alldeles när jag lade upp bilden – men när min flight hem till Berlin blev två timmar försenad igårkväll lade jag upp en bild med en räkmacka, en Hof samt denna bok: ”hur man hanterar en försening”. ”Den som väntar”, minsann. men jag väntade åtminstone inte för länge, även om ”dramat” fortsatte på Tegel med trasiga bagageband – TVÅ – och meeeeeer väntan)

Ja! Jag har haft en myshelg i Sverige och då är det svårt att komma hem utan pappersböcker. Jo, det är fortfarande så, mitt nya storytel-liv till trots.

”Vilken superhelg, som en hel minisemester. Toppenväder, trädgårdsskötsel, grillat som blev löjligt gott, kattgos, shopping, mälarnjut på segelbåt (om än vid brygga) och inte minst häng och samtal med två personer som jag räknar till mina allra bästa vänner. Tack livet! Och tack vännerna.”

Ja, så var det. Och så här:

En del kollade bröllop, vi passade på att fixa i trädgården innan middagen. I den officiella versionen slog jag ner brännässlor runt Stefanos kompost. I verkligheten vet ni ju: träningsläger inför zombieapokalypsen.

Men boken då, dags att komma till saken. Jo, jag kanske vrider mig lite som en metmask, för jag älskade ju den första boken om Amanda, Äta kakan och ha den kvar. Jag måste ha läst den på S25:an under den intensiva finna-mig-till-rätta-i-Berlin-perioden förra sommaren, för jag kan inte hitta någon text om den. Men jag gillade! TOKGILLADE. Att den kommit ut en bok till om Amanda kom som en glad överraskning, så jag nöp den direkt och började läsa redan medan jag var kvar i Irsta. Min klassiska grej där numera, svenskt lösgodis, (den svarta) katten Snövit på fötterna och en chicklittare i handen. Jag är ett vanedjur. Det är helt OK.

Plotten i första boken (mild spoiler, sluta läs om du är känslig) var den att Amanda tröttnat ur lite på sitt snygga Brommaliv. När hon får kicken vill hon inte berätta det för sin lätt elitistiske man, hon låtsas istället att hon fått ett uppdrag i Tyskland som kräver veckopendling, så packar hon sin rullväska och lämnar familjen till förmån för ett… helt annat liv som hon otroligt nog lyckas bygga upp på Kungsholmen, inkl helt annat jobb, helt annat umgänge etc. PERFEKT ESKAPISM! Det hade kanske inte ens behövts någon mer bok om Amanda.

Men, nu blev det ju en bok till ändå. Den som väntar. Att börja om med småbarn är kanske inte alltid lätt. Bromma är fortfarande Bromma. Hur får vi in eskapismen här?

Jodå, det går, men trots fånga-in-Siv-grejor som t ex bokmässa stänger jag boken med ett tveksamt ”mja” efter att ha avslutat den. Jag hade roligt medan jag läste, men den kändes inte alls lika katjiiiiing som ettan. Jag vill ha mer Emilsson, men nu vill jag lämna Amanda ifred.

Den här boken går till bokträdet vid Anna Blume, nån lär bli nöjd över att hitta något relativt nyutkommet där.