Allvarligt talat

  
Åh Lena! Och Stina! 

Lena Anderssons bok Allvarligt talat har fått lite njugga recensioner här och var. ”Oraklet har talat!” – kommentarer om att existensiella samtal sällan funkar som monolog (nej, det håller jag med om – ett samtal och en monolog kan inte vara samma sak) etc.

Upplägget: Lena är en av de vältaliga människor som har svarat på frågor om allt mellan himmel och jord (många stora svåra frågor, såklart) i ett P1-program som heter (drumroll) Allvarligt talat. Några intressanta frågor har valts ut och fråga och svar har skrivits ”rent” och publicerats i denna bok. Stina Wirsén har illustrerat. Mycket enkla men vääääldigt effektiva illustrationer.

Måste man älska sina föräldrar? Måste man acceptera en ursäkt? Vad är lycka? Hur låter man bli att slösa bort livet? Hur slutar man känna stress över att man känner att andra (!) slösar bort sina liv?

Jag kände redan när jag läste förordet att ”OJ. Detta kan många reta sig på!”

Lena är torr och saklig. Docerande. Låter gärna allvetande. Sådär som Horace till exempel också gör. Som många män gör. Och så tänkte jag att så får ju inte en kvinna låta. Det ”vet” vi ju. Sålunda undrar jag hur recensionerna sett ut om det varit just Horace (han svarar ibland på frågor i samma programserie) som skrivit. Jo, ”män förklarar saker”-kommentarer – absolut – men jag trooooor att kritikerna uttryckt sig annorlunda. Fast jag är inget orakel, så vad vet jag. Höm.

JAG älskar iallafall att få ta del av Lenas docerande, vare sig jag håller med henne eller ej. Hon uttrycker sig så vackert, och är i skrift och tanke ofta kyligt distanserad på ett sätt som jag stundtals behöver (vara). Eftersom hon uttrycker sig så klart måste jag motionera MIN hjärna lite extra för att inför mig själv formulera varför hon har ”fel” och hur jag skulle formulera det själv. Motionera tanken: JA tack.

Många bokmärken blev det! Denna bok hamnar under yogahunden (ja, jag har en knallrosa porslinsmops som sitter i lotusställning vid huvudkudden – frågor på det?) vid sängen. Somliga resonemang kommer jag vilja och behöva läsa om igen och igen.

Jag tror att Lena får stryk för samma sak som i viss mån Linda Skugge: ingen gillar Den Duktiga Flickan som inte ursäktar sig. Nu kommer jag ut: jag gillar duktiga flickor. Allra helst när de orkar låta bli att ursäkta sig. Jag kan bli irriterad – t o m avundsjuk – på dem ibland, men jag tror att världen skulle bli ganska rörig om det inte fanns Duktiga Flickor. Också.