Drakar utanför Åsele 

Ja vet int vars ja läste’nä, men hä va nån som tyckte att na’Stina använde mychä hittepåord och att hä va ju som roligt.

Tja, vi som har rötterna i samma trakter som Stina kallar det snarare ”dialekt”. Inte hittepåord.

Ni vet hur det har hänt att jag har skrivit att ”den här boken tyckte jag kanske mer om som ljudbok än jag hade gjort om jag hade läst den”? I fallet Bli som folk får det en ny dimension. Stina läser själv. Författaruppläsningar har vi pratat om förr. Bra ibland. Inte bra ibland. Stina? Oh, Stina. Hon har en perfekt läsröst, perfekt rytm och hon ÄGER ju detta. Språket! Jag njööööööt! Njöt och längtade till Ormsjö.

Där är Sandra som säger sig också ha gömt ett lik. Där är a Gun med sin älskare, och sedan barnbarnet hans, som tar över Zündappen och kanske mer än så. Och där är Fresias pappa som har vitt pannband och gärna jämför fingrar och tår. Och vad gör en blå wunderbaum utan snöre i en gäddas mage? Vem gör de riktiga björnspåren i dikesleran? Vad händer egentligen under brunnslocket?

Stinas noveller är fina och fula, de ger sommarlängtan eller en kall kåre utefter ryggraden. Jag har svårt att få ihop hur något som är så otroligt icke-insmickrande och ibland rent förfärligt kan vara så illans illans mysigt att lyssna på. Och igenkänningen, inte bara dialekten. Hur det inte ska pjåskas. Detaljerna. Plötsligt bara ÄR man i novellen. Och sen i nästa. Och nästa. Mycket begåvat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s