en DNF att skriva om
DNF? Did not finish. Jag skriver nästan aldrig om mina DNF-are (så många böcker att älska och skriva om, så lite tid att såga resten), men den här är udda nog att kanske kunna älskas av någon annan, så jag vill ändå nämna den. För mig är den för svår, för tjusig, fragmentarisk, konstnärlig. 80 sidor lästa (av 124), nu ger jag upp.
Va? Är jag dum som inte drar i mig de sista 44 när jag nu ändå läst så långt, säger du? Jo, kanske. Det är helt OK för mig.
Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger. Inte för mig, men kanske för dig?
Margarete Stein läser böcker hon hittat. Böcker om sjöfart, gruvdrift, Europas fåglar, världens hav, hur man bygger flygplan och om de mäktiga uppfordringsverken. Hennes syster Fritzi vandrar. De är de enda unga människorna som finns kvar i den öde kolgruvestaden. Men en gång i tiden fanns en annan slags stad, där de unga var många och människor hade hopp.
Margarete och Fritzi upptäcker att det förr flöt en flod genom staden, en flod som nu tycks vara bortglömd och försvunnen. En flod som skulle kunna ge staden liv. Så systrarna bjuder in till fest för att fira nyupptäckten av floden, och hoppas att stadens gränsvakter ska släppa ut breven till världen utanför.
kärlek
Marlen, Marlen, Marlen. Marlen Haushofer. Hon blev bara 50 år, hon fick cancer och dog 1970. Hon hann förvisso få en del fina litterära priser som aktiv författare, men jag undrar om hon någonsin kunde ana hur länge hennes mest berömda bok skulle bli ihågkommen.
Filmen har kommit nu, men jag är nästan rädd för att se den. Tänk om den förstör bilderna i mitt huvud! Boken blir populär och återupptäcks av nya Marlen-dyrkare med jämna mellanrum, och jag hoppas att filmen kan få något svenskt förlag att ge ut den igen, den är relativt svår att få tag i (jag lånade mitt ex på bibblan, en En bok för alla-pocket från 2003) och den är värd en ännu större publik.
Steve Sem-Sandberg har skrivit en fin essä om Haushofer – läs den!
(inte så) Anonyma Biblioholister 