Dexter i Skövde?
Jag är skeptisk men mycket nyfiken. Någon som läst?
Bokbyte med Suzann i dag. Alldeles för kort möte, hoppas på mer gemensamt boktokande i huvudstaden kommande vecka, men känner jag mig själv rätt så segdegar jag ihop hemma igen. Som vanligt.
en skräckis så god som någon
Det är nästan lite läskigt att fundera på varför den här boken var så läskig. Jag lever ju inte direkt i den här världen, så den borde inte tassa på mina nerver, men något i den generella galenskapen kanske slår an något hos de flesta. Om inte annat så är Moa (precis som Helena von Zweigberk i skilsmässorysaren Ur vulkanens mun) fantastisk på att skriva elak dialog.
Jag heter Cecilia. I mitt pass står det att jag är 175 centimeter lång. Det står att jag är född 15 december 1971 och att jag har gröna ögon och rött hår. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen.
Cecilia är 38 år, gift med Josef och har tre barn. Familjen bor på Stora Essingen, vilket är perfekt med närheten till natur och innerstad. Cecilia och Josef är båda framgångsrika parterapeuter och räddar svajande äktenskap med icke-befintliga sexliv på löpande band. Patienterna strömmar till sekelskiftesvåningen där de har sin mottagning. Tillvaron borde vara idealisk.
Problemet är bara att det börjat mullra i Cecilias inre. Hon tål inte längre barnens omättliga ömhetsbehov eller Josefs krav på hennes uppmärksamhet, och de patetiska patienterna ska vi inte tala om, men hon gör allt för att det inte ska märkas. Med hårt sammanbitna käkar är hon alla till lags, men ytan håller på att krackelera. Utan att riktigt förstå det själv har hon slagit in på en farlig väg där hon riskerar att skada de hon älskar mest.
Cecilia står i centrum, men jag skulle inte vilja påstå att det bara är i hennes inre det mullrar. Den skenbara medelklassidyllen döljer fem familjemedlemmar som alla har sina strider att kämpa, och alla är olyckliga och eländiga. De skadar VARANDRA. Men nu är det Cecilia vi följer, hon är den som tar de mörka tankarna ett steg längre och hon gör fler och fler små knäppa saker som blir till stora knäppa saker.
Hon är snygg (”för snygg för sin man” brukade det heta, ändå både känner hon och GES hon känslan av att inte duga, att intet vara utan honom), hon springer långt och lätt, hon är delägare i en klinik på Östermalm. Tre barn. Klyschan är väl fullständig såtillvida att hon tycks vara sinnebilden för en lyckad kvinna (men man låts ana att hon tagit sig till det livet från vanlig knegarfamilj, uppvuxen i Farsta, redan då med en känsla av att vara oälskad och inte duga) som verrrrrkligen inte borde ha något att angsta över (nä, det är inte jag som säger det, det är klyschan om klyschan som säger det) men ack ack vi kan aldrig se på ytan vem som lider. Ja, självklart är många av Cecilias bekymmer lyxproblem, men många av dem är det INTE. Det svarta hålet inuti kan inte fyllas ens med Josef Frank-mönster eller en soffa från Nordiska Galleriet (…om de nu hade haft råd med det, men nu blir det också till en liten miniångest om än mer för Josef än för Cecilia, men Josefs snobbångest drabbar ju också Cecilia och… ja, men ni SER ju! SKRÄCKIS.).
Jag fick lägga undan den här boken några dagar för den var FÖR läskig. I natt kunde jag inte sova (men så passande! till skillnad från Cecilia drog jag emellertid inte ut och sprang fyra mil, jag läste böcker istället), då tog jag mod till mig. Otvivelaktigt bra, otvivelaktigt störande. Jag gav den bara en trea hos Goodreads, men det hade mer att göra med att jag tyckte inte ooooom den än kvaliteten på boken i sig. Fast det är nog en bok som man inte SKA tycka om. Nåväl.
Cecilia vansinne piggar upp lite mitt i allt. Kris och utveckling heter det, vet ni. Och så funderar jag på om Moa vill bidra till, eller skjuta i sank, myten om att en Mamma (yes, med stort M) alltid är/ska vara lite varmare och snällare och givmildare och stå över allting mer än alla andra. Jag både misstänker och hoppas på ”skjuta i sank”.
Moa Herngren – Jag skulle aldrig ljuga för dig
PS joy and happiness – Suz kan tänka sig att ärva boken! Hon är mitt förstahandsval när det gäller boktokar att dissekera just den här boken med.
en teaser som heter duga
I senaste Utopi Magasin: serienovellen Tornet. En nyyyyydelig försmak av det som kommer i april – Berättelser från Engelsfors. Längtan.
soffresenären fantasipromenerar i London – igen
Stephen Millar är bra på detaljer. Små små detaljer. Små små NÖRDIGA detaljer av en sort som jag älskar.
London’s Hidden Walks volym 2 är preciiiiiis vad jag hade hoppats på att den skulle vara. Tja, eftersom jag har volym 1 också så kanske det inte var någon överraskning, men man vet ju aldrig. Volym 2 kan ju vara urvattnad, trist, innehålla sekunda varo… eh, promenadförslag. Men icke.
Det jag INTE gillar är att den är så liten, FÖR liten. Jo, jag förstår att folk vill kunna stoppa ner den i fickan eller väskan, men nu är den så liten att texten går så långt ut (in, är snarare problemet) i kanterna att man måste bryta upp boken lite väl våldsamt för att kunna läsa texten hela vägen in i mitten. Den hade varit lika bärbar om den fått bli någon centimeter större åt vart håll. Tror jag.
Var bodde den författaren, när? Varför står det en tyskspråkig gravsten över en hund på en trottoar? Vadå Lambeth? Vem var den svarta prinsen? Oj, är det där Emmeline Pankhursts grav? Hur tänkte de, när de…? Massor av trivia, massor av bilder (om än pyttesmå, men de är liksom effektiva, man ser det man ska se, trots storleken), tretton promenadförslag att kombinera efter tycke och smak.
Metro Publications specialiserar sig just på den här typen av böcker – i deras serie hittar du böcker om Londons monument (den står på min önskelista), kyrkogårdar (den har jag), kyrkor, hus, parker… ja, man kan känna att Metro Publications gillar OCKSÅ London, och de gillar oss som gillar London. Jag älskar att resa, jag älskar att läsa guideböcker innan jag reser men jag älskar att läsa guideböcker UTAN att resa också. Inte för att det är så troligt att jag aldrig mer reser till London, men jag njuter av att läsa guideböcker även om det inte alldeles är i anslutning till en resa. Galgar att hänga drömmar på, ni vet.
The Carhullan Army
Jo, jag övergav Moa Herngren en stund. Hennes bok om en medelålders ”lyckad” trebarnsmamma som långsamt flippar ur var så otäck att jag valde att dra till nordvästra England istället. En inte alltför avlägsen framtid, efter naturkatastrofer och stora krig. Trevligt va? Mycket mysigare än en medelålderskris. Umf.
Sarah Halls The Carhullan Army – säljs ibland också som Daughters of the North – var den perfekta partnern i soffan. Där låg jag, invirad i katter och hyacintdoft, och njöt av Sisters förvandling från flykting till kollektivmedborgare till soldat.
England is in a state of environmental crisis and economic collapse. There has been a census, and all citizens have been herded into urban centers. Reproduction has become a lottery, with contraceptive coils fitted to every female of childbearing age. A girl who will become known only as ”Sister” escapes the confines of her repressive marriage to find an isolated group of women living as ”un-officials” in Carhullan, a remote northern farm, where she must find out whether she has it in herself to become a rebel fighter. Provocative and timely, Daughters of the North poses questions about the lengths women will go to resist their oppressors, and under what circumstances might an ordinary person become a terrorist.
Som vanligt är det den självförsörjande grejen jag dras till. Farmen Carhullan, som regeras av den fantastiska Jackie, är ett olagligt kvinnokollektiv som lyckas med det de kvarvarande resterna av ”samhället” i stort INTE lyckas med. I städerna lever folk inklämda, kontrollerade och de är (förväntas vara) glada när de får hjälpsändningar i form av konservburkar från USA. Allt i burkarna är ofräscht, för sött eller för salt. På farmen jobbar alla hårt, men de sover och äter gott. Hall lyckas ändå hålla livet på farmen på rätt sida gränsen till utopiskt paradis och naturligtvis så kan det inte fortsätta så där fint med ystra ponnyturer, hemvävda ylletunikor, härlig lesbisk kärlek och krispiga äpplen.
Bra bok! Jag förstår inte riktigt varför den inte har fått mer uppmärksamhet – än – men Hall har potential att bli en smygare, en som växer, en författare som kan knöla sig in bland oss Atwoodälskare som ett bra komplement till Margaret själv. Jag vill definitivt läsa mer av Sarah Hall. Den här kanske? Den åker definitivt upp på bevakningslistan.
be my friend?
Jag finns – bättre sent än aldrig – numera på Goodreads. Leta upp mig om du vill. Bokoholist.
den superkassa jullovsläsaren
Jag är så trött och rastlös (dålig kombination) att inte ens den vanliga medicinen (böcker, vad annars?) hjälper. Moa Herngrens angst var för angstig (!!) så jag försöker med annan feel-bad istället.
när hjärnan krullar sig
När jag läser vissa kvällstidningars kommentarsfält, eller för den delen den egna facebookfeeden, så inser jag
1) att jag borde sluta läsa kvällstidningars kommentarsfält om jag ska behålla nån form av tro på mänskligheten
2) jag kanske inte ska ha gamla skolkompisar från 197x i feeden på fejjan baserat i stort sett bara på att de är just skolkompisar från 197x och man inte har så mycket mer gemensamt än så och… ja.
Jag vill vråla åt folk till slut för att de är så jävla körda.
Tänker jag, just då.
Och så inser jag att trots att jag i de flesta sammanhang är en fet gammal bonnig svennebanan så är jag i andra sammanhang en priviligerad elitist. Och där, just där, snuddar Johannes Björk vid mina tankar. Jag är inte färdig med tankarna än och han fångar heller inte helt det jag tänker, men precis som Johannes så känner jag ibland, ofta, att något skaver.
Jag har också VKM i feeden på fejjan, jag har också garvat rakt ut åt idiotier som stupar på sin egen dumhet och det känns inte så hemskt att skratta åt t ex svenska skådespelarföredettingar som skjuter sig själv i foten om och om igen, men rätt ofta så urartar det till att sparka neråt även på VKM. Då menar jag inte så mycket vad Kawa själv skriver eller gör utan kanske mest på oss andra, vi, alla hans följare. Kommentarerna. Ja, folk är dumma. Man blir paff över hur dumma folk kan vara. Men, återigen, vad är att sparka uppåt och vad är att sparka neråt. Det, mina vänner, ska jag fundera på lite till. Det blir nog inte lätt att hitta något entydigt svar, och det ska väl inte vara lätt heller, men det är ju ingen ursäkt att inte fundera.
walking back to happiness
Jag plutar (nästan) varje gång numera. Det kanske är dags att göra slut med chick lit-böckerna? Men det är svårt. De har fyllt en funktion i så många år. Nåt lätt, gulligt, lite roligt och förutsägbart. Jag vet vad jag får. Det är lite som rökt lax på julbordet, sällan fantastiskt men ändå oftast heeeelt OK (årets julaftonsbesvikelse är dock att den rökta laxen som jag köpte hem och trodde att jag skulle njuta av visade sig vara gummiaktigt smaklös och bara vidrig. också.)
Juliet’s been in hiding. From her family, from her life, but most of all from the fact that Ben’s not around anymore.
Her mother Diane has run out of advice. But then she insists Juliet look after her elderly Labrador and it becomes apparent that Coco the dog might actually be the one who can rescue her daughter. Especially when it leads to her walking dogs for a few other locals too, including a spaniel, Damson, who belongs to a very attractive man…
Before she knows it, Juliet realises she has somehow become the town’s unofficial pet-sitter. A job which makes her privy to the lives and secrets of everyone whose animals she’s caring for. But as her first winter alone approaches, she finally begins to wonder if it’s time to face up to her own secrets? To start rebuilding her own life? And maybe – just maybe – to fall in love again?
HUR kunde jag tänka att en sörjande änkas små små kliv tillbaka till (kärleks-)livet skulle roa mig i den här formen? Inte ens hundar eller renovering av hus räddade upp det här för mig. Lucy Dillon har lyckats roa mig förut (samma lilla stad, delvis samma hundar i små biroller), men nu är det kanske dags att vila från henne. Detta var min tredje Dillon, och jag har tyckt mindre och mindre om böckerna.
Mina avlagda engelska chicklittare gör åtmistone succé i byteshyllan på jobbet! Den här boken var billig, det var värt att chansa… och det var fint glitter på omslaget.
Nu går jag vidare med helsvensk medelklassangst istället! Moa Herngren är bra på sånt.
önskar er en riktig Disney-jul!
Varför får inte den HÄR lilla pärlan vara med kl 15.00? Strunt samma, ni kan ju se där här. God jul!
how do I love thee?
let me count the ways.
Alltså, hörni. Claire Dobbins London Underground Maps – vilken BOK!
Claire Dobbin är kurator på London Transport Museum, de har just stängt utställningen Mind the Map och det äääääter mig att jag inte hann se den, men man kan som bekant inte göra allt som är kul! Att äga boken – som också innehåller mycket information (och naturligtvis många fantastiska bilder) som presenterades på utställningen – får vara gott nog den här gången.
Tate Gallery by Tube av David Airey är en favorit för många, den är och har varit en storsäljare i många år. Jag blir mer och mer sugen på att försöka få tag på den till en av hallväggarna – vi har lite karttema där. (OJ, nu gjorde jag det – jag beställde den!) <— edit igen: nej, det gjorde jag inte alls det för när jag väl fick tummen ur och försökte beställa så kom det ett meddelande att denna plansch skickar de inte till Sverige. Jaja, nähä, det får lösas på annat vis då.
Det SÄMSTA med att jag köpte den här boken är förslagen som kommer, heeeela tiden från amazon, om andra böcker att titta på. Tunnelbanenörderi är en nisch som kan dra en DJUPT ner i bokmissbruket, men uj uj – kartnörderi är ju lika illa. Så många vackra böcker.
Kartor, tänker ni, – är hon knäpp? …men ibland, OFTA, blir de till konst (om nu inte kartan i sig är lockande nog), underbara bilder att titta länge på, få egna knasiga idéer av och framförallt – de är underbara galgar att hänga drömmar på. Drömmar om resor man kan göra, drömmar om resor man INTE kan göra.
Du tror mig fortfarande inte?
when I’m good I’m good, but when I’m bad I’m even better
Vi är ju ett antal boktokar som tar saken i egna händer. Vi litar inte på att nån skäggig patriarkal symbol ska ge oss presenter baserat på huruvida vi har varit snälla barn eller ej (”snälla” – enligt vilken norm då? yada yada tjossan hejsan)
Jag hade tänkt vänta med att hämta ut paketet till julafton (det hade väl varit klämkäckt?) men ska man vara naughty så kan man lika gärna vara VÄLDIGT naughty. Hämtade och slet upp nu.
Till mig, från mig. Ah… ja, innehållet var väl ingen överraskning, men att kunna hålla i dem på riktigt (bilderböckerna var ännu snyggare än jag vågade hoppas på), det var alldeles alldeles underbart.
om man nu nödvändigtvis ska bidra till den årstidsrelaterade konsumtionshetsen
Jag är inte den där enorma julälskaren, men om man nu nödvändigtvis ska köpa saker till vuxna människor som egentligen inte behöver någonting så är ju böcker en ganska bra gåva. Jag räknade efter tidigare i dag, tio böcker hade jag slagit in till olika mottagare då. Nu kom jag på ännu en given kombination av bok/mottagare, så årets elfte julklappsbok kläddes alldeles nyss i mitt otroligt classy rosa presentpapper med vita och svarta katter på.
Jag vet inte SÄKERT om folk har speciella förväntningar på mig som boktok, men jag BRUKAR få höra att det är roligt att få mina nogsamt utvalda och oväntade böcker och att jag brukar vara ganska bra på att leta fram rätt bok till rätt mottagare. Med det sagt så kan jag konstatera att jag köper en faslig massa otroligt förutsägbara böcker till folk också.
Jag brukar också få höra att det är svårt att köpa böcker till mig. Än anses jag kräsen (ja, det är jag väl på mitt vis), än anses det vara hopplöst att köpa nån bok som jag ännu inte har läst (en sanning med modifikation, men jo – med tanke på den mängd böcker som rent teoretiskt finns att tillgå så är det ändå förvånansvärt ofta som jag får dubletter).
Hur är ditt bokliv i juletider? Är du som boktok en givare som folk har extra höga förväntningar på? Vågar folk köpa böcker till dig utan att du skrivit en specifik, extremt tydlig, önskelista?
end of the world
Vilken flopp. Vilken MEGAFLOPP!
Nej, jag syftar inte på att världen fortfarande inte har gått under. Jag syftar på hur min nogsamt orkestrerade väntan på att ännu en anka skulle explodera föll i kras. Jag hade planerat det perfekt – vad skulle vara roligare att läsa än Petersson/Sandéns Mot undergången?
Det såg inte bra ut för människorna. Europa tycktes vid 1500-talets slut verkligen ha nåtts av det fruktade tillstånd som skriften talade om – det djupast tänkbara förfallet, det sista skälvande skedet i människornas historia och hela jordens existens, där den yttersta dagens hårda dom nu slutligen stod för dörren.
Tyvärr var allting människornas fel. Det hejdlösa syndandet hade vredgat Gud. Och nu kom straffet. Än var det krig och pest, än de bittraste strider, än var det jordbävningar, svält och flodvågor.
Jag sökte efter den på biblioteket – den fanns! Den FANNS, och den fanns som e-bok. Omedelbar behovsuppfyllelse, tjoho! Men nu är det så – antar jag – att biblobudgeten är hårt ansträngd i slutet av året. Ännu en gång har mitt bibliotek stängt ner e-boksutlåningen.
(senast det hände var när ”alla” skulle läsa om Zlatan)
Fail, Siv. LÅNESTOPP? Det ÄR ju typ som att världen går under. I-landsproblem de luxe. Nu ska jag fundera på om jag ska köpa mig en e-boksjulklapp eller inte. Jag kan eventuellt vänta några dagar med att läsa boken. Aztekernas kalender tar slut 2017 om jag inte missminner mig. Det finns alltid en ny apokalyps att frukta.
Jag kanaliserade Trollkarlen i mars förra året. Han berättade redan då att nej, världen skulle inte gå under. Det var bara slut på sten den där gången när de skulle trycka upp hacka in nästa baktun.
Vi åkte runt Yucatan och besökte många många Mayaruiner. Det var min näst bästa resa någonsin hittills.
Första jullovsdagen – man blir vederbörligen uppläxad
Jullov. SOM jag har längtat. Efter en väldigt stressig jobbhöst (äh, vad säger jag? hela det senaste dryga året, sen mamma dog, har varit kaos på lite olika vis, både inuti och utanpå) så har jag räknat ner till mina lediga dagar, och i år blir de MÅNGA. Har en hel del semester att ta ut som jag ändå inte får spara sen, så trots att jag normalt inte brukar uppskatta svensk hemmavinterledighet speciellt mycket så kommer de väl till pass i år, för här ska det bli viloläger i två veckor nu! Den sjunde januari börjar jag jobba igen, men det är då det. Tills dess ska jag ju ha vräkt i mig så mycket kaffe och så många böcker att jag är fit for fight igen.
Den otroliga tröttheten manifesteras i det första bokvalet. Astor skäms, kanske inte så mycket över bokvalet per se (han är rätt o-med-i-matchen på sånt, han fattar inte riktigt att chick-lit är bad taste i många läger) som över min vråååååltaskiga logik.
”Walking Back to Happiness”?? Hur TÄNKER du matte? LÄSER du om nån brittisk änka som luras att börja leva igen medelst hundpromenader och grannens kompis? LÄSER DU OM DET? HUNDAR? JAG står här. JAG. Ta en ORDENTLIG titt på mig, denna enorma pälspåse fylld av HAPPINESS, kolla nu riktigt noga för jag är WALKING ALL OVER THIS BOOK.
Man kan säga mycket, men diskret är han inte.
Vi kommer fram till en medelväg. Jag gör i ordning en balja kaffe. Katten resignerar. Med tom blick tänker han att ”ja, vatusan, den där pastelliga skitboken är ju på över fyrahundra sidor så då sitter hon åtminstone still, man kan kliva upp i knät och få lite kli i nacken”.
(japp, det blev lite av den förnumstigt präktiga lightversionen av bloggkattsutmaningen av detta. ingen sprit, bara clementiner.)
Mo Yan, årets Nobelpristagare i litteratur – jag mjukstartar med en film
I kväll kl 22:45, SVT2 – Red Sorghum/Det röda fältet, baserad på Mo Yans bok med samma namn. Eller, öh, vare sig filmen eller boken heter så på originalspråk. Såklart. Vi ska börja titta åtminstone, vi är preppade med kaffe men jag är så trött så det vete tusan om jag orkar hela.
———————————-
Jo, jag orkade i den mening att sömnen höll sig borta, men jisses, det var tungt. Ordet ”mjukstart” i rubriken var sannerligen svart humor.
Under(Helsing)fors
Jag har fått så många tips om den här boken: Underfors av Maria Turtschaninoff. YA, urban fantasy, Helsingfors – boken plockar många poäng på förhand redan där. Pinsamt nog så har jag vansinnigt svårt att minnas författarens efternamn (ja, fortfarande, trots att jag tagit anatomimetoden(* till hjälp för att försöka memorera), så när jag nu väl bestämde mig för att det var dags att läsa den så var det lite trixande innan jag googlade rätt på Maria, fantasy och Finland (jag kan tippa på att hon är vaaaansinnigt less på att folk kommenterar hennes efternamn, men… ja). Klantigt av mig!
Jag har länge lekt med en idé om att starta ett i evighet uppdaterat inlägg där jag listar alla tips jag vill minnas, men jag är rädd att den listan skulle bli pinsamt lång, en sorts hög av teoretiska dåligt-samvete-hyllvärmare och det är ju på vissa vis det sista jag behöver. Att läsa är min avkoppling, min tröst. Att läsa ska aldrig bli en stress (så länge det inte handlar om arbete eller studier, där är stressen snudd på oundviklig och det är väl bara att tugga i sig).
”Ända sedan Alva var liten har hon sett till att alltid ha full kontroll över sin omgivning hemma i Helsingfors. Hon kommer ihåg alla hon möter, memorerar flyktvägar, är den som ser utan att bli sedd. Men varför hon gör så vet hon inte. De första tre åren av sitt liv kan hon nämligen inte minnas.
Därför blir hon inte misstänksam när läderklädda Nide dyker upp. Hon dras ohjälpligt till honom. Han kommer från hennes förflutna och han vill visa henne vem hon egentligen är. Nide för henne ner till Underfors, staden där hon är född – och där kommer hennes minnena ikapp henne. Men lite försent. Nide är inte den han ser ut att vara. Till att börja med har han svans…
Joel går i Alvas parallellklass och har varit hemligt kär i henne hur länge som helst. När han ser henne försvinna med en läderklädd främling tvekar han inte att följa efter. Tillsammans blir de indragna i ett halsbrytande äventyr där de måste kämpa mot en ofattbar ondska samtidigt som tiden håller på att rinna ut.
Underfors handlar om våra fäders synder och hur de påverkar våra öden. Vem är jag, vem vill jag vara, vem får jag bli? Dagens Finland möter varelser ur vår folktro i en berättelse där kärlek och lojalitet spelar en stor roll.”
Just det där med varelserna ur den nordiska folktron uppskattar jag mycket. Väldigt mycket. Vi har många fina folksagor att rota i, många spännande oknyttisar som är halvt bortglömda och det är alldeles oförtjänt. Jag hoppas och tror att Underfors kan agera lite avsmakningsmeny där, att den unge som läser blir sugen på att läsa mer om den där Bäckahästen, den där Lunkentussen, de där trollen. Triangeldramat, åtrån, kärleken… ja, det var inte riktigt min kopp te, men där känner jag att jag som cynisk 44-åring är lite felsorterad rent målgruppsmässigt. I övrigt så kände jag mig faktiskt aldrig för gammal för den här boken. Den var spännande. Jag kommer helt klart att läsa mer av Maria Tur… Turtsch… av Maria!
Bonus: omslagsbilden! underbar! den tittade jag länge på.
*) en del benbitar var svårare än andra att få in i skallen, men nu kommer jag nog aldrig att glömma processus pterygoideus. jag satt på dåvarande 804:an och sa det – högt – igen och igen, stavelse för stavelse. Jag skrev det, för hand, plitade noga, och sa det högt (minst) tio gånger till. jag hoppades alltid att bussbullret överröstade mitt grekiska latin (jäss, det är alltid de jävligaste namnen, de latiniserade grekiska prylarna), för det måste ha låtit ganska vansinnigt det där.
dagens sämsta
Diskussion mellan mig och tyska chefen slutar i att jag mosar ur mig ett ”traiiiiins” i bästa zombiestil. Traaaaiiiiiiins. Braaaaiiiiiins. Det gäller att kombinera sina intressen.
man väntar… och väntar…
men frågan är om han bara lovar och lovar?
en tomte att lita på
Den HÄR tomten skulle aldrig neka mig några hårda bokpaket. Han vill ha en varm pläd och lite kli i nacken och han vet så väl att om matte har en bra bok i handen så är oddsen till hans fördel.
med en doft av ett svunnet sekel (ja, nästan två…!)
Det känns lite som om jag balanserar på eggen till att skrämma bort alla ”vanliga” bokälskare, det blir mycket tåg och tunnelbana den här veckan. Skrapar man lite på ytan så blir det ändå lite bredare än ”bara” rälsbundna fordon. Tåg i sig – enbart -är inte grejen med Lorna Frosts bok Railway Posters. Den är ett stycke industrihistoria, designhistoria och ett tidsdokument över en era när det där med att kunna resa spreds till en större folkgrupp i UK.
Jag är inte nörd på det korrekta sättet, tror jag. VET jag. Trots min fäbless för London Underground så är jag ingen ren kalenderbitare. Jag kan inte rabbla accelerationstider, jerk rates eller ens antal fordon av specifika fordonstyper. Jag älskar ORGANISMEN tunnelbanan, hela konceptet och allt vad den kan göra för mig.
Jag har konstruerat (delsystem i) tunnelbanetåg till Delhi (det var så jag började för fem och ett halvt år sedan!) och vet eventuellt en del om C20 i Stockholm, men DET är inte grejen. I London-fallet är det allt från historien om hur stationerna fick sina namn (Elephant & Castle, nån?), var man kan hitta nerlagda stationer (vem spökar var?) och vem som egentligen ska hyllas för den funktionella linjekartan (Harry! Harry Beck! I love you Harry, lite postumt, men bara så du vet) – det är mer allt det tillsammans med luftpuffen ur tunneln när tåget är på gång in till plattformen, att kunna smygtitta på vad folk läser. Sånt.
Den första järnvägsreklamen dök upp redan runt 1820, men då var det inte i form av färgglada posters. Det var förvisso tryckta, men ändå ganska enkla anslag. Trettio år senare började boomen, och ännu några årtionden senare var affischerna big business.
Lyckligvis (för oss nutida affischälskare) utvecklades det hela till en veritabel konstutställning, med eller utan tåg, en tävling i att dra till sig presumtiva kunders ögon. Det var dags att sälja in ett nytt livsstilskoncept, titta här, se här hur roligt den här familjen har på stranden/i skogen/i bergen. Friluftsliv var en lyx som blev till mode, plötsligt en lyx som lite lite fler kunde få tillgång till.
Boken är liten och tunn, men den dräller av vackra bilder och roliga anekdoter. Att läsa den är som att beställa in en avsmakningsmeny på en finare restaurang, den viskar och lockar och hintar en väg ner i ett djupare nörderi, då man *harkel* kan snöa in på enskilda konstnärer (min största favorit är Tom Purvis). Ja. Det kan man. Hmf.
PS det kan faktiskt alltid bli ännu nördigare. är det nu jag ska erkänna att jag sparar på mina tågbiljetter från hela världen? nej, jag struntar i det…
Saker jag inte hade en aning om innan jag läste den här boken
Tabula Rasa Hotels
Jag vet att jag tjatar ganska mycket om mitt bokinköpsstopp – jag antar att det är ett behov jag har av att 1) berätta för hela världen hur duktig jag är 2) befästa kravet att hålla löftet genom att upprepa det offentligt om och om igen 3) känner ett behov av att försöka övertyga mig själv om att det är ett löfte värt att hålla 4) vill komma ut för andra i samma situation – men jag kan erkänna att jag tar återfall, om och om igen, så här före jul. Jag ger bort många böcker i julklapp och då är det så lätt så lätt att det slinker ner något litet till mig också när jag ändå pillar på ”bekräfta beställning”-knappen.
Ett av alla dessa ful-pillanden resulterade i att Jonas Joelsons Tabula Rasa Hotels landade i brevlådan. Jag blev sugen på att läsa den redan under bokkollot i Syninge förra vintern, Petra läste den och den lät så skönt absurd (det var roligt att följa minspel och kommentarer när hon läste. ja, man måste testa kollektivt bokläsande innan man förstår exakt hur kul det är, och varför).
Jag behövde inte läsa många sidor (jag måste såklart provläsa lite innan, för att vara säker!) innan jag insåg att detta var var det perfekta sällskapet att ta med på min snabbresa till Berlin.
Det är liksom inte vad som helst som funkar då. Det ska vara något som är nog lättsmält för att jag ska orka engagera mig trots malande jobbtankar, det ska vara något lagom glammigt för att kunna glittra till tillvaron trots oro (jag vet, det är inte sunt, men mina resor till Berlin är ofta kopplade till aktiviteter som jag angstar över på förhand trots att jag borde kunna vara lite mer cool efter alla dessa år), det ska vara nog snyggt och smart för att hålla för läsning flera timmar i ett sträck om jag skulle fastna någonstans i snöinducerade förseningar, det ska… ja, listan kan göras lång. Mindre boktokiga människor kan sucka djupt över hur jag kan göra en så stor grej av att välja rätt resebok.
Jonas skriver så jäkla bra. Han skriver om David, begåvad reklamare med svår livsleda. Framgångar och motgångar, det går skitbra eller skitdåligt och David festar och ligger runt som en galning för att hitta NÅGOT. Eller springa iväg från något. Allt. (yes, den här boken känns väldigt Sophie Adolfsson på många sätt, det är nästan så att man kan misstänka att de möts någonstans i natten, Anna och David). David är stjärna på Byrån, och karusellen som snurrade rätt fort redan från början snurrar svindlande snabbt när Byrån försöker pitcha en kampanj för den exklusivt märkliga och (i rätt kretsar) mytomspunna kedjan Tabula Rasa Hotels.
Dekadens och samtidsreferenser, en hedonistisk orgie. Spänn fast säkerhetsbältet och åk med!
Boktipset.se har intervjuat Jonas. Jag gillar det han säger (jaja, skriver) om skrivandet, även om en del av det kan tolkas klyschigt. Verkligheten ÄR trång. Att sätta samman ord till meningar till en historia (alternativt att läsa resultatet av samma övning) är ett sätt att buffa ut bubblan nån meter i taget.
Vem är Jonas Joelson?
Jag? Jag är som alla andra moderna varelser – vill ha allt, samtidigt. Bryr mig inte och bryr mig jättemycket. Kräver ha både frid och extas, jag nöjer mig aldrig. Vill vara fri men trygg. Känd men anonym. Om jag ska säga något specifikt tror jag att jag är en person som kräver alldeles för mycket av livet. Det är nog därför jag skriver – drömmarna får inte plats i verkligheten. Det är för trångt här.
Urskön nördbonus: en referenskarta.
Det måste vara jäkligt svårt att följa upp en sån här debut, men jag hoppas att Jonas gör det. Jag vill läsa mer.
(inte så) Anonyma Biblioholister 