Arkiv för december, 2012

Dexter i Skövde?

image

Jag är skeptisk men mycket nyfiken. Någon som läst?

Bokbyte med Suzann i dag. Alldeles för kort möte, hoppas på mer gemensamt boktokande i huvudstaden kommande vecka, men känner jag mig själv rätt så segdegar jag ihop hemma igen. Som vanligt.

Annonser

en skräckis så god som någon

Det är nästan lite läskigt att fundera på varför den här boken var så läskig. Jag lever ju inte direkt i den här världen, så den borde inte tassa på mina nerver, men något i den generella galenskapen kanske slår an något hos de flesta. Om inte annat så är Moa (precis som Helena von Zweigberk i skilsmässorysaren Ur vulkanens mun) fantastisk på att skriva elak dialog.

jagskillealdrig

Jag heter Cecilia. I mitt pass står det att jag är 175 centimeter lång. Det står att jag är född 15 december 1971 och att jag har gröna ögon och rött hår. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen.

Cecilia är 38 år, gift med Josef och har tre barn. Familjen bor på Stora Essingen, vilket är perfekt med närheten till natur och innerstad. Cecilia och Josef är båda framgångsrika parterapeuter och räddar svajande äktenskap med icke-befintliga sexliv på löpande band. Patienterna strömmar till sekelskiftesvåningen där de har sin mottagning. Tillvaron borde vara idealisk.

Problemet är bara att det börjat mullra i Cecilias inre. Hon tål inte längre barnens omättliga ömhetsbehov eller Josefs krav på hennes uppmärksamhet, och de patetiska patienterna ska vi inte tala om, men hon gör allt för att det inte ska märkas. Med hårt sammanbitna käkar är hon alla till lags, men ytan håller på att krackelera. Utan att riktigt förstå det själv har hon slagit in på en farlig väg där hon riskerar att skada de hon älskar mest.

Cecilia står i centrum, men jag skulle inte vilja påstå att det bara är i hennes inre det mullrar. Den skenbara medelklassidyllen döljer fem familjemedlemmar som alla har sina strider att kämpa, och alla är olyckliga och eländiga. De skadar VARANDRA. Men nu är det Cecilia vi följer, hon är den som tar de mörka tankarna ett steg längre och hon gör fler och fler små knäppa saker som blir till stora knäppa saker.

Hon är snygg (”för snygg för sin man” brukade det heta, ändå både känner hon och GES hon känslan av att inte duga, att intet vara utan honom), hon springer långt och lätt, hon är delägare i en klinik på Östermalm. Tre barn. Klyschan är väl fullständig såtillvida att hon tycks vara sinnebilden för en lyckad kvinna (men man låts ana att hon tagit sig till det livet från vanlig knegarfamilj, uppvuxen i Farsta, redan då med en känsla av att vara oälskad och inte duga) som verrrrrkligen inte borde ha något att angsta över (nä, det är inte jag som säger det, det är klyschan om klyschan som säger det) men ack ack vi kan aldrig se på ytan vem som lider. Ja, självklart är många av Cecilias bekymmer lyxproblem, men många av dem är det INTE. Det svarta hålet inuti kan inte fyllas ens med Josef Frank-mönster eller en soffa från Nordiska Galleriet (…om de nu hade haft råd med det, men nu blir det också till en liten miniångest om än mer för Josef än för Cecilia, men Josefs snobbångest drabbar ju också Cecilia och… ja, men ni SER ju! SKRÄCKIS.).

Jag fick lägga undan den här boken några dagar för den var FÖR läskig. I natt kunde jag inte sova (men så passande! till skillnad från Cecilia drog jag emellertid inte ut och sprang fyra mil, jag läste böcker istället), då tog jag mod till mig. Otvivelaktigt bra, otvivelaktigt störande. Jag gav den bara en trea hos Goodreads, men det hade mer att göra med att jag tyckte inte ooooom den än kvaliteten på boken i sig. Fast det är nog en bok som man inte SKA tycka om. Nåväl.

Cecilia vansinne piggar upp lite mitt i allt. Kris och utveckling heter det, vet ni. Och så funderar jag på om Moa vill bidra till, eller skjuta i sank, myten om att en Mamma (yes, med stort M) alltid är/ska vara lite varmare och snällare och givmildare och stå över allting mer än alla andra. Jag både misstänker och hoppas på ”skjuta i sank”.

Moa Herngren – Jag skulle aldrig ljuga för dig

PS joy and happiness – Suz kan tänka sig att ärva boken! Hon är mitt förstahandsval när det gäller boktokar att dissekera just den här boken med.


en teaser som heter duga

image

I senaste Utopi Magasin: serienovellen Tornet. En nyyyyydelig försmak av det som kommer i april – Berättelser från Engelsfors. Längtan.


soffresenären fantasipromenerar i London – igen

londons-hidden-walks-2Stephen Millar är bra på detaljer. Små små detaljer. Små små NÖRDIGA detaljer av en sort som jag älskar.

London’s Hidden Walks volym 2 är preciiiiiis vad jag hade hoppats på att den skulle vara. Tja, eftersom jag har volym 1 också så kanske det inte var någon överraskning, men man vet ju aldrig. Volym 2 kan ju vara urvattnad, trist, innehålla sekunda varo… eh, promenadförslag. Men icke.

Det jag INTE gillar är att den är så liten, FÖR liten. Jo, jag förstår att folk vill kunna stoppa ner den i fickan eller väskan, men nu är den så liten att texten går så långt ut (in, är snarare problemet) i kanterna att man måste bryta upp boken lite väl våldsamt för att kunna läsa texten hela vägen in i mitten. Den hade varit lika bärbar om den fått bli någon centimeter större åt vart håll. Tror jag.

Var bodde den författaren, när? Varför står det en tyskspråkig gravsten över en hund på en trottoar? Vadå Lambeth? Vem var den svarta prinsen? Oj, är det där Emmeline Pankhursts grav? Hur tänkte de, när de…? Massor av trivia, massor av bilder (om än pyttesmå, men de är liksom effektiva, man ser det man ska se, trots storleken), tretton promenadförslag att kombinera efter tycke och smak.

Metro Publications specialiserar sig just på den här typen av böcker – i deras serie hittar du böcker om Londons monument (den står på min önskelista), kyrkogårdar (den har jag), kyrkor, hus, parker… ja, man kan känna att Metro Publications gillar OCKSÅ London, och de gillar oss som gillar London. Jag älskar att resa, jag älskar att läsa guideböcker innan jag reser men jag älskar att läsa guideböcker UTAN att resa också. Inte för att det är så troligt att jag aldrig mer reser till London, men jag njuter av att läsa guideböcker även om det inte alldeles är i anslutning till en resa. Galgar att hänga drömmar på, ni vet.


Åh Sparky… (instant love)


The Carhullan Army

Jo, jag övergav Moa Herngren en stund. Hennes bok om en medelålders ”lyckad” trebarnsmamma som långsamt flippar ur var så otäck att jag valde att dra till nordvästra England istället. En inte alltför avlägsen framtid, efter naturkatastrofer och stora krig. Trevligt va? Mycket mysigare än en medelålderskris. Umf.

carhullan2Sarah Halls The Carhullan Army – säljs ibland också som Daughters of the North – var den perfekta partnern i soffan. Där låg jag, invirad i katter och hyacintdoft, och njöt av Sisters förvandling från flykting till kollektivmedborgare till soldat.

England is in a state of environmental crisis and economic collapse. There has been a census, and all citizens have been herded into urban centers. Reproduction has become a lottery, with contraceptive coils fitted to every female of childbearing age. A girl who will become known only as ”Sister” escapes the confines of her repressive marriage to find an isolated group of women living as ”un-officials” in Carhullan, a remote northern farm, where she must find out whether she has it in herself to become a rebel fighter. Provocative and timely, Daughters of the North poses questions about the lengths women will go to resist their oppressors, and under what circumstances might an ordinary person become a terrorist.

Som vanligt är det den självförsörjande grejen jag dras till. Farmen Carhullan, som regeras av den fantastiska Jackie, är ett olagligt kvinnokollektiv som lyckas med det de kvarvarande resterna av ”samhället” i stort INTE lyckas med. I städerna lever folk inklämda, kontrollerade och de är (förväntas vara) glada när de får hjälpsändningar i form av konservburkar från USA. Allt i burkarna är ofräscht, för sött eller för salt. På farmen jobbar alla hårt, men de sover och äter gott. Hall lyckas ändå hålla livet på farmen på rätt sida gränsen till utopiskt paradis och naturligtvis så kan det inte fortsätta så där fint med ystra ponnyturer, hemvävda ylletunikor, härlig lesbisk kärlek och krispiga äpplen.

Bra bok! Jag förstår inte riktigt varför den inte har fått mer uppmärksamhet – än – men Hall har potential att bli en smygare, en som växer, en författare som kan knöla sig in bland oss Atwoodälskare som ett bra komplement till Margaret själv. Jag vill definitivt läsa mer av Sarah Hall. Den här kanske? Den åker definitivt upp på bevakningslistan.


be my friend?

Jag finns – bättre sent än aldrig – numera på Goodreads. Leta upp mig om du vill. Bokoholist.