Arkiv för 23 november, 2012

möt en Fager Cornelia

…ty det inser man att hon är: fager. Cornelia Karlsson är Vacker med stort V.

Anders Fager höstade snudd på in helgonstatus förra påsken när hans Samlade kulter var alldeles precis vad jag behövde då. Nu är han tillbaka igen med Jag såg henne idag i receptionen (fast det gör han ju inte, i boken är det natt när Fredrik ser henne, Cornelia, i repan). Som jag har väntat. Nu har jag bokinköps-stopp denna mörka höst, så det var bara till att snällt köa på biblioteket.

Cornelia är bara elva år när hennes mamma, den forna schlagerstjärnan Coco (lite-lagom-på-dekis), ber henne att gå ut och leka – mamma behöver få vara ensam igen. Mamma Coco är ofta ledsen. Mamma Coco dricker mycket vin och har död blick. Lika död som fiskarna i saluhallen. Cornelia masar sig ut fastän hon inte alls har lust (när man är elva är det så måttligt kul att gunga i parken) och när hon kommer hem igen luktar det underligt i lägenheten. Hennes mamma har gasat ihjäl sig i köket.

För första – men långt från sista – gången hör Cornelia den viskande mannen. Han vill att hon ska bli hans drottning. Att hon ska öppna porten. De som finns kvar att ta hand om Cornelia gör inget vidare jobb. Ja, det ska vara farmor då, men av olika anledningar (hej viskande mannen!) blir hon allt sjukare och kan inte längre ta hand om Cornelia. En galen cirkus tar vid, Cornelia far Europa runt, hon flyger på både det ena och det andra.

Det enda som kan tysta den stinkande viskande mannen är sex, drugs & rock ‘n’ roll. Mycket droger, många vinboxar. Ett galet nöjesliv och en kort karriär som modell. Bartender i London, häxa, husbåtsvakt – hon gör det, alltihop. Hon studerar magi och förbereder sig för det slutliga ritualen, ritualen som…

På plussidan: många sköna Berlinreferenser (även om många av dem är ganska osköna per se), mycket nostalgi, en del sköna nedslag i nittiotalet. Ett svart Stockholm som jag vill läsa mer om. På minussidan: det blir lite spretigt. Jag är lite för ointresserad av den svarta magin.

Bokstävlarna berättar att det inte var tänkt att det skulle bli en roman av det här, och det förklarar nog en hel del av spretet. Anders gloria halkade ner lite runt halsen med den här boken. Jag hoppas att den inte skaver. Och så hoppas jag att han skriver på något nytt redan i detta nu, jag vill gärna se den där (vackert kolsvarta) glorian halas upp dit där den ska vara igen. Det var en sträckläsare, och det var alldeles godkänt, men nu råkar jag ju veta att herr Fager kan väldigt mycket mer än ”bara” alldeles godkänt.

———————–

Att läsa om Anna och Cornelia under en och samma vecka var förresten en bra kombo.

Annonser

…och hon gör det igen

Jag börjar nästan känna mig fånig, för det är alltid Malin. Malin Rydén. Jag älskar mångfalden i Eskapix utgivning, det absurda, äckliga, flippade, vansinniga och sköna. Ändå blir det Malin som får guldmedaljen ännu en gång.

En färd på finlandsfärja kan ha sina ganska enkelt förutsägbara skräckmoment (den högst troliga bakterieansamlingen man möter tack vare smörgåsbordet. hur kletigt blöt man blir av drinkar som far när vinden viner över Östersjön. hur snudd på intill döden [nåja] trampad man blivit på dansgolv då det begav sig. hur vidrigt svennebanan kan låta när hen ska excellera medelst Carolalåtar på karaoke.) men med Malins ömma anslag leder ett bad i den förmodat osunda jacuzzin till något ännu värre än bara fotsvamp. Man kan tycka att bakfulla frukostbesökare på färjan är sega och läskiga rent generellt, men jag har aldrig sett dem så HÄR vedervärdiga förut.