Stenberg möter Bukowski möter Roche möter
”Är den bra?” frågar K. ”Den är helt galen” svarar jag, och kan inte sluta läsa. Den blev inte jätteJÄTTEsnackis som inbunden, men nu när den har kommit ut i pocketupplaga – en bok som drar ögonen åt sig – så tror jag att den kan hitta en stor publik.
Bokens Anna sitter på tunnelbanan och läser Anaïs Nin och mannen mittemot henne stirrar på omslaget och tar på sig själv. Hamnar jag mittemot någon som läser Sophie Adolfssons ”Det känns konstigt att vakna i sin egen säng” så kommer jag inte att onanera (jag älskar tunnelbanan, men nej, inte på det viset, och boken är så mycket (manisk?) kåthet och sex en bok kan vara utan att vara minsta lilla uppeggande) men jag kommer inte att kunna låta bli att studera ansiktsuttrycket på den som läser. Att läsa Annas berättelse är ganska mycket som den där gången man stirrade på klasskamraten som letade ut näsans största snorbuse och sedan vällustigt åt upp den utan att ens fundera på om det var äckligt gjort eller inte. Anna räds icke sekret, inte sina egna och inte de andras. Inte ens som intorkade rester dagen efter.
Vad handlar den om? Anna. Anna som jagar efter något, jobbar, festar, förtränger ex (eller ärr, som de heter för henne). Anna som betraktar.
Anna jobbar, precis som författaren Sophie, som publikvärd på Dramaten. En helt störd miljö, alla är galna (mest av allt publiken, människor är vidriga), och Anna är en sårig störd flicka. Eteriskt vacker, det förstår man. Det är Sophie också och efter att ha läst otaliga referenser till Annas fantastiska bröst i boken så kan jag inte låta bli att glo på bilden av författaren. Jodå. Mycket vackert. Jag tänker, igen, på Charlotte Roche (också mycket vacker på ett liksom icketrivialt sätt) och funderar på om det möjligen bara är mycket vackra kvinnor som klarar av att skriva fysiskt äckliga böcker utan att bli hudflängda. Samtidigt som många på något sjukt vis verkar förutsätta att bara de fula är äckliga så vore det så mycket som att slå in en öppen dörr om en riktig äckelbobba skulle skriva samma sak. Att kvinnan som kan skriva de motbjudande orden är så eteriskt vacker kanske kittlar lite extra. Detsamma gäller inte män. Eller så har jag tokfel. Jag hoppas det.
Sophie fotograferades av Niklas Alexandersson
Anna är som sagt sårig, drabbad av ångest, och det jagas kickar i form av fylla, knark, sex, förälskelse, bekräftelse, vad som helst för att slippa tänka. Djupt mänskligt, även om det är rätt få som tar det så långt. Sophie skriver fint och fult på samma gång, på det bra sättet.
Tack Suzann för att du skickade den till mig! Det är en bok att passa vidare och jag ska fundera lite på vem som kan tänkas vilja läsa. Nån som inte tarvar kuvert och frimärken för mottagande ty jag har nog av måstepaket som ska iväg nu för att dra på mig ännu ett som jag ska ha dåligt samvete över att jag inte får iväg i tid. Bokcirkelbok! Man borde både diskutera och problematisera och låta bli detsamma men jag är inte kvinna nog för djupanalyser i nuläget.
Anna -precis som Sophie – är f d klubbvärd. Jag vill verkligen VERKLIGEN ha ett soundtrack till den här boken.
(inte så) Anonyma Biblioholister 