Arkiv för 3 november, 2012

en vanlig lördag

Kristoffer är ute och springer och jag njuter inomhus under en filt med en fin kopp kaffe och tecknat antikvariatsfynd från London. Uj. Tur att vi har trevligt tillsammans trots att en av oss är lite sportigare än den andra.

image

image

Annonser

vad som påbörjades i hängmattan…

Usch, jag känner mig lite skamlig (tänk ”snaskig katastrofturism”), men det var stormen Sandy som fick mig att äntligen ta tag i Amor Towles Artighetsreglerna igen. Jag började läsa den – med hela kroppen full av njut – i hängmattan i somras, men sedan blev den bara liggande halvläst. Det där är ett MYCKET vanligt Sivsyndrom. Bra böcker kan bli liggande. KANONBRA böcker kan bli liggande. Jag är oförbätterlig. Jag förlåter mig för det.

Jag tänkte på den, igen, när jag läste Rona Jaffe i augusti. Perfekt komboläsning! Räckte tanken hela vägen? Nope, uppenbarligen inte.

När jag nu slog igen Artighetsreglerna tänkte jag ta komboläsningen ännu ett steg (”gör det NU!”) – Franklin Scott Fitzgerald – och jag var säker på att jag visste exakt var jag hade Den store Gatsby men tji fick jag. Knäpp på näsan. Jag får leta lite till, eller strunta i det. Det kan inte vara en slump att jag alltid hittar en bok som jag gett upp hoppet om att hitta när jag letar efter en ANNAN bok, så jag får kanske bara lära mig något av det; låta lämplig tidsrymd löpa och sen leta igen, skenbart efter nåt annat 😉

Nyårsafton 1937 i New York. På en jazzbar i Greenwich Village lär Katey och hennes väninna Eve känna den framgångsrike, världsvane och charmerande bankmannen Tinker Grey. Eve och Tinker tillhör överklassen och vet allt om de oskrivna reglerna i societeten, men för Katey är det en helt främmande värld. Hon arbetar som sekreterare, kommer från mycket enkla förhållanden och har inga fina anor.

Trots sina olika bakgrunder blir de tre oskiljaktiga vänner. Men en tragisk olycka förändrar allt och snart är Katey indragen i ett komplicerat triangeldrama med de två människor hon älskar mest av allt. Hon försöker att finna sig tillrätta i sin nya tillvaro men upptäcker att under den polerade ytan frodas avundsjuka, svek, åtrå och hänsynslösa ambitioner.

Stormen Sandy, sa vi. Två vänner var i NYC när det begav sig tidigare i veckan. Den ena var där med sin man, den andra med sin son. Jag följde deras uppdateringar på Facebook, de diffade rejält (det förstår jag verkligen, jag skulle också ha mått sämre om jag var där med ett barn än med en annan vuxen) rent upplevelsemässigt och mitt i allt triggade det ett New York-längt som alltså fick mig att plocka upp Artighetsreglerna igen. Gott så.

Jag tycker inte att den är fantaaaastisk, men den är bra. Snudd på mycket bra. Jag läste om någon som ville flytta IN i den. Jag hade det i bakhuvudet när jag läste, jag letade efter den känslan hos mig också (jag älskar tanken på böcker att flytta in i), men jag fick mest ont i magen av svek, halvlögner och besvikelser. Jag är dålig på att längta efter det dekadenta och depraverade. Det låter kanske tjusigt i teorin (om inte annat så är det ju väldigt långt från mitt inrutade ingenjörsliv), men jag börjar bli gammal nog att inse att jag är så simpelt svennig att det räcker finfint att bara LÄSA om det. Jag vill inte ens försöka övertala mig själv om att det är dagdrömmar som jag vill skvalpa bort i för att glömma storhandling på Willys, det där med att laga samma pastasås (IGEN) och en förhatlig väckarklocka som får mig att sucka fem dagar i veckan.

(nu började jag fundera på vilken bok jag VERKLIGEN skulle vilja flytta in i om en god häxa lät mig välja, men jag går bet, jag har inget svar. jag återkommer, kanske. tills vidare för du gärna berätta vilken som är DIN flytta-in-i-bok.)


Så gör Bodil

OK. Jag får börja med att citera morgonens facebookstatus:

Ska skriva om Bodil Malmstens senaste bok och känner mig nästan dum för att jag är så fullständigt oförmögen att hitta minsta lilla fel på denna kvinna. Nej, det finns inget krav att hitta mindre perfekta saker att reta sig på i böcker man läser, men det är sällan jag känner att hela min recension skulle behöva bestå av ett stort, rött och bultande hjärta. Så är det nu. BOOOOODIL! Bli min storasyster!

Där. Jag satte nivån. Nu vet ni redan: jag är inte kapabel att vara rättvis – kanske, eller så ÄR hon så där bra att ordet ”rättvis” blir helt irrelevant i sammanhanget – för Bodil har uppnått någon form av gudomlig status i min hjärna. Hjärna? Hjärta. Nåt sånt.

Man kanske läser den här boken för att man vill ha skrivtips, för att man drömmer. Man vill skriva Romanen. Eller en snärtig novell. Kanske poesi som når ända in de mest omöjliga hjärtan? ”Jag vill ju inte skriva” muttrar jag, men inser så – med skammens rodnad – att det är väl just det jag gör. Jag vräker ut mina ord nästan varje dag. Det är ju så lätt att göra det nu: twitter, bokblogg, statusuppdateringar…

…så vem är jag att tro att jag inte vill ha skrivtips?

Nu är Så gör jag så mycket mer än en handledning i hur Bodil tycker att man ska gå tillväga när man skriver, eller hur Bodil gör när hon skriver. Det är en bok om att läsa. Att läsa är att läsa är att läsa, tänker du?

Ja. Nej. Nej!

Man kan läsa på så många sätt, med olika glasögon, medvetet leta efter en kontext som man kanske inte skulle ha tänkt på annars. Den som har läst en och annan littvet-kurs kan redan några av de här teknikerna, men man behöver inte vara boknörd, snobb eller aspirerande litteraturvetare för att faktiskt ha nytta av tips om hur man kan få ut ännu några dimensioner av det man läser. Bodils tips är handfasta. Bästa sorten.

Jag vet inte varför jag älskar att läsa om andra som läser, hur de läser, vad de läser och varför, men det gör jag. Metaboktok. Bodils böcker är ofta metaboktok de luxe, och den här boken är inget undantag. Vi tycker inte alltid lika, men några av de bästa lästipsen har jag fått av Bodil. Utan Bodil hade det till exempel tagit många år för Montaigne (den perfekte bloggaren!) att hitta till mina hyllor, om han nånsin hade gjort det. Montaigne är synd att missa.

foto: Lars Sundh

Bodil är inte bara språklig estetik. Hon är inte bara intellekt. Hon är humor, briljant analys, lite snygg sarkasm. Och hon är det visuellt estetiska. Så gör jag är en mycket mycket vacker bok, och det allra bästa rent visuellt är bilderna av vackra bokomslag i fullfärg. Bodils favoritböcker.

Bodil har åsikter. Vi är inte alltid ense (men det vet hon ju inte). Det jag älskar är hur hon alltid får mig att tänka. Hur hon formulerar sig så väl att jag också måste formulera mig väl, inför mig själv, i min inre dialog mellan mig och mig, för att faktiskt kunna stå fast vid min avvikande åsikt. Hon allmänbildar mig. Jag är tjurig, men är det någon som kan få skriva mig saker på näsan, om hon vill, så är det Bodil.