postapokalyps

Doom and gloom

Genommulet i dag igen, då passar det fint att börja med lite hederlig PA. Det är nåt alldeles speciellt med postapokalyps som tar sin början på Hilton Heathrow.

image

————————

Slutomdöme om Amelia’s Fireside Dreams? Jo, inte pjåkig alls, den höll sig från de djupaste klyschdikena. Möjligen kan jag invända lite mot att en sextonåring målar och tapetserar ett rum ensam på nån timme, det är mer overkligt än zombier i min mönsterpassningsluttrade värld 😉 Rent ekonomiskt kändes renoveringsprojektet inte heller helt rimligt, men jag mumlar ”eskapism, eskapism” och nöjer mig med det. Nu fick jag iallafall lite välbehövlig motivation att slutföra hallen och påbörja planerna för matsalen när vi kommer hem. Det som tar tre månader i en bok är nämligen fortfarande inte färdigt efter 3,5 år hos oss!

Annonser

när litteraturen färgar vardagen?

130513

PA-prepp på Jula med smultronfrön, Dregen-Polly, marsipan och en yxa. Välkomna, alla zombies. Så kan det gå när det är måndag och man har mens.

PS …bara det att den heter Hard Head. Bara det!


Earthfall

earthfallomslagPostapokalyptisk YA-science fiction – kan det vara något?

– förutom en ganska lång etikett, en del skulle köpa ”PA YA SF”, men då kanske jag blir onödigt snäv ändå –

…ja, det kan det definitivt. Mark Waldens Earthfall ger mersmak.

Sam är femton år och har levt ensam i Londons kloaker i 1.5 år. Han gör korta raider upp till ytan – det finns ännu en och annan konservburk med vita bönor att hitta, även om det blir svårare och svårare – men han har ett kyffe där han inrättat det närmaste ett liv man kan komma efter den där dagen. Kyffet är fyllt av böcker. Böcker är nyckeln till ett vettigt liv, dels för att hitta de överlevnadskunskaper han behöver men också för att ha någon form av sällskap, intellektuell stimulans. Han har slutat tala med sig själv, det fick bara hans bunker att eka så ännu mycket tommare.

På ytan härskar… ja, det är inte direkt robotar, men någon sorts teknologiska varelser. Plötsligt en dag var himlen fylld av stora farkoster, och då

Och då. Han vet inte varför, men alla blev konstiga utom Sam själv. Viljelösa. Zombieliknande. Finns det ens någon annan kvar som är som han?

(insert: dramatisk musik)

Det är YA, det är ganska simpel YA (nästan all YA kanske kommer att te sig simpel efter Codename Verity?), men det är snärtigt och effektivt. Jag tycker om att läsa om Sam så jag hade gärna läst ännu mer om överlevnaden i sig, den ensamma. De där första 1,5 åren. Nu blir det inte så, det är en i PA-sammanhang ganska tunn bok, historien är koncentrerad (kanske just för att fånga också den som skyr alltför tjocka böcker?) och det går från 0-100 på 6,7 sekunder. Som den Londongalning jag är blir jag också lite besviken över bristen på geografiska referenser, jag tycker om att kunna med-orientera mig i städer som jag känner till. Att tänka mig just den delen av stan, den gatan, den stationen efter att allt hände. Vi får en referens, kanske den fetaste av dem alla, men vilken roll X spelar kan jag såklart inte avslöja. På plussidan? En spännande fiende. Jag har svårt att få en riktigt klar inre bild, filmen i huvudet medan jag läser, men det jag ”ser” är ganska ovant för mig. Jag läser oftast virus/kärnvapen-PA, jag är mer van vid mutanter och zombies än vid teknologiskt hyperavancerade utomjordingar. Jag gillar omväxlingen även om den ställer till det för mig.

Jo, det är bra, men det finns potential för ännu mer!

Mark Walden skriver på ännu en bok och jag håller ögonen öppna. Jag vill veta mer. Allra helst skulle jag se att han skrev en fully blown nörd-PA, en tjock och fet en, fylld av överlevnad och smarriga Londondetaljer. Såklart.


postapoka…. eh, påskapokalyps

earthfall

Tänk att överlevnad kan vara så MYSIG när man kan betrakta den på säkert avstånd en ledig långfredagsmorgon under täcket. Snälla kosmos, visst kommer postapokalypsen alltid att vara så?
Eller inte.

So far very good, jag har goda förhoppningar om att den ska kunnas tänkas hålla hela vägen och jag blir glad över att läsa att författaren skriver på en tvåa.

Nu ska jag fortsätta att vara utomordentligt påsk-lat, jobbet har sugit musten ur mig de senaste veckorna (men jag har haft kul, det har jag) så nu ska hjärnan få viiiiiila.


Vägen till stjärnorna

vagentillstjarnorna På TV:n malde en fånig ring-in-tävling (”vad hette Robinson Crusoes polare?”). ”Måndag va?” kläckte jag – aningens sarkastiskt – och blev skräckslagen och förolämpad omvartannat när K lite förstrött (hoppas jag) korrigerade mig med ett ”Fredag” utan att riktigt reflektera över min sarkasm. Ouch! Den smärtan.

Han är emellertid redan förlåten, för jag fick låna hans paypalkonto (1.99 dollar – det ni! sånt gillar man. billigt billigt, bara ladda ner och läsa med en gång.) för att köpa Oskar Källners långnovell Vägen till stjärnorna.

Hur är det då, det där med att få kliva ner i Stockholms tunnelbana tjugo år efter atomkriget? Jo tack, detta är inte alls tokigt.

Tjugo år sedan atombomberna föll. Tjugo år sedan människorna sprängde sin egen värld åt helvete. En spillra av mänskligheten lever i tunnlarna under Stockholm, ständigt ansatta av mutanter från ytan och konflikter med varandra.

Anna är kurir och van vid att beväpnad ta sig mellan stationerna i systemet. Hon lever tillsammans med Björn som är champinjonbonde på Hornstull. Men när de av misstag råkar döda det lokala kommunalrådets favoritson tvingas de lämna sitt hem. Jagade av det mäktiga provisoriets soldater flyr de genom systemet på jakt efter en enda sak: Överlevnad.

Jag har en del invändningar, men inser att en del av dem hänger ihop med resurser som ett litet förlag eller en egenutgivare inte alltid har. I början reagerade jag lite på språket, det hade vunnit på att hanteras av en van redaktör. Sen var det en del kärleksfloskler som fick mig att sucka lite, men det säger nog mer om mitt cyniska jag än det gör om Oskars förmåga att skriva om kärlek och sex. Det är dessutom så att ingen av de Metro 2033-besläktade böcker jag har läst hittills (jag baserar min utsaga på ett enormt statistiskt underlag – hela fyra böcker ;)) är av den kaliber som kommer att kvala in som ”bästa relationsroman”. Nu är det ju inte en relationsroman jag söker heller. Det är äventyr.

Jaha. Nu levererade jag just en del gnäll, egentligen oproportionerligt mycket. Jag tyckte ju att detta var kanonkul! Jag vill verkligen läsa mer om det postapokalyptiska Sverige så som det hanteras av Oskar. Jag garvar högt åt en del av fraktionerna och hur de uppstod (nej nej, inga hintar, du får läsa själv). Oskar skrev den här novellen till en Metro 2033-tävling om livet i ett postapokalyptiskt Sverige. Han vann inte. Det här är såpass kompetent att jag blir väldigt nyfiken på novellen som vann (vem är Rebecka? hur får man tag på hennes novell?), den måste ju vara… ja, VÄLDIGT bra. Eller så hade juryn dålig smak. Hmf.

Skriv skriv skriv, Oskar. Jag vill läsa mer om överlevarna!


end of the world

Vilken flopp. Vilken MEGAFLOPP!

Nej, jag syftar inte på att världen fortfarande inte har gått under. Jag syftar på hur min nogsamt orkestrerade väntan på att ännu en anka skulle explodera föll i kras. Jag hade planerat det perfekt – vad skulle vara roligare att läsa än Petersson/Sandéns Mot undergången?

motundergangen

Det såg inte bra ut för människorna. Europa tycktes vid 1500-talets slut verkligen ha nåtts av det fruktade tillstånd som skriften talade om – det djupast tänkbara förfallet, det sista skälvande skedet i människornas historia och hela jordens existens, där den yttersta dagens hårda dom nu slutligen stod för dörren.

Tyvärr var allting människornas fel. Det hejdlösa syndandet hade vredgat Gud. Och nu kom straffet. Än var det krig och pest, än de bittraste strider, än var det jordbävningar, svält och flodvågor.

Jag sökte efter den på biblioteket – den fanns! Den FANNS, och den fanns som e-bok. Omedelbar behovsuppfyllelse, tjoho! Men nu är det så – antar jag – att biblobudgeten är hårt ansträngd i slutet av året. Ännu en gång har mitt bibliotek stängt ner e-boksutlåningen.

(senast det hände var när ”alla” skulle läsa om Zlatan)

Fail, Siv. LÅNESTOPP? Det ÄR ju typ som att världen går under. I-landsproblem de luxe. Nu ska jag fundera på om jag ska köpa mig en e-boksjulklapp eller inte. Jag kan eventuellt vänta några dagar med att läsa boken. Aztekernas kalender tar slut 2017 om jag inte missminner mig. Det finns alltid en ny apokalyps att frukta.

aIMG_5839

Jag kanaliserade Trollkarlen i mars förra året. Han berättade redan då att nej, världen skulle inte gå under. Det var bara slut på sten den där gången när de skulle trycka upp hacka in nästa baktun.

aIMG_5842

Vi åkte runt Yucatan och besökte många många Mayaruiner. Det var min näst bästa resa någonsin hittills.

aIMG_5983

aIMG_5829


kärlek

Marlen, Marlen, Marlen. Marlen Haushofer. Hon blev bara 50 år, hon fick cancer och dog 1970. Hon hann förvisso få en del fina litterära priser som aktiv författare, men jag undrar om hon någonsin kunde ana hur länge hennes mest berömda bok skulle bli ihågkommen.

Filmen har kommit nu, men jag är nästan rädd för att se den. Tänk om den förstör bilderna i mitt huvud! Boken blir populär och återupptäcks av nya Marlen-dyrkare med jämna mellanrum, och jag hoppas att filmen kan få något svenskt förlag att ge ut den igen, den är relativt svår att få tag i (jag lånade mitt ex på bibblan, en En bok för alla-pocket från 2003) och den är värd en ännu större publik.

Steve Sem-Sandberg har skrivit en fin essä om Haushofer – läs den!