Innan jag glömmer…

Ja, nu var jag ju himla lustig när jag valde titel på blogginlägget. Nä, jag vet, inte speciellt, men det ligger en stor sanning i det: om jag inte skriver om mina böcker väldigt snabbt så glömmer jag allt. Eller det mesta. Det är synd. Jag vill inte konsumera böcker som jag kastar i mig en smaklös kopp automatkaffe på jobbet, men så blir det ibland.

”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”

Allt jag inte minns gjorde Jonas till vinnare av Augustpriset 2015. Jag har många vänner som dyrkar hans författarskap, men jag har varit ganska sval hittills. Jag ser alltid att hans texter är utmärkta hantverk, jag har aldrig haft tråkigt tillsammans med den här författarens böcker, men jag har inte upplevt det faaaantaaaaaastiska. Jag kanske inte tänker ”FANTASTISKT” (ja, ni vet, MED VERSALER) nu heller, men det här blir min bästa Hassen Khemiri hittills.

Vad hände med Samuel? Varför? Hassen Khemiri låter rösterna lägga ett pussel, rösterna, vännerna, folk runtomkring. Människor som har läst boken säger att de fick kämpa lite först att det är svårt att förstå vems röst vi hör [läser]. Jag kan väl säga att det var inte direkt enklare att LYSSNA på boken. Rösterna kommer i ett flöde och ibland vet jag inte när en röst slutar och en annan börjar, speciellt inte som jag lyssnade på den här boken på väg till och från jobbet – hur mycket jag än vill så går det inte alltid att ha fullt fokus på det jag hör, åtminstone inte om jag inte vill bli överkörd/påcyklad/gå in i stolpar. Ni vet. Vardagskaos. Med allt det sagt: Hamadi Khemiri som läser boken gör ett mycket mycket bra jobb! Jag tänker/antar att det helt enkelt ska vara så här: en ström av tankar och röster. Det är inte alltid viktigt vem som säger vad. Eller så är det det. För mig blev det egalt.

Kärlek smärta sorg – livet. En fin bok om att inte alltid lyckas med det man tänker. Att man vill bra men så blir det skit. Att man vill bra och det blir bra (ibland). Rolig bonus: mycket Berlin, stundtals det där unga och lite skitnödiga Berlin som jag som medelålders tråktråk fnissar åt och/men har svårt att relatera till. (jo, det finns medelålders svenneBerlinare som OCKSÅ vill vara så där arty-coola men jag hänger gubevars inte med dem heller).

———

Annat i telefonen på sistone: En ganska kort berättelse om hur andra världskriget ödelade Budapest, sett genom en femtonårig flickas ögon: Jag är femton år och jag vill inte dö. Det är såklart smärtsamt. Mycket smärtsamt.

Jag läser/lyssnar på mycket som har med andra världskriget att göra. Det blir som extra viktigt i den här stan. Ändå tänker jag alltid att Tyskland och Ryssland (de har dominerat berättelserna jag läst/lyssnat på) var aktiva. Ungern blev som så många andra länder en ofrivillig tummelplats. Människorna i den här boken kan inte lita på nån. Ryssarna som tränger undan tyskarna är inga befriare. De är minst lika jävliga mot lokalbefolkningen.

Detta speglas också i Terrormuseet i Budapest. Lika stor del ägnas åt tyskar och ryssar.

memorbudaHär mejade nazisterna ner ungerska judar i Donau. Ett gripande monument i Budapest.

way back then

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s