De förklädda flickorna i Kabul – bacha posh

Min sista ljudpendlingsbok före semestern blev Jenny Nordbergs De förklädda flickorna i Kabul. Först blev jag så förvirrad – uppläsaren sa ”i översättning av Ann Marie Ljungberg” och jag höjde på ögonbrynen. Översättning? Men så är det, Jenny är svensk men lever i New York och den här boken har mycket viktigt att säga en internationell publik, så jag skulle vilja påstå att det var ett utomordentligt smart drag att skriva den på engelska och sedan översätta den. Jenny arbetar då och då för New York Times, hon berättade om fenomenet ”bacha posh”, det slog ner som en bomb och sen var stenen i rullning. Som sagt, klart att hon skulle skriva den på engelska!

Låt mig först säga att den här boken skulle nog ha passerat mig spårlöst förbi ganska länge om inte för mig tunga namn (Maggan och Hanna :)) hade talat om den.

Jag läser normalt väldigt få böcker ”av den här typen” (ooooh, där kliver jag ut på ett minerat fält) – hur ska jag förklara? Det finns så mycket känslosam och välment litteratur, men som inte alltid är så väl underbyggd. Nån gör en enstaka resa och tror sig sen veta allt, plockar lite referenser (som passar syftet, men inte de referenser som inte passar in i bilden författaren önskar servera) och skriver. Så kunde det iallafall vara förr, på den tiden när jag söööög i mig sån här litteratur. Det kanske gick hem då? Nu kanske alla har högre krav och välresearchade böcker som den Jenny just givit oss är resultatet? Men nu ska jag inte spinna iväg i svårbevisade teorier, då är jag ju platt intet bättre än de där böckerna jag brukade reta mig så på förr.

Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.

De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.

När jag skrev och pratade om den här boken medan jag lyssnade nämnde jag ofta Terese Cristianssons sommarprogram som också handlar mycket om Afghanistan. Jenny refererar dessutom till Terese på några ställen i boken. Du behöver lyssna på Terese. Gör, om du inte redan gjort det!

Det här är en fruktansvärd bok på många vis. Det är ingen slump att både FN och UNICEF vid upprepade tillfällen yttrat att landet är ett av de värsta/det värsta landet för kvinnor i världen. Jag känner att det finns länder som Kongo-Kinshasa som nog konkurrerar rätt bra om den titeln, men den regionen än ännu inte lika omskriven.

Ändå är den inte tung att ta in, den är inte ”svår”. Det är bra! Jag vet inte när pocketupplagan kommer, men jag hoppas att den slår ner i den svenska folksjälen och att många många köper ett eget ex. Det är inte bara kvinnor. Inte bara Afghanistan. Det är politik och sociologi, feminism och referenser tillbaka till Lerner, Butler och Kinsey. Orden rör vid något i dig men boken är ändå mycket saklig. Make no mistake, Jenny får fram att män också lider av strukturerna och att långt från alla män vill finna sig i det som sker.

Jag tycker också om hur hon lyfter frågan (utan att själv servera tvärsäkra svar) om hur omvärlden bäst kan hjälpa Afghanistan. VAR börjar man gräva? Det var en fråga jag ofta snubblade över när jag jobbade på ett kvinnoboende för drygt tio år sen. En persisk kollega sa ”ni svenskar vill så gärna hjälpa, men ni måste förstå att det som står högt på er agenda kanske inte är det som står högst på de här kvinnornas agenda.”. Burka är t ex ofta omdebatterat i väst, och det kan tyckas vara ett förfärligt övergrepp att tvinga folk att klä sig på ett visst vis, men flera kvinnor i boken säger ”oh, jag tar gärna på mig den om det betyder att jag kan göra det, det och det”. Och det vi i väst behöver förstå är att detta ”det, det och det” kanske är en BÄTTRE ände att börja i än att dra i kläderna. När ett förtryck (av både kvinnor och män, även om det är jävligast för kvinnor) är så djupt djupt rotat – i vilken ände börjar man dra? Hjärnan krullar sig.

Jag vänder mig mot några få saker. Dels en del uttalanden om hur kvinnlig sexualitet setts genom tiderna (det känns inte komplett och det som kommer ut känns lite enkelriktat), dels en del storögda (nåja, det är jag som hör storögdheten) konstateranden att fenomenet flickor/kvinnor som klär sig som män finns utanför landets gränser också. Oh, det finns/har väl funnits väl globalt? Är det en nyhet? Dessutom av ungefär samma anledningar som i Afghanistan? Jag kanske prenumererar på uppdateringar av ett särskilt slag, men i min fejjanfeed förekommer ofta bilder från förr och nu – kvinnor som på ett eller annat sätt antagit en manlig identitet för att kunna göra det de brinner för, eller för att överleva alls (punkt). Samtidigt så serveras många referenser för den som vill gräva vidare – så i en del kapitel kommer storögdheten in, i andra talas det om historiska kvinnor som antagit manligt genus. Förvirrande, men kanske mest för att jag lyssnar. Hade jag haft ett läsex att kunna bläddra fram och tillbaka i så kanske det hade klarnat. Svårigheten med att jag just lyssnar är dessutom att ag gör det när jag åker eller går till och från jobbet – att ta sig genom centrala Berlin innebär onekligen att fokus stundtals måste ligga på annat än det man hör i lurarna och då är det lätt att missa eller missuppfatta saker.

Summa summarum: det var en mycket bra bok som väckte många tankar. Jag hade aldrig hört talas om Jenny Nordberg förut, men nu åker hon upp på bevakningslistan. Det är helt klart en journalist och författare att hålla ögonen på.

————

Well, skämskudde de luxe på mig! Jag HAR ju läst Nordberg förut, dessutom läst och GILLAT. Jenny och Nuri Kino skrev Välgörarna tillsammans. ÅÅÅÅH, varför kom det aldrig någon fortsättning på den?